Tisdag och onsdag i London

Tisdagen överraskade med något så fint som sol och blå himmel. Jag kände att jag ville göra något annat med benen än bara stående och gående så jag gav mig hurtigt ut på en joggingtur innan frukost. (Jag vet, det låter väldigt jobbigt, men jag brukar aldrig göra det så dags. Bara när jag är i London och inte hinner med att springa när vi kommer tillbaka till huset på kvällen och det är läskigt mörkt och jag inte känner till gatorna här). Det kändes...ja, som att springa var som helst annars faktiskt. Jag hittade ett område någon km från där vi bor som heter Walthamstow Marshes som är ett slags strövområde mitt i stan bredvid en biflod till Themsen. Jag hade tänkt springa några km där och sedan komma tillbaka samma väg jag kom. Men slingorna på området var rätt dåligt skyltade och rätt var det var hade jag kommit ut i vanliga bostadskvarter. Det var rätt kul det också. Och så förirrade jag mig in i ett område som var några slags före detta vattenreservoarer men där man nu fick promenera. Mycket märkligt. Och så sprang jag längs den där bifloden som var smockfull med husbåtar, och så funderade jag lite på hur det är att bo på en husbåt och så utan större konstigheter hade jag hittat tilbaka till Walthamstow Marshes och tillbaka till huset där vi bor. Rundan blev dock lite längre än jag tänkte mig...

Eftersom det var så fint väder tyckte vi det var en perfekt dag för att besöka en gatumarknad. Vi valde Portobello Road. Den är som störst fredag och lördag men var helt OK att besöka även en vanlig sketen tisdag. Fast det enda vi köpte var ett mobilskal till Lisa med One Direction. Sen var hennes dag räddad. Ja, och så köpte vi underbar och fantastisk italiensk glass till hela familjen också. Lisa tog något som hette typ "dina chokladdrömmar blir förverkligade" fast på italienska. Chokladglass med en annan sorts chokladglass, chokladbitar, brownie-bitar och så chokladsås över alltihop. (Om Lisa gillar choklad? Ja, lite...)




Chokladglass med choklad och choklad...

Efter det åkte vi till 221 Baker Street och tittade på Sherlock Holmes-museumet. Det var ganska litet men rymde säkert 973 245 saker från 1800-talet och dessutom väldigt många saker som hängde ihop med någon särskild Holmes-berättelse. Mycket att titta på, med andra ord. Roligast var samlingen med brev som människor har skickat till Sherlock Holmes. En tolvåring var fullständigt övertygad om att professor Moriarty åkte på hans buss varje morgon och borde inte herr Holmes vara så snäll att ta tag i det här nu?

Idag onsdag delade vi upp oss. Nämligen ville jag åka till National Gallery och titta på konst men märkligt och förunderligt nog var det ingen annan i familjen som ville det. Så de åkte till Naturhistoriska museumet för att titta på dinosaurier, och sen till Imperial War Museum för att titta på stridsvagnar. Och sånt. Jag gillar tavlor mer. Allra mest gillar jag att kolla på alla porträtt som finns. Jesus och helgonen och madonnan går jag förbi även om det är aldrig så mästerligt målat men bilderna av vanliga (eller mest rika, förstås) människor från 1500-tal och 1600-tal upphör aldrig att fascinera mig. Sen är det något visst med att se van Goghs målningar i original och se all olja som är pålagd där. Det är så tjockt och så mycket färg så jag tror nästan inte att alla lager har torkat än. Det är som en 3D-upplevelse och det är nästan synd att man inte får ta på tavlorna med fingrarna för jag skulle så gärna velat känna på all den där färgen.

Sedan gick jag på Foyles. Väldigt länge gick jag där. (köpte jag något? läs i bokbloggen...) Och på Waterstones. Tänk vilka bokaffärer det finns i London! Waterstones har en trevlig restaurang på femte våningen. Där strålade vi samman hela familjen och intog afternoon tea med scones, buttered cream och sylt. Mumsagotta!!

I morgon ska vi tillfälligt lämna London för att åka till Harry Potter Studios kanske 10 mil nordväst om London.

 

 

 

Måndag i London

Idag har vi varit riktigt, riktigt turistiga av oss. Vi åkte till Green Park och hoppade på en Big Bus, en sån där dubbeldäckare utan tak för turister, med guide. Jag har aldrig åkt med en av dem förut och nu undrar jag lite varför. Vilket himla bekvämt sätt att se måste-turistvyerna och höra lite andra stories om gator, monument och arkitektur man aldrig vetat om förut! Vi bockade av massor av det som vi ville se på vår lista, och så återkommerkommer vi till de sakerna vi dessutom vill upptäcka mer.

Vi åkte väldigt länge (våra fötter tackade oss. Speciellt Håkans tå som han sparkade in i en stol i gårkväll och som kanske är sönder - tån alltså - speciellt den tackade oss) innan vi hoppade av bussen vid Tower of London. Detta är mitt femte besök i London men jag har aldrig varit inne i Towern förut heller. Det var väldigt mycket större än jag trodde. Väldigt många separata Towers med skilda utställningar. Väldigt glittriga juveler. Väldigt guldiga serviser. Väldigt många människor. Och korparna finns! Jag hade läst om Towerns korpar och sägnen kring dem i en bok men trodde inte att de fanns på riktigt. Men där spankulerade de omkring, och en av Beefeaters var en högste Raven-skötare som hade hand om dem. Där ser man. Erik köpte en gosedjurs-korp för såna kan man också behöva.

