fredag 16 februari 2018

Klagovisa över vintern, eller: En massa urk

Jo, det måste bli ett sånt där gnäll-inlägg igen. Det är det här med kylan, idag även toppad med blåst och snö som raskt förvandlats till slask. Jag hatar vintern. Nä, försök inte blidka mig med något jämra "men det är ju så vackert med snön" och annat jada jada. Jag tycker inte om snö. Alls. Jag är inte intresserad av några vintersporter. Snön hindrar mig från att springa som vanligt. Snön gör det jobbigt för barnen att cykla till bussen. Snön lägger sig på bilen och måste borstas bort, och då kommer den givetvis på mina kläder, och smälter när jag sätter mig i bilen och allt blir blött och trist och så mycket förbannad vintermorgon. Skrapa rutor slipper jag på morgonen pga motorvärmare, men slipper inte undan på kvällarna när jag kör hem från jobbet. Hatar att skrapa rutor på bilen.

OK, ni kan sluta läsa nu, för fortsättningen är i samma stil.

Jag tycker inte om skidtävlingar på TV även om ingen tvingar mig att se dem. De står ju på ändå för det finns andra i mitt liv som gillar att se dem. Jag tycker sportkommentatorerna till skidtävlingar låter onödigt rödkindat entusiastiska - hur kan någon heja på någon annan som utsätter sig för flås i snö? Och alla dessa bilder som läggs upp på instagram och facebook nu med vintervyer, skidbackar och människor påpälsade i många lager kläder: jag ser bara de blöta fötterna, snorande näsorna man får vid snöskottning, frysande fingrarna, värkande tårna i skidpjäxorna, kylan, kylan, kylan... och jag tycker uppriktigt synd om och beklagar alla dessa stackare som måste utstå mer snö än vad jag ju gör. (och en hel del av dem har dessutom betalat dyra pengar för det...) Det är så himla skönt att barnen nu är så stora att vi inte längre äntligen måste dra iväg till någon sur pulkabacke och frysa och släpa och dra och få snö i ansiktet och bli blöta och låtsas som att vi tycker det är kul så fort det har ramlat ner lite snö över Skåne.

Enda gången det är vackert med snö är när den är nyfallen och orörd och solen lyser på den. Men detta händer ju 1 dag av 100. Annars är den grå, kvarbliven, hal, lömsk, blöt. Och himlen är grå, annan grå, en tredje grå, mörkgrå, ljusgrå. Och blåsten är kall. Från alla håll. Allt är så fult. Jag vill gå långa kvällspromenader, men hatar att göra det när blåsten förfryser min näsa och mina fingrar och de hala landsvägarna får mig att halka, och kylan gör att jag måste klä på mig så många kläder att hela kvällspromenaden blir En Stor Aktivitet.

Och det här: frosthalka, ishalka, snöhalka, all j-vla slags halka som gör att jag tycker det är jobbigt att köra bil och att pendlandet till jobbet blir ett lidande.

Jag hatar vintern. Inget är bra med den. Jag vill bara sitta inomhus och äta bullar.

torsdag 15 februari 2018

Onsdagsperks

Alla hjärtans dag bjöd på en hel del kärlek och hjärtan, faktiskt! Jag hade själv inte tänkt ut något särskilt åt någon annan (jag är den där sorten som glömmer födelsedagar och sånt om det inte handlar om mina egna barns) - men det hade andra gjort.

För det första hade Sandåkerskolan love-bombats med rosa och röda hjärtan som satt ungefär överallt. Här är skolans entré:


De sitter fortfarande kvar, de där hjärtanen, och känns som små glada rop i vabbruaridagens grå kyla.

Och så fick alla i skolans personal med sig varsin bukett tulpaner hem, utdelade av elevrådet. Jag fick rosa. En enkel liten bukett, men fint att få!

