fredag 29 juni 2012

Om att vända på dygnet

Tiden när barnen vaknade före oss på morgnarna är sedan mycket länge förbi. Nyss ringde jag hem för att väcka barnen - klockan var 10. De sov som grisar och det gick fram ungefär 523 signaler innan någon masade sig fram till telefonen för att svara. De lovade mig att hålla koll på varandra så att de inte gick och la sig igen utan gick upp nu och åt frukost.

Det är egentligen inte något problem med att barnen vänder på dygnet när de har sommarlov - det gör jag också ganska omedelbart när jag har ledigt. Sover lätt till 10-11 på förmiddagen och går sällan och lägger mig före 2 på natten. Vi är nattmänniskor hela familjen så det funkar väldigt bra.

Funkar väldigt bra när alla är lediga skulle jag vilja tillägga. För nu blir det lite problematiskt när Håkan och jag fortfarande jobbar någon vecka till, och faktiskt behöver gå och lägga oss i någorlunda vettig tid eftersom vi ska upp tidigt på morgonen. Barnen vill nämligen inte att vi ska lägga oss före dem. Vi får inte somna före dem. Men det gör vi i alla fall, olydiga som vi är. John Blund låter sig inte styras, han liksom bara öser på med lass efter lass av sand och vi somnar sött medan barnen ligger och vrider och vänder på sig i sina sängar. (eller ligger och läser. Läsa är bra.)

Inatt kom Erik in vid 3-tiden på morgonen och hade inte kunnat somna än... Jag muttrade sömnigt något om att väcka honom okristligt tidigt på morgonen och tvinga ut honom på promenad innan frukost samt andra hurtiga övningar dagen lång för att han ska kunna somna ikväll.

Alltså har jag tvingats ringa och väcka mina sommarlovslediga barn (även om nog 10-tiden inte riktigt kan anses som okristligt...). Något jag aldrig trodde att jag skulle vilja eller behöva göra. Men det är så mycket som inte blir som man tänkt sig.

måndag 25 juni 2012

Kulturkvarten - nu med Elvis

Jag var inne på Malmö stadsbibliotek idag (om någon undrar vad bibliotekarier gör när de är lediga, så ja: besöker bibliotek) för att låna fler mangaböcker åt Erik. Han älskar Mästerdetektiven Conan (men nu har vi kommit till de sista i serien som finns på svenska).

Väl inne på serieavdelningen passade jag på att låna åt mig själv också - min nyfunna passion Elvis. Ja, ja, han har funnits jättelänge men jag läser normalt inte Metro så jag har inte hängt med. Nu tar jag igen alla förlorade år. 7 samlingsalbum med Elvis bar jag hem i triumf och la överst på seriealbumshögen inne i badrummet. Så om det är upptaget länge på toaletten nu så är det mitt fel. Nu läses det Elvis så det står härliga till i vårt hem. Yes! vad bra det är!

Powershopping till tonårsson

Min son är totalt allergisk mot att gå i affärer. Det finns ju grader i helvetet och allra, allra värst är det att vara tvungen att köpa nya byxor. Därefter kommer inköp av kläder i alla former där vistelse i provhytt är involverad. Skor är inte heller kul att köpa. Han klarar liksom av att vara i affären i kanske 20 minuter, sen får han myrkrypningar och måste ut. Då vill det till att man hittar de där byxorna eller skorna rätt snabbt.

Nu var det kris. Hans skor höll på att ramla sönder. Alla t-shirtar nådde helt plötsligt bara till naveln. Fleecen var så uppsliten nere i ärmarna att sömmen gått upp. Kepsen såg mer gråbrun än svart ut nere i kanterna.

"Idag kör vi till Stadium, Erik, så är det bara", meddelade jag glatt. "Du behöver nya skor, ny fleece, nya t-shirtar och ny keps. Cappice?"

Lidande min. "Det är inget fel på de här t-shirtarna. Dom är OK om jag drar lite i dem. Och vi ska väl inte till några fler affärer? Inga byxor?? Och likadana skor som de jag redan har? Med exakt samma färg på skosnörena? (turkos)"

Nej, nej - mamma är mästare på power-shopping, om det inte handlar om kläder åt mig själv vill säga (jag får i princip också myrkrypningar om jag vistas i affär i mer än 20 minuter och provhytter är jag rädd för. De äter lönnfeta 45-åringar till frukost). På 20 minuter hade vi handlat 9 t-shirtar (den billigaste enfärgade sorten som nämligen är Eriks favorittröjor + några lite finare), 2 piké-tröjor, ett par skor, en precis likadan fleece som han redan har fast större, en precis likadan keps han redan har fast inte så sliten, ett par "nästan" likadana skor han redan har. Och turkosa skosnören.

Kassen var så tung så att den såg ut att vara fylld med mjölkkartonger eller nåt. Jamen, har man väl fått in killen i affären är det ju lika bra att passa på, eller hur?

lördag 23 juni 2012

Midsommar. Med tårta.

Och så blev det midsommar i år igen. Fast man inte trodde det när man vaknade och världen var helt grå och tråkig och man hade grannen i telefonluren som kollade om vi kunde vara i vårt uterum i stället för på deras iochförsig mysiga men inte så himla varma uteplats.

Och så blev det en jordgubbstårta med egenhändigt kokad kolkräm fast jag var fullständigt övertygad om att receptet var en katastrof-bluff när jag läste det första gången. Jodå, det blir kolakräm när man kokar kondenserad mjölk på burk i 2,5 timmar. Det blir väldigt, väldigt god kolakräm. Den smakar som mjuk fudge-kola. Och passar extremt bra till att ha på jordgubbstårta tillsammans med grädde och krossad dajm. Här är bildbeviset, minuterna innan gräshoppssvärmen går över tårtfatet och äter upp alltihop:

Se där! En tårta! Med kolakräm! (den ligger under grädden)

Och så blev det en väldigt fin kväll fast alla var fullständigt övertygade om att det skulle regna ända till augusti, ungefär. När vi suttit och glatt oss åt värmen och mysigheten i vårt förträffliga uterum hela eftermiddagen (midsommardansen på Klågerups-ängen fick liksom utgå i år) och så smått börjat plocka fram allt till sill-middagen - ja då sprack himlen upp och det blev en fin kväll. Men då hade vi så skönt boat in oss i uterummet och ville inte flytta över till grannens iochförsig så trevliga men inte fullt så varma uteplats.


