48 små presenter

Varje år så här års så får jag och Håkan något jagat i blicken. Nä, det är inte själva julen för den är det många veckor till och inget att hetsa upp sig för ännu. Men när november börjar närma sig sitt slut så börjar vi känna stressen. Stressen av att ännu inte köpt de 48 små presenterna.

Om någon läser det här som ännu inte fått barn men som vill ha det så småningom - lyss till ett visdomens ord från En som Vet: Skaffa inte en presentadventskalender till ditt lilla söta barn!! Det känns kul och spännande och gulligt det första året. 24 små presenter skaffar man lätt: gulliga strumpor, nappar, kravlösa prylar. Men rätt var det är har du två barn. Och då måste även barn nr 2 ha en presentadventskalender, förstås. Det blir 48 presenter. (tre barn eller fler blir högre matematik och är inget för min stackars bibliotekariehjärna...) Äsch, säger du till dig själv, när de blir lite större så växer de ifrån de där kalendrarna. Och hur svårt kan det vara att köpa småprylar? Lite suddegum och gulliga hårsnoddar så är det fixat. Nej, säger jag, de växer inte ifrån det.

Har man en gång infört en presentadventskalender - så har man presentadventskalender tills barnen flyttar hemifrån. Kanske även sen, men det vågar jag inte fundera på.

Det ska vara presenter som inte är alltför dyra, förstås. Sisådär 10 - 30 kr styck, lite dyrare på julafton kanske. Annars blir det en väldigt dyr kalender. Det ska vara lite roliga saker. Det ska inte vara för många dagar med godis i paketen (bra nödlösning annars). Det ska inte vara något som de fick förra året. Det ska helst vara likadana saker till bägge barnen varje dag, eller rätt likvärdiga saker. Sakerna ska inte ta för stor plats, för då blir det trångt i adventskalendern. De ska inte väga för mycket för då går adventskalendern sönder.

Och så måste de vara färdiga tills morgonen den 1 december.

Vi körde till Burlöv centrum i går eftermiddag, Håkan och jag, för en timmes powershopping. På Burlöv centrum finns T*G*R. Tack alla fiffiga affärsgudar för T*G*R!! Där köpte vi ungefär 40 av de små presenterna och sen var vi ju nästan klara.

Ikväll har vi suttit och slagit in 24 paket var. Det är inga vackert inslagna paket med krusade snören och sånt grejs - nä det handlar mer om att vira in prylarna i papper, slå snöre om och knyta fast så hårt som möjligt. Vi slog upp varsitt glas vin och jobbade på.

Lisas. Tema rött. Carolina har slagit in.

Eriks. Håkan har slagit in. Mer genomtänkt färgkombination.

Klara! Med en dag till godo! (för inte ville vi sitta på en fredagskväll och pilla med paket)

Livspusslet - ett femtontusenbitars pussel

"Livspusslet" är ett slags inneord, det där om hur man ska få ihop vardagen med jobb och barn och alla måsten. Ibland funkar det och går på rutin - ibland känns det som att alla bitarna ligger i en enda röra på golvet med baksidan upp. Igår kändes det som att vi hade koll på alla bitarna, men att de var sisådär femtontusen eller så. Det blir så mycket ibland! Speciellt i december! Nu var det förvisso fortfarande november igår, men det får ändå räknas som december nu för det är så mörkt ute.

Så här såg vår måndag ut:

Morgon - barnen går till skolbussen 07.40. Lisa har med sig fiol och noter, äpple, mobil och glasögon i skolväskan (alla komponenter är viktiga att ta med). Erik har med sig sin laddade laptop (får inte glömmas hemma, får inte glömma att ladda). Murre (älskade grannhunden) anländer 07.38. Håkan kan inte köra iväg i vanlig tid 06.45 utan får vänta tills 8.15 då han och jag kör i varsin bil ner till Klågerups bilverkstad, lämnar Subarun, kör tillbaka till Vismarlöv där han byter till husbilen som han kör med till jobbet i Lund.

Dagtid - Barnen är i skolan och gör förhoppningsvis det de ska. Lisa har fiollektion 12.20 direkt efter att hon ätit upp skollunchen. Jag är hemma med Murre och städningen och tvätten fram till 15 då jag ska börja jobba. Hela tiden har jag mobiltelefonen så jag hör den eftersom jag väntar på att bilverkstan ska ringa och säga att Subarun är klar. Då ska jag cykla ner till Klågerup, hämta den, hänga på cykeln och köra hem, eller till jobbet om det är dags för det. De ringer inte. Låter tvättmaskinen jobba så att den nästan glöder eftersom alla lakan behöver tvättas + allt det andra (och då måste man liksom kasta sig över tvättmaskinen när den centrifugerat klart för att slänga in nästa tvätt. Ingen tid går till spillo. Murre får hålla benen i kors och anpassa sig efter tvättmaskinens krav) (fast vi hinner förstås ändå en skogsrunda under ett långt tvättprogram)