Väl hemma var hela vardagsrummet fyllt av rosendoft. Inte från äkta rosor, men från badbomberna från Lush som Lisa varit och köpt till mig. Oäkte maken hade sponsrat med finansieringen, Lisa stod för själva inköpet, och nu har jag tre badbomber med namn som Love Boat och annat kul att förgylla min helg och någon vardagskväll med.

Men det bästa? Jo, på onsdagens idrottslektion hade Lisas klass fått lära sig enkel, klassisk rygg- och nackmassage. All heder och all världens guldstjärnor till den idrottsläraren, ju!! För gissa vem som fick både nack- och ryggmassage på kvällen? Yours truly. Och precis när det behövdes som bäst, i en trött bibliotekarierygg som stått vid sin dator hela dagen. Det är kärlek, det.

(för den som undrar: ja, sonen och oäkte maken är fortfarande sängliggande i influensa och feber. Det är blöh för hela slanten. Jag och Lisa är fortfarande friska. Men vi tolkar varje liten antydan till huvudvärk och/eller nästäppa som ingången till Hades ungefär.)

onsdag 14 februari 2018

Tisdagsoro

Kvällen före: sonen aviserar att han inte känner sig bra, har ont i huvudet, ryggen och alla muskler i kroppen. Samt går och lägger sig en stund före 22. Uh-oh.

Morgonen: Sonen blir hemma från skolan. Japp, influensa. Den sorten med hög feber.

Förmiddagen: Sms från oäkte maken som meddelar att han åker hem för att han inte mår bra alls.

Kväll: Jag och Lisa är pigga och glada och äter semlor från Bengts konditori i Staffanstorp av hjärtans lust. De två övriga i familjen hänger som två disktrasor vid middagsbordet. Äter sina semlor, men typ under tystnad. Den ene, den yngre alltså, orkar sen inte ens ta sig ifrån middagsbordet utan hänger liksom kvar där. Jag ber honom ta tempen. Visst: över 39. Jag övergår nu från mamma-till-snart-vuxen-son-mode till mamma-till-litet-barn-som-är-sjukt-mode, råder till intag av alvedon samt sängläge.
(han kom inte ens ner senare för sina vanliga kvällsmellanmål, då är det illa)

Jaha ja. Two down. Tick-tock.

tisdag 13 februari 2018

Måndagsmoments

Det här: 200 g oxfilé med nyfriterade pommes, äkta bea, drypande vitlöksbröd och en salladsbuffé med sånt som stekta, marinerade champinjoner.
Alltså. Mmmmm. Vadå, ska jag berätta sammanhanget också? Är inte maten det viktigaste? Åh, förlåt. W ska gifta sig på lördag. Det här var hennes möhippa. Tyvärr kunde jag inte vara med på roliga aktivitetsdelen på Prison Island pga jobbade kväll, men middagsätandet hann jag till. Och vi hade det väldigt trevligt, helt förutom det att maten var syndigt god.

Annars var gårdagens bästa:
Att få stå vid lånedisken och gå igenom boken Gårdens maskiner tillsammans med favoritlåntagaren V, han som är sisådär 2 och inne i bästa traktoråldern. Jag har skrivit om honom förut. Igår gällde alltså skördetröska och skogsavverkningsmaskin och gödselspridare och annat raffel. En fin stund. Unge herr V hade för dagen lånat lite av sin morfars rakvatten. Eller, nej, fel. Han hade lånat mycket av morfars rakvatten. Det var mycket doft över traktorbilderna, det var det. V ansåg också att boken i fråga hade vissa brister ("teppa dä!") och jag höll med honom, och tejpade den i bindningen innan han fick ta den med sig hem.