Sillmiddag är fint. Och så väldigt gott. Vi hade:
Matjessill (förstås)
Vitlökssill
Kajsa Nymans sill (med äpple och pepparrot)
Ingefärs- och lime-sill
Honungs- och apelsin-sill
Lingonsill
Tranbärs- och timjansill
och laxtårta och allt det där andra som är gott till
Och köttbullar. Det är en hel del yngre individer som inte har förstått sillens storhet än.

Laxtårta. Väldigt god. Recept från samma nummer av Buffé som The Famous Jordgubbstårta.

Vissa av gästerna somnade redan innan middagen. Andra väntade till en stund efter middagen.

torsdag 21 juni 2012

Vad skönt att inte jag...

Jag mötte två vägmaskiner idag när jag var ute och körde. De kröp fram i vägkanten. Den första hade en lång arm med någon slags lie (heter det säkert inte i vägmaskinssammanhang) som slog gräset i vägrenen lite längre ut. Den andra hade en kortare arm med en gräsklippare (heter det säkert inte heller i vägmaskinssammanhang) och klippte gräset kort i vägrenen närmast vägbanan.

Det gick verkligen inte fort framåt. Klippandet tar väl sin tid. Men jag undrar vad man sitter och tänker på när man sitter där och kör? För "klipp-armen" är säkert automatiskt inställd på var det ska klippas. Tittar man på trafiken som måste köra om maskinerna? Molnformationer? Löser man korsord? Lyssnar på ljudbok eller radio? Spelar 15 partier WordFeud samtidigt?

Alltså - jobbet måste göras och jag är så glad att det är någon som vill göra det. Jag bara vet att efter 3 timmars vägrensklippande så hade jag nog skrikande sprungit ut över åkrarna. Mer action! Fast jag hade förstås aldrig klarat av ett verkligt stressande jobb heller, exempelvis stå i kassan på McDonalds. Då hade jag legat gråtandes hopkrupen i ett hörn efter 2 timmars lunchrush.

Men så enformigt: "Och när ni är klara med 108:an mellan Svedala och Staffanstorp så går ni på väg 11 mot Sjöbo" liksom.

En gång mötte jag en vägmaskin som körde en liten bit i taget, stannade upp vid de där vita reflexstolparna i vägrenen och gjorde rent dem med en vägreflex-göra-ren-apparat (heter det garanterat inte) kopplad till en lång arm fastsatt i maskinen. Köra, stanna, skrubba. Köra, stanna, skrubba.

Återigen - jobbet måste göras och någon måste göra det. Men tänk vad skönt att jag får prata om böcker med barn i stället om dagarna!

onsdag 20 juni 2012

Nu ska här kokas tårta!

Jag fick ju en aha-upplevelse efter mitt inlägg om tårtreceptet härförleden - man kan koka kolakräm av kondenserad mjölk. Bara man har tålamod och en stor kastrull och den rätta inställningen till livet. Och efter ett längre samtal med grannen vi ska fira midsommar ihop med (nja, längre och längre, typ 5 minuter över köksbordet med en inköpslista mellan oss) så kände jag att det här måste jag ju bara testa. Trots allt. Så jag ska långkoka en tårta till midsommar.

Har nu varit först på ICA och frågat efter kondenserad mjölk. (ja, jag skulle inte bara ha det. Det finns ju lite till man vill äta till midsommar) Där var den slut både i hyllan och på lagret. Tydligen fler än jag som läser Buffé? Sen var jag på Konsum i Svedala och hittade ingen kondenserad mjölk och ingen att fråga. Hittade nästan inga kunder heller. De var väl på ICA och länsade hyllorna på kondenserd mjölk, förstås. Sen åkte jag till Willys och gick 78 varv där och letade noga i hyllorna och tänkte att den här tårtan går till historien. Inte nog med att den ska kokas i sju svåra år - ingredienserna ska vara lika svåra att få tag på som de till De vises sten ungefär. Sen hittade jag äntligen någon att fråga i alla fall (det visade sig att det faktiskt fanns anställda på Willys. Till skillnad från på Konsum i Svedala) och lyckades lokalisera hela kartonger med kondenserad-mjölk-konservburkar. Tänk vad glad man kan bli! Köpte två burkar av rena farten - man vet aldrig, det kan ju vara bra att ha hemma. Fast jag aldrig använt det förr i hela mitt liv.



Lovar att återkomma med rapport om tårtan är lika god som den ser ut på bilden eller om den smakar kokt mjölk. Fast krossad dajm i grädde med jordgubbar till kan liksom inte bli läskigt tror jag.

Indian-pensionärer?

-Mamma?
-Ja.
-Har vi någon mer saltgurka? Det ligger bara skalpar kvar i burken.
-"Skalpar"?
-Ja, såna där äckliga. Det är bara pensionärer som tycker om skalparna.

söndag 17 juni 2012

London! Nu är vi på g!

Idag har vi bokat både flyg och boende i London under höstlovsveckan, och det känns så skönt att liksom ha spikat det hela. Det är inte ofta vi reser någonstans men man kan undra varför för det här var ju inte särskilt besvärligt eller dyrt att fixa, trots allt. Vi har hyrt ett helt hus! i östra London, 8 nätter för totalt 5300 och det tycker jag verkligen är helt OK. Och har man ett hus till sitt förfogande så går det ju att laga mat hemma på kvällarna så man inte behöver äta alla måltider på restaurang. Det finns till och med tvättmaskin. Och "gamla fina små saker med en historia" som ägarinnan till huset samlar på - det är tydligen hennes hobby. Vi kanske inte kommer att gå utanför huset alls för det är så mysigt?

