Vardagshjälte

Jag var lite sen när jag körde hemifrån till jobbet idag, och blev ju först lite lätt irriterad när jag var tvungen att stanna med bilen och invänta en lastbil som skulle backa in på en liten väg och därför blockerade hela Malmövägen som går genom Klågerup. Men ganska direkt så försvann irritationen och byttes mot enorm fascination. Vilken skicklighet!

Alltså - vi pratar den största sortens lastbil, med ett lika största sortens lastbilssläp, hela ekipaget troligen lastat med tunga grejer som skulle in till gården eller byggarbetsplatsen i närheten. Allt detta skulle alltså backas in från en ganska liten landsväg in på en ännu smalare grusväg, backa in i nittio graders vinkel. Lilla grusvägen har dessutom en hög häck och träd på ena sidan samt ett djup dike på andra sidan.

Jag kan lugnt säga att detta hade jag ALDRIG gått i land med. Förvisso har jag inte ens lastbilskörkort, men jag vill inte ens backa med något större än en personbil. Vill inte backa med släp heller. Och definitivt inte in på en mindre väg man måste svänga in på. Åh, jag hade suttit på den leriga åkern och gråtit, med släpet ner i diket och häcken/träden totalt nedmejade.

Men detta gjorde denna okände vardagshjälte, lastbilschauffören, på relativt kort tid. Och med åskådare - alla vi som satt i bilarna och väntade tittade ju på och följde varenda liten rörelse lastbilen gjorde.

Jag blev så imponerad så att jag blev matt. Ville nästan gå ut ur bilen och applådera när lastbilen var inbackad där den skulle.

Vad vi är duktiga på olika grejer! Den här personen på att backa lastbil med släp. Jag på att prata om barnböcker. Jag skulle aldrig klara hans jobb - han kanske skulle få hjärtklappning av att stå inför folk och prata, vad vet jag.

Men oj vad tacksam jag är för att inte just jag jobbar som lastbilschaufför och endera dagen hade varit tvungen att göra om den där manövern.

Nu har ni trasslat färdigt

När jag nu ändå är inne på ämnet (förutom blixtlås, alltså) små vardagsting som är obegripligt krångliga så kan vi väl prata om hörlurar?

Jag menar såna här små hörlurar man använder till sin mobil eller mp3-spelare eller så. När jag har lyssnat färdigt så rullar jag fint och ordentligt ihop dem och lägger dem i fickan eller väskan eller lådan. Och sen när jag tar upp dem så är de helt ohjälpligt intrasslade i sig själva, med varandra och med resten av världen. Jag har absolut noll tålamod med att reda ut sladdhärvor och blir så frustrerad så att jag nästan morrar - men vad ska man göra? De jäklarna lever ju ett eget liv när man inte ser dem.

Lisa sa att hon hade sett en bild på Facebook som förklarade det hela. Där hade man tydligen kommit fram till att höger och vänster hörlur hade en boxningsmatch när de låg nedstoppade i fickan etc. En vild boxningsmatch i många ronder, tydligen.
När jag nu sökte efter just den bilden på nätet så hittade jag förstås inte den, men väl ett antal andra bilder som visade lösningen på problemet! Det finns ju en massa smarta manicker där man snurrar upp hörlurssladdarna på fiffigt vis så att de hindras från både boxning och andra otillbörligt tilltrasslande aktiviteter. Ska skaffas!

Ja jag känner för att öppna nederdelen på jackan lite så att de friska vintervindarna kan komma upp på magen...?

Varför är det så nuförtiden att alla vinterjackor utrustas med dragkedjor som kan öppnas åt båda hållen? Alltså när det sitter två såna där dragmanicker i rad och man ska dra upp den översta. För att sen den understa inte ska dra upp sig själv utan hållas på plats så måste det finnas en knapp i nedre fållen på jackan som man måste knäppa.