Och gårdagens sämsta:
Damen som ringde till biblioteket (som inte ens var öppet så dags egentligen) och ville att jag skulle gå till datorn för att hitta några telefonnummer på Eniro åt henne. "Nja", tyckte jag (som höll på med något annat och hade ganska ont om tid för just den sortens biblioteket-kan-väl-göra-allt-ärenden som ganska många frågar efter ganska ofta) "är det inte lättare om du ringer direkt till Eniro i så fall?" Damen upplyste mig då mycket bestämt att nähä, jag skulle hjälpa henne, eftersom hon hade "blivit spärrad från nummerupplysningen från sin telefon".
OK, jag VET att jag har ett serviceyrke och inte ska låta humöret styra, men jag var vid tillfället ganska stressad och hade dessutom ganska nyss haft en längre dispyt med ett antal killar i fyran som tyckte att sällskapsleken "flytta runt böcker i biblioteket bara för att vi kan" var en bra rastsysselsättning. Tillfället att kräva att jag lade allt bibliotekariskt åt sidan för att leka Eniro var illa valt. Det kunde ju inte damen veta. Och hade hon själv kommit in på biblioteket, under öppettid för allmänheten, och bett mig om hjälp på ett mindre påstridigt vis, så hade jag absolut hjälpt henne. Men nu fällde hennes "jag kräver!"-ton ut alla mina taggar och jag kände att hon fick reda ut sina "spärrar hos nummerupplysningen" själv och bad henne ringa till rätt instans i stället för till sitt lokala bibliotek.

Jag kanske skulle börja jobba med de där skogsbruksmaskinerna i stället?

måndag 12 februari 2018

Spridda repliker från den gångna helgen

Son, tryckandes på gaspedal och med händerna tio-i-två på ratten, på väg in på motorvägen, till bilist som kör i högerfilen där: Eh... ska du släppa in mig? Eller? Eller nähä... det skulle du inte. *Gulp* Så... där ja.
Dotter, i baksätet: (Iskall tystnad)
Moder, tydligt o-så-avslappnad-när-sonen-kör: Han borde släppt in dig.
Son: Men det gjorde han inte.
Moder, luttrad: Nä. Det är många som inte gör som de borde i trafiken. Och det är det som kan göra det jobbigt att köra: veta hur de borde göra men ändå vara tvungen att räkna med att de struntar i det, och så snabbt kunna hantera situationer som den nyss.
Son, som gillar naturvetenskaper och klara, tydliga lagar och regler: Men...?

Långhårig son, till frisör: Kort. Så jag slipper göra det igen på länge.
Frisör: Wohooo!!
Håret: Byebye...
Moder och syster: Wow!

Snordyra friluftsbyxorna från Lundhags: Kolla! Hallå! Har du sett, vi är på rea! 40% rabatt!
Hon som länge tänkt sig just sådana: Tralalalala! Sitter som smäck! Köpa, köpa, köpa!
Plånboken: Men... hallå, vänta lite här nu?

Den viktväktande modern, inne på Yogiboost, dragandes i diverse spakar: Så HIMLA fint att jag kan äta yoghurtglass och toppa med frukt och det kostar mig inga smartpoints alls? Åh, päron, och vanilj, och....
Dottern: Mamma? Du har sett att det bara är den naturella glassen och melonglassen som inte har något tillsatt socker, va?
Modern, stirrar ner i den välfyllda bägaren. Välfylld av alla de andra sorterna utom de tillåtna: Fan.

Artist 1: Skrål skrål skrål dansa skrål glittra
Familjen LG: Men det här är ju inte bra.
Artist 2: Skrål skrål skrål skrål skrål
Familjen LG: Men det här var ju inte heller bra.
Programledaren: Dans dans dans *klär av sig kläderna och visar kalsongerna. Igen. För det var kul första gången. Och andra. Men kanske inte tjugotredje?*
Familjen LG: Men det här var ju inte särskilt kul.
Artist 3: Skrål skrål skrål skrål
Familjen LG: Men det här var ju inte särskilt bra.
Twitter hashtag #melfest: Det här var ju inte särskilt bra. (Fast fyndigt formulerat.)
Artist 4: Skrål skrål skrål skrål...
Leif GW Persson: Det här var ju inte särskilt kul:


Bloggskribenten: Je suis GW:


Vinnare 1: Skrål skrål skrål
Vinnare 2: Skrål skrål skrål
Familjen LG: Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.....