Eftermiddag - 14.45: jag ger upp om Subarun, kör Volvon till jobbet. Har med mig Lisas gympapåse och extra mellis eftersom hon nu efter en timmes väntetid på skolan ska på cheerleading. Träffar Lisa i biblioteket, hon äter mellis, byter om, går till gympasalen, bär med sig fiolen, noterna, ombyteskläder, skolväskan, mobilen, läxorna och glasögonen. Håkan slutar jobbet 15.45, kör via Vismarlövs bagarstuga för att hämta fikabröd till cirka 75 personer, har också svängt förbi Willys för att köpa vaniljsås. Därefter kör han hem till Vismarlöv där Erik under tiden har kommit hem med skolbussen och Murre hämtats hem till sig. Håkan lagar mat till Erik, kör därefter husbilen till skolan och hämtar Lisa 17.15 efter cheerleadingen, kör via McDonalds i Malmö för att köpa middag till Lisa. Lisa äter middag i husbilen på väg mot Vellinge. I Vellinge lämnar Håkan Lisa på Kulturskolan vid 18 där hon ska öva med symfoniorkestern hela kvällen. Fiolen och noterna är fortfarande med, dock glömmer hon skolväskan (med glasögon och mobil) i husbilen. (och tyvärr glömde H att köpa biljetter till konserten som symfoniorkestern övar till, vilket skulle göras idag om man ville vara säker på att få några)

Ja, nu har eftermiddagen övergått i kväll... och Håkan kör husbilen till Malmö för att vara med på Malmö OKs årsmöte och bjuda på fikabröd och vaniljsås, blir kvar där till 22-tiden. Jag ringer bilverkstaden och får veta att bilen nu går att hämta - men vi är liksom inte på plats att göra det så den får stå kvar tills tisdag. Passar på att kolla om de samtidigt kan göra service på den förutom det vi lämnade in den för. Jo, det går bra. Den kanske är färdig vid 17 på tisdag. Jag jobbar vidare till 19, lämnar biblioteket, kör till Vellinge, lyckas efter diverse om och men hitta Kulturskolans nya lokaler där jag inte varit innan och det är en löjligt mörk novemberkväll, lyckas hitta symfoniorkestern och en kisande Lisa (glömde ju glasögonen...), väntar tills 20.00 då de är klara, kör hem, hämtar in posten på vägen, får äntligen äta middag vid 21-tiden. Läser för barnen 21.30 - 22.00. Då är det redan alldeles för sent på kvällen egentligen och de borde ha sovit. Kommer på att lakanen ju var tvättade allihop och att alltså sängarna behöver renbäddas, alla fyra. Lisa bäddar sin egen, hon har det till läxa i hemkunskapen (de har en lång lista på grejer som ska göras hemma under en period), och det tar ju extra tid förstås. 22.15 ligger barnen i sängarna och Lisa meddelar glatt att hon i läxa tills i morgon behöver kunna sin strof utantill ur en dikt som hon ska läsa upp i skolans adventsfirande på fredag. 22.30 går jag igenom barnens skolväskor, hittar dikten, glasögonen, mobilen, samt dagens läxa som är engelska glosor, parkerar glosor + dikt på matbordet till frukosten. Lisa får intensivläsa dikt och glosor till frukost (fast nu har vi nog tjuvstartat på nästa dag...).
23.00. Barnen sover. Håkan sitter med datorspel och en whisky. Jag bäddar rent min egen säng. Somnar som en gris, ovanligt tidigt för att vara mig (men gick å andra sidan och la mig 01.00 på söndagkvällen...). Subarun sover i en främmande verkstad och längtar hem.

Detta är en helt vanlig dag, och dessutom lite lyxig eftersom jag bara jobbar fyra timmar på måndagar (15-19). Det som ställde till det lite var att vi lämnade in ena bilen på verkstaden och inte visste när den skulle hämtas. Andra dagar i veckan kan vara ännu mer hårdbokade. Så är det att ha barn som har kvällsaktiviteter + att man har kvällsaktiviteter själv + att vi bor på landet och måste köra bil överallt. Det finns de som har det värre - tänk alla som måste pussla ihop det här med affärsresor också!

Nördig träningsrapport 2

Senast jag skrev någon Nördig träningsrapport var i juli. Eller ja, det är den enda jag har skrivit överhuvudtaget. Men hur kul är det att skriva om eller läsa "jag springer, och så springer jag ännu mer, och nu har jag sprungit lite också" ungefär? Varje månad?