Jag svär varje morgon, för de här blixtlåsen krånglar jämt. Åtminstone för mig, men just i det här kan jag inte vara unik, tänker jag. Båda dragmanickerna måste sitta i rätt position innan man kan dra upp den översta, och är jackan lite äldre, eller med resår i nerkanten så är det ett elände att få grejerna på plats så att man kan dra upp dragkedjan. Det är ju inte så att man har all tid i världen heller att stå och pilla med sånt där krafs på morgonen.

Jamen varför??? Hur ofta vill man öppna jackan nerifrån? Är jag för varm så öppnar jag väl jackan som vanligt eller tar den av mig? Kan någon enda människa ge mig en hållbar förklaring till dessa dumma blixtlås så att jag åtminstone har någon slags anledning till att stå och svära över dem när jag ska ta på mig jackan?

Löpning - en materialsport

Skrev häromdagen att jag längtar mycket efter våren och att få springa på barmark. Det är inte bara barmark och ljuset jag längtar efter. Det är att slippa alla dessa kläder man ska dra på sig innan det ska springas. Det är en hel process och är helt galen men nödvändig för att springa när det är kallt. Igår när jag sprang ut (det var minus 3 grader och blåste svinkallt och snöade lite också) hade jag detta på mig:

1 par långkalsonger, Ullmax
1 långärmad undertröja, Ullmax
1 par nästan knälånga Ullmax-tajts, utanpå långkalsongerna (blir lätt kall om rumpan när jag springer)
1 par tjocka hellånga vintertajts
2 st knälånga strumpor i ullfrotté, Ullmax (ja, ja, det börjar likna rena reklamjingeln, men det är ett lite speciellt material som de har som slår allt annat)
2 st joggingskor, Asics Arctic med dubbar
1 sportbehå
1 långärmad tjock funktionströja i ullfrotté, Ullmax (ibland drömmer jag om Ullmax på nätterna)
1 långärmad tunn träningsjacka
1 "buff" på huvudet (en sån här, alltså, fast i en annan färg. Värmer och håller håret på plats)
2 st löparhandskar (klart det går lika bra med fingervantar, men de här transporterar bort fukt bättre)
1 sportklocka med GPS-funktion (klart man kan springa utan, men då får man inte in sina träningstider i den livsviktiga Träningskalendern. Jag tycker dessutom det är kul att se var jag har sprungit om det handlar om orientering)
1 hållare för Iphone att fästas runt överarmen
1 par hörlurar
1 Iphone (med Storytel där jag just nu lyssnar på Svart stig av Åsa Larsson)

Ofta, men faktiskt inte igår eftersom jag sprang i skogen, har jag även: 1 reflexväst

Fatta att summan blir 18 prylar jag ska dra på mig, krångla mig i, dra på eller över huvudet, snöra eller spänna. Det är inte konstigt att det i det närmaste alltid håller på att bli mörkt ute innan jag kan ge mig iväg. Det är nästan märkligt att jag inte hunnit bli pensionär innan Iphonen är igång och skorna trampar framåt i skogen.

(Och, till eventuell vän av ordning: Nej. Jag har inte trosor på mig när jag springer. Det är det enda jag faktiskt plockar av innan allt annat ska på. Det är det där med att bli kall om rumpan - en träningskompis lärde mig att bomullstrosor kyler ner jättemycket, speciellt när de är svettiga. Klart de gör, att jag inte fattat det förut. Blir inte alls lika kall nuförtiden. Speciellt inte nu när jag gift mig med Ullmax.)

Struntar väl i om det ska heta laaaakrits eller lackrits

Jag har ju två stora laster: ostbågar och lakrits. Ostbågar kan jag med viss övertalning lugna mig med vissa perioder. Men lakrits - det bara måste jag ha. Varje dag. Ett grundläggande behov, helt enkelt, helt att jämföras med behov av vitaminer och proteiner och sånt där.

