Mytte bass: part two

Nu har då PULS varit här med den största slang&sug-bilen som finns. (jag vågade ringa dem till sist) Det var nog i sista momangen för igår rann vårt trekammarbrunnsvatten ut över bygatan och luktade ungefär lika kul som trekammarbrunnsvatten brukar lukta. Ska nog vara extra snäll mot grannarna ett tag.
Han som skötte bilen sög ut saker och vatten och spolade och hade sig. Ett tag vevade han till och med ner en ficklampa på slang, liksom, ner i de där mörka djupen där allt bara borde försvinna.

Sen knackade han på dörren till vårt hus och såg allvarlig ut. Och jag tänkte att nu, nu säger han att vi tyvärr måste byta ut allting. Trekammarbrunn, trädgård, hus, make, jobb. Typ. Fast det sa han inte. Det han sa var iofs inte kul det heller, men jag var lite beredd. Han sa att röret som leder ut från brunnen till någon okänd plats var trasigt och måste bytas ut. Det måste grävas upp med grävmaskin. Ungefär här fick jag kallrysningar över hela kroppen. Grävmaskin för mig är stort, vägbygge, jobbigt, inget jag vet något om eller vill befatta mig med och dyrt, dyrt, dyrt. Jag tackade iallafall denne snälle man för att han sugit runt och gjort vad han kunde och så for han.

Går det inte lika bra med trädgårdsspaden, tro?

Nåväl. Med ett svart hål i magen så ringde jag Håkan. Och han blev inte alls upprörd. Nästan tvärtom. Vi har inte samma inställning till grävmaskiner, tydligen. Han räknade raskt upp några vi känner som faktiskt äger grävmaskiner. Bönder (dessa äger tydligen ofta grävmaskiner). Ja just ja, kom jag på, vi bor ju på landet! Vi känner bönder! De kan gräva till oss! Och byta rör tyckte Håkan inte var så farligt. Det var mycket bättre att få det här felet inringat, tyckte han, än att inte veta och möjligen få just byta ut hela trekammarbrunnen. Tänk - jag lever med en man som tycker att det inte är så farligt att byta ut ett avloppsrör samt att det är en baggis att få hit en grävmaskin. Jag blev genast mer kär i honom än vanligt.

25 maj. Fredag. På Ven.

Vissa dagar på jobbet är bara bättre än andra dagar på jobbet. Och att göra personalutflykt till Ven i slutet på maj när syrenerna och rapsen blommar och solen strålar från en klarblå himmel - tja, en slaskig dag i mitten på januari blir liksom inte lika bra hur kul det än är att jobba på bibliotek.

Idag kunde man alltså se 12 bibliotekarier och biblioteksassistenter stega ombord på båten till Ven. Det är inte ofta man kan se sånt, det var nog därför det var så många människor på båten som hade kamera runt halsen eller i handen.

Jag har aldrig varit på Ven förut. Det såg lite litet ut och jag undrade om allihop skulle få plats samtidigt på ön eller om vi skulle få gå iland i omgångar, liksom.

Fast det tog sig när vi kom lite närmare.

För att få tillträde till Ven på riktigt så måste man liksom klättra över en tröskel. En brant väg som trösklar sig upp på höjden. När man väl klarat av det provet så får man hämta sin hyrcykel. Alla hyr en cykel. Det finns många att välja på: med eller utan växel, med eller utan släp, med eller utan följecykel, cyklar i olika storlekar från pytte till mellan till lagom. Och så finns det tandemcyklar. Det verkar kul.

Men idag skulle jag få cykla på Nr 288, en gul Monark utan växlar men med broms (om man tog i lite).

Det är svårt att cykla vilse på Ven, för det finns liksom bara en väg, "Landsvägen" som går från det ena stället till det andra stället.

Bibliotekarier på väg.

Från Landsvägen går några grusvägar åt andra håll men dem ska man inte in på. I alla fall inte om man är medlem i en grupp som har ett annat mål, nämligen Tycho Brahes minne som ligger mitt på ön.
Utställningen om Tycho Brahe finns nu i en ombyggd kyrka, vilket jag tycker är en vettig och bra användning av en kyrka. Idag var det väldigt varmt inne i den där kyrkan, så mina nyvunna kunskaper om Tycho är inte jättestora. Jag vet att han gillade att plugga och utbildade sig på många universitet runt om i Europa, och brevväxlade med såna som var värda att brevväxla med om man ville bli något inom vetenskapsvärlden. Sen vet jag att han skrev lärda texter om en ny stjärna, som resten av världen och speciellt prästerna tog som ett förebud på att världen hade syndat alldeles förfärligt och nu snart skulle få sitt straff. Jag vet också att Tycho hade en väldigt simmig blick. Det ser ut så på porträtten. Han hade nog tittat på för många stjärnor både här och där. Och så vet jag att han hade en syster som var lika smart som honom själv och hette Sophia men att hon (eftersom hon ju var kvinna - alla visste att kvinnors hjärnor hade mindre kapacitet) mest fick ge utlopp för sin begåvning på att anlägga en fin trädgård och brygga läkemedel. Samt att hjälpa Tycho lite grann i hans forskning när hon hade varit snäll.