Sen gjorde vi något annat jag aldrig gjort förut vid mina Londonbesök (vad HAR jag gjort då, egentligen? Det kan man fråga sig...): åkte en av båtarna på Themsen från Towern hela vägen tillbaka till Westminster. Det var en väldigt pratglad människa i högtalarna här också, vilket var tur för nu hade det hunnit bli mörkt och hade han inte pratat så mycket så hade man inte vetat ett dugg om de skugglika olika byggnaderna vi passerade.

Vi har också fnissat oss igenom ännu en souvenirbutik (utan att köpa något). Där sålde dom angry-birds-MÖSSOR som jag och Lisa provade och blev fotade i. Men jag har lovat Lisa att inte lägga upp den bilden på bloggen. Ni får väl tänka er hur vi såg ut ändå.

Och så var det dags för Lisas mest efterlängtade sak på hela veckan: The Phantom of the Opera. Och den var väldigt bra. Fast inte lika bra som filmen (som hon sett hur många gånger som helst) blev betyget. Nähä.

Nu är vi hemma och är väldigt trötta. I morgon ska vi inte se så mycket. Tror vi. Inga bestämda planer än.

Fish and ships, förstås. Näringsriktig lunch. Väldigt god, ska tilläggas.

Den här killen kan helt omöjligt se någonting alls. Dessutom har vi listat ut att han har smugit in i-pod-lurar under pälsen.

Slinger-köerna till kronjuvelerna

3 minuter kvar på His Majesty's Theatre

Innan det satte igång. Sedan fick man förstås inte fota.

LGs, duvorna och Towern

Lördag och söndag i London

Nu är vi här! Igår hann vi mest förflytta oss och konstatera att huset vi hyrt är charmigt men dragigt. Hej England! Hej enkelfönster och kondens! Vi hann också tillbringa ungefär två timmar på Hamley's. Lisa köpte ännu en buildabear-nalle. Den är nu döpt till London.
Idag hade vi blivit varma (huset var inte uppvärmt när vi kom...) och utvilade. Vädret tänkte sig att regna så vi tyckte British Museum var en bra ide. Det var det många andra som tyckte också. Lisas ben tröttnade ungefär vid mumierna och Elgin Marbles avnjöt hon sittandes. Men hon piggnade till betydligt i souvenirshopen där vi hittade badankor som såg ut som faraoner, Shakespeare och romerska legionärer. Vi hittade även rosettastenen som musmatta, mugg och slips (och mer...). Och annat vi inte visste att vi behövde. Fast vi kunde låta bli att handla, faktiskt.

Det kunde inte Håkan när vi gick förbi en whiskyaffär. Det blev en 10-årig Springbank där.

Vi fick vila upp oss lite innan vi fortsatte till HMV (och Lisa gick i spin över en hel hylla One Direction-prylar. Det blev en t-shirt och en mugg...), BodyShop (ja ja det finns hemma men här kunde man köpa body butter i trepack med små burkar olika dofter). Sen tog vi oss till Harrods. Erik vägrade damklädesavdeln så vi gick till avd för pets. Fatta alla hund- och katthalsband!! Med eller utan diamanter. Fatta skoavdelning för hundar! Fatta KLÄD-avdelning för hundar! Jag kan inte skriva bildtexter till fotona när jag bloggar i mobilen men alla kläderna nedan är avsedda för hundar. Även sjömanskostymen. Även apan och VARMKORVEN! Det fanns en särskild hylla med utklädningskläder för hundar. Jag skrattade så jag nästan grät. Seriösa kunder tittade på vår skrattande familj och såg upprörda ut.

Fatta hur mycket man går och går när man är i London! Inte minst i alla tunnelbanekorridorer. Och vad många människor det finns här! Så fulla tåg fast det bara var söndag.

På tal om tåg - vi var tvungna att stanna till vid Kings Cross för att kolla om perrong 9 3/4 fanns på riktigt. Det gjorde den!

Nu vilar vi. I morgon ska vi åka turistbuss.

Födelsedag, så som jag vill ha den

Idag har jag fyllt år. Och jag har sett till att fira min födelsedag precis så som jag vill ha den, med sånt jag tycker om att göra.

Kalas är det värsta jag vet. Det är i klass med att sitta i telefonkö hos Försäkringskassan, rotfyllning eller världens längsta möte med en powerpoint med obegripliga diagram i tre timmar. Förlåt alla kalasinbjudare och släktingar, ni har gjort ert bästa och bjudit på god mat och så, men jag tycker bara inte att det är kul att sitta runt ett bord och vara social i fem timmar eller så.

Så när jag fyller år har jag absolut inget kalas. Jag har tagit ledigt från jobbet! Jag har suttit länge med frukosten! Läst ut en bok! (som var usel i ofs) Jag har varit på Nova Lund och ätit lunch! (tikka masala-kyckling, mycket god) Snöat in på att sitta och spela Quizkampen! Jag har köpt jeans! (min egen födelsedagspresent till mig själv)
(parentes igen: Jag brukar ju inte gå i land med det här med provrum och sånt, men nu var jag bara tvungen att ha jeans. Hade med mig säkert tio par jeans in i provrummet. Och ett par till i omgång två - och banne mig, jag hittade ett par som satt bra och som jag köpte. Jubel!)
(parentes 2: det är väldigt mycket roligare att prova jeans när man har gått ner en del i vikt...)
(parentes 3: jag skrev överst att jag tillbringat födelsedagen med saker jag tycker om att göra - handla jeans hör ju egentligen inte dit. Men lyxen att få gå ensam i affärerna utan att ha någon tid att passa...)