Så häromdagen så tyckte jag väldigt synd om mig själv när det inte fanns en endaste lakritsgnutta i hela huset. Så kan man bara inte ha det. Och jag var just då väldigt värd extremt god lakrits, tyckte jag. Så jag körde till Gotte-Lisa på Emporia. Där finns det svindyrt lösgodis (det är de bästa sorterna) och svindyra chokladpraliner. Och så svindyr lakrits. De godaste sorterna, de man bara behöver en liten bit av när suget sätter in.

Jag köpte en burk av den där löjligt goda lakritsen från Bornholm, saltlakritssorten. De har även sorter med chili och tranbär och annat kul i lakritsen. Eller den som heter Lakrits A där lakritsen ligger i en chokladkula som i sin tur är rullad i salmiakpulver. Bornholmslakritsen är så dyr så det är pinsamt att berätta vad man har betalat för en liten burk.

Lika dyr är lakritsen från Lakritsfabriken. Och lika god. Så jag köpte båda...plus att jag köpte lite lakrits i lösvikt också, såna där goda sorter man inte kan låta bli.

Nu har jag en del i mitt förråd igen. För stunder som kräver belöning eller tröst.

Från soffans djup

Passerade min dotter liggandes i soffan i eftermiddags (lördag). Hon hade en mycket typisk Lisa-pose: raklång, filt över sig, Iphone i ena näven och TV på. Och iförd nattlinne och morgonrock fast klockan var tre på eftermiddagen. Frågade om hon hade planer på att överhuvudtaget klä på sig idag och fick till svar att detta eventuellt skulle ske när middagen skulle intagas. Frågade också om hon hade planer på att göra något vettigt på hela dagen och fick till svar att "nä, jag vill bara ha häng idag, mamma".

Häng?

Slappa säger vi. Och jag trodde att ungarna sa chilla eller ta det lugnt. Men ack vad ute man är när man är över 40. Häng är det. Det är ju sånt där en annan inte vill ha på kroppen på diverse kroppsdelar som ligger i farozonen för häng.

I framtiden kanske jag till och med tycker om att gå på fester?

Jag läste en artikel i tidningen nu i morse. Eller ja, morse och morse, klockan var väl närmare tolv, och det var en välsignad lördagsmorgon med oändligt med tid. Alltså hade jag verkligen tid att läsa hur mycket som helst i tidningen.

I vilket fall som helst så fick den här artikeln mig att fundera över vilka mystiska vägar våra liv tar. Den handlade om att tala inför publik, och hur man ska göra det för att minska obehaget och nervositeten. (Förbereda sig, skriva upp stolpar, positiva affirmationer som att tänka sig att publiken efteråt kommer att ställa sig upp och applådera, öva anförandet många gånger innan så att det sitter men ändå har möjlighet till improvisation) Nämligen är det ju så, konstaterades det, att de flesta människor tycker att det är obehagligt att prata för en större grupp med människor.

Det tyckte jag också. I skolan var det nog det absolut värsta jag visste - redovisningar som skulle göras framme vid tavlan, ensam, med hela klassen framför sig kunde få mig att vara nervös i veckor och dagar innan. Det slutade inte för att jag blev större heller, jag minns en gång på gymnasiet när jag av någon anledning hade ersatt ordinarie ordningsman och skulle läsa upp ett viktigt meddelande inför hela klassen (inte vet jag hur sånt där går till nu, men då var det ordningsmans uppgift att klassen fick veta om sånt som friluftsdagar och lokaländringar). Jag höll på att svimma. Luften tog slut redan vid inledningen på första raden och jag vet att jag kollade mängden text jag skulle läsa upp och insåg att jag förmodligen skulle dö långt innan dess. Jag var nästan vuxen och tyckte väl rätt bra om de flesta i gymnasieklassen - men detta gick inte.