Oäkte make: Vad gör du?
Hon som sitter i fåtöljen med laptopen i knäet sedan många timmar: En ny spellista att ha när jag springer.
Oäkte make: Hur lång då???
Hon som just hittade "Just like heaven" med The Cure (inte så bra att springa till, kanske, men... SÅ bra! och så många minnen...):Lagom lång, sisådär 70 låtar, men jag hittar så mycket annat bra på vägen som jag måste lyssna på.

Söndag eftermiddag.
Väderappen: Snö! Snö! Snö!
Vädret i verkligheten: Grått.
Bloggskribenten: Nu ska jag ut och springa.
Vädret i verkligheten: Snö! Snö! Snö! Blåst! Regn! Is! Elände!
Alla andra normala människor, tittar ut genom fönstret: Fakk dätt. Vi stannar inomhus.
Bloggskribenten: Nu ska jag ut och springa! Jag har tagit på mig Rätt Kläder För Rätt Väder! OCH så har jag ju gjort en splitter ny spellista jag ska lyssna på när jag springer! Jag måste inviga den idag!
Vädret: SNÖ SNÖ SNÖ SNÖ SNÖ som lägger sig och är överallt.
Alla andra: Så skönt att vi inte behöver ge oss ut och köra bil i det här?
Bloggskribenten med nya låtlistan och de bra kläderna: Jamen, lika bra att köra till Bökebergsskogen? Och springa en mil? Ja! Det gör jag!
Telefonen: Meh! Du VET ju att jag brukar ladda ur galet snabbt när det är kallt ute? Jag kommer att dö. Jag kommer att döööö! Jag vill inte dö!
Bloggskribenten: Äh, sjåpa dig inte. Du ser den här ulliga, gulliga rosa strumpan med ett hjärta på som jag har plockat fram till dig? Hoppa ner i den ska du se att allt blir jättebra, varmt och skönt och ombonat. Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder. Komsi komsi!
Badkaret: Jag gör mig beredd.

lördag 10 februari 2018

Fredagsfrys

Igår var jag tvungen att köpa nya ögondroppar. Jag har ganska stora problem med torra ögon (vilket gör att jag ju sedan ganska många år inte längre kan ha linser mer än precis när jag tränar)(vilket är ett stort trauma och jag skulle kunna skriva en en hel bok full av tårar och orättvisa och klagomål över detta)(men gör det inte, eftersom: jag kan inte göra ett skit åt det, mina ögon blev gamla fort och antingen gräver jag ner mig i depression över detta eller så använder jag fakking glasögon och lever vidare)(samt köper ögondroppar för att lindra)(vilket efter detta parentesmissbruk för oss tillbaka till:)
... var var jag?
Jo. Jag behöver ögondroppar. Det är det tydligen många som gör pga torra arbetsmiljöer och annat (själv jobbar jag ju som bekant på bibliotek vilket är ungefär det sämsta jag kan göra)(men jag ville inte bli skogsarbetare)(eller jobba på oljeplattform)(hallå Carolina, skärp dig nu). 
...
vilket innebär att det varje gång jag kommer till apoteket har poppat upp tre märken och varianter av ögondroppar till. Gamla försvinner, och för varje sort som försvinner kommer det fem nya. Snart kommer halva apotekslokalen att bestå av ögondroppar för torra ögon av olika slag, och det är ett elände att hitta något som funkar. I höstas fick jag ett märke rekommenderat som heter Thealoz, och de funkar faktiskt ganska bra. De senaste gångerna har jag dock inte hittat det, så fått testa andra (som gett mig kli och nästan ingen lindring). Nu igår frågade jag efter Thealoz, om det inte fanns längre. Då visade det sig att just Thealoz inte fanns ute i hyllorna, utan stod i ett skåp bakom disken. Eh?? (så det finns ännu fler än dem som står framme???) Nu undrar jag: är det för att vissa preparat är så farliga att de förvaras i giftskåp, typ? Eller är det för att Thealoz är så rackarns bra (och dyrt) att det är alldeles för stöldbegärligt att ha framme?