Vi hyrde via Airbnb.com, en förmedling på nätet där man kan hyra vanliga människors privatbostäder. Himla bra sajt, faktiskt, jag blev sugen på att åka till massor av andra platser bara för att man inte blir totalt luspank bara på att bo.

Redan för någon vecka sedan köpte vi musikalbiljetter - till Lisas totala lycka ska vi gå och se Phantom of the Opera. Hon kan varenda ton, vartenda ord i den.

Nu kan det gott bli höst, tycker jag. Eller nej, förresten, vi måste spara ihop en hel del pengar till som vi kan slösa bort på kul saker när vi är i London.

Att man kan bli så glad över 5 dollar...

Jag läste igår i Sydsvenskan om en app för Iphone som heter Foap, där man laddade upp foton man tagit med sin Iphone och om de var högupplösta och schyssta nog så lade Foap ut dem till försäljning på sin sajt. För varje såld bild kunde man få 5 dollar via Paypal. Kul idé, tyckte jag, som ju lider av tvånget att fota skogsvägar i parti och minut när jag är ute i skogen med Murre, och som även har andra bilder från naturen jag har tagit och som jag gärna vill skryta med för så många som möjligt.

Jag laddade ner appen och la raskt in fem foton jag hade i bildrullen på telefonen just nu, bara för att testa. Fotona ska ju granskas innan de läggs upp (och i efterhand läste jag vad folk skrivit för omdömen om appen och då var det en hel del kommentarer att det var många foton som inte gick igenom nålsögat för de var dåligt upplösta eller inte tillräckligt bra på andra sätt) och jag ville mest se om de skulle bli publicerade.

Sen hände inget. Sen hände inget. Sen lade jag upp ett tiotal foton till som jag hämtat över från datorn (fast de var alla tagna med mobilen). Sen hände absolut ingenting på ett helt dygn.

Men sen! Sen plingade det till och jag fick meddelande om att samtliga fem av mina först uppladdade bilder var publicerade på Foap market....och sen gick det kanske 5 minuter och så plingade telefonen till igen och meddelade glatt att en av mina bilder var såld!

What! Wow! Är det någon som betalt pengar för ett foto jag har tagit??!! Jag kan inte fatta det här. Det handlar om futtiga 5 dollar, men ändå! Jag har aldrig överhuvudtaget ens tänkt i de banorna förut att mitt planlösa amatörmässiga fotande med mobilkamera kunde vara värt något överhuvudtaget. Det där är något för duktiga människor med stora kameror. Trodde jag.

Men jag har tjänat 5 dollar på en bild jag har sålt. Kommer att leva länge på detta. (ja, inte på de 5 dollarna men på känslan....) Och gissa om jag kommer att spamma Foap med foton nu.

Den här bilden sålde jag:
Lisas händer

lördag 16 juni 2012

Diskmaskinen bara sa aaaaarrrghhh....

Är det inte märkligt att diskmaskinen väljer just nu, just i kväll, för att haverera? För just nu ikväll har Erik filmkväll (man får inte säga kalas längre när de fyller 13) för sina vänner med middag, efterrätt, godis och hur mycket disk som helst. Och då säger diskmaskinseländet ett enda stort "VILL INTE" och vägrar fungera.

Vad är det med våra hushållapparater nu? Är det eftersom vi köpte allihop ungefär samtidigt som de nu kastar in handduken en efter en? Tvättmaskinen tvärdog förra våren och vi fick köpa en ny (och det var ändå en Miele som enligt reklamen ska typ överleva allt och vara det som tillsammans med kackerlackorna finns kvar efter tredje världskriget). Torktumlarens dörr har någon tid vägrat stänga sig men det har jag kunnat åtgärda med stark vilja och 5-56, men den låter som ett helt tröskverk när den drar igång så det är nog en tidsfråga innan den följer sin tvättmaskinskumpan på tippen.

Spisen ska vi bara inte tala om. Den är ett sorgligt kapitel hela den. En dag för ganska länge sen så fick jag ugnsluckehandtaget i handen när jag skulle öppna ugnen. OK, ugnen gick att använda i alla fall om man såg till att hålla i handtaget på rätt sida nära det andra fästet som fortfarande höll. Men nyligen lyckades jag tjata på Håkan tillräckligt för att han skulle försöka sig på någon lösning med pop-nitning (sa han, jag vet inte vad det betyder) för att kunna få fast handtaget i luckan igen. Tyvärr lyckades jag med det, tjatningen alltså. För när han borrade upp ett hål i luckan så råkade han borra lite i glaset. Som strax gick i sju biljoner och åttahundratjugotre bitar. Förstås.

Vi behöver alltså köpa en ny spis. Men det är två ugnar på eländet vi har, en liten också som mer är till för att värma pommes i och sånt, det går inte att baka i den. Men eftersom den funkar och plattorna i hällen funkar så är det inte helt akut och då går ju månad efter månad utan att vi tar tag i det där. Har kollat lite på Blocket men vi måste ha en 70 bred spis och de som finns verkar inte riktigt bra och vi har helt enkelt inte råd att köpa någon ny.

För att inte tala om diskmaskin. Om Herr Diskmaskinsreparatör säger något i stil med "Död motor. Måste köpa ny." så lär det väl ta ett par månader innan vi gör det. För diska för hand funkar ju. Även om det är jobbigt.

Ett tillägg: När jag började skriva det här inlägget så la även mitt trådlösa tangentbord av. Det tvärdog. Jag fick gå upp på vinden och hämta ett gammalt tangentbord som låg där men som funkar utmärkt. Men vad är det med alla saker? Vad har jag gjort för ont??

torsdag 14 juni 2012

Det märkligaste tårtreceptet jag läst, någonsin.