För det är så det är. Jag tränar för marathon. Ihärdigt och utan att ge upp det minsta. Och det innebär att jag
1. springer
2. springer ännu mer
3. springer även om det är motigt
4. springer även om det är mörkt

Mitt (fortfarande extremt ovetenskapliga) träningsupplägg går nu (och har gjort det hela hösten) ut på nötning. Jag springer ungefär en mil fem dagar i veckan, för att stärka muskler och leder. De ska bli sega och starka och oförstörbara, har jag tänkt mig. Jag tränar intervaller en gång i veckan, med Malmö OK på deras träningspass, annars är det bara distans som gäller. Jag vill inte göra någon kanontid på marathonet, bara ta mig runt på dryga fyra timmar eller så och må så bra jag kan hela vägen runt och fortfarande kunna gå och springa när jag kommit i mål. Jag vill utvecklas till att vara av "segt virke" som man brukar skriva i böcker om de där krutgubbarna/krutgummorna som inte ser så värst atletiska ut men som springer mil efter mil, mara efter mara fast de är pensionerade sedan länge.

Till våren kommer jag att lägga in fler långpass. Ett i veckan, omväxlande 15 km, 20 km, 25 km, någon enda gång 30 km.

Så här ser innevarande vecka ut:
Måndag - vila
Tisdag - bilen på verkstad, kunde inte köra in till Malmö OK, sprang 11 km med pannlampa på landsväg
Onsdag - sprang 8,5 km elljusspår (tre varv...)
Torsdag - sprang 10 km skogsväg (dvs grus)
Fredag - vila
Lördag - kommer idag att springa 15 km varav 8 km asfalt och 7 km skogsväg
Söndag - snabblöpt orientering (AdventOrient, Järavallen) där det kommer att bli ca 8 km omväxlande grusväg och terräng i mestadels högt tempo

Det tar lång tid att springa 10-15 km. Men jag lyssnar på ljudbok när jag springer. I och för sig så springer jag fortare när jag lyssnar på musik, men tröttnar på mina spellistor. När jag lyssnar på bok så tänker jag nästan inte på att jag springer - jag är helt inne i bokens värld och kilometrarna bara försvinner. Just nu är jag inne på sista biten på Brobyggarna av Jan Guillou och är mer i Afrika och på Hardangervidda än jag är springandes på en landsväg i Skåne.

Nästa Nördiga träningsrapport dröjer...i vår någon gång?

Men jag får inte vara med.

Jag jobbar ensam i biblioteket idag, och fick därför hämta in lunchen och äta den sittande i vårt lilla kontor innanför disken. När jag satt där så kom det in en liten kille, ungefär 8 år eller så. Han har aldrig pratat med mig särskilt mycket förut, men idag hade han något viktigt att säga:

- Du, Carolina?
- Ja?
- Vet du vad som händer nästa tisdag?
- Uumm....nä?
- Då kommer det en präst hem till oss!
- Jaha, en präst. Vad ska han göra där, då?
- Han ska döpa mammas bebis.
- Hemma hos er? Det låter spännande. Får du vara med och titta på då, när mammas bebis döps?
- Nä.
- Inte? Varför inte det, då?
- Nä, för jag är hemma hos pappa den veckan, så det går inte.
- Men vad synd att du inte kan vara med, tycker jag.
- Ja. Men jag ska vara hos pappa. Hejdå!

Sånt här är livet när man jobbar med barn hela dagarna. Man får höra små saker och stora saker, roliga saker och viktiga saker och ganska mycket sånt som inte är så viktigt också. Och sånt som inte är så kul heller, sånt får man höra en hel del. Det här samtalet gick jag och funderade på en ganska lång stund efteråt. Det var ju en viktigt grej för honom, det här med prästen och döpandet av bebisen, det förstod jag. Annars hade han väl aldrig kommit till mig och berättat om det? Och så tänker jag att det är ju så nu för tiden att det inte är självklart att alla barn ska döpas - jag menar, vi har väl kommit ifrån tron på att skogsfrun eller trollen eller dylika ting ska komma och ta barnet om det inte är döpt. Så om man bestämmer sig för att ha ett dop så är det väl för att man vill ställa till med lite fest? Välkomna sitt barn och presentera det?

Varför i allsin dar väljer man då att ha dopet när ens äldre barn är hos den andra föräldern??? Det är ju hans syskon det handlar om. Jag blir arg och ledsen - men kan bara gå och koka i det tysta.

Bilverkstaden, Klågerup. Tisdag, ca 17.45.