Sen gick jag ut från Tychos kyrka och tittade på utsikten.  Så här ser den ut:

Från Tycho Brahes minne är det mest nerförsbacke om man ska till Kyrkbacken. Och det skulle vi, för nu var det dags för Hvenspetta. Neråt, neråt och sen brant neråt och så kommer man till Hamnkrogen. Hamnkrogen hade dock inte riktigt koll på att de hade äran av att få laga Hvenspetta till
tolv bibliotekarier. De blev helt överväldigade av detta och bad oss komma tillbaka om en kvart så de hann hämta sig (och fixa till fisken). På 15 minuter hinner man tydligen mycket. Här är min fisk:

Ja, den var god. Kräftan också.

Kyrkbacken ligger nere vid havet. Väldigt vackert. Väldigt brant nerförsbacke sista biten.

Då räknar man ut att när man har magen full av god Hvenspetta och maffig chokladtryffel så ska man upp för den där backen igen. Och resten av backarna till toppen av ön. Men om det var jobbigt så har jag glömt bort det för syrenerna doftade så gott och de små husen längs vägen var så vackra så jag förlåter allt.
Den här dagen tog slut alldeles för fort. Jag fick lämna tillbaka nr 288 innan jag riktigt var färdig med den och med att upptäcka alla vägar på Ven, tyckte jag. Jag lovade 288an att jag skulle återvända mycket snart och dessutom ta med min familj. Nästa gång vi kommer ska vi ut på alla små cykelvägar! Längtar redan.

Sista backen ner. Nu utan cykel. Nedanför backen väntar Hven-glass, hemmagjord. Inte dumt alls.

Solen lyser nog alltid på Ven, tror jag. En underbar dag.

Erik är nu officiellt tonåring

Jaha. Då är Erik även officiellt tonåring. Fast han har liksom varit det ganska länge redan, tycker vi som lever med honom. Humörsvängningar - check. Uppkäftighet - check. Kroppen blir större - check. Etc.

Tyvärr måste man gå i skolan även på sin födelsedag. Synd, tycker Erik, för annars hade han suttit hemma och spelat 3DS med sina nya spel hela dagen samt övat sig i att spela ocarina. Den som inte vet vad en ocarina är får spela lite mer Zelda. Ett mycket allmänbildande spel.

När våra barn fyller år så får de önska sig vilken middag de vill. Idag har vi alltså ätit fondue. Med 5 olika såser. På en vanlig sketen torsdag.

Födelsedagar borde vara röda i almanackan.

Såna där stunder man tycker om

Idag har jag haft två såna där stunder man tycker om. Först var Lisa och jag på Burlövs centrum för att köpa födelsedagspresent till Erik, och vi passade på att fika lite på Espresso House. Mor & dotter-stund, det är härligt det. Lisa pladdrar på om allt möjligt mellan himmal och jord (och avbryter sig ibland för att väsa till mig att "du skämmer ut mig, mamma" när jag gör något helt oskyldigt, typ går eller pratar) (tro mig, det är inte lätt att INTE skämma ut sig nuförtiden, tydligen). Man får veta allt möjligt när man är ensam med Lisa. Och man får höra mycket sång. Mest från Phantom of the Opera.

Nystukad handled. Olycksfågel.

Sen lyckades jag pricka in en sällsynt Mor & son-stund också! Vi passade Murre på kvällen, och Erik och jag gav oss iväg på långpromenad med honom i kvällssolen. Helt underbart. Erik pladdrar på han också, men han pratar mer om djupa livsfilosofiska frågor typ om våra liv är roligare än hundars liv (Tja. Hundar slipper ju läxor. Men vi kan äta godis när vi vill.) blandat med frågor typ om vi sa kråkstenar om vita glänsande stenar när vi var barn och vad de kan vara gjorda av. Stenarna alltså. Erik tycker aldrig att jag skämmer ut honom Om jag inte kramar honom så att någon annan kan se, förstås.

Tonåring om 4 timmar...

Klädval

Jag är en curlingmamma (ja, jag erkänner). Så fortfarande lägger jag varje morgon fram kläder till barnen. Ibland protesterar Lisa mot något och byter ut det (men varför kan du inte välja kläder själv, Lisa? Nä, det är bättre du lägger fram och så kan jag byta ut det som inte är bra. Visst. Det är så det är i livet - det är lättare att förändra något som redan är gjort än att skapa nytt.). Men aldrig att Erik byter något. Kläder är bara något man har på sig för att skyla kroppen, liksom.

Men i morse. Då kom han ner och hade tagit en anna tröja än den jag tagit fram. Jag bara kommenterade det, att han bytt, och han förklarade att den tröjan jag lagt fram inte passade så bra till byxorna. Visst, OK, byt du, tyckte jag.


Sen ser jag att Lisa sitter och låtsas-hyperventilerar i hallen och pekar på Erik. Vad är det? undrar jag. Men mamma! Märker du ingenting?! Han har ju koll på vad han har på sig! Han valde själv en tröja han tyckte passade till byxorna! Han brydde sig om vad han har på sig!!

Hon har absolut rätt. Det är en milstolpe. Vad är det som har hänt nu? Han fyller tonåring på torsdag - är detta det ultimata beviset på det?