Satt just och bläddrade lite i nyaste Buffé. Ibland kan man hitta något nytt recept att testa så att resten av familjen kan göra kräk-ljud och vägra äta.
Eftersom midsommar nalkas med stormsteg så var det tårtspecial, eller t o m en tävling där vinnarens (som vann 10000 i matcheckar) tårtrecept är publicerat med bild och allt. Jag scannade in den (den ser oerhört mumsig ut), men texten blir liten i bilden så jag har återgett receptet nedan. Läs det. Noga. Och tänk sedan efter om du skulle kunna göra den här tårtan. Jag tror i alla fall inte att jag lyckas.
Från Buffé (ICA) nr 6-7 2012

Koladröm med dajmgrädde och jordgubbar
Ingredienser: 1 burk sötad kondenserad mjölk (ca 400 g), 150 g smör, 300 g digestivekex, 1 liter jordgubbar, 1 1/2 dubbeldajm, 3 dl vispgrädde.
Gör så här:
1.  Lägg burken med sötad kondenserad mjölk oöppnad i en stor kastrull. Häll på vatten så att det täcker och lite till. Låt småkoka ca 2 1/2 timme utan lock, se till att vattnet täcker hela tiden. Fyll annars på efter hand. (Carolinas kommentar: Det här verkar spännande. Att koka en burk med mjölk har jag aldrig sett i något recept någonsin förut. Undras vad som ska hända med den...?)
2. Ta upp den heta burken och skölj i kallt vatten. Låt svalna helt. (Carolinas kommentar: Man får banne mig ha god planering om den här tårtan ska göras. Inget för Oväntat Besök. Men OK...den kanske är så god så den är värd alla timmarna?)
3. Klä insidan av en form med löstagbar kant, ca 24 cm i diameter, med plastfolie.
4. Smält smöret. Mixa digestivekexen i en matberedare. Häll i smöret och mixa lite till. Tryck ut blandningen på bottnen av formen. Ställ i kylen 1 timme. (Carolina: jag är ju så listig så att jag hade ju gjort det där medan mjölkburken kokade, så jag lägger snällt nog inte till den här timmen till den sammanlagda tiden)
5. Rensa och dela jordgubbarna. Finhacka dajmen. Vispa grädden fast och blanda med 2/3 av daimkrosset. (Carolina: Nu börjar det bli spännande. När kommer den kokta mjölkburken in i bilden?)
6. Lossa kanten från bottnen. Lyft upp den, dra försiktigt bort plasten och lägg bottnen på ett fat. (Carolina: kan bli tricky att lyfta över en botten gjord av enbart digestivekex och smält smör...men OK, en skicklig människa kanske kan det) Bred på kolakrämen. (KOLAKRÄMEN???? Var kom den ifrån?) Spritsa eller bred dajmgrädden över. Ställ kallt fram till servering. (Men mjölken då? Ska inte den få vara med när den nu har kokt i 2,5 timmar?)
7. Vid servering: Toppa med jordgubbar och resterande dajmkross.

Jag lovar. Jag har återgett receptet bokstav för bokstav. Det står så här.

Varför i himmelens namn ska man stå och koka en burk med mjölk i 2,5 timme för att sedan kasta bort den? För att impa på grannarna? Och hur uppstod kolakrämen?

Eller - som jag nog börjar ana - är det en allmänt känd sanning att om man kokar en burk med kondenserad mjöllk i två och en halv timme så förvandlas den till kolakräm?? Varför har jag inte vetat en sån stor och viktig sak innan? Tänk på alla tuber med kolakräm som jag köpt till glass alldeles i onödan! Jag kunde ställt mig och kokt mjölk i stället.

Blir det vaniljsås om man kokar kokosmjölk på konservburk tillräckligt länge? Hur mycket inom matlagningsvärlden är det jag går runt och är ovetande om. Upplys mig!!

Dirty books

Idag är det dagen innan skolavslutningen. Jobbar man i ett bibliotek på en skola så innebär det att det kommer in mängder, mängder och enormt många och floder och väldigt väldigt många och berg av böcker, böcker, böcker...

Jag avregistrerar och ställer undan, avregistrerar och ställer åt sidan, avregistrerar och travar böcker, staplar böcker, lägger böcker, går uppför trappan med böcker, går ut och hämtar böcker, vänder på böcker.

Jag skulle kunna bygga en liten käck koja av böcker och flytta in i om jag ville.

Och så lånar jag (med andra handen) ut böcker också. Jo, för barnen är flitiga och duktiga och vill läsa Sommarboken i sommar så det är många som kommer med en liten prydlig trave om fem böcker de vill bära hem.

Det är väldigt bra, allting.

Men böcker är smutsiga. Verkligen läskiga, egentligen. När man ställt undan en trave eller scannat av sisådär 50-60 böcker så är man helt gråbrun om händerna, och sträv liksom. Så med jämna mellanrum så får man gå och sanera sig, innan man dyker ner i skiten igen.

Vem anade att det skulle vara ett smutsigt hantverk att vara bibliotekarie?

onsdag 13 juni 2012

Carolina hostar...

I ämnet "saker jag nog borde sagt med lite tystare röst" har vi nu kommit fram till avdelningen Idrott. Jag lär i en diffus forntid (söndags) ha sagt att jag nu ska träna ordentligt för om ett år ska jag springa marathon. Jag sa det ganska högt. Skrev det här i bloggen också. Och la ut på Facebook.

Det där hörde de små flitiga och självgoda idrottsgudarna (jodå, det finns såna också). Och så tänkte de genast att vi ska testa hur tålig den där Carolina är. Vi skickar någon lagom elak bacill till henne. (ropar bortåt lagret: "Har vi någon lämplig förkylningsbassilusk inne?" Svaret kommer efter en stund: "Jorå, vi har ju den där Förkylning utan snor men med lite feber och hosta i en vecka" du vet den där bibliotekarier hatar att få eftersom de har så många bokprat och sagostunder om dagarna?" Nöjt: "Perfekt! Den tar vi! Skicka den till hon den där tror-hon-ska-träna-till-mara-Carolina, bor i Vismarlöv nånstans...")

Så där är jag nu. Har inte sprungit en meter sen i lördags.

tisdag 12 juni 2012

Stolt mamma till världens duktigaste tjej!

Har precis kommit hem från Svedala kulturskolas solistkonsert i Svedala kyrka där Lisa spelade Bourrée (Händel) på fiol med ackompanjemang av pianist.