Nu är Volvons värsta skavanker åtgärdade. Bilmekaren som gjorde jobbet hade dock en hel del åsikter om bilen. Bestämda åsikter. Och han tvekade inte att delge mig dessa åsikter. Fast han dömde inte ut bilen, så som jag trodde att han skulle göra först. Han hade nämligen hållit på med den hela dagen eftersom det var besvärligt att byta ut bromsrören när de kringliggande delarna var så rostskadade som de var. Han fick pilla och vara försiktig. Jo, sa jag lite urskuldande, jag sa ju att bilen är rätt dålig. Och då har vi ändå inte diskuterat motorn på den. Så du förstår väl, tyckte jag, att vi inte ville lägga för mycket pengar på den?

Nu fick jag veta vad han tyckte. Nämligen att det här, det är en Bra Bil. En sån ska man vara rädd om, och göra vid de småsaker som måste lagas efter långt slitage. Man skulle faktiskt inte tveka att lägga ut tio-femtontusen på att gå igenom den ordentligt, gå igenom alla delar på motorn och fixa rostskador och sånt. För trodde jag verkligen att jag skulle kunna hitta en ny sån här bil för femtontusen? Va? Den är bra. (snabb titt på värden på besiktningsprotokoll). Inget fel på den här bilen, har bara gått 26 000 mil, det är ingenting. Fin bil. Den håller länge till. Bra bil.

Oj. Hur ska vi göra nu, då? (ja, förutom att åka och göra ombesiktning på den i morgon) Den kanske trots allt är värd att lagas ordentligt? Och hålla tiotusen mil till??

Jag blev så tagen att jag beställde tid för felsökning på Subarun av bara farten. (På bilverkstan i Klågerup. Han tror nämligen redan att han vet vad det är för fel på den, har ställt preliminär diagnos på min muntliga framställning av symtomen)

Klappade Volvon lite när jag ställde den utanför huset. Känns lite som en gammal familjemedlem. Den kanske ska få en chans till, då. Fin bil.

Och kontrollen blinkar...orange? grön?

Jag körde just Lisa hem till en kompis, och jag körde Subarun. Alltså inte Volvon som ju ska läggas in på verkstad på tisdag, utan vår "förstabil", vår trygga och stora Subaru.

Det var en blinkande upplevelse.

För sedan någon tid har den tagit över Volvons symtom: att den lilla symbolen för "motor" har tänts på instrumentpanelen. Den lyser orange och detta betyder att något inte är som det ska med motorn. Den verkar fungera rätt bra ändå, så vi kör och tänker att det nog borde vara dags att göra något åt det där. Snart. Fast den här bilen har en rätt irriterande egenhet, för samtidigt som motorlampan tänds så sätter lampan som indikerar att farthållaren är igång att blinka. "Cruise" blinkar den med grönt sken och försöker liksom hetsa oss att lämna in den stackars bilen på verkstad nu genast. Hallå, hallå, skriker den, fattar ni inte att motorlampan är tänd? Vakna, vakna! Cruise, cruise cruise!! (fast nej - farthållaren är definitivt inte i gång).

Som om det inte räckte med att motorlampan och farthållarlampan hade något slags privat fyrverkeri därinne i instrumentpanelen - nu var det också dags för bensinlampan att börjar lysa med ett fast orange sken. Nu ska du tanka! beordrade den. Ja, men, jag har inte plånboken med mig när jag kör Lisa till en kompis, försökte jag. Du Ska Tanka! lyste den tjatigt vidare.

Orange, grön, orange alltså.

Och inte nog med det.

För nu märkte jag också att varenda bil jag mötte BLINKADE åt mig. Men åh! skulle de också börja tjata om att jag borde tanka, eller köra bilen till service, eller nåt? Nä, det är nog inte det. Brinner bilen? Nä. Håkan bytte ut trasiga lampor för någon vecka sen så någon trasig lampa är det väl inte de försöker påpeka?
Kom på det efter en liten stund - halvljuset var avstängt av någon mystisk anledning så jag körde runt med bara parkeringsljus på. Klart alla mötande bilister och Ansvarsfulla och Godhjärtade medtrafikanter varnade mig då.

Skönt att sätta sig vid datorskärmen. Den blinkar inte.

Än.

Bilverkstaden i Klågerup, fredag 14.07

-Hej, jo, det är så att jag har en Volvo V40, ja den där utanför.

-Mhrmmmmf?

- Och jag var och besiktigade den i tisdags, och det var ett par grejer jag fick anmärkning på, nåt bromsrör och någon mackapär som har med hjulfjädringen att göra, eller nåt. Jag har med mig besiktningsprotokollet. Och nu undrar jag vad du skulle ta för att laga det, för det är så att den här bilen är egentligen rätt kass och jag vill inte lägga ner för mycket pengar på att laga den...?

Kort blick genom fönstret på vinröd Volvo V40. Tystnad. Genomläsning av protokoll. Hummande.

- Bromsröret, va? Butta bromsröret, du sa?

- Ja.

- Bromsrör. Du, det blir durt.

Rysning över ryggen.

