söndag 12 november 2017

Söndagsrapport från Vismarlöv

Jag har den bästa sortens helg. Den, där det inte är inskrivet något i almanackan. Jag älskar dem! Sovmorgnar, långa frukostar, lalla runt i myskläder hela dagen, spela candycrush, läsa... och hej bloggen, där är du, ja! Jag har till och med energi till att skriva i dig? Wow!

Jomen klart att förra helgen också var bästa sortens helg, då när Lisa och jag var på spa-helg på Torekovs hotell? Absolut! Vi spa-ade så vi nästan blöttes upp i poolerna, ångbastun och allt vad det var. Åt hotellfrukost och afternoon tea, och satt skamlöst med varsin bok vid vårt restaurangbord eftersom vi bägge trivs med att läsa medan vi äter. Fick massage (jag) och ansiktsbehandling (Lisa) och sällade oss till den stora folkhopen som hasade runt i identiska vita badrockar och för stora badtofflor och kopplade av. Det var skönt, och det var Håkans 50-årspresent till mig. Men en sån spa-helg är liksom "njut nu! njut! Du ska fan njuta eftersom det här har kostat flera tusen! Se så!" Och en sån här helg som vi har nu är också en enda njutning - fast helt gratis. Hm. Jag låter helt otacksam nu, jag vet. Men jag är nu en gång skapad så att jag älskar att hasa runt i myskläder hemma...

Och jaha ja, jag har fyllt 50. Det var kul. Vi gick ut på restaurang och åt, vi fyra LGs, mina föräldrar och Håkans föräldrar. Det var gott, och lagom stort firande, och trevligt! Och på jobbet fick jag tårta, och blommor, och en hel kasse full med ostbågar, chips och smågodis (ja, nu har jag jobbat där i ett och ett halvt år och de har lärt känna mig på ett bra vis...). Nu är jag 50 och känner mig... ungefär som när jag var 49. Tillfreds.

Back to the innevarande helg, då. BMWn får i skrivande stund på sig sin vinterskrud, alltså vinterdäcken. Lisa tänker sig alldeles strax kleta in någon obeskrivbar ljusblå goja i håret. Det är en inpackning från Lush, och den luktar tuggummi, och... ja. Den ska göra håret mjukare eller mer motståndskraftigt eller nåt. Här är en bild:


Och när vi är inne på bilder - igår var jag ute i Bokskogen och sprang. Och hur många gånger jag än sprungit där var det på vissa ställen lite trickigt att hitta vidare, eftersom stigen behagade gömma sig:


Visst är det fint? Och mjukt, och prassligt (och lerigt). Men lurigt ibland, när skogen behagar att bre ut sig på golvet i stället för i luften.

Jaha - nu ska jag resa på mig och faktiskt göra lite nytta. Badrummet ska städas och blommorna ska vattnas. Sen är det mer bok som ska läsas och fler banor i candycrush som behöver besegras. Life is good.

onsdag 18 oktober 2017

Mjölk, bananer och...

Jag behöver svänga inom mataffären när jag kör hem ikväll eftersom det i det LGska hushållet råder akut brist på bananer (ett måste för att genomleva långa skoldagar och arbetsdagar) och lite annat.(*vem f-n tog sista snutten torky utan att skriva upp det på listan? va?*)

Så jag slängde iväg ett sms till mina kära familjemedlemmar om detta, och frågade dem om det var något annat de akut behövde.

Jag fick tre svars-sms. Läs dem nedan och försök sedan att para ihop dem med rätt familjemedlem (dra streck eller svara i kommentarsfältet)

A - tonårssonen
B - tonårsdottern
C - oäkte maken

1 - "vaniljglass"
2 - "sugrör"
3 - "bättre svenska filmer Ingmar Bergman suger"


Först inskickade rätta svar vinner en brunprickig ekologisk liten banan.


måndag 16 oktober 2017

Om nom nom nom nom

För något år sedan gick jag med hjälp av viktväktarna ner nästan 14 kilo. Det tog ungefär sju månader, och jag var förstås sugen på en hel del annat än det jag fick äta under en stor del av den tiden. Men det är så konstigt - det jag var mest sugen på var inte ostbågar. Eller mackor. Eller goda såser. Eller chips. Eller smågodis eller choklad.

Nej - det jag drömde allra, allra mest om var kakor.

Det konstiga med det är jag förut aldrig varit så där jätteintresserad av kakor. Visst, gott när det bjuds, men inte prio ett när det sugit i belöna-mig-själv-tarmen.

Men jag satt alltså där och tänkte på drömtårta, sockerkaka, gaffelkakor, bondkakor... smör och socker i olika kombinationer. Ibland blev jag så fnoskig att jag gick till köket och luktade i kakburken.


via GIPHY

Sedan nådde jag målvikten, och började äta mer normalt. Men kaksuget... det gick inte över??! Det verkar ha stannat för gott???! Jag är fortfarande mer sugen på kakor och kanelbullar på fredagskvällen än på godis. Och det känns faktiskt inte lika coolt att sitta och festa loss på havreflarn som att knapra på pringles.