Min dotter är bäst!! Säkert och tonstarkt spelade hon igenom hela stycket utan problem. Min lilla tjej i prickig klänning och prickiga tajts! Jag är så stolt och hon är så duktig.

Och ännu, ännu roligare blev det efter konserten var slut och stipendier delades ut - då fick Lisa ett stipendium för att hon är så duktig på att spela och är så flitig på att öva och alltid, alltid är med på lektioner, ensemblespel och konserter. Sånt får en 11-årig tjej att flyga en meter över luften hela vägen hem av ren lycka - och förhoppningsvis fortsätta spela fiol tills hon blir gammal och grå.

Tyvärr hade vi inga laddade batterier till videokameran så Iphonen fick göra tjänst som filmkamera. Det är den inte så duktig på men den gjorde sitt bästa i alla fall. Här är Youtube-klippet:



Älskade barn!

söndag 10 juni 2012

Stockholm Marathon 2013

Nu har jag gjort det! Anmält mig till Stockholm Marathon 2013!

(Håkans spontana kommentar: "Du är inte klok i huvudet.")

Och nu har jag ett år och världens press på mig:

1. Nu har jag berättat för alla jag känner att jag har anmält mig - nu är det point of no return, nu måste jag genomföra det, helt enkelt.
2. Jag KAN helt enkelt inte släpa runt på 10 kg's övervikt om jag ska springa en mara och genomföra träningen som krävs för det. Väck, alltså.
3. Jag FÅR inte vältra mig i ostbågar varje kväll.
4. Jag är redan hyfsat vältränad - men nu måste det bli mer. Mer regelbundenhet, mer tanke bakom, längre, bättre...
5. Jag måste göra upp ett träningsschema - och följa det.
6. Scary, scary, scary....men vad jag kommer att vara stolt när jag står där med darrande ben på mållinjen 1 juni om ett år!

Pepp mottages tacksamt.

Finns det förresten något som heter 45-årskris??

fredag 8 juni 2012

En modern, social, och aktiv fredagskväll.

Fredagkvällar är trötta kvällar, men den här fredagkvällen började liksom redan vid tre eller så när jag kände att jag förmodligen inte skulle orka någonting om jag inte sussade en liten stund i soffan. Så då gjorde jag det. Fast typ mer sov som en gris i en timme. Efter det tog jag mig samman lite och körde gäspande iväg till affären för veckohandling men sen tog orken slut igen. När Erik frågade om vi inte kunde ha pizza ikväll så nickade jag så huvudet nästan höll på att trilla av. Pizza är fantastiskt bra mat. Man behöver inte laga den själv - bara åka ner till de trevliga killarna på hörnan i Klågerup. Pizza innehåller alla kostcirkelns delar - titta på den! Den ser till och med ut som en kostcirkel när man skurit upp den. Och så bröd, kött, grönsaker (det var vitlök på och jag åt pizzasallad till). Och ost. Väldigt mycket ost. Ost är nyttigt. Ölen som jag drack till har många B-vitaminer. Oj, så nyttig jag känner mig. Fast sen sjönk jag så djupt ner i slöhetsträsket så jag inte höll på att komma upp igen. Pizzakartongen stod kvar där den stod. Jag satt kvar där jag satt. Som väl var låg telefonen inom räckhåll, och oj vad man kan sysselsätta sig länge med den.

Man kan sitta och glo på en nivå i Doooors.

Man kan strunta i Doooors och kolla om orienteringsresultaten från igår har kommit in på Lunds OKs sida än.

Man kan svära över Lunds OK för att de är långsamma och i stället ladda ner 15 nya nivåer på 100 floors.

Man kan lösa de 15 nya nivåerna på 100 floors.

Man kan överväga att gå och göra något annat typ ta undan pizzakartongen men istället spela mina omgångar i Wordfeud (ja, jag är lite fast igen. Fast jag kan sluta när jag vill)

Man kan sätta sig och glo på den där eländiga nivån i Doooors en stund igen och sen kolla lösningen på YouTube och lösa eländet.

Man kan fortsätta med Doooors och så fort man kör fast fuska genom att kolla på YouTube (ja men har man redan gjort det en gång är man redan förtappad och kan lika gärna fortsätta fuska)

Man kan faktiskt tröttna på att fuska i Dooors men ändå inte orka flytta sig från den djupa djupa fåtöljen och vara så desperat så man loggar in på Dexter och läser barnens studieomdömen på mobilen i stället för att på vettigt vis göra det på datorn.

Man kan konstatera att ens barn i stort sett sköter sig och i stället göra en längre analys av vänners, bekantas och bekantas bekantas liv och vedermödor genom att studera deras statusuppdateringar på Facebook.

Vad gjorde man på den tiden innan man hade Iphone? Umgicks med folk? Pratade med sina barn?? Läste böcker?

När klockan närmade sig 22 hade jag samlat så mycket krafter att jag äntligen orkade hasa mig iväg och hämta min bok. En mycket bra bok. En mycket bra fredagkväll.

onsdag 6 juni 2012

6 juni

Att 6 juni är nationaldag och röd dag och ledig dag är en alldeles fantastisk uppfinning! Särskilt om den inträffar en onsdag eller så. En ledig dag utan något som måste göras, sovmorgon, ingen orientering, inga kalas, ingenting! Jag är utsövd, har läst nästan en hel bok, har varit med Erik på Entré så han fick köpa en gosedjurs-Cthullu (och vet man inte vad det är så får man läsa H.P.Lovecraft eller spela lite rollspel eller så) och har dessutom hunnit stryka igenom det där eländiga berget med stryktvätt som hade hunnit samlas sedan jag strök sist (måste ha varit 1852 eller så). Det tog ett par timmar (Håkan som putsade fönstren på nedervåningen var färdig långt innan mig). Nu lovar jag dyrt och heligt att inte samla ihop så mycket till nästa gång. Varje gång det är något som ska strykas så ska jag göra det direkt så blir det aldrig så många kläder och går fort. Jag lovar det här varje gång jag strukit igenom ett berg. Men nu är det säkert.