Jag har också suttit vid datorn och kollat in massor av detaljer för vår Londonresa i morgon - var man köper biljetter till tåg, hur man tar sig från tunnelbanestationen till huset vi hyrt, kollat på bilder på huset, kollat så att alla utskrivna bokningar var på plats...har inte haft tid att göra detta tidigare och jag är en sån där som vill ha stenkoll på allt praktiskt när jag reser. Nu har jag det och känner mig lugn och fin.

Normalt brukar vi också gå ut på restaurang och äta middag när Håkan eller jag fyller år, men det funkade inte idag (somliga skulle på Halloween-disco). Men en fet kebab-tallrik hemma i soffan är inte helt fel heller. Mysbyxor och skräpmat, det är grejer, det.

Och givetvis blev jag uppvaktad med oväsen skönsång i morse! Lisa gav mig en bok om hur man bakar ungefär hundratrettiotre olika muffins. (Ok, ok, jag fattar) Erik gav mig en film, kostymdrama/kärlek baserat på en Gaskell-roman. Precis min stil. Och Håkan gav mig ett par joggingskor med dubbar så att jag ut och jogga hela vintern även om det är snö och is. Perfekt! Springa, äta upp sig med muffins och kolla på kärleksfilm.

En mycket bra dag.

Nu räknar barnen timmarna...

Det drar ihop sig. Det är dags för vår Londonresa! På lördag åker vi och nästa söndag kommer vi hem. Jag är lite pirrig - dels är jag inte särskilt resvan, dels ska vi ha barnen med och då känns det som att jag själv måste vara så lugn och trygg fast jag kanske inte är det.

Vi ska bo i ett HUS vi har hyrt! Fatta vad skönt! Inget trångt hotellrum. Vi har ett kök att laga mat i så att vi inte behöver gå ut och äta mer än vad vi vill. (Ett par middagar ute är helt underbart, men en hel vecka kan bli jobbigt. Speciellt när man har sina barn med sig som petar i den mesta maten som serveras) Vi har tvättmaskin! Här kan du se huset vi ska bo i.

Och oj, vad vi ska se och göra mycket. Det är tur att vi ska vara där en hel vecka så vi kan sprida ut alla måstena över hela veckan. Vi får väl se vad vi orkar med att allt vi har skrivit ner på vill-se-och-göra-i-London-listan som vi har på kylskåpet. Där finns allt från att gå på Hamley's till att dricka riktig afternoon tea på något hotell eller på någon restaurang, från Towern till Big Ben till National Gallery och British Museum. Ja, allt som finns i en guidebok egentligen. Var det en vecka eller ett år vi skulle vara där?

Taxi är bokad till 07.15 lördag morgon. Ska försöka slå världsrekord i liten packning för fyra personer så att vi får plats med mycket i väskorna hem. (upprepar igen för den som inte är läskunnig: vi har tillgång till tvättmaskin. Fatta lyxen.) Joggingskorna ska faktiskt med! Det blir nog en upplevelse att springa i London. Hoppas jag inte springer vilse.

Och bloggen ska definitivt med.

Mousy mousy

Det är mössens tid. Så här års kommer de in i husen och vi som bor i husen kan inte göra ett dugg åt det. Bara sätta ut musfällor och hoppas att de inte äter sönder för många vitala delar av huset innan de fastnar i fällorna. Sist sotaren var här och gjorde rent köksfläkten och fläktgången så visade det sig att mössen hade käkat upp halva höljet till den och att det mesta av det som skulle sugas ut med fläkten ut i det fria hade sugits ut i köket i stället. Inte konstigt det luktade mycket när vi stekte fläsk och annat sånt osigt.

Det är ett märkligt ljud när mössen springer i väggarna (och trossbottnarna som det heter fast jag vet inte riktigt var de finns. Det känns som att det skulle kunna vara något som ligger mellan övervåningen och undervåningen, alltså mellan innertaket där nere och golvet där uppe). Det tassar liksom ivrigt. Tass tass tass skrap skrap tass tass. Det är inte läskigt - man vet ju vad det är - utan mer irriterande. Vad ska de gnaga på nu?

Vi har inget råttgift. I stället har vi två fällor på mycket strategiska ställen. De brukar ta kål på alla mössen efter ett tag, för alla möss tar till slut sina vägar förbi de två platser vi har fällorna på. Det ena är i vindsutrymmet bakom Lisas vägg. Det andra är ovanpå kökshyllorna ovanför spisen och fläkten. Speciellt där dör många möss en snabb död.

Jag såg faktiskt en göra det alldeles nyss. Håkan tog ut en död mus i går just därifrån, och riggade fällan på nytt. Vi kollade idag när vi lagade mat - och där låg en ny avliden musunge. Håkan tog ut (det är absolut hans avdelning, det där), riggade fällan på nytt. Tio minuter senare, när jag satt ensam vid köksbordet och fredligt surfade på min telefon, så smällde det igen. Jag flög högt för jag trodde först det var taklampan som exploderade. Men nä, det var musfällan. Igen. Det är rena mus-motorvägen ovanpå våra köksskåp. Jag ställde mig på stolen och bevittnade alltså den stackarens sista ryckningar i kroppen och förtvivlade försök att ta sig loss innan den gav upp och dog.