Läger-påverkan på barn

Nu har vi varit och hämtat Erik och Lisa efter fyra dagars scoutläger. Solbrända, glada, trötta. Och större.
Det är märkligt men det är inte första gången det känns så.

De har vuxit.

De har klarat sig fyra dagar utan mamma och pappa. De har sovit ute, de har levt lägerliv, de har varit med jämnåriga under lite påfrestning. De har haft kul utan oss. Och det syns på dem.

Vi får passa oss. Ett antal scoutläger till så flyttar de väl hemifrån.

Fartig lördagsunderhållning

Här sitter man då och intar sin romantiska lördagskvällsmiddag. Håkan och jag ensamma. Oxfilé på bordet (när barnen är borta dansar oxfilén på bordet minsann). Vårkvällen är ljuv, grön och stilla.

Och så plötsligt kommer hon. Vår ca 70-åriga granne. Med sjalett om huvudet för hon är alltid väldigt mån om att lockarna inte ska förstöras. Hon kommer farandes på en Segway ute på bygatan!

"Farandes" är kanske lite att ta i. Jag vet inte hur fort de där kan gå, men snabbare än en rollator, kanske?

Och hon kör inte en gång, utan fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Roligare än så får vi faktiskt inte här på landet.



Grymt fartvidunder

Extreme home makeover 2

Nu är vi klara med Lisas rum! Nu kan hon få komma hem från scoutlägret och förundras! Alla leksaker är borta. En bäddsoffa införskaffad, ett sminkbord också, och så detaljer som nya kuddar, nya mattor, nya blomkrukor (och blommor - alla blommor tenderar att dö i Lisas rum). TV upphängd på väggen så man kan ligga i sängen eller sitta i soffan och titta. Här är foton, och längst ner kommer återigen "före"-fotot på katastrofzonen som den var.

Efter

TVn hänger på väggen och kan vridas

Bäddsoffan

Sminkbordet

Sminkbordet igen. Håkan sugen på lite glitter.

Spelhörnan

"Efter" igen fast från andra hållet

Före. Miljoner prylar.

Lisas väggar

När Lisa var liten och precis flyttat in i sitt egna rum så målade vi Astrid Lindgren-figurer på hennes väggar. (Bilder på laptop förstorades med hjälp av projektor upp på väggarna och så ritade jag av konturerna med blyerts. Sen målade vi ytorna med hobbylack och fyllde i konturerna med svart tuschpenna. Erik har seriefigurer på sina väggar.)

Nu fyller hon strax 11. Än har hon inte sagt ett ord om att det är barnsligt att ha sagofigurer på väggarna, men däremot har hon pratat om att måla om väggarna i olika färger, fast lämna det vitt runt figurerna och sedan hänga ramar runt. Det kan bli fint. Fast jag gillar mest när väggarna är helt vita runtom.

Nu tänkte jag att jag fotar dem som de är nu, för att minnas hur det såg ut om nu väggarna målas om i framtiden.

Madicken och Lisabet

Världens bästa Karlsson

Pippi

Rumpnissarna. Tveklöst den som tog längst tid att göra!

Emil

Tjorven och Båtsman

Mio min Mio

Lotta (eller Lisa...) på Bråkmakargatan, och så Nils Karlsson Pyssling som vaktar dörren där nere

Extreme home makeover

Lisa fyller år om ett par veckor och har då önskat sig ett nytt rum (för det fick Erik förra året när han fyllde år). Ett "nytt rum" betyder inte att vi bygger ut eller så, utan det betyder

1. Alla leksaker åker ut (Lisa är stor nu).
2. Ommöblering. Möbler som användes för att förvara leksaker i åker ut. Nya möbler (bäddsoffa, "sminkbord") kommer in.

Och resultatet blir förhoppningsvis ett rum som är något mer i ordning än det förra som alltid var en katastrofzon.

Före

Fast jag befarar att Lisa och jag har lite olika uppfattning om "ett nytt rum" trots allt. Hon är ju TV-beroende och kollar alltså regelbundet även på det programmet som heter Extreme Home Makeover. Och jag tror det är något åt det hållet hon nu väntar sig. Där brukar familjen som äger det skruttiga huset få en betald lyxsemester någonannanstans medan deras hus förvandlas till total oigenkännlighet. Det är snickare och stylister och gudvetallt. Och så när familjen kommer tillbaka så zoomar man in deras ansikten när de låter sig överväldigas av det nya lyxiga hemmet, gråter och skrattar och är rent till sig.
Lisas rum Extreme Makeover blir kanske inte lika häftigt.
Jo, hon är bortrest över helgen (men ingen lyxsemester utan på scoutläger). Ja, vi köper lite nytt och ändrar om. Men som sagt var - vi anlitar inga stylister eller heminredningsarkitekter eller byggherrar. Håkan svär över IKEAS manual för hopsättande av bäddsoffa. Jag draperar överkast och kuddar lite snyggt. Vi köper nya krukväxter. Tada!
Så....hon behöver inte förbereda någon större gråtlyckareaktion över sitt nya rum à la amerikansk TV. Fast jag tror hon blir rätt överraskad att vi gör om rummet redan nu och inte när hon fyller år (det är nu vi är lediga 4 dagar, så då får vi ju passa på)

Vi får se om det blir som hon vill ha det.