Plus att jag förstås håller på att hämta in alla de där kilona.

Fan fan fan.



lördag 14 oktober 2017

Ute på Revingehed, i kanten av ett stort kärr... om natten.

Om man vill kan man spendera en fredagskväll ute i naturen, i mörkret, med en pannlampa på huvudet, ett batteri i en sele på ryggen, flås i lungorna, stress i huvudet och fullt av fakking björnbärssnår runt benen som hindrar en från att ta sig dit man borde ha varit.

Jo, jag vet att det är bekvämare i läsfåtöljen med ostbågeskålen inom räckhåll.

Men Revinge by night är en himla kul orienteringstävling, en stafett med nio-manna- eller sex-mannalag som varje höst en fredagskväll skickar ut ett antal entusiastiska orienterare i mörkret på Revingehed. Ja, där som det brukar ske diverse militäriska övningar annars. Och då kan jag faktiskt tänka mig att offra min heliga fredagskväll för att få vara med. Vara nervös i grupp, liksom.

Här är en bild från starten:


Och här är en kartbild med min gps-rutt inlagd.


Och nu zoomar vi in på det där jämra kärret:


Är rutten grön så betyder det att jag har sprungit. Är rutten gul har jag sprungit lite långsammare, eller gått. Är rutten röd betyder det att jag står stilla och inte vet vad jag håller på med. Som alla kan se är min rutt alldeles söder om det rödstreckade området (en skjutbana, förbjudet område) bara gul ocoh röd samt går åt fel håll. Som man också tydligt kan se lyckades jag på ett käckt vis kringgå stigen/stråket/diket jag skulle följa ut i kärret och i stället av okända anledningar bege mig ut åt helt fel håll.

Där var det grenar, ris, blött och Väldigt Mycket Björnbär.

Ni kan själva tänka er ljudeffekterna vid de röda ställena på rutten, typ "helvetes j-la björnbär" eller "var f-n är jag??" "borde jag inte ha kommit till den där stigen för länge sen?" och så fullt av väldigt fula ord en skolbibliotekarie inte borde ha i sin vokabulär överhuvudtaget. Plus ångesten över att "de andra i laget står i mål och väntar på mig och det är BARA mitt fel att vi kommer att bli jättesist i den här tävlingen".

Jo. Men det ÄR kul med nattorientering... när man går rätt och kontrollerna sitter där de ska. Det händer ju. Ibland.

fredag 13 oktober 2017

Tanka...

Jo, det är alltså en våg av bokstavskex här nu. (jag läste en bok där någon åt bokstavskex, och så mindes jag hur de smakade, blev sugen, köpte... och jadå. De smakar precis som jag minns.)

Men det är inte bara att lassa in, inte. Reglerna för bokstavskex lyder:
1. Gräv upp en näve kex ur lådan. 
2. Lägg ut dem på bordet. 
3. Försök bilda ord. 
4. När du är nöjd - DÅ får du äta dem. 

OK?

Här är det som min näve just fiskade upp ur kexkartongen:


(true story)
Jag tror mitt undermedvetna vill säga mig något. 

torsdag 12 oktober 2017

Livsvärk? Livslängtan??

Igår läste jag en dikt som inte släpper mig, och som sätter ord på en värk i bröstet jag har nu:

En gång är den allra sista gången.
Det sista steget nerför trappan.
Lampan som släcks.
Ingen säger: Nu var det sista gången.

En gång är det sista ordet viskat.
Det sista brevet skrivet och postat.
Nyckeln vrids sista gången om.
Du vet inte när och vill inte veta.

Men glädjen har alltid ett sista leende.
Någonstans dröjer det kvar.
Någon förvarar det djupt i sin saknad.

(Viola Renvall)

Visst, den kan läsas som sorg efter någon som dött, men för mig nu handlar den om sorg efter det jag inte längre har. Alla dessa små, små saker man gör, och som man inte vet när det är sista gången man gör dem? Sista gången jag läste högt för barnen på kvällen i soffan. Sista gången jag fick blåsa bort det onda på någon som slagit sig. Sista gången ett barn kom intassande på natten och somnade mellan oss föräldrar i sängen. Sista gången...

Klart jag grät när jag hade läst den, dikten? Precis som jag gör varje gång sagostundsbarnen, alla dessa små med tusen frågor och runda ansikten, har gått tillbaka till förskolan när de varit här hos mig på biblioteket? Klart jag gjorde. Den sitter lite som en ständig värk i bröstet just nu, den där gråten, ständigt beredd att hoppa fram och skrika om allt som är borta.