Så kul har vi det på landet så här års. Och nej, jag tänker inte lägga upp något foto på eländet.

Skillnaden mellan ett rep och ett snöre

Sitter och blir lite bekymrad över om vi har misslyckats med att ge barnen rätt förebilder och inställningar i livet. Det här med genus...

Nämligen lyssnade jag med ett halvt öra på när sonen pratade med sin kompis. Jag hörde honom förklara skillnaden mellan ett snöre och ett rep (har ingen aning om vad de pratade om egentligen):

"Vad det är för skillnad på ett rep och ett snöre? Tja, det är väl inte så stor skillnad. Ett rep är väl som ett snöre - bara lite manligare, liksom."

Rapport från en helg i oktober

Vi åkte iväg med husbilen den här helgen - det kändes lite som att detta skulle bli sista helgen för året innan det blev för kallt och mörkt (hela höstlovet åker vi till London och dit tar vi faktiskt inte med husbilen).
Vi hade ingen direkt plan mer än att vi skulle stanna där det var höstvackert. Så det gjorde vi. Och jag fotograferade, fotograferade och så fotograferade jag lite till. Sjöar och höstlöv och utsikter så jag tror att Iphonen höll på att smälta lite där på slutet. Men det gick inte att låta bli. Så, ja, det här blogginlägget är överlöjligt fullt med foton.

Först körde vi till Skäralid, och vandrade upp till Kopparhatten. Det var fler än vi som hade haft samma briljanta idé för parkeringsplatsen var smockfull och det var rena lämmeltåget på stigarna. Inte så spännande - men man fick leva med det för naturen gjorde sitt allra, allra bästa för att se höstfin ut. Som Erik sa: "Det ser ut som att någon har gjort allt här för att det ska se så vackert ut som möjligt." Om en trettonåring säger något sånt - ja då är det fin natur.

Skäralid

Utsikt från Kopparhatten

Efter Skäralid var vi sugna på sjö och höstträd tillsammans. Vi körde till Västersjön på Hallandsåsens södra sida. Där finns ett bra ställe precis vid strandkanten man kan parkera sin husbil om man vill. Och det ville vi. Så där blev vi kvar över natten. Joggingskorna var med, och att jogga längs med Västersjön och beundra utsikten och fina sommarstugor, det är liksom något helt annat än den vanliga mil-rundan runt åkrarna vid Vismarlöv.

Kväll vid Västersjön

Nästa morgon sov vi länge. Vi hade hört mystiska tassande ljud mot husbilens tak hela natten och det tog ett tag innan vi begrep vad det var för något - nämligen löv i mängder som drösslade ner över oss från träden omkring. När vi körde iväg flög alla löv iväg från husbilen i ett stort moln. Men, efter frukost tog vi en cykelrunda längs med sjöarna (Västersjön och Rössjön hänger ihop). Och jag...fotograferade lite till.

Frukostutsikt

Västersjön

Rössjön

Framåt eftermiddagen ville vi ha scenbyte när det var dags för middag. Så då körde vi till hamnen i Viken och såg ut över lite ödslig småbåtshamn medan vi åt. Västersjöns färger var finare men det finns många fina hus i Viken. Fast jag blev faktiskt inte sugen på att fota något - kameran höll på att sprängas, sa den.

Kanelbullar födda ur smärta

Ikväll har jag husligt och bull-mammigt nog stått och bakat kanelbullar. Lisa tyckte då att det var en bra idé att stå och känna med fingret på bakmaskinens stora skål när den roterade runt när degen knådades. Det var det inte. För rätt var det var så följde det fingret och två fingrar till med skålen in bakom armen som håller degkroken och så klämdes hon fast och maskinen stannade. Illvrål. Litet stackars platt finger som genast blev både mörkrött och lila. Men som trots allt inte gick sönder. Värsta smärtan gick över efter en stund och när hon sedan tryckt i sig ett par kanelbullar kändes allt mycket bättre.

Smärtstillande medel för klämskador

Stackars älskade olycksfågel, min Lisa. Hon har ju precis blivit bättre i sin handled som hon stukade i lördags när hon mer eller mindre voltade över cykelstyret när cykeln körde en helt annan väg än den Lisa hade tänkt sig.

Så ikväll skulle hon äntligen kunna spela fiol igen, var det tänkt. Men i stället var det alltså en ond bakmaskin som tuggade i sig hennes finger.

Ledtråd till hans nuvarande vistelseort

Idag när jag kom hem från jobbet möttes jag av följande meddelande på köksbordet:

Om det möjligen är någon som undrar varför min son inte helt enkelt använder penna och papper som vanligt folk när han ska skriva meddelanden (pennor fanns det ju uppenbarligen) så kan jag säga att...att.....tja, det vet inte jag heller.

Han läser mycket manga-deckare nu. Man kanske gör sånt om man är deckare i en manga-serie. Vad vet jag?

Om du undrar vad det står men inte vill erkänna att du inte kan penn-språket så kommer hjälpen här:

UTE

Går





 





Jaha?! Vad ska vi nu göra med alla de där batterierna?

Nu börjar önskelistetiden. Det är längre än 2 månader till jul, men allt som barnen nu säger något liknande om som "skulle vilja ha" säger vi att "skriv upp det på önskelistan".