Nu börjar 4 dagars ledigt

Alldeles precis i början på fyra dagars ledighet. Helt underbart skönt! Givetvis finns det en lista på saker som borde göras (det finns alltid en lista) men fyra dagar känns som väldigt gott om tid att göra dem på. Överst på listan står "fixa presenter till barnens födelsedagar" och det känns ju som att det finns tråkigare saker att hitta på.

Fast allra, allra överst på listan borde det stå: hjälpa barnen att packa. Jo, för det är faktiskt så ovanligt som att
1. Barnen har scoutläger samtidigt.
2. De ska båda följa med på scoutläger den här gången. (det har varit lite si och så med viljan att åka iväg på scoutläger senaste tiden. Regn är jobbigt. Gå långt är jobbigt. Sova borta är jobbigt. Det är skönt att vara hemma och hänga framför diverse skärmar.)

Utifrån ovanstående punkter räknar man snabbt ut att

3. Jag och Håkan ska vara utan barnen från torsdag till söndag. Och lediga.

Vet inte när det hände senast.

Aggressivt kundvagnskörande

Jag läste i tidningen i morse att en krock med kundvagnar inne på GeKås skulle tas upp i Varbergs tingsrätt. En kvinna körde med en fullastad kundvagn in i ryggen på en annan kvinna, slagsmål utbröt tydligen och döttrarna till kvinnorna blandade sig också i och polisen fick komma.
Se t ex här i Sydsvenskan.

Det kan väl bara hända på GeKås?! Man kan ju bara spekulera i situationen, om det fanns en spännande händelsekedja bakom. Alla som varit på GeKås vet att det kan vara riktigt jobbigt där - hetsig stämning, trångt, blodsockret nere i fotknölarna och var i hela fridens namn ställde jag min kundvagn? Alternativt var ställde jag min man? Man kan ju tänka sig att den ena kvinnan flyttat den andra kvinnans parkerade vagn (en dödssynd på GeKås där en parkerad vagn ska förbli parkerad annars hittas den inte). Eller tog fel vagn. (elände! Alla de grejer som man kämpat för att hitta) Eller norpade åt sig något ur den andras vagn för man inte lyckats hitta just de där tröjorna eller billiga barntermobyxorna själv. Krig, alltså!


Det är nog säkert 5 år sen jag var på GeKås, och nu känner jag att jag blir sugen igen. Det är liksom inte bara att handla billigt i en affär. Det är GeKås och det måste upplevas. Rasslet av kundvagnsanstormningen från parkeringen. Bergen med gula plastkassar folk i triumf kör tillbaka med till bilen. Kön till provhytterna. Den vansinniga blicken från den som tappat bort sin kundvagn. Man tappar alltid bort sin kundvagn. Och sen hittar man den, typ 2 km från där man trodde att man ställt den. GeKås är lite lättare att tas med sen mobiltelefonerna kom - innan dess fick man lägga halva besöket på att leta rätt på sin familj också.

Jo, jag blir absolut sugen. Har jobbat upp ett visst behov av billiga underkläder och rullar med plastpåsar. Och det Är Ju Så Billigt.

Mytte bass

Jag går och gruvar mig för att ringa ett samtal. Det är till Puls i Staffanstorp, och de kommer i princip att säga "Dyrt. Förfärligt dyrt. Mycket krångel. Gräva upp trädgården. Jobbigt. Usch. Och väldigt dyrt." fast med en massa andra termer. Puls i Staffanstorp är de som kommer en gång om året hit och stoppar ner en gigantisk slang i vår trekammarbrunn och suger upp allt det mysiga som samlats där till en ännu mer gigantisk lastbil som det luktar illa om.

Kul jobb.

Men för någon månad sen så luktade det läskigt utanför vår trekammarbrunn. Och det fanns gråaktiga pölar. Det kändes inte rätt. Jag ringde Puls som gjorde en extrautryckning med en specialutrustad stor bil med ännu mer komplicerade slangar och prylar på. Fjärrstyrda, mycket häftig elektronik. Fast det luktar fortfarande illa. Och den trevlige mannen konstaterade att vår trekammarbrunn var överfull fast det bara gått ett halvår sen den tömdes sist. Han sög loss där en stund, rengjorde och hade sig och bad mig sen komma och titta ner i själva brunnen medan han mycket pedagogiskt redogjorde för hur en trekammarbrunn fungerar. Jag kämpade mot ulkningarna och kunde liksom bara tänka på vad Erik sa när han låg på skötbordet och var jätteliten. "Mytte bass!"

Jomen. Mytte bass. Och en räkning på 2500. I en hyreslägenhet i stan behöver man bara spola när man varit på toaletten. Syns inte, finns inte, liksom.