Likadant när jag var riktigt vuxen och gick bibliotekarieutbildningen - då ingick också en kurs i "muntlig framställning" eller något liknande. Det var inte det att de jag pratade inför (mina kurskamrater) var läskiga eller att jag inte fick ihop tekniken med powerpointpresentationen eller att det blev för långt eller så - det var bara det att så fort jag ställde mig inför en grupp för att tala så fanns det ingen luft kvar att andas och jag liksom fick dra hela anförandet på ren utandningsluft.

Hur kan det bara vara så märkligt att jag nuförtiden i mitt jobb talar inför folk nästan varje dag? Och TRIVS med det? För det gör jag. Förvisso är det mest barn i de stora grupperna jag pratar för, men det spelar ingen roll för jag är inte nervös eller får luftbrist när det är riktigt stora grupper med vuxna jag ska prata inför heller. Det går hur bra som helst. Hela matsalen full med föräldrar och jag ska prata om biblioteket och barnböcker som deras barn gillar - jag bara pratar på och får dessutom uppskattande småskratt till svar och intresserade människor som kommer fram efteråt och ställer följdfrågor.

Jag inte bara trivs med att prata inför folk - jag njuter av det. Det är så skönt - det är bara jag som pratar och folk lyssnar till vad jag har att säga. Ingen avbryter, jag behöver inte höja min röst för att komma in i diskussionen, utan jag pratar om det jag vill ha sagt.

Det är banne mig inte klokt. Tänk om jag hade vetat det då när jag inte ens kunde läsa upp ett meddelande inför klassen utan att få en nära-döden-upplevelse. Att jag i framtiden skulle njuta av situtationen jag talar-folk lyssnar.

Men jag vet varför jag nu trivs med att prata inför folk (förutom det att jag får prata oavbruten): jag pratar om något jag känner till: böcker och läsning. Något jag älskar. Något jag vill att andra ska få veta, något jag verkligen brinner för att dela med mig av. Då kommer det liksom av sig självt, pratet.

Upp 8.11, ner 16.28

Jag har nog aldrig haft sån koll på solens upp och nedgång som nu när jag tränar inför ett marathon. Inte uppgången på morgonen, den är inte så intressant när man ändå bara ska skyffla i sig flingor i kökslampans sken. Men nedgången... Hur länge ska det vara ljust idag? Hinner jag milrundan? Hur klar är himlen? Fullmåne? Snö som lyser upp?

Jag vill inte springa i mörker, tycker det är jobbigt med nattlampa och att springa varv på utråkigt varv på elljusspåret är riktigt asbajstråkigt. Så jag skyndar mig hem från jobbet, kastar på mig träningskläderna hela tiden med koll på solen och dess nattningsprocedur...

Men faktiskt måste jag ju skynda mig lite mindre varje dag nu. I går kväll var det helt klar himmel och nästan fullmåne och massor av hårdtrampad snö i spåret och det gick utmärkt att springa ända tills klockan var 5 (eller, ja, lite skumt var det på slutet men det gick).

Tänk att få springa på barmark vid åttatiden en vårkväll när koltrasten sjunger...längtar och längtar så att jag blir tokig nästan.

Oh vad jag ska lukta gott snart

Ibland undrar jag vilken sten jag har bott under de senaste tjugo åren eller så. Hur jag kan undgå att fatta vissa saker.

Som nu.

Jag älskar att bada. Det är den finaste belöningen efter en elak dag eller en jobbig joggingrunda. Tyvärr kan det bara inträffa när kvällen efter den elaka dagen är ledig, eller när vi inte ska göra något timmarna efter den där jobbiga joggingrundan, för när jag badar tar det lång tid. Jag menar en timme eller så, plus "efterbehandlingen". Och det ska vara bad med saker som luktar gott i vattnet. Badolja eller en badbomb. Halva nöjet med att bada är att välja ut vilken doft som ska ner i vattnet.

Och kungen av badbomber är Lush. De badbomberna kan man lukta gott av länge, och det är en njutning av stora mått när man släpper ner en Lush-badbomb i vattnet.