Säkert är det hormonerna som spökar i någon slags övergångsåldersdans men jag får alltfler stunder numera när jag nästan får panik. Ont i bröstet och en allt större längtan efter allt det som var och allt mindre förmåga att kunna njuta av det som är. Det känns som att allt är sand som rinner genom mina fingrar, att allt är då och inte kvar. Då behöver jag gå ut i skogen och skrika lite. Eller gråta. Och oftast handlar det förstås om barn som blivit stora, som nu är fantastiska människor, men som jag inte har kvar som små. Och ja, jag borde inte, och ja, jag räknar upp allt det som är bra med mitt liv just nu och allt jag har, och ja, jag kan ändå inte göra något åt det. Kan inte gå tillbaka i tiden och uppleva igen, kan inte göra om de val jag gjort.

Det är svårt att leva här och nu, svårt att komma ihåg att även det du gör alldeles just nu också blir minnen att längta tillbaka efter. Livet är banne mig ett enda långt lagrande av minnen, och ju äldre du blir, desto fler minnen har du att välja på att grotta ner dig i och alltså blir det ännu svårare att lyfta blicken och se det som är nu.

Så. Ett par djupa andetag. Njut av det som är nu, hördu. Om tio år kommer du att yla om hur "du inte visste att det var sista sagostunden du höll för förskolebarnen" eller "sista gången du övningskörde med sonen för rätt vad det var hade han eget körkort" eller... o fasa.... "sista gången vi åt en vanlig vardagsmiddag hemma alla fyra för sedan flyttade barnen hemifrån".

Ja. Jag har en sån dag. 

lördag 9 september 2017

Om hus som är för små och om hårdhjärtade mödrar

Är det inte märkligt hur en artonåring och en nittonåring fullständigt kan fylla nedervåningen på ett hus? De sitter ju ändå bara och spelar något tv-spel? Killar i den åldern är på något märkligt sätt större än sina kroppar. (som dessutom på alla sätt redan är stora, långa och försedda med stora fötter som alltid slänger av sig stora grusiga skor) Har Erik en kompis hemma blir det fullt. Har han två kompisar hemma räcker inte huset till.

Hm. Det fanns en tid när man kunde umgås med andra bebis-föräldrar, och parkera barnen på en gemensam filt. Fast visst, OK, de tog ändå över rummet, samtalsämnena och all uppmärksamhet. Och det dröjde inte länge förrän de skippade den där filten och drog ut på äventyr typ dra ut böcker från bokhyllan, äta jord och slå huvudet i vassa kanter, och det där "umgås med andra föräldrar" var förstås väldigt mycket bara "ha gemensam uppsikt över barnen en stund och kanske hinna dricka kaffe någon gång under tiden".

Hm igen. Jag vet nog inte vad jag vill ha sagt med det här inlägget, faktiskt. Det att när man skaffar barn så får man stiga åt sidan ett tag. Typ 20 år. Eller skaffa ett större hus.

Och när man skaffar barn? Då får man också sätta igång och öva upp sin bitchighet och kallhamrade de-ska-härdas-attityd:

Telefonsamtal fredag eftermiddag ca 16.30. Den o-så-hårdhjärtade modern står i kassan på City Gross, har precis haft avstämning (som var OK) och tycker livet är rätt dyrt. Ute pissregnar det.
Dotter, från okänd Malmögata, på inspark, mycket upphetsad: MAMMA! ALLTSÅ JAG BARA KAN INTE ÅKA BUSSEN HEM SÅN HÄR! JAG ÄR DYYYYBLÖT! ALLTSÅ _VERKLIGEN_ BLÖT!
Hårdhjärtad moder, medelålders, står inomhus och fattar i vanlig ordning inget: Ja, det regnar ju. Har du fått färg på dig eller? Har ni kul?
Upphetsad dotter, helt inne i team-anda: FATTA MAMMA, JAG HAR SIMMAT I DAMMEN! MED KLÄDERNA PÅ!
Modern, förnuftig och trist: Herregud Lisa. Varför?
Upphetsad dotter: MEN MAN FICK JU POÄNG OM MAN SIMMADE I DAMMEN! SÅ DÅ GJORDE JAG DET!!
Trista förnuftiga modern: Jahaja. Men du har väl torra kläder med dig till ombyte?
Upphetsad, dyblöt dotter: Meh! Bara byxor! Och även om jag kan låna någons tröja har jag INGENSTANS att byta om! VÄGRAR göra det i parken!
Hårdhjärtad moder: Men då får du väl gå in på McDonalds toa eller nåt. Det fixar du. Åk du buss så ses vi senare.
Dotter som luften går ur: Ja det får jag väl. Då.

Sicken taktisk miss i val av förälder att ringa till där. Hade hon ringt sin ömma fader hade han nämligen kommit och hämtat henne. Sån är han. Sån är inte jag. Och får nu dottern lunginflammation när hon nu dragit in poäng till sitt insparkslag, ja då är det mitt fel och ingen annans. Eller hur?

Förresten luktade hennes regnjacka surströmming. Det verkar kul att börja på gymnasiet i Malmö.