- Men hur dyrt ungefär?

- Kom, vi går in på kontoret.

Ännu en rysning. Att gå in på kontoret känns illavarslande.

Kollande på dator, kollande i papper, hummande, suckande, muttrande.

- Inte under tre tusen.

Svälj.

- Men hur mycket över? (10 000? Ny bil? ekonomisk ruin?) 4 000?

- Nä. Inte så mucket. Kanske 3500. Kanske 3.

Lättnadskänsla. "Kanske 3500" är så väldigt mycket mindre än 10 000.

- Då vill jag att du lagar den. När kan du göra det?

Oro. Måste besiktigas igen inom en månad. Liten verkstad, en man som jobbar, gott rykte...nästa lediga tid i januari??

- På tisdag.

Tänk att saker och ting kan gå så mycket lättare än man tror. Kanske nu Volvon funkar ännu ett år. För jag tror verkligen att den här killen är duktig på att "butta bromsrör" och fixa det där andra. Jag har hört gott om den här verkstaden. Man kanske rent av skulle be honom kolla på motorn? ("det här blir mucket mucket durt") En bra och billig bilmeckare är guld värd.

Att laga eller inte laga - det är frågan

Jag var på bilprovningen med vår Volvo igår. Det kunde gå precis hur som helst - den bilen är inte att lita på. Ett tag var det nämligen stora och mystiska problem med motorn på den. Utan att skriva en hel roman om detta så dömde Bilias verkstad ut bilen för några år sedan och tyckte vi behövde byta motor på den men vi lappade och lagade och hoppades på det bästa och körde vidare. Den håller för det mesta men för att vi inte ska slappna av så blir den märklig typ var tredje månad eller så. Då mullrar den mycket och vill inte köra snabbare än 80 km/h för då skakar den. Sen pratar vi lite med den, öppnar motorhuven, byter något tändstift eller så och så går den att köra ett tag till.

Vi väntar hela tiden på att den ska få Sista Stora Skakningen och bli stående i vägkanten. Jag menar, vi bytte ju aldrig motor så det grundläggande problemet (vad det nu var, jag kan inte sånt) måste ju finnas kvar som någon slags tidsinställd bomb.

Vad jag vill komma med det som trots allt blev en halv roman (jag kan aldrig sluta skriva när jag väl börjat...) är att vi inte vill lägga många pengar på att laga Volvon om något annat på den går sönder eller ska bytas ut eller så. Så om bilprovningen hittar något att anmärka på som är mer än typ att byta lampa eller bromsar så är det läge för att fundera på om vi ska skrota den och köpa en mindre nyare bil eller lägga tusenlappar på verkstad och sedan ändå 2 månader senare bli stående i vägrenen efter Den Sista Stora Skakningen.

Jag hade tid på bilprovningen i Svedala. Mycket trevligt ställe, väldigt litet, med bara en man i tjänst, en lugn och trygg dalmas. Han tassade runt bilen på bilprovarvis, lyste här, skrapade där, hamrade lite och hummade och suckade. Sedan förklarade han på brett dalmål under det att han pedagogiskt lyste upp med ficklampan någonstans i Volvons inre hemligheter att "han tyvärr måste ge mig ett par anmärkningar" för det var ju som så att det var lite genomrostade bromsrör här och någon mojäng bakom hjulupphängningen där som måste bytas ut. Typ snarast.

Jaha. Laga eller inte laga? Kan inte bilen berätta för oss exakt hur länge till den tänker sig att fungera?

Ska köra via bilverkstan i Klågerup på vägen hem och fråga vad de skulle ta för det här. Om de säger "dyrt, hopplöst och elände elände" så får vi kanske börja leta ny bil.

Precis vad vi behöver just nu när torktumlaren ungefär varannan gång stönar fram att "jag orkar inte mycket längre till" och så torkar den tvätten under stor veklagan. Ibland torkar den inte tvätten alls.

Snälla tomten? Ny bil? Ny torktumlare?

Han är händig, det är han. Men bromsrören ger han sig inte på.

Pinnar som gör mig glad

Det finns en läskig väg i mitt liv som dagligen och stundligen är jobbig. Det är väg 108, som går mellan Lund (ja den går längre norrut än så men den delen bryr jag mig inte om) och Trelleborg. Den är inte särskilt bred. Det finns inga vägrenar alls. Förr var det 90 hela vägen, nu är det mest 80. Fast folk kör 90-100 i alla fall och saktar ner vid fartkamerorna. Att cykla eller åka moped på den här vägen finns det inga mer än de absoluta tokdårarna som gör eftersom det inte finns någon vägren. Att köra bil på den är rätt jobbigt, speciellt på vintern när det är mörkt. Den är så smal. Kommer man bakom något långsamtgående fordon (ja vi bor ju på landet så traktorerna är otaliga) kan man få ligga bakom den många km innan det är möjligt att köra om.