Tyvärr har vi inget Lush i Malmö. Det fanns för ett antal år sen, men lades ner.

När jag var på bokmässan i Göteborg i höstas så slank jag in på Lush och slängde ut oförsvarbara mängder pengar på ett antal badbomber som låg och luktade gott hela vägen hem på tåget (vet inte vad mina medresenärer tyckte...). Men de tog slut fort.

Men så idag så tittade Carolina upp från under den där stenen och insåg att aha! tänk om det är så att Lush finns på nätet? Och att man kanske kan beställa grejer därifrån så att de skickar hem? Det är ju inte som att jag aldrig köpt något över nätet förut...fattar inte varför jag inte tänkt på detta förut.

För det är klart Lush.se finns. Rusig av lycka har jag precis beställt badbomber och badoljor för över trehundra spänn därifrån.

Nu ska det belönas så det bara stänker om det.

Vi firar med ett extra glas vin. Och ostbågar, förstås.

Äntligen, äntligen är det lite good news från Vismarlövs bilfront:

Vi fick ju helt enkelt ta tag i den där lysande motorlampan på Subarun eftersom vi hade besiktning på den 16 jan. Bilverkstan i Klågerup konstaterade bland mycket annat ("do, vi ska prata om din bil, va. Kom så går vi in på kontoret") att det var ett ganska stort hål på avgasröret ("den inte går igenom besiktningen sån"). Äger man en Subaru så inser man ganska snart att det inte är att beställa reservdelar från vanliga billigare ställen. Nej, man får helt enkelt köpa märkesvaror och det är dyrare. Så under mellandagarna fick vi snällt beställa ett antal meter avgasrör och ljuddämpare och specialskruvar, packningar och muttrar som det stod typ "Äkta Subaru" på och punga ut med över 4000 för det. Nu ståtar vår bil med glänsande nya rör och prylar undertill. Synd att man inte ligger under bilen så ofta och kan titta på grannlåten, bara.
Men det visade sig i alla fall att motorlampan lyste på grund av det där hålet i avgasröret, för när vi väl bytt ut det så slocknade lampan. Och bilen gick igenom besiktningen.

Yej 1!

Sen har vi ju hela julen och större delen av december och nu januari gått och oroat oss över husbilen, som har stått på en verkstad i Uppsala med havererad motor. De har ju inte ens haft tid att dra in bilen och försöka kolla vad felet har varit för det var många bilar som fick bärgas in till Uppsala innan jul, tydligen. En del snöoväder och så. Så vi har våndats. Vad är det för fel? Hur dyrt? Går det på försäkringen? Eller garantin från firman vi köpte den ifrån? Och hur illa luktar det i husbilen nu? (Håkan & Co hade sillkväll som förfest till rockkonserten i Gävle, och sillen står kvar i kylskåpet som ju är avstängt. Dessutom kissade de en hel del i toaletten - som alltså inte har blivit tömd sedan 9 december...)

Allra mest har vi försökt tänka på annat och förtränga att vi egentligen äger en helt nyinköpt husbil.

Men den sista veckan har det äntligen rört på sig. Bilverkstan ringde och berättade att ungefär allting var sönder i motorn. X antal telefonsamtal senare Carolina/bilfirman vi köpte bilen från/Folksam/Ford/bilverkstan i Uppsala och very close to magsår har vi fått klart besked på att bilfirman vi köpte husbilen ifrån kommer att betala rubbet eftersom det är ett fel som fanns i motorn när vi köpte bilen och ingenting vi orsakat själva. Och tur är väl det, för det hela kommer att kosta

62 500:-

Förtydligar här: Sextiotvåtusen femhundra kronor.

Det skulle man kunna köpa en ny bil för.

Jag har fattat det som att hela motorn ska bytas ut, faktiskt. Men nu är ialla fall verkstan igång med att göra det, och vi ska inte betala. Fick reda på detta idag fredag eftermiddag 16.00 av en trevlig människa som tyckte jag kunde få besked innan helgen så att jag kunde "få sova lugnt".