Fast när jag står och stryker så lyssnar jag på musik och så tänker jag så bra. Idag var det en alldeles förträffligt bra spellista. Spot-On Radio-appen är kul och så gör den nu dessutom en spellista till Spotify på det den spelar upp. Idag "gjorde jag en station" baserad på Kent - och det blev alltså en fantastisk spellista av det. Här är den om du vill lyssna:
SpotOn Radio: Kent
Ja, och som sagt så tänkte jag så bra när jag strök och lyssnade. Och så tog jag ett beslut. Ett stort och viktigt ett. Men jag vågar inte berätta än vad det var jag bestämde - fast om några dagar ska jag berätta(och nej, jag ska inte säga upp mig från jobbet eller så).

tisdag 5 juni 2012

Tonårssöners fötter

Jag packade gympapåsar i morse. Det är två stycken på tisdagsmorgnar, och ja, jag är en curlingmamma.
Lägger man ner tonårssonens joggingskor i storlek 43 i gympakassen så är den till 3/4 full. Det är inte skor - det är båtar.

Vart tog de där gulliga små bebisfötterna vägen? De där som man bara ville pussa och hålla i?? Fast jag kan hålla med om att det hade sett märkligt ut om killen som nu är 164 cm eller nåt kom trippande på små mjuka fötter i storlek 23 (eller vad hade han för storlek på de där gulliga?)

måndag 4 juni 2012

Näktergalssång 4 juni i närheten av Vismarlöv

Jag lovar - det har tagit mig precis hela kvällen att lista ut hur jag skulle få in det här i bloggen. Men nu, äntligen, äntligen vet jag hur man gör!!
(jag vet fortfarande inte hur man sätter igång TVn, dock...)

Jag och Murre var ute och gick idag, och det var många näktergalar som sjöng. En satt alldeles precis i buskaget bredvid vägen. Jag har ju den här idén att jag vill buteljera sommarljud/lukter/bilder och kunna plocka fram dem i januari när livet känns tungt. Så jag slet upp mobilen och tryckte på Röstmemo (finns säkert något smartare sätt att spela in ljud. Vilket?) Och här är alltså näktergalssången:



(Det är ljudkvalitet i klass med gurka. Man kan till och med höra Murre flåsa vid något tillfälle)

Sen gick jag resten av promenaden och funderade på det här med att lagra intryck. Vi kan spela in sånt vi ser - filmer, foton - och njuta av senare. Vi kan spela in ljud av alla de slag och lyssna på senare. Men vi kan inte plocka fram doften av det där törnrosbuskaget som doftade så gott idag nära näktergalsbuskaget. Vi kan inte spela in hur nybakade bullar smakar. Vi kan inte visa upp hur det känns att gräva i solvarm sand med tårna.

När ska vi komma på det? Är inte det jätteviktiga uppfinningar att finna upp?

De där små som jobbar inne i datorn

Satte nyss igång min dator för dagen. Och fick strax allvarliga felmeddelanden tillbaka. Det gick inte att starta datorn, stod det, Windows ville inte prata med mig och var jag verkligen säker på att jag ville fortsätta? Meddelandet rekommenderade mig varmt att jag gjorde en systemundersökning (eller nåt) för att lokalisera felet. Efter en stunds hummanden och suckanden tyckte den också att jag skulle göra en systemåterställning. Det tyckte jag var lite överdrivet så jag försökte en annan lösning - att trycka på power-knappen tills datorn startade om och sedan välja att starta Windows normalt hur läskigt än datorn tyckte detta verkade.

Det funkade alldeles utmärkt - so far.

Vad är det som gör att man kan starta sin dator som vanligt 29 gånger men den 30e gången så skriker den om systemfel och elände och blåskärm och dumpa fysikaliskt minne (vad GÖR den då egentligen? Står och kastar små bitar av datorhjärna på tippen?) Herregud - det är en maskin som ska läsa in samma jämrans startfiler varje gång - hur kan det vara att den helt plötsligt hoppar över något? Eller är det egentligen små gubbar som springer runt och jobbar inne i datorn och just den här uppstarten har de tagit semester? Eller vab??


Men eftersom jag trots allt startade upp Windows som vanligt fast datorn rekommenderade något annat så går jag nu och väntar på att det helt plötsligt ska komma upp en massa hotfulla dödskallar på skärmen och texten "Mwwwwooaaaahahahahaha - nu har vi äntligen lyckats ta över! Dumma människa som släppte in oss!" Och sen så kommer jag inte kunna få upp något annat än ett oändligt Tetris på skärmen hur många omstarter jag än gör - medan min dator tar över världen via obegripliga spam-meddelanden till andras bloggar och hotande mail till folk jag inte känner.

Faktiskt har jag fått upp ett liknande meddelande på skärmen en gång - det är väl det som spökar. När vi precis hade skaffat vår första dator (vi pratar 1994, dinosaurier klampade fortfarande runt på gatorna i Malmö) så fick vi ett heffa-virus på den. Jag (tror det var jag) klickade på en fil vi laddat hem från nätet, något om spel (och nätet nåddes med ett uppringande modem som tjöt och levde och styrdes via lilla programet "Trumpet Win-sock" eller något liknande). Och efter en stund kom en stor text i glada färger som slingrade sig över skärmen och glatt skrek "I managed to pass through the gate!" Sen kraschade hårddisken. Vi fick installera om allt, precis allt...

söndag 3 juni 2012

En frustrerande dag

Söndag. Vilodag. Eller?
Um, nej, inte här inte. Men vi har inte fått något vettigt gjort heller. Vi har bara sett dagen rinna bort och varit frustrerade. Tanken var att springa lite på förmiddagen och sedan ha resten av dagen över till annat. Putsa fönster, läsa väldigt bra bok...