Men jag kan förlåta den det.

Vad jag inte kan förlåta är att denna usla väg ligger mellan Vismarlöv och Klågerup. Varje dag måste jag många gånger köra över den. Och det är åtta gånger av tio rent livsfarligt. Jag hatar det! Jag är van bilförare, men här är så tät trafik så rätt ofta måste man ta en risk för att överhuvudtaget komma över vägjävelen.

Två situationer är värst:
- på morgon eller eftermiddag när många ska ut på eller över 108:an vid Klågerup. Den som ska till höger, den som ska rakt fram och den som ska till vänster kör alla upp jämsides med stopplinjen. Visst, det är kutym och ska säkert ge bättre flyt. Men det medför ju att ingen av förarna i de tre bilarna har ordentlig sikt åt något håll utom liksom igenom bilarna bredvid. Så alla tre chansar lite när det är tät trafik.
- när jag ska rakt fram över 108an och det är någon på motsatta sidan som ska svänga vänster. Då ska han/hon enligt högerregeln lämna företräde för mig som ska rakt fram. Men det är helt otroligt många människor som inte har koll på det utan tycker att 1. stor bil kör först 2. den som kom först fram till korsningen kör först 3. "jag hinner nog". Jag har oräkneligt antal gånger varit tvungen att tvärbromsa för att inte krocka med idioten som skiter i/inte kan högerregeln och svänger vänster mitt framför min bil (eller genom min bil om jag inte bromsat). Och får man tvärbromsa när man samtidigt tog en risk för att hinna över vägeländet i en ganska liten lucka i den täta trafiken (ibland blir man galen och har hysteriskt bråttom) - ja då är det definitivt inte kul.

Jag blir arg bara jag tänker på det. Och då har jag ändå inte beskrivit alla de morgnar med tät dimma utan sikt alls (folk kommer fortfarande i hög hastighet), morgnar med halka, morgnar fulla med galningar som tycker att 30 m marginal till bilar som kommer i 80 km/h är helt OK och svänger ut mitt framför dem. Ja, det blir olyckor. Jag vet inte hur många sedan vi flyttade hit för 12 år sen. 108an är en mycket olycksdrabbad väg och korsningen vid Klågerup måste vara en av de värsta delarna. Och redan när vi flyttade hit var det planerat en rondell här, en planskild korsning vid Hyby kyrka (en annan mardrömspåfart där sikten är skymd pga en backe) och 2+1-filig väg Svedala - Staffanstorp (tror jag det var).

Vi har väntat. Och svurit över korsningen. Och väntat. Och vågat livet. Och väntat....vägbygget har dröjt och skjutits upp och dröjt och liksom bara inte hänt.

Men nu, förra veckan! Då såg jag människor i oranga jackor som körde runt i fyrhjuliga motorcyklar på åkrarna kring Hyby och Klågerup. Och de satte upp pinnar med orange färg i toppen. Vägbyggespinnar! Ska det nu äntligen bli av??
(en gång var jag nämligen lika glad, för vägbygge var på gång. Men då satte de bara upp vägräcken på de smalaste partierna på 108an. Det blev den ju inte bredare av. En annan gång blev jag lika glad för en mängd pinnar runt Klågerups-korsningen. Men det var bara förberedelse för Sydvattens vatten och avloppsledningar mot Sturup)

Jag hoppas, hoppas, hoppas...tänk, att helt lugn få glida igenom en rondell på morgonen när man ska till jobbet. Tänk att få släppa iväg ungarna på cykel utan att hundra gånger tjata om att "led cyklarna över 108an och var föralldel försiktigare än försiktigast". Att slippa ha hjärtat i halsgropen varje dag för den där eländiga vägens och korsningens skull.

Aaaah...äntligen morgon!

Jag dricker mycket te. Två stora koppar på morgonen, någon gång på jobbet och så gärna också någon kopp på kvällen. Och på morgonen ska det vara lös-te, bryggt i min fina kanna med prickar på.

Köpt för en spottstyver (30 kr eller så) på TIGER - man blir glad av att se den!

De bästa morgnarna är när jag precis har varit och köpt nya te-sorter. Jag älskar att stå där och välja vilket te jag ska dricka! Och nu blir det ett antal såna morgnar, för jag har precis kommit tillbaka från en te-inköps-runda.

Jag har en del vardags-lyx-stunder. En är när jag precis tappat upp ett bad och lägger i någon slags badkula eller badbomb eller doftolja eller så. En annan är när jag kommer hem och har köpt nytt te. Då ska jag hälla upp det i mina fina teburkar, sätta etiketter på burkarna där det står vilka sorter det är, och så lukta på alla teerna igen. Mmmmm....gott!