Yej 2!

Därför ska jag nu fira med ett stort glas rött vin. Och en stor skål med ostbågar.

Tänk - snart är vi med husbil igen! Och en husbil som kommer att ha 0 km i mätarställning.

(Var är haken?)

Sökes: butler

Äntligen har jag kommit igång att kolla på tredje säsongen av Downton Abbey. Det är precis lika bra som det brukar, och jag fascineras som vanligt av alla dessa strikta etikettsregler som råder, både upstairs och downstairs. Att behöva byta om till riktig finstass till middagen varje kväll (jojo, det hade sett ut det här hemma i Vismarlöv: "jamen Håkan, du vet ju att jag inte gillar när du kommer i de gråa mysbyxorna till middagen. Gå nu upp och byt till de svarta adidasbyxorna med revärer i stället, du vet ju att vi har fiskpinnar till middag och får hålla en viss stil...")

Allra mest fascinerad är jag av butlern, mr Carson. Han är ju chef över tjänstefolket, och vet alltid, alltid vad som passar sig. Men jag undrar över vad det är han gör för något? Egentligen? Det verkar mest som att han håller koll på vad alla andra gör och de enda arbetsuppgifter han själv har är att hålla koll på vin och sprit och dekantera flaskor, och så stå i dörren och ta emot när det kommer gäster. Ändå säger alla att han är så stressad och har så mycket att göra. Det är ju de andra i tjänstefolket som lagar maten, som passar upp, som hjälper herrskapet att klä på sig?

Jag läste nyligen en bok som utspelade sig i ungefär samma miljö: Grevinnan av Eva Ibbotson (jag har skrivit om den här) Även där finns det förstås en butler (som väldigt mycket liknar mr Carson). Han heter Proom, och det står att han mer eller mindre är Mersham, godset där boken utspelar sig. Han basar över tjänstefolket och har också så mycket att göra hela tiden. Men med vad??

Det kanske är så att en egen butler hemma hos oss i Vismarlöv hade gjort vårt liv så mycket lättare. Tänk vad han kunde göra: se till så att bag-in-boxen var välfylld med passande vin, fylla på våra vinglas, se till så att någon annan lagar maten under rätt former, att vi tilltalar varandra med rätt titlar här hemma, öppnar dörren när det kommer någon (kanske man kunde få honom att svara i telefon också). Och så kunde han berätta för mig vad en butler sysslar med mer än detta och så göra det, och så kanske vi kunde få det fashionablaste hemmet i Skåne och jag kunde sitta helt avslappnad upstairs och lalla framför min datorskärm och byta t-shirt innan jag går ner till middagen.

Tror jag får lugna ner mig med att se ett avsnitt till av Downton Abbey. Eller läsa artikeln nedan.

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2239672/Downton-Abbey-effect-Demand-British-butlers-DOUBLES-2-years-wealthiest-families.html

Barfota på snö och is

Jag är nästan klar med att läsa boken Born to run av McDougall. I den skriver han han om (ja löpning, löpning, ultramaraton och mängder av galna människor som springer omänskligt mycket och långt) barfotalöpning. Det känns så smart och riktigt när man läser den där boken att springa utan skor - eftersom människor har sprungit utan skor sedan vi var apor, typ, och att det de senaste fyrtio åren eller så är skoföretagen som berättar för oss att vi måste ha nya skor att springa i varje år. Dyra skor.

Jag är sjukt sugen på att testa någon slags "barfotasko" (kul ord, det där, motsäger sig självt en hel del...). Det finns mängder och åter mängder av dem på nätet.

Men. När jag är ute i skogen eller på vägarna och springer så ser jag ju min egen verklighet: inte så varmt. Blött. Lerigt - väldigt lerigt. Isigt, halt och jevvligt. Hur käckt är det att komma hoppandes med indiansandaler där?