Den har ändrat sig, den där listan. Förut så var det så att den här tiden fram till jul var fullständigt sönderbombad av reklam på TV där stressade käcka röster försökte övertyga barnen om att små robothundar eller barbiebilar eller leksaks-frukt-mixer eller något annat använd-en-gång-tröttna-sedan-lektyg var det de behövde i julklapp. (och så sist i reklamsnutten det där fantastiskt snabbt sagda batteriersäljesseparat som reklammänniskorna kan säga på en nanosekund). Och brevlådan var sönderbombad av leksakskataloger med bilder på alla ovan nämnda använd-en-gång-tröttna-sedan-lektyg. Barnens önskelistor brukade i princip bestå av alla batterileksaker från A till Ö i de där katalogerna. Och så fick de kanske en sak av dem som de önskade sig. Med separat inköpta batterier. Och så använde de den en gång och tröttnade sedan.

Men nu. Nu är det annat på de där listorna. Lisa påbörjade årets önskelista idag. Jag läste den nu och där står:

Body butter (sånt där från BodyShop)
Ögonskugga
Läppstift
Rouge

Jaha.

Vi slipper i alla fall ha världens största batteriförråd.

Sköna söndag

Bästa stunden på hela dagen hade jag idag vid ungefär kl 13.34. Då hade jag varit ute hela förmiddagen och sprungit orientering. Fast det regnade. Fast det faktiskt åskade. Och fast att det egentligen hade varit väldigt mycket skönare att ha sovmorgon, sitta länge med frukosten och läsa varenda bokstav i tidningen. För vi är som vi är med den där orienteringen.

I alla fall. Klockan 13.34 satt Lisa och tittade på TV, Erik satt vid sin dator, Håkan satt vid sin dator (familjen Skärm - det är vi). Regnet öste fortfarande ner utomhus. Och jag...hade för en stund sedan sjunkit ner i badkaret, i underbart varmt vatten. Jag hade precis suttit och sett på och känt den underbara doften av en badbomb som brusade loss i badvattnet. Jag hade förnöjt tittat på alla godsaker jag bullat upp bredvid badkaret: uppskuren apelsin, russin, nötter på ett fat. Och en öl. En Staropramen. Älskar Staropramen.

13.34 hade jag hunnit bli helt uppvärmd i alla kroppsdelar, provsmakat apelsinen, russinen och nötterna. Och så blivit lite lagom törstig. Fattade alltså glaset med Staropramen och drack många, djupa, svala klunkar öl.

Fatta att det var så gott att jag blev tvungen att blunda ett tag.

Sen plockade jag upp min bok, De brinnande knivarna av Patrick Ness och började läsa.

Skönare söndagsstund än så har jag faktiskt svårt att tänka mig.

Mitt fina stenkärl

Det här köpte jag för några veckor sen, och jag är så glad för det! Det är ett stenkärl som är en behållare för bag-in-box-vin. Jag har köpt det på Wallåkra Stenkärlsfabrik norr om Landskrona. Det är ett brunglaserat ganska stort stenkärl med ett runt hål på framsidan där tappkranen kommer ut. Man tar ut hela påsen ur bag-in-boxen och trycker försiktigt ner den i kärlet och sätter på locket.

Den är så fin - jag blir glad varje gång jag går förbi den i köket!

Lappen ovanpå har jag klippt från vinboxen, för att jag inte ska glömma vilken vinsort det är just nu vi har i stenkärlet.

Vart tog den lille killen i indianpyjamas vägen?

Ikväll (som de flesta kvällar) har min son suttit framför datorn och spelat. Tydligen gick det inte som han ville i kväll för vi har fått höra många ilskna utrop därinneifrån. Förmodlingen borde jag som Uppfostrande Förälder ingripa eftersom han 1. sitter alldeles för mycket framför datorn (men det gör ju jag också så look who's talking) 2. svär något alldeles våldsamt.

Istället sitter jag och lyssnar på rösten. Den där rösten han har, som nu har mörknat och tjocknat och liksom mer djupt vibrerar när han talar. Det är inte en vuxen röst men den är på väg ditåt. När han får sina ilskeutbrott bryts den på det där jobbiga målbrotts-viset alla elaka vuxna kan härma så bra.

Min lille älskade son. När i herrans namn blev du så stor så att du kom i målbrottet?

När blev du så stor att du kan se mig rätt in i ögonen när vi står mitt emot varandra utan att böja nacken bakåt?

Vart tog Eji i indianpyjamas vägen??

Djupt i LogosQuiz-träsket

Jag trodde jag klarade av sånt där. Sånt som att hålla alla spel-appar på telefonen stången och bara ägna mig åt dem när jag hade behov av dem, typ vid väntetider och så. Jag vill inte att de ska stjäla en massa av min tid som jag hellre lägger på annat viktigt, som att läsa böcker.

Men förra helgen träffade jag min bror. Han visade mig "Logos Quiz". Man ska känna igen olika loggor. Det låter ju inte vrålupphetsande direkt men lite småkul. Så jag laddade ner. Och sen var det kört. Brorsor är farliga.

Nu sitter jag djupt i spelträsket igen. För de där jäkla loggorna, de biter sig fast. Ständigt återkommande funderingen är att "Jag har sett den där! Jag VET att jag har sett den där! Men vilka är det som har den som logo?" Och så skriver man in några andra lätta som man vet och så plötsligt knyts hjärntrådarna ihop för den där första och man kommer ihåg att "ja just ja, Nokia-connecting people, och hur svårt var det egentligen?" Hur kunde jag INTE komma på det första gången? Och så ska man stänga appen och göra något vettigt men ska bara kolla en sida loggor till för att se om man kan någon direkt. Och fastnar på nästa. "Jag har sett den där. Jag VET att jag har sett den där!"