Men nu var väl problemet borta? Trodde jag, ja. För några dagar sen såg jag till min fasa att det återigen fanns såna där gråaktiga pölar med trekammarbrunnsvatten utanför trädgården. Det luktade. Och det mässade liksom i luften DYRT DYRT EKONOMISK RUIN BANKLÅN STOPP I RÖREN ELÄNDE ELÄNDE. Trekammarbrunnseländet har blivit överfull på bara en månad! Mytte, mytte bass...jag tror jag blir tokig. Vad görs i såna här lägen? Töms brunnen och personal från Puls gör en nedstigning i helvetet och söker reda på varför bajsvattnet inte rinner ut som det ska? (Extremt kul jobb alltså. Tänk på det, alla barn, läs era läxor ordentligt så ni kan bli något fint på ett torrt och rent kontor i stället) Låter man spränga brunnen och bygga en ny för det var liksom ändå kört? Hur mycket kostar det? Åker hela vår semesterkassa åt fanders nu? Plus de kommande tio årens semesterkassa?

Jag blir så trött. Mytte, mytte bass. Vill inte ringa Puls. Vill skaffa lägenhet i stan. Vad är väl näktergalssång genom nattöppet fönster och fin utsikt från uterum och glada barn som spelar brännboll på ängen utanför och blommande körsbärsträd mot att kunna spola när man varit på toa och bara Skita I Vart Skiten Hamnar????

Utan pedagogisk ledning

Men vad gör dom? Jo, nåt man kan skåda i Vismarlöv ganska ofta när det är vår eller tidig sommar: de spelar brännboll!
De har inga fritidspedagoger som inspirerar dem. De har ingen idrottslärare som bestämt att det ska spelas brännboll. Ingen pedagogisk ledning alls. De har inte ens en vettig platt äng att vara på. Men ändå spelar de. Gång på gång.

Vi lever i Bullerbyn. Det här är våra barn.

(fast fotboll spelar de ALDRIG)

Lundasprinten

Dags för lite sprintorientering! Sprintorientering är så kul så att vi oftast får med hela familjen, vilket ju inte tillhör vanligheterna (om det inte är O-ringen, förstås...). Det var dessutom sol, och ingen lång körning eftersom vi bara skulle till Lund. Så till och med Lisa, som opererade knäet för drygt två veckor sen, var med och sprang en öppen klass.

H40 & D12

Och dessutom var jag nöjd med mitt springande idag. Sprang rätt för det mesta, och så fort jag kan i alla fall. Kartan och hur jag sprang kan man titta på här.

Carpe diem

Så här vackert har vi det hemma hos oss under ungefär en vecka i maj när körsbärsträdet blommar.

Den veckan är nu.

(och det börjar redan bli lite brunt i kanterna)

Vi grillar. Dom regnar.

Om någon undrar varför det är blåsigt och regnigt idag så är det därför att vi grillar. Det känns som att så fort vi börjar snegla åt att plocka fram grillen ur garaget, köper kött som blir gott att marinera och känner det vattnas i munnen - ja så fort vi gör det så hoppar de elaka regngudarna upp ur sina hålor och skriker Regn! Regn! Landin-Grubbs ska grilla! Ös på!

Vi är inte flexibla. Alltså kan vi inte tänka oss att grilla en vanlig sketen tisdag när det faktiskt är fint väder. Vi vill grilla när vi är lediga och kan dricka vin till maten. Alltså företrädesvis på lördagar. Om det inte är semester förstås, men gissa vad de elaka regngudarna skriker då? Regn! Regn! Nu har Landin och Grubb semester! Ös på!

Nåja. Nu har vi grillat färdigt. Magen är full med grillspett och tzatziki och vin. Lördagkvällen ligger framför oss och livet är rätt skönt. Och det är fint väder igen. (Vi har ju slutat grilla. Regngudarna har dragit sig tillbaka till sina hålor och sitter och glor på dåliga underhållningsprogram på TV i stället)

Ryskt intresse för svenska barnböcker - not

Vad märkliga grejer folk kan komma på. Referensspam, t ex. För någon vecka sen hade jag ingen aning om vad det var. Visste inte ens om att det fanns och levde mitt liv helt lugn och fin. Spam överhuvudtaget var det rätt länge sen jag hade problem med (alltså vanlig spam i mailen) för Gmail plockar bort allt sånt (och ibland även ett eller annat vanligt mail också som man nog skulle velat ha).

Men referensspam, alltså. Det är ju kul att kolla statistiken för bloggen, hur många som besökt den och vad de tittat på. Man kan också se varifrån det är länkat till bloggen. Vissa dagar är det mer sidvisningar än andra. Och efter ett tag insåg jag att alla ju inte var bokintresserade själar eller snälla vänner eller min mamma utan märkliga webbplatser som hette typ bestbxcleaner eller personalscanera. En klickade jag på och fick ett felmeddelande. Sen tänkte jag till och sökte info och fick veta att det här alltså är spam. Man ska som bloggägare bli nyfiken på vem som länkar till bloggen och klicka på länken och på så sätt möjligen få virus eller åtminstone bekräfta länken eller nåt. Öööörrk. Jag blir så trött.

Borde ha anat att man inte i Ryssland (där de flesta referensspamadresserna verkar finnas) plötsligt fått ett stort sug efter att läsa om Märta-böckerna eller äntligen få reda på vad jag tyckte om Eva Ibbotsons senaste bok. Så nu tar jag sidvisningsantalet i statistiken med en mycket stor nypa salt.

Suck.

Älskar måndagar!