Först var det uppstigning i ottan - jo, för vi skulle åka på sprint-DM i orientering och detta skulle gå av stapeln i Osby av alla gudsförgätna platser. Det är 11 mil eller något sånt till Osby och det är helt vansinnigt att åka så långt bara för att springa sprint-orientering som är så kort (jag var i mål efter 14 min och 14 sekunder...). Men är det DM så är det. Så kommer dagens gaaaaaah! nummer ett: jag springer fel. Eller väljer fel vägval - man har bara sekunder på sig att välja i sprint och jag valde fel. Mitt vägval tog onödiga 1 minut längre, och för mig innebar detta att jag kom på femte plats istället för andraplats. Här kan man studera hur jag sprang och förnuftigt konstatera att "sådär var väl dumt att springa. Varför sprang hon inte norra vägvalet i stället?".
Lisa kom sist i sin klass, Erik kom sist i sin klass och grannpojken Erik kom näst sist i sin klass och Håkan kom 10a i sin.
Stämningen var väl sådär när vi åkte tillbaka.

11 mil är 11 mil och man kan liksom inte bara låtsas att dom inte finns. Alltså var klockan redan 14 när vi var tillbaka. Och - ja just det ja, Erik ska iväg på kalas på Laserdome i Malmö! kl 15! Vi har 20 minuter på oss att slå in hans paket, äta något och slänga in svettiga orienteringskläder i tvättmaskinen, samt packa Lisas samtliga nallar i ryggsäck eftersom hon ska släppas av i Skabersjö på vägen till Malmö och leka med sin kompis. (Det är inte den listigaste och snabbaste vägen till Malmö att köra via Skabersjö. Men vi tycker ju det är så kul att köra bil.)

Ledig eftermiddag - hur tänkte jag då? Var det mellan presentinslagningen och stressmackan, eller?

För om man lämnar ett barn på kalas i Malmö 15 och ska hämta 16.30 - då åker man inte hem till Vismarlöv i mellan. Då är man kvar och går och strosar på Entré. Fast man inte behöver ha något och inte har några pengar att spendera. Här kommer gaaaah! nummer 2 alltså. Det är kul att gå på köpcentrum ibland - men inte när man tänkt sig att göra något annat.

Eller jo - vi behövde något. För här kommer gaaaah! nummer 3. Vi har med stort flit lyckats förtränga att vi ska på 50-årsfest på lördag. Vad köper man till Håkans bror som redan har allt? Ingenting på Entré, ialla fall, det vet jag.

Sen var det middag sen var det kväll och sen var helgen slut och oj vad jag hann läsa i min bok (not) och oj vad jag hann stryka många saker på "att-göra-listan" (absolutely not).

Drick förresten inte Chai Latte på Wayne's Coffee. Den är läskig.

lördag 2 juni 2012

Fjärrkon...

I ämnet "Saker jag ångrar att jag någonsin har sagt" har vi nu kommit fram till  avdelningen Teknik. Jag har aldrig haft någon förståelse för alla dessa människor som inte vill/orkar sätta sig in i hur deras tekniska prylar fungerar, de vars mikrovågsugn blinkar 00:00 och som bara använder ett läge på den, de som inte kan programmera sin video till att spela in program på TV (ja, jag vet, det där är lite utdaterat), alla de som får skrämselhicka när kopieringsapparaten på jobbet piper och kommer med något felmeddelande. När vi flyttade in i vårt hus för 12 år sedan bodde här en kvinna vars man dött i förtid i cancer. Det var mannen som skött om precis alla tekniska prylar i huset. Hon visste inte ens hur man bytte dammsugarpåse på centraldammsugaren (så den har jag inte bytt på ett tag...). Då sa jag så tvärsäkert som man bara kan när man inte vet bättre: "Sån där ska jag ALDRIG bli. Aldrig att jag ska fråga någon annan om hjälp med hur teknik fungerar."

Jahaja. Alla små elaka gudar gnuggade sina händer och sa till varandra att "det här ska hon få äta upp".

Igår hade Lisa övernattningskalas för ett antal tjejer. De såg på Titanic, och det var (väldigt) sent. En av tjejerna gick ut från filmen och nerför trappan. När jag följde efter hittade jag henne djupt olycklig i fåtöljen - hon tyckte filmen var hemskt otäck (hallå! båteländet sjunker och sjunker och alla skriker och är ledsna och man bara vet att allt går åt h-vete ändå) och ville inte se mer. Jag tröstade och sa att vi kan väl sätta på någon kanal med tecknat på TVn här nere så slutar du tänka på det där läskiga.

Jag kunde inte sätta igång TVn och Disney Channel.

Alltså, det är ju hur pinsamt som helst, men jag satt där med en solfjäder av fjärrkontroller i händerna och visste inte hur jag skulle göra för att få igång den där skrikiga kanalen på TV. Alla som känner mig vet att jag aldrig tittar på TV, men det här var ju löjligt. De små elaka gudarna vrålskrattade i bakgrunden medan jag pillade på en kontroll och lyckades få igång TV-mottagaren (den känner jag till) men inte lyckades hitta den rätta kombinationer av knapptryckningar för att få igång ljudet, satellitmottagaren och hitta rätt kanal.

Den styr det ena, den här styr det andra, den där styr något annat och så lilla Vickevire som troligen styr hela världen


Vi har:
  • En kontroll som styr själva TV-skärmen
  • En kontroll som är till hemmabio-systemet men som tydligen också styr TVn, DVDn, hårddisken och lite andra kul saker som jag inte vet något om.
  • En kontroll som jag skulle tro också styr DVDn. Vet inte varför det är två kontroller som samsas om det - den ena kanske är boss och den andre underhuggare?
  • En kontroll som jag inte har en aning om vad den ska göra överhuvudtaget. Det kanske är en attrapp? Den kanske kan styra vädret? Kvaliteten på TV-programmen? Håkans humör?
Tjejen snyftade vidare och goda råd var dyra. Jag fick helt enkelt svälja stoltheten och hämta Lisa. (som ju givetvis skulle kunna spela piano på alla kontrollerna, med förbundna ögon)

Alltså, jag tycker ändå att jag är en hyfsat tekniskt begåvad person. Jag är den som folk kallar på på jobbet när kopieringsapparaten skriker ut konstiga felmeddelanden. Jag kan byta dammsugarpåse (wow). Jag kan använda fler funktioner än bara uppvärmning på mikron. Jag kan programmera luftvärmepumpen, jag kan uppdatera Malmö OKs hemsida, jag kan via html-koden göra ändringar i bakgrunden på min blogg (är mycket stolt över detta). Jag kan till och med via teknik lägga in kartbilder på nätet där min orienteringsrutt är inlagd med hjälp av GPS.