 Man ser hur många loggor som helst varje dag, men tänker inte på det. Kolla bara in datorn, med alla program och websajter. Filmbolag. Bilmärken. Schamposorter. Öletiketter, cigaretter, godis, snabbmatsrestauranger...visst vet man egentligen att det finns tusen och åter tusen. Men att se dem i det här spelet - och ha så svårt för att känna igen även de enklaste - då fattar man hur många företag det finns här i världen. De svenska är inte ens med (tyvärr).

Hur ser då Logos Quiz egen logga ut? Så här:

Kamelkantad framgång

Idag har jag och Lisa varit i Eslöv och sprungit stadsorientering. Det är roligt - det går fort och man måste hela tiden ha koll på kartan exakt var man är och var man ska. Smartaste vägen genom kvarteren vinner och det handlar om sekundstrider. Fast idag var det inte sprint-distans som det brukar vara när det är stadsorientering, eller parkorientering. Idag var det medeldistans och för att vara stadsorientering blir det ganska långa sträckor. Då gäller det dessutom att springa jäkligt snabbt men bara precis lagom jäkligt snabbt så att man inte får mjölksyra i benen under andra halvan av loppet.

Trodde ni Eslöv var platt? Haha, där tog ni fel. Eslöv har sina backar. Sina långa, sega backar som tar musten ur benen.

Men idag var det en mycket bra dag för Landin-Grubbs feminina hälft. Jag vann! Och Lisa kom fyra i sin klass (fast hon till och med läste kartan helt fel på ett ställe och sprang till kontroll 9 när hon skulle till kontroll 6 eftersom hon liksom läste kartan upp och ner - det blev en rejäl omväg...).

Dags för att fotografera resultatlistan igen, alltså (har aldrig sett någon annan som gör det, bara jag med ett stort saligt leende i ansiktet):

Och kamelerna då? Jo, för första och troligen enda gången under en orienteringstävling så gick det kameler och betade på träden (ja, de stod och gnagde på stammen) vid sidan av upploppet. Det låter helt galet, men här är bildbevis:

En av de galna hästarna ses i full galopp bakom bladen

Förklaringen är enkel nog. Eslöv är väl inte världens metropol men idag kunde Eslövs-borna gotta sig åt två arrangemang: nationell orienteringstävling mitt i stan, och så Cirkus Sydney. Cirkus Sydney hade brett ut sig på parkeringsplatsen precis intill där orienteringstävlingen hade sitt centrum med målgång, sekretariat etc. Jag kan bara tänka mig vad det har bråkats diskuterats under den gångna veckan när bägge parter upptäckte "dubbelbokningen" (man kan liksom inte boka en kommunal allmänning eller parkering, väl?).
- Vadå, ska ni slå upp en cirkus här? Nä, det går inte, här ska kanske 70-80 bilar parkeras på lördag förmiddag. Ni får vara någon annanstans. Vadå går inte? Vi kan inte flytta orienteringen, kartorna är upptryckta redan och banorna utgår härifrån. Vadå ni har också tryckt upp affischer och program där ni anger att cirkusen ska vara här...?
eller
- Vadå "ha en orienteringstävling här"? Orienterar gör man väl i skogen, det vet väl alla människor. Vadå "här har vi tänkt ha upploppet"? Nä, nä, det går inte för här i kanten på ängen slår vi upp våra djurstallar och hägnar in för här ska både kamelerna och hästarna släppas ut. Hur skulle det se ut om några hundra svettiga orienterare ska komma och skrämma upp dem?

Så det var kompromissernas lördag, det märktes. Vi ställde bilen en bit iväg, som en del av en mycket kreativ parkering på alla möjliga och omöjliga delar av en skolgård. En del av kamel/häst-betesängen hägnades in och blev upplopp. Hästarna fick förvisso tokfnatt och galopperade runt runt på ängen men kamelerna brydde sig inte det minsta om orienterarna utan betade alltså med upphöjt lugn på trädstammarna.

Och jag vann. Sa jag det, förresten?

Nattduk?

Satt och läste en bok där en flicka lade ner sin dagbok (tror jag det var) i sitt nattygsbord vid sängen. Inget konstigt med det, en helt naturlig plats för en dagbok. Men jag snöade in på ordet "nattygsbord". Varför heter det så? Eller alternativt "nattduksbord".

Vad i hela friden är en nattduk? Eller ett nattyg? Vad har man det till? Torkar man upp något nattligt (och kanske skamligt) med det?

Funderade vidare över vad jag själv säger och kom fram till att jag säger en slags slarvig kombo av de där bägge orden, ungefär "nattusbord".

Sängbord heter det nog i modernt språk. Jag tror inte att jag skulle leta efter nattygsbord i IKEAs produktkatalog. Men varför lever detta märkligt gammaldags ord kvar när vi pratar? Eller är det bara jag som lägger glasögonen på "nattusbordet" innan jag somnar?