Jag känner mig rätt ensam om att tycka måndagar är bra dagar. Men det är de! Jag är nämligen så lyckligt lottad att jag börjar jobba 15.00 på måndagar (och slutar redan 19 så det blir inte så sent heller). Tre på eftermiddagen! Det lämnar hela dagen till mig själv! Jag går ju upp med barnen tidigt på morgonen och sen vinkar jag av dem när de går till skolbussen, och ett stort förnöjt flin har jag i ansiktet också. Mmm, kan sitta en stund till med tidningen om jag vill.

Fast jag sitter inte och pillar navelludd och äter ostbågar hela dagen, dock. För det är på måndagar jag fixar undan alla tråkiga måsten. Röjer undan allt som ligger, ringer tråkiga samtal som måste ringas, dammsugar, tvättar, sorterar kläder...Men eftersom jag gör det på måndagar så slipper vi göra det på helgen som då blir längre och ledigare.

Men även om jag är duktig och gör måsten så är det så pass lång tid jag är ledig så att det räcker till en hel del snöa-in-tid. Snöa-in-tid är sån tid som flyter iväg utan att man gör något vettigt alls egentligen. Snöa in på att läsa instruktionsboken för torktumlaren. Snöa in på att kolla i gamla fotoalbum. Sitta kvar alldeles för länge på toan för att boken som ligger där är så bra. Fastna i oväsentliga sidor på internet. Man kan snöa in på mycket - men jag kan göra det på måndagar för det är min egen tid och dammsugningen mår inte illa av att skjutas upp någon timme eller två.

Och så har jag Murre. Murre är grannarnas hund och jag passar honom på måndagar. Och nästan alla måndagar går vi en lång promenad i skogen. Vilken bra början på veckan!!

Måndag 12.00: Lunchmöte med budgetgenomgång...eller inte

Bökebergsskogen

Ofta när jag springer så gör jag det i Bökebergsskogen. Här finns inga markerade motionsspår eller omklädning eller så, för det är Skabersjö gods som äger skogen (tror jag). Däremot är hela skogen full med fina grusvägar kors och tvärs och stigar som genar genom skogen mellan grusvägarna eller stigar som ibland tar slut mitt i ingenstans. Det är en ganska stor skog, mycket större än Bokskogen, och här finns Fjällfotasjön som man kan åka skridskor på om vintern vill vara så kall. Och Eksholmssjön som man kan fota och ha som skrivbordsunderlägg på datorn på jobbet (ja, man kan säkert göra annat med Eksholmssjön men det var ett exempel Helge).

Och det är min skog.

Eller, ja, det är den ju inte. Alla de som bor i Holmeja och i byarna runtomkring tycker nog att det är deras skog också. För att inte tala om Skabersjö gods (jo, jag är nog rätt säker ändå på att det är de). Men det känns som att det är min skog för oftast är jag helt ensam när jag springer där. Eller går med Murre där. Jag kan springa en runda på 7-8 km och bara stöta på hjortar och en eller annan ekorre. (Kronhjortar eller dovhjortar är det. Vet aldrig vilket som är vilket. Den ena sorten är mer ovanlig, och det är alltså inte de utan de andra. Men om det är kron/dov minns jag aldrig. Studsar bra gör de i alla fall.)

Annat är det med Bokskogen. Är det fint väder där så är det ju trängsel i skogen. Och jag vill inte kryssa mellan promenerande människor när jag springer. Eller behöva leta efter parkeringsplats för att få komma ut i skogen. Även om Bokskogen är fin så känns den mer som ännu en av Malmös parker ibland.

I Bökebergsskogen får man alltså hitta på sina egna rundor. Idag har jag sprungit drygt 6 km och började med att springa över en äng full med maskrosor. Därefter genom en bokskogshöjd där det finns gamla stenmurar kvar - undrar om det låg någon stor gård här för länge sen? Och så förbi en gård med en skällande schäfer. Förmodligen är en joggande bibliotekarie det roligaste han sett på hela dagen. (förutom de där kron-dov-hjortarna då) Ja, och så granskog med mossa, grusväg genom lärkträd, mer granskog, lite hygge (trist) och så upp på den lilla åsen som går igenom Bökebergsskogen. Granskog, bokskog, hjortar, hästgård, smal väg med tät skog (som att springa genom en tunnel), labradorstället, häststugeuthyrningen och så framme vid Eksholmssjön igen.

Det är fint. Hur kan någon välja att springa på löpband inne på något gym????

Internationella Star-Wars-dagen

Jag läste i tidningen idag att det igår (4 maj) var den internationella Star-Wars-Dagen. "May the Fourth be with you." Hur kan jag ha missat detta? Hade jag vetat det hade jag nog försökt uppmärksamma det litet - en liten utställning om Star Wars-böcker på biblioteket hade säkert uppskattats av många. Jag vet inte hur många stora och färgglada faktaböcker om Star Wars vi har, men de lånas ständigt.
Och på kvällen här hemma skulle vi ju ha sett någon av Star Wars-filmerna - de kan man se om hur många gånger som helst, tycker jag. Vi är ena riktiga Star Wars-nördar i vår familj. Möjligen att jag inte vill se om den tredje i serien (allts den sjätte som gjordes - det där är väldigt förvirrande). Ja alltså den där Anakin faktiskt blir ond och Darth Vader. Jag tycker den är så ohyggligt sorglig och klarar inte riktigt av att se den igen.