Det är en sak med barfotalöpning för glada tarahumaraindianer i Mexiko (ja, det är väl främst dem som McDougall är inspirerad av). Eller för bortskämda amerikanare i Kalifornien där det är sol jämt och inte en minusgrad eller isfläck så långt ögat når. Jag lever i Vismarlöv, jag. Får nog lägga ner det där hard-core-barfotalöpandet och testa någon variant typ aquasocks. Eller Nike Free.

Jag återkommer med vidare rapporter i ämnet.

En oväntad resa var en oväntad upplevelse

Vi har precis varit iväg och tittat på Hobbit - En oväntad resa, och jag måste säga att jag är överväldigad.
Jag hade nämligen inte väntat mig så mycket av den här. Tänkte att så imponerad av miljön och vara-där-på-riktigt-känslan som jag blev i första Sagan om ringen-filmen, så blir jag inte igen. Och så har jag läst Bilbo ett par gånger men aldrig varit så förtjust i den. För episodisk, för barnslig... Men det var ju klart att vi skulle se filmen ändå, få komma till Midgård igen liksom.

Och jag bara älskar den!

Det är så mycket mer än i Sagan om ringen-filmerna, eller vad jag ska säga. Man kan försjunka mer i miljöerna. verkligen njuta av vyer, av karaktärer, och känslan av saga. Sagan om ringen-filmerna är helt fantastiska, men det är mycket stora slag och mycket allvar i dem. Här är det så mycket mer humor, och inte de där överväldigande slagen där man inte kan skilja personerna från varandra.

Humor! Och underbara figurer! Jag skrattade högt när de träffade vättarnas kung under berget. Jabba the hut släng dig i väggen, bara. Här har vi en abnormt fet kille med ironi och svart humor. Och de tre trollen som ska laga middag på tretton dvärgar och en hobbit! Underbara! Eller dvärgarnas konversation! Eller deras sång (åh vad jag gillar när de sjunger stämsång). Och så är inte alla dvärgar för en gångs skull fåniga och pratar skotska. Torin är riktigt imponerande. Och Kili är ju snygg...

Och så tycker jag så mycket om "förspelet" som försiggår till Sagan-om-ringen-storyn, det att det finns en nekromantiker i Dol Guldur, men att ex Saruman inte tycker att det är något att bry sig om.

Jag gillar, och gillar, och gillar! Och vill inte vänta ett helt år till nästa Hobbit-film kommer.

Fåglarnas fria konstgrupp

Idag när vi körde in mot stan så flög det runt en stor flock med någon okänd art av fåglar i skyn. Helt planlöst flög de omkring, hit och dit och upp och ner men hela tiden tätt samlade. Som ett stim med fiskar ungefär.
Alltså, jag vet inte mycket om fåglars rutiner och rörelsemönster. Jo, basics förstås, som att de (men inte alla) flyger söderut på hösten och norrut på våren, att de flyger via Öland södra udde och Falsterbo och så där. Men hur de hittar rätt väg, och hur de allihop samtidigt vet att det är dags att ge sig i väg - det är ju ett stort mystierium.
Men tydligen är detta även ett mysterium för en del av fåglarna själva också. För vad höll fåglarna jag såg idag på med, egentligen? De velade ju bara runt. Flyga söderut? Stanna hemma? Flyga söderut? Stanna hemma? Fira att det är januari med en improviserad ringdans? För de hade ju ingen riktig reda med det där med strikt plogform heller, det var ett himla huller-om-buller-flygande. Fast jag vet som sagt inte - kanske inte alla fåglar flyger i plogform. En del kanske kör Cirkeln, eller Raka leden, eller Formering Sköldpadda. Vad vet jag?

Det kanske var konstnärliga fåglar som hade samlats för att göra olika konstnärliga formationer? För när man är fågel i januari och det inte blev av med höstflytten så kanske man inte har något bättre för sig.