I tolv år har jag väntat och längtat. Väntat på att det ska byggas en rondell i Klågerup City där landsvägen genom byn korsar den Stora Läskiga landsvägen som har ett eget namn (108). I höstas blev jag överlycklig över att det äntligen sattes ut såna där markeringspinnar med orangemålade toppar överallt runt korsningen och dessutom i egentligen ännu läskigare korsningen vid Hyby kyrka. Det var på gång! Jag skrev förstås ett längre längtande inlägg om det här.
Sen kom vintern. Pinnarna stod där och såg frusna och bortglömda ut. Men de stod kvar.
Vintern var kall och oändlig. Ett annat vägbygge inne i hjärtat av Klågerup City startade. Men pinnarna vid 108 och Hyby kyrka stod kvar. De började luta lite och se vindpinade ut. Men kvar stod de.
En vintermorgon läste jag i tidningen att man "planerade byggstart för trafiksäkra förbättringar" (eller något sånt) längs med 108 1 mars 2013. Visst. Jag har läst sånt där förr. Har blivit cynisk och går inte på den lätte.
Men pinnarna stod kvar.
Idag, 28 februari, när jag körde till jobbet: Då!
Fullt med människor i neongula jackor vimlade runt bland pinnarna. De hade tagit med sig en stor lastbil med en sån där skylt på för tillfällig hastighetssänkning. De hade tagit med sig en stor grävskopa av något slag. Någon höll en ritning i handen och det pekades med hela handen. Oranga vägkoner stod staplade vid sidan av vägen. Vägavspärrningsbockar likaså.
Det är den 1 mars i morgon - och de ska faktiskt börja! Det är på gång!!!
Tänk att man kan bli så glad åt att ett vägarbete ska sätta igång. Ett vägarbete som dessutom kommer att vara ivägen varje gång jag ska utanför Vismarlöv Citys gränser. Men jag ser ljuset, Jonatan. Ja, jag ser ljuset....!
torsdag 28 februari 2013
måndag 25 februari 2013
Den magiska knappen (eller inställningen) är hittad
Jag skrev häromdagen om vår havererade internetuppkoppling och min kontakt med Tele2-support med tillhörande frustration och armsvett. Veckan som gick fick jag många tillfällen till denna utmärkta sociala träning. Alltså den att behålla lugnet och människovärdigheten under pågående samtal med support-människor.
För vi fick efter första samtalet raskt SMS om att "det anmälda felet nu är åtgärdat. Kvarstår felet kontakta 077....etc etc (alltså supportnumret)". Inte ett ord om VILKET felet hade varit och vad som gjorts. Right - på med datorerna. Vi hade varit utan internet i över 48 timmar nu och nöden var stor.
(I-landsproblem? Kanske. Fast att kolla Youtube och spela World of Tanks och MovieStar Planet tillhör förstås de basala behoven.)
(för att inte tala om att blogga)
(eller kolla på senaste avsnittet av Sveriges mästerkock)
Men nä. Nu hade vi inte ens ett nätverk i hushållet. Och definitivt ingen uppkoppling mot nätet. Givetvis därför att ett av stegen i den första felsökningen Tele2 ville göra var att trycka på modemets reset-knapp. Alla inställningar borttagna.
Vi började från 0. Vi ställde in enligt alla konstens regler. Vi skapade nätverk och skrev in korrekt lösenord. Nähä. Det retsamma utropstecknet över symbolen för nätverk bara lyste vidare.
Nya samtal till Tele2, alltså. Besked (ja, inte direkt. Jag lovar) om att de övergått till något nytt slags system (protokoll? språk? whatever...?) som inte var standard och definitivt inte standard för vårt modems normala inställningar. Möjligen kunde vårt modem ställas om till att prata detta mystiska Tele2-språk men det kunde absolut inte Tele2s support hjälpa oss med eftersom vi inte hade deras egna modem Thomson utan hade haft fräckheten att gå och köpa ett billigare modem av ett annat märke alldeles själva i en vanlig affär. Ville vi ha hjälp fick vi vända oss till det märkets support.