Nå. Väl färdig i apoteket gick jag in på ICA Maxi för att veckohandla. Dottern anslöt efter en stund (hon kom från skolan i stan, och ville ha skjuts ända hem till Vismarlöv med mig, för då slipper hon cykla). Mot slutet av handlingen kom hon på att vårt hushåll saknade godis. "Vi måste ha godis! Det är mello imorgon!"
Och nu undrar jag: hur kan mitt uttalande "ja, men gå du och köp godis. Ta till Erik också." bli = carte blanche och köp så mycket godis du orkar bära och för sisådär 111 kronor? Som det nämligen tolkades.

Vadå "frys" i titeln? Jo, på fredagar jobbar jag ofta på stadsbiblioteket efter lunch, och på vägen dit tog jag igår en lunchpromenad på stan för att jaga pokemons. Just igår var detta synnerligen intressant, och många pokemons behövde fångas. Men jag var inte klädd för utomhusjakt (det här med rätt kläder för rätt väder ÄR jättesvårt) och fick ju dessutom hela tiden dra av mig vantarna för att kunna manövrera telefonen. Det var kallt och blåste ännu kallare (Landskrona behagar ju ligga vid havet) och det tog lååång tid innan fingrarna tinade upp efter det. Låren och rumpan tinade banne mig inte upp förrän nu i morse när jag sovit hela natten under duntäcke. Vad är det med fettlagren på låren och rumpan, varför kan de kapsla in kyla så?

Som jag längtar efter sol och värme nu.

(var det värt det, förresten? pokemonjakten? ja! fick flera jag inte hade sedan förut, och många candies på några jag försöker utveckla)(ni som vet och bryr er, ni vet och bryr er)

torsdag 8 februari 2018

Onsdagsliv

Onsdagslivet började väldigt tidigt för några av oss. I kategorin är-du-inte-riktigt-klok-tidigt. 03.55 ringde Lisas väckarklocka. Why, oh why?? Jo, för hon skulle på friluftsdag med skolan, alla Malmö Latins ettor skulle åka till Isaberg (Hestra) och åka skidor. Bussen gick 05.30. Hade man inte möjlighet att ta sig till den så fanns alternativet vara-hela-dagen-på-Bulltofta. Fakk that sade min dotter på sitt trevligt anglosvengelska sätt, och gick upp mitt i natten för att koka varm choklad. Lämpliga kläder och en termos som inte läckte hade vi plockat fram åt henne kvällen innan.
För att kunna vara inne i Malmö vid denna hallå-är-du-klok-eller-tid var hon också tvungen att engagera 1 styck förälder eftersom bussarna inte går så tidigt. Denna förälder var inte jag. Håkan gick upp 4.20, och tjänade på detta vis så många poäng i god-förälder-tävlingen att jag ligger efter för flera veckor framåt.

Nå. Hon åkte. Sms kom som rapporterade att "jag är inte så duktig på skidor" och senare "det står människor i vägen, särskilt snowboardåkarna som sätter sig mitt i backen". Dottern överlevde dock det hela utan brutna ben (och utan att ta några snowboardåkare av daga)(vad jag vet) och fick skjuts hem från bussen till Vismarlöv av sin fader (fasen vad jag ligger efter i tävlingen).

(dessutom... dessutom spelade Lisa solo på skolans konsert i måndags kväll. Och på måndagar jobbar jag till 19, får inte vikarie, kan inte byta pass med någon, och kunde därför inte komma och lyssna på henne. Första konserten någonsin jag missar, tror jag. Håkan var där, och tjänade sanslöst många poäng.)

För övrigt när jag en mycket stor lust till de onormalt goda semlorna de har på Bengts konditori i Staffanstorp. De blandar mandelmassan med grädden. De är goda, och innehåller tio upphöjt i tjugofem smartpoints. Jag håller mig - men på tisdag nästa vecka är det själva fettisdagen och då ska jag ha en. Två, förresten. Eller tre.