Idag köpte jag de här:

Lapsang Souchong - det kraftigt rökta teet. Detta köper jag alltid, min favorit och en absolut måste-ha. Det har till och med en egen burk i mitt hem.
Lady Grey - en annan återkommande favorit.
Höstglöd - den här blandningen finns i många te-butiker men är inte samma blandning. Hos vissa är den rätt kryddig. Den här (jag var hos Bönor & Blad på Emporia, en te-kedja jag aldrig varit hos förut) verkar ha mer små blomblad i sig och luktar ganska sött.
Gute-te - om det är den äkta blandningen med ursprung från Kränku-affären på Gotland (jag tror den måste säljas med någon slags "licens"...) så är det ett av de bästa teerna jag vet. Jag tror detta är en sån för det luktar rätt.
Citron-te - tröttnar jag aldrig på.
Bönans egen - en "butikens egen blandning" och sånt tycker jag alltid är spännande. Jag vet inte riktigt vad som är i den här, men har lyckats identifiera grapefrukt, tror jag.

Så nu längtar jag efter nästa frukost, och den där väljar-stunden. Tror det blir Bönans egen blandning eftersom jag aldrig smakat den förr.

 

 

Dags för tandtråd, alltså

Tillbaka till vardagen. I dagens post fanns värsta sortens fönsterkuvert. Från Folktandvården. Och det stod inte "till målsman för..." i fönstret heller, nej det var till mig. Dagens årliga ångeststund närmar sig för det var kallelse till undersökning av mina tänder.

Jag är 45 och tycker fortfarande det är obehagligt att gå till tandläkaren. Fånigt, men så är det. När jag var liten var jag skräckslagen. Jag har jättefina tänder även nu i vuxen ålder. Nästan aldrig hål och tillhör riskgrupp 1 dvs att jag betalar 52:50 i månaden i friskvårdsavtal och sedan aldrig behöver betala mina undersökningar eller behandlingar.

Det spelar ingen roll - jag hatar ändå att ligga i den där stolen och höra den där eländiga kroken kratsa runt i min mun. Och KÄNNA den. Och fara i taket när det ilar i tandhalsarna.

Usch, nu har jag nästan blivit skakis bara av att skriva om eländet.

Lördag i London

Efter en ovanligt slapp morgon lyckades vi samla ihop oss och ge oss av på den sista dagens äventyr. Vi åkte till tunnelbanestationen Bank och hoppade där på Docklands Light Railway, DLR. Detta gick ovan jord, lite långsammare och slingrigare än vanliga tunnelbanan och vi fick se massor av de "nya" områdena vid Docklands och Canary Wharf. Sen hoppade vi av på andra sidan Themsen, vid skeppet Cutty Sark och i Greenwich. Greenwich är som en liten stad i staden och rätt mysigt. Men med precis lika många turister som överallt annars. Ibland undrar jag ifall det finns äkta London-bor...?



Vi promenerade till kungliga observatoriet i Greenwich Park och ställde oss på äkta turistvis med fötterna på varsin sida om noll-meridianen. När vi hade tröttnat på det (ganska fort) och sett färdigt på utsikten över London (observatoriet ligger högt upp) så gick vi till en pub i närheten. Man kan inte bo en vecka i London utan att besöka en pub! Håkan drack 2 pints of ale, jag 1 pint of lager och barnen fick nöja sig med annan dricka. Och chips. Och ett antal packets of crisps. Sen tog det givetvis inte så lång tid innan stora delar av familjen desperat behövde hitta en toa. Det är inte alltid lätt att vara turist.

Den mystiska 24-timmarsklockan. Och definitionen för en yard, en feet, 6 inches och lite till.

Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två...?

The Rose & Crown

Detta är en gångtunnel UNDER Themsen som går från Greenwich docks till Isle of Dogs. Den är från 1800-talet, för här gick arbetarna som skulle till hamnen (Docklands). Erik tyckte den var läskig - rämnar tunneln och vattnet flyter in så dör vi. Argumentet "den har hållit i 150 år varför skulle den gå sönder nu?" höll inte tyckte han.

Trots nödighetskval tog vi oss tid att bese Buckingham Palace. Drottningen var hemma för flaggan var hissad. Men vi knackade ändå inte på och bad att få låna toan för vakterna utanför i björnskinnsmössorna såg rätt bistra ut.



Nu är vi i vårt hus igen och ska laga mat. Vi ska ha kycklingryta och ris och ska låna ris av Serene, kinesiskan vi hyr huset av. Men på påsen med det väldigt kinesiska riset står att det ska ligga i vatten 16-24 timmar innan det kokas. Riktigt så lång tid har vi inte på oss så vi får se om det går att koka ändå eller om det blir klister. Väldigt vad kineserna måtte ha god framförhållning när de lagar mat!?