Tillägg en stund senare...: Jag funderade vidare efter att jag publicerat inlägget ovan, och hittade faktiskt följande hos Språknämnden (en fråga inskickad till deras Språklåda):

fråga Kan det heta både nattduksbord och nattygsbord?

svar Den helt dominerande formen är nattduksbord. Men båda används och måste godkännas. Båda formerna återfinns också i ordböckerna. Man kan förstås också säga sängbord. Nattduksbord är det ursprungliga ordet, från slutet av 1600-talet, som då snarast betydde ’toalettbord’. Sina toalettsaker hade dåtidens dam av värld nämligen i en nattduk. Under 1700-talet uppstod så nattygsbord genom association till ordet nattyg, som betydde saker som ’nattdräkt’, ’nattmössa’. Tyg kunde förr betyda ’saker’, ’don’, jfr verktyg.

Där ser man.

Grumligt i Vismarlöv

Vi har inte kommunalt vatten i vår by - i stället har vi en gemensamm brunn varifrån vattnet leds till hushållen i byn. Häromdagen gick en av ledningarna sönder och vattnet vällde ut till en liten sjö i någons trädgård (inte vår...). Det där skulle lagas igår och jag tror att det var rörmokare och andra kunniga människor på plats och drog nya ledningar (det här är en bit bort från vårt hus så jag såg dem inte själv).

Problemet med det här är ju att vattnet som nu kommer i våra ledningar nog är det som finns längst ner i botten på brunnen eller nåt. Jag kan inte brunn/vattenledning/filtrering-grejer. Och vattnet har förstås stängts av ett par gånger de senaste dygnen när man lagat rören. För oss i vårt hus betyder detta

1. Vi har några gigantiska vattendunkar på badrumsgolvet ifall vattnet skulle stängas när vi är hemma. Det är rätt skönt att kunna spola toaletten och få dricksvatten. Och diskvatten. Och..och..
2. Vattnet som kommer ur ledningarna nu är gråbrunt och grumligt. Helt vedervärdigt faktiskt. Får man in det i munnen känns det helt strävt. Det är OK att borsta tänderna i men inte att dricka. Kollar man ner i toastolens vatten ser det ut som om någon slängt i en skopa grus.
3. Vi får liksom duscha loss och dricka oss otörstiga när vi är iväg från Vismarlöv under dagarna. Det där vattnet i dunkarna är väl OK men även det tappades upp när vattennivån var på väg ner så det är ganska grumligt, det med.

Man sänder en tanke till de som bor i vattenfattiga områden i Afrika. Jag gnäller över det här - och de har det mycket värre varje dag.

Även om ledningen är lagad eller snart är lagad så tar det åtskilliga dagar innan vattnet är klart och drickbart igen. Vi har varit med om det här förr. Det är en av de delar av livet på landet som inte är fullt så idylliska.

När vi flyttade in för 12 år sedan och hade mycket små barn så fanns det spår av något mystiskt ämne i vattnet (minns inte vad det hette) som barn under 4 år inte skulle dricka. Då fick vi ständigt hämta med oss dunkar med vatten från till exempel dagis, jobbet, farmor och farfar inne i stan. Det slipper vi i alla fall nuförtiden. För det mesta nuförtiden ialla fall.

Elakaste mamman i Skåne

Jag har haft en sån där morgon. En sån där man önskar att man kunde trycka på rewind.

Det är en period med mycket lapp-aktiviteter i barnens liv nu. Lapp-aktiviteter är när det kommer hem en lapp i handen eller skolväskan, där det informeras om Matsäck/Ta med grejer/Läger/Glöm Inte/Ej ordinarie schema/Du får inte glömma/Vattenflaska/Hjälpa till att köra/Och glöm för all del inte/Ta med cykel-till-skolan-dvs-hänga-på-cykelelände-på-bilen-tidigt-på-morgonen-ej-glömma-att-hämta-hem-cykelelände-på-eftermiddagen/Packa regnkläder/Lämna in den delen av lappen som betyder att vi som föräldrar har läst informationen....ja alla som är föräldrar vet vad jag menar. Summan av det hela är i alla fall att Man Inte Får Glömma Bort Något. I de här fallen är det alltså inte mänskligt att fela - man får helt enkelt inte glömma. Punkt slut. För då står barnet där utan matsäck. Eller med fel kläder. Eller på fel plats.

Ja, och idag så var det lapp-aktivitet för båda barnen. Den ene skulle till skogen och den andra till mini-OS. Och själv hade jag en sån där dag där jag var absolut tvungen att vara i tid på morgonen för jag skulle prata inför folk 8.30. Morrar alltså runt och försöker att inte glömma något som måste med och funderar på om det tänker sig att regna ute idag så att regnkläder är absolut nödvändiga. (själv tar man väl med sig regnkläder men för att övertyga barnen om nödvändigheten av dessa måste typ åskmolnen torna upp sig ovanför huset) Humöret är inte på topp. Då kommer ett gnälligt "du har glömt att hälla upp mitt tevatten" från köket varpå Mamman i fråga exploderar. Skriker något i stil med att han faktiskt kan hälla upp sitt tevatten själv för han är inte lam och när jag ändå är i farten så skäller jag ut båda barnen för att de aldrig plockar upp efter sig, bara dumpar gympapåsarna när de kommer hem och lite andra saker som liksom bara väller ut. Hälften ångrar jag genast men då ser båda barnen redan ut som två slokande disktrasor.