Men - jag kan banne mig inte sätta på TVn.

(hör ni hur de skrattar?)

Saker du bör vara beredd på om din dotter har övernattningskalas för fem tjejer ca 10-11 år

1. Att det ska komma ett slagregn precis när ni grillar fläskkarréerna.
2. Att upphetsade tjejer på kalas ändå inte äter upp mer än en halv karréskiva var så det hade räckt med halva mängden kött, färdiggrillat innan slagregnet kom.
3. Att de upphetsade tjejerna är så glada så de hela måltiden igenom sitter och sjunger vid matbordet. De flesta sångerna framförda i kanon, på helt olika melodier. Sån glädje smittar, vill jag lova, så det gjorde inget att Håkans och min bag-in-box var sorgligt tom. Lättöl räckte bra - stämningen var på topp.
4. Att en av de upphetsade tjejerna blev så upphetsad att hon ville visa de andra tjejerna hur man får en PET-flaska med cocacola att explodera genom att häftigt skaka den sista fjärdedelen av innehållet. Hur kul det än kan vara så styrde jag upp det hela så att evenemanget tog rum utomhus.
5. Att den enda vettiga funktionen med presenter är att anordna en spontan maskerad där man KLÄR UT SIG i kartongerna, plastpåsarna och omslagspappren som presenterna levererades i. Visst, fullt naturligt. Jag brukar själva använda H&Ms presentkartonger som en liten käck accessoar på huvudet när jag går på fest. (Jag går sällan på fest)
6. Att en av tjejerna plötsligt och akut får ont i magen och går på toa. Att det efter en lång stund därinne hörs de omisskänliga ljuden av någon som kräks. Häftigt. Att ringa efter en förälder och meddela att den måste hämta upp sin dotter och ta med en hink i bilen, bara utifallatt. Att öppna toadörren och se denna stackars tjej gråtandes och darrandes, med kräk överallt på golvet, i håret, på kläderna och trösta (hon hade mitt i sitt elände och fortsatta kräkningar försökt att torka upp kladdet på golvet med hjälp av toapapper. Det var så synd om henne så jag nästan börjar gråta nu när jag skriver detta) Att oroa sig för att det var något fel på de där karréerna och att vi alla inom kort skulle sitta och kräkas på varandra. Vilket vi inte gjorde för illamåendet kom sig troligen av att tjejen fått vaccin mot livmoderhalscancer samma dag och att illamående tydligen är en känd bieffekt, dock ej vanlig.
7. Att undra vad alla tjejerna nu ska göra inne på (den nu rengjorda) toaletten och få höra att de ska ta bort felmålat nagellack med hjälp av sminkborttagningsmedel. Att förklara för tjejerna att man inte använder mitt sminkborttagningsmedel från Clinique (löjligt dyrt, det är väl därför jag aldrig sminkar mig) till att ta bort nagellack med och istället hämta aceton och hjälpa tjejen i fråga med att ta bort nagellack från fingrar, underarmar, naglar och kinder.
8. Att sanera Lisas rum från märkligt stora mängder godispapper, ostbågar och popcorn för att kunna bädda upp bäddsoffa och säng.
9. Att hjälpa den tjej som tyckt att kajal och ögonskugga bör användas i hela ansiktet (maori-inspirerat, troligen) att ta bort allt smink med hjälp av sminkborttagningsmedel i stället för  metoden "gnida-av-det-mot-huvudkudden".
10. Att trösta det barn som inte ville se färdigt på filmen för den var otäck.
11. Att upprepade gånger kolla om inte den där eländiga filmen var slut snart så de kunde sova (jag tjatade inte, jag bara kollade. Klockan var ändå halv ett på natten) (och den där jämrans båten (Titanic) bara sjönk och sjönk utan att komma till skott, liksom)
12. Att sen ändå inte kunna somna själv eftersom jag dumt nog hade druckit kaffe på kvällen tidigare.

Övernattningskalas rekommenderas varmt.

fredag 1 juni 2012

Kalastider...


Så här års är det extra bråda tider hos Landin-Grubb. Jag vet inte hur vi tänkte när vi födde barn 24 maj och 31 maj. Förmodligen tänkte vi att det var det vackraste tiden på året och att det måste vara väldigt fint att bli född då. Eller så tänkte vi förmodligen inte alls och det bara blev... (för vem kan planera in barnfödslar?? För övrigt fick vi reda på när jag var gravid med Lisa att det troliga datumet för hennes ankomst skulle bli 24 maj, dvs det datum som redan var upptaget av Eriks födelsedagskalas)

Förra helgen hade vi kalas för släkten för båda barnen (Jo, det var nog SÅ vi tänkte, förresten, att vi ser till att barnen föds med en veckas mellanrum så att vi kan slå samman deras kalas och spara pengar. Smarta vi var.) Ikväll är det dags för Lisas eget kalas. Barnkalas säger vi inte längre förstås. Ikväll handlar det om övernattningsfest. Bordet är fint dukat för Lisa och hennes fyra gäster som först ska få äta grillad fläskkarré följt av Dajmtårta (denna fantastiska uppfinning som alla ungar älskar och som Inte Behöver Bakas). Därefter tågar festdeltagarna upp till Lisas rum där de stänger in sig med godis i löjliga mängder samt filmen Titanic. Sen vet vi inte när vi ser dem nästa gång.

Jämför det med de där barnkalasen vi hade förr, ofta dagarna efter varandra (och vid något minnesvärt tillfälle samma dag, först det ena vid lunchtid och sen det andra några timmar senare), med 10-15 glada och mycket livliga gäster som skulle underhållas alternativt hållas i koppel. Allt var inte bättre förr.

Erik tänker sig också ha något slags tillställning men det får nog inte ens kallas kalas, tror jag. Han bjuder in kompisarna till filmkväll, helt enkelt.