Nåja, nu har jag i alla fall uppmärksammat Star-Wars-dagen lite, fast en dag försent.

Det är märkligt och irriterande, tycker jag, när man möter människor som inte har sett någon Star Wars-film, inte är intresserade och liksom stoltserar med det! "Ja, jag har då aldrig sett någon av de där Star Wars filmerna. Skulle aldrig falla mig inte, jag förstår inte vad som skulle vara så intressant med det." OK - jag förstår att alla inte kan vara intresserade och roade av samma saker som jag (fast det har tagit mig 44 år att komma till insikt om detta...) - men jag stör mig på tonen av duktighet liksom, precis som att det är något farligt eller moraliskt förkastligt som de hållit sig ifrån. Och om det är vuxna som på något sätt arbetar med barn/unga så har jag svårt att förstå att man inte ens är lite nyfiken på något som är så stort och viktigt för många barn (och vuxna för den delen). Även om man inte gillar det kan man väl kolla på det så man vet vad det handlar om?

Tjejhelg!

Lisa och jag ska ha tjejhelg i helgen. Erik har åkt iväg på scoutläger (vandring på Romeleåsen), och Håkan åker tidigt lördag morgon iväg för att springa 10-mila i Östergötland. Så ända tills söndag kväll är det bara Lisa och jag hemma. Gissa om hon är lycklig! Vi ska äta ryggbiff och sen ska vi göra sånt som tjejer gör när de har tjejkväll, säger hon. Och när jag undrar vad det är så förklarar hon att man grejar med varandras hår och målar naglarna och sånt. Mmm, OK för att greja med hår. Mina naglar är dock bortom all räddning, tror jag. Speciellt nu när jag klippt rosor och rensat rabatter några kvällar. Då känns inte blått nagellack som någon bra detalj.

Planen är att åka till Filmkedjan i Staffanstorp och köpa löjligt stora mängder med lösgodis samt hyra Pretty Woman. Härligt! Och ostbågarna är förstås redan inköpta.

Katapult

Tidig morgon. Frukost. Ingen säger något. Jag läser tidningen. Barnen tuggar sömnigt på flingorna.

Dottern: "Mamma, vad heter katapult på engelska?"

Man undrar hur hennes planer inför dagen ser ut.

Kulturkvarten

Håkan äger många, många seriealbum - alla Tintin, alla Asterix, alla Spirou, alla......av många sorter. De ligger tyvärr i lådor uppe på vinden för vi har inget stort hus. Men vi tar ner omgångar av dem ibland när vi behöver lite mer kultur i våra liv.

Just nu ligger alla Tintin-album i en prydlig och ganska imponerande trave inne i badrummet. Det är trevligt att låsa in sig där en stund och läsa lite favoritsvordomar av kapten Haddock (rullsvansapor! guanokrämare!) och annat sånt obetalbart. Det är kulturkvarten.

Alla vi fyra i familjen plöjer alltså igenom samtliga Tintin-album just nu. Observera att vi bara har ett (1) badrum i vårt hus. Kulturkvarten kan vara oerhört frustrerande om den upplevs utanför den där stängda dörren och man hör hur det njutningsfullt bläddras och fnissas därinne.

Men vad är lite stress och lidande mot att få höra kommentaren av ens barn till en kompis på besök:
"Va? Vet du inte vem professor Kalkyl är? Vadå? Har du inte LÄST Tintin?" Det har väl alla!! Det måste man!"
Då har vi lyckats i vår uppfostran av barnen.

Middagsdags i Vismarlöv

Man säger många dumma saker innan man skaffar barn. Och när barnen är små. En sak jag tvärsäkert kastade ur mig var att "Jag tänker då aldrig stå och laga separat mat. Barnen får minsann äta det som bjuds."

Jo, tjena.

Som nu. Det var jag, Erik och Lisa (för Håkan var iväg med jobbet och blev bjuden på något mycket flådigare) som skulle äta middag. Dumt nog ställde jag frågan om vad de ville ha till fiskpinnarna. Pommes! sa den ene. Potatismos! skrek den andra. Jaha. Vem skulle bli sur nu och inte få sin vilja fram? Stod alltså snart och värmde pommes, kokade potatis och stekte fiskpinnar. Och eftersom jag själv inte ser den kulinariska storheten i just fiskpinnar och pommes så värmde jag potatisgratäng (kvar sen helgen), 1 st lövbiff och en halv ryggbiff (också kvar sedan helgen) till mig själv. Hur mycket separat mat blir det?

Fast det här är ju rätt pinsamt att berätta, om jag tänker efter.

Stryk det. Så här var det egentligen:

Jag berättade för barnen att idag skulle vi prova ett nytt spännande recept som jag hittat i tidningen. Jaaaaaa!!! skrek barnen, och så tindrade de lite med ögonen så där de brukar göra när jag vill prova lite nya maträtter. Just det här var en spännande pastasås med kräftor, fänkål, paprika och andra goda grönsaker. Och eftersom jag försöker undvika halvfabrikat så hade jag tänkt att vi skulle göra pastan själva också. Barnen älskar att hjälpa till i köket och de rusade dit för att plocka fram pastamaskinen, skärbrädorna och de färska kryddorna vi har stående i köksfönstret. Vi är väldigt noga med att äta nyttigt och enligt tallriksmodellen och barnen tycker därför det är viktigt att äta många grönsaker. Helst äter vi det vi odlat själva i vår trädgård, så medan Lisa förberedde pastasåsen så gick jag och Erik ut i trädgården för att plocka lite färska grönsaker.
Måltiden blev mycket lyckad. Vi satt alla tillsammans vid middagsbordet länge och pratade om dagens alla händelser innan barnen plockade undan och gick för att göra sina läxor.