Inte nog med det. För sen tvingar jag den stackars dottern att ta på sig träningsoverall utanpå linnet och de korta tajtsen (hon ska komma ombytt till skolan inför mini-OS-et). Jag: "det är faktiskt oktober ute och tajts och linne är för kallt". Hon: "men vi ska ju bara åka buss till skolan och sen ska vi springa direkt". Jag avgår med segern och hon går med stort lidande med på att dra på sig träningsoverallen. "Mamma - det är BARA JAG som måste ha träningsoverall på mig. Den är ful. Den är för varm.Den är töntig. Och den luktar illa."

Stackars barn. Illaluktande träningsoverall. Utskälld vid frukostbordet.

Elakaste mamman i Skåne - det är jag. Men jag glömde inget idag. Inte ens frukt glömde jag stoppa ner i väskan.

Lidingölopps-helg

Vi har varit i Stockholm över helgen. Där hann vi med en hel del.

• Vi har kört med husbil över Stureplan sent en fredagskväll. Fullt med festklädda människor på väg till festliga ställen. Och så vi, i myskläder och husbil. Hipp-faktorn på det måste ligga på minus 125 ungefär. Det var inte meningen, men vi hade ställt in GPSen till adressen på Lidingö där husbilar kunde ställas upp på en stor parkering. GPSen tyckte att vi skulle köra Hornsgatan - Skeppsbron - vet-inte-vad-den-heter-gatan-som-går-förbi-Grand-och-kommer-ut-vid-Nybroviken - Stureplan - Värtahamnen och sen Lidingö. Det känns som att det måste finnas smartare vägar? Men vi fick lite kvälls-sight-seeing av Hufvudstaden i alla fall.
• Jag har under en och samma dag fått träffa alla mina syskon vilket kanske inträffar en gång var tionde år eller så. Alla mina syskon bor i Stockholm - jag bor i Vismarlöv. Men i lördags fick jag träffa allihop ändå - kul! Stockholm är rena sambands-centralen - jag fick också träffa min mamma och hennes man.
• Vi har bott med husbilen i Gottsunda vid min brors och hans familjs hus, blivit bjudna på underbart god viltgryta och druckit mycket belönings-rödvin och ätit många belönings-ostbågar.
• Vi har kånkat tunga träningsväskor över hela Lidingö för att det kändes som en bra plan att ha tillgång till dem när vi efter loppet skulle duscha. Visade sig att det fanns duschar i princip där vi ställt husbilen och att kånkandet av väskor var helt onödigt. Nå - vi lär oss. Nästa gång vet vi hur det går till.
• Och så har vi då sprungit Lidingöloppet. Inte det långa, riktiga Lidingöloppet på 30 km utan det som är 15 km. Det räckte till, ska jag säga, jag är fortfarande rätt trött i benen. Backe upp och backe ner. Tid: 1.25.47 som jag är nöjd med. Det går liksom inte att springa lika fort som en mil-runda hemma på asfalt utan större backar...

Om Lidingöloppet visste jag redan:

• att det är en tradition
• att det går på Lidingö
• att det är ett terränglopp dvs med rejäla backar
• att de som springer 30 km springer uppför Abborr-backen
• att det är tufft att springa Lidingöloppet

Detta visste jag inte om Lidingöloppet:

• Att det är så vansinnigt och grymt stort. Oj och herregud vad många människor som kommer dit. 
• Att det är så otroligt vackert längs med banan. Vatten, skog, berghällar, fina hus...
• Att om man startar i sista startgruppen för 15-km-loppet (som vi gjorde eftersom vi inte har sprungit några "seednings"lopp innan) så är det väldigt, väldigt många människor som man får springa om. Folk börjar gå redan i första uppförsbacken, jag lovar. Och det är ganska trånga motionsspår man springer på. Jag sprang om. Och sprang om. Och sprang om. Ända in i mål sprang jag om folk hela, hela tiden. Kände mig nästan burdus och hetsig där ett tag. Visst, bra för självförtroendet att få springa om - men jag fick ju inte draghjälp av någon precis...
• Att 15-km-loppet inte är fullt så tufft att springa som 30-km-loppet. Jo, jag anade, men inte att det var så stor skillnad. Det är 30-km-loppet som är det som gäller, liksom. Vår nummerlappsutedelning, våra hur-långt-det-är-kvar-km-skyltar, vår väskinlämning var alltid lite mindre och vid sidan av.
• Att det är så fruktansvärt många människor som TROR att de kan springa 30 km väldigt kuperad bana. Jag mötte människor innan 30-km-loppet som såg ut som att de knappast skulle kunna fullfölja Vårruset. Ändå tänkte de sig glatt att ge sig ut på 30-km-rundan. Ja men fatta att det är i princip lika ansträngande som Stockholm Marathon! Det inträffade tydligen ett dödsfall under någonstans under loppen och inte är det första gången heller. Varför kan inte alla dessa människor springa 15-km-banan i stället? Den är krävande nog. Det var väldigt, väldigt många namn i resultatlistan som inte hade fullföljt 30 km-loppet. Varför då betala så mycket pengar för att vara med? (jo, för att, som jag konstaterade i sista punkten ovan, det är tufft att springa Lidingöloppet).
• Att jag skulle bli helt såld på hela grejen och genast övergå till att tro att JAG är en av dem som kommer att klara av att springa hela 30-km-loppet nästa år. Så kanske jag är lika dum som alla de där som började gå efter 2 km? Men jag vill se om jag kan, om jag kan fullfölja utan att ha börjat gå ens i Abborrbacken.

Så efter Stockholm Marathon 1 juni dök nu nästa mål upp: Lidingöloppet 30 km 2013. Banne mig.