Tillägg en timme senare: Nu vet jag att det inte går att bara koka sådant ris som ska blötläggas ett dygn. Det blir som en klibbig, klistrig gröt. Vi funderar på att lämna kvar lite av det till Serene så att hon kan täta fönstren och väggarna med det här i huset på de ställena där det drar som värst.

 

 

 

 

 

 

Fredag i London

Idag hade vi inget särskilt vi ville se så vi åkte till Marble Arch tunnelbanestation för att därifrån sakta strosa Oxford Street fram till Regent Street och så genom smågatorna fram till Leicester Sq. Tanken var att gå in i affärer som såg roliga ut. Det finns många, många affärer som ser roliga ut i London...

Selfridges

Vi var till exempel inne på Asics store, på Thornton's och köpte kola, på Selfridges, på Disney Store. Och på M&M World. Fatta att det finns en affär i fyra våningar ägnad åt M&M-godis! Där köpte vi förstås M&M i lösvikt.

Ingång till galenskapens hus

EN av väggarna med lösvikts-m&m's. I olika färgnyanser. Går inte att motstå. Man håller påsen under och drar i ett handtag och det rasar ner alldeles för många m&m's i påsen. Så det blir mer än man tänkt sig. Och det är inget billigt lösviktsgodis direkt. Vågar inte erkänna vad påsarna vi köpte kostade tillsammans.

Sen hade vi godiskväll hemma...

Eriks påse. Min påse. Lisas påse. Nej, Håkan fick ingen påse.

 

 

 

 

Torsdag i London

London är så himla stort att det är svårt att fatta. Idag skulle vi till Warner Bros Studios för the Making of Harry Potter. Först åkte vi tunnelbana en bra stund till vi kom till Euston. Därifrån tog vi tåg också en bra stund och landade i Watford Junction. Sen en buss ut till studiobyggnaderna. Och fast vi åkte så länge var vi fortfarande inne i London, i Stor-London. (Jag skrev igår att vi skulle 10 mil utanför London. Det var alltså fel. )

The Making of Harry Potter var fullständigt Ma-Ka-Löst att se. Allra först kom vi in i Hogwarths stora festsal med dukade bord och allt. Inga foton gör det rättvisa.



Sen en lång promenad genom mängder av interiörerna från filmerna med alla detaljer på plats. Gryffindors sällskapsrum. Snapes klassrum med hundratals glasflaskor med mystiskt innehåll. Dumbledores arbetsrum med den roterande trappan upp. Mängder av scenkostymer och peruker och rekvisita. Allt! Och utomhus fanns Nattbussen och 4 Privet Drive och mer. Och så fick man gå igenom Diagongränden och det hela avslutades med att se den enorma modellen av Hogwarths som användes i filmerna. 3 timmar gick vi runt.

Harrys och Rons sovsal i Gryffindor

Mängder av peruker med små prydliga lappar om vem de är till och till vilken scen

Snapes klassrum för lektionerna i trolldryckstillverkning

Tavlan med tjocka damen som man ska ge rätt lösenord till för att få komma in i Gryffindors sällskapsrum

En hylla med svartalver. Och annat.

Diagongränden. Man kan se in i alla affärerna och det finns små handtextade skyltar på dörrarna med meddelanden typ "det är förbjudet att sälja enhörningsblod så fråga inte ens efter det"

Dobbys huvud. Och böckerna som Hagrid hade i sin undervisning, böckerna som anföll sin läsare. De är små robotar med maskinerier i som gör att ögonen kommer upp och "käftarna" öppnas. De här verkstäderna för "djur och varelser" var otroligt fascinerande att gå igenom.

Sist kom förstås en gigantisk souvenirbutik där precis allt fanns att köpa: kläder, trollstavar, godis. Jag stegade glatt iväg med en halsduk i Slytherins färger. Och en chokladgroda (jättestor) i en ask, givetvis med ett samlarkort. Och så Bertie Botts Bönor I Alla Smaker.

Chokladgrodan (och samlarkortet som ligger i asken) och Bertie Bott's bönor i alla smaker. ALLA smaker.

Sen provsmakade vi bönorna. Jag trodde förstås att det skulle vara vanligt godis med vanliga godis-smaker. Jag menar vi lever ju trots allt i den vanliga världen. Men den första bönan Erik tog smakade svamp! Han bara skrek och sprang iväg och spottade ut den. Nästa han ivrigt testade var kanel-smak. Lisas första var köttfärssås och nästa tvål ... Min böna smakade bara tuttifrutti och jag trodde barnen larvade sig tills jag fick en som smakade jord...

En mycket bra dag. Ska man åka till London och är det allra minsta intresserad av Harry Potter måste man åka hit!