Och sen vaknade jag.

Vackra bubblor i många färger

I Windows 7 finns en inbyggd skärmsläckare som heter "bubblor" eller något liknande. Den går till så att skärmens bild är kvar som man lämnade den, men så börjar det flyta genomskinliga bubblor över skärmen lite sakta som i en försiktig dans. Bubblor i många fina pastellfärger.

Jag har precis som de flesta dagar mycket jag måste göra på jobbet idag. Ändå har jag tillbringat de sista 10 minuterna med att sitta och titta på dessa vackra bubblor. Tom hjärna, liksom. Vackra Bubblor...Ett absolut vegeterande tillstånd.

Jag kommer nog inte ha problem med tid över när jag blir pensionär. Bara parkera mig framför någon datorskärm med något vackert på så blir jag lugn.

Jag såg på AppStore att man kan köpa en app till sin Iphone som heter något i stil med Mindfulness App. (den ligger t o m på topp-25-listan...) Den ska plinga till med jämna mellanrum, och då ska man mindfulnessa. Eller nåt. Meditera en stund för att stressa av. En modern variant på Skalmans ät-och-sov-klocka. Pling: Nu ska du lugna ner dig. Pling: Nu ska du jobba igen. Liksom. Inte vet jag vilka människor som blir lugna och mindfulnessiga av en telefon som tjatar om att det är dags att meditera. Är inte dagen full nog av klockslag och påminnelser?

Men en sån app behöver alltså inte jag. Det räcker med att titta på fina bubblor som glider över skärmen. Åh, där kommer den rosa. Och nu möter den den blå och studsar iväg. Kolla, där glider tre gröna ihop. Fiiinnnt.....

Nästan gult och ljust, ljust grönt

Jag körde Lisa hem till en kompis i Skabersjö idag och körde igenom Bokskogen. Bokarna har slått ut! Det är så där skirt, nästan genomskinligt ljusgrönt. Och vitsipporna blommar fortfarande för fullt. Inte så konstigt att det var tokmycket folk i skogen.
Så vi körde dit vid 8 på kvällen i stället och sprang en runda, Håkan och jag (ja, inte tillsammans, skulle jag springa i hans tempo hade jag segnat ner efter 2 km och lagt mig i ett kärr). Och då fick man ha skogen för sig själv. Nästan synd att springa för man ville stanna hela tiden och ta på det ljusgröna, liksom. Men stigarna blir aldrig så fina som de är nu - mjuka men inte för mjuka - så benen blev fulla med spring. Och koltrasten sjöng. Bara för mig och berättade vemodigt att nu är det maj igen.

Och så håller rapsen på att slå ut. Som om det inte räckte med bokar och vitsippor och koltrastar. Jag kan nästan inte ta in mer. När rapsen blommar är det finast.

Jag önskar jag kunde lägga in allt i en liten burk som jag sen kunde ta fram i januari ungefär. Lite koltrast och rapsgult om dagen.

Sjukgymnastens väsen

Jag och Lisa var hos sjukgymnasten idag. Eller, det var ju Lisa som var där med sitt knä som opererades för 6 dagar sen. Hon la kryckorna åt sidan i lördags morse och vi väntade oss liksom att sjukgymnasten skulle falla på knä av lycka över hur fort Lisas knä hade läkts, liksom, och är det inte fantastiskt hur fort barns kroppar läker.
Men det gjorde hon inte. Inte överhuvudtaget. I stället frågade hon Lisa var kryckorna var och sa till henne att genast använda dem och sedan inte ta ett enda steg utan kryckor förrän hon kunde gå normalt och knäet var fullt rörligt.

OK. Nu hade vi fått lite mer rätt uppfattning om läget. Vi hade inte skött oss optimalt.

Sen var det hårda bandage. Så här ska Lisa trycka ner knäet (AJ!). Tjugo gånger i timmen, hela dagen. Gör hon inte det och kan hon inte sträcka på benet inom några dagar så har vi ett problem. Ett allvarligt problem.

OK igen. Från naivt hopp om att snart springer Lisa omkring som vanligt till en utsikt om invaliditet inom loppet av fem minuter.
Ja vi förstår. Lisa ska träna. Och träna. Och träna.

Sen satt jag och tänkte över stränga sjukgymnaster. Och fattade att det är så man måste vara. Man måste vara så sträng så att patienter som har ont och är synd om ändå gör jobbiga och smärtsamma övningar för att de annars inte blir bra. Inget klemeri. Slut med att lyftas runt och gullas med.

Förutom att vara stränga så måste de kunna rita streckgubbar också. För alla träningsprogram de skickar med.
Tur jag är bibliotekarie.