(köper man ett billigt modem på egen hand i affären så kan jag säga att supporten på det märket är av arten "skicka ett mail - få kanske svar. Om några månader")
I lördags skulle Håkan göra ett sista försök med att hitta rätt inställningar på vårt Billiga Modem Utan Support innan vi hade bestämt oss för att ge upp och köpa ett Modem av Godkänt Märke Som Kan Ges Support av Tele2 för 799:-. (ja, ja, det ingick ett sånt modem nångång när vi påbörjade abonnemanget, men det hade inte wireless router samt fungerade dåligt så det har liksom försvunnit på vägen).
Han ändrade ett värde som kallades VPI från 0 till 8. Och sen...sen hostade utropstecknet över nätverkssymbolen till, dog och försvann. Vi fick internetuppkoppling. Klart som korvspad och hur enkelt som helst att just detta värde skulle vara 8. Eller?
Heureka!
Och de sex (6) dygnens, eller etthundrafyrtiofyra (144, etta-fyra-fyra) timmarnas utarmning och elände och icke människovärdiga tillstånd fick sitt slut.
För vi fick efter första samtalet raskt SMS om att "det anmälda felet nu är åtgärdat. Kvarstår felet kontakta 077....etc etc (alltså supportnumret)". Inte ett ord om VILKET felet hade varit och vad som gjorts. Right - på med datorerna. Vi hade varit utan internet i över 48 timmar nu och nöden var stor.
(I-landsproblem? Kanske. Fast att kolla Youtube och spela World of Tanks och MovieStar Planet tillhör förstås de basala behoven.)
(för att inte tala om att blogga)
(eller kolla på senaste avsnittet av Sveriges mästerkock)
Men nä. Nu hade vi inte ens ett nätverk i hushållet. Och definitivt ingen uppkoppling mot nätet. Givetvis därför att ett av stegen i den första felsökningen Tele2 ville göra var att trycka på modemets reset-knapp. Alla inställningar borttagna.
Vi började från 0. Vi ställde in enligt alla konstens regler. Vi skapade nätverk och skrev in korrekt lösenord. Nähä. Det retsamma utropstecknet över symbolen för nätverk bara lyste vidare.
Nya samtal till Tele2, alltså. Besked (ja, inte direkt. Jag lovar) om att de övergått till något nytt slags system (protokoll? språk? whatever...?) som inte var standard och definitivt inte standard för vårt modems normala inställningar. Möjligen kunde vårt modem ställas om till att prata detta mystiska Tele2-språk men det kunde absolut inte Tele2s support hjälpa oss med eftersom vi inte hade deras egna modem Thomson utan hade haft fräckheten att gå och köpa ett billigare modem av ett annat märke alldeles själva i en vanlig affär. Ville vi ha hjälp fick vi vända oss till det märkets support.
(köper man ett billigt modem på egen hand i affären så kan jag säga att supporten på det märket är av arten "skicka ett mail - få kanske svar. Om några månader")
I lördags skulle Håkan göra ett sista försök med att hitta rätt inställningar på vårt Billiga Modem Utan Support innan vi hade bestämt oss för att ge upp och köpa ett Modem av Godkänt Märke Som Kan Ges Support av Tele2 för 799:-. (ja, ja, det ingick ett sånt modem nångång när vi påbörjade abonnemanget, men det hade inte wireless router samt fungerade dåligt så det har liksom försvunnit på vägen).
Han ändrade ett värde som kallades VPI från 0 till 8. Och sen...sen hostade utropstecknet över nätverkssymbolen till, dog och försvann. Vi fick internetuppkoppling. Klart som korvspad och hur enkelt som helst att just detta värde skulle vara 8. Eller?
Heureka!
Och de sex (6) dygnens, eller etthundrafyrtiofyra (144, etta-fyra-fyra) timmarnas utarmning och elände och icke människovärdiga tillstånd fick sitt slut.
lördag 23 februari 2013
Uppsala t o r à la Håkan och Carolina
Varning! Detta är ett löjligt långt och meningslöst inlägg. Men det var vår dag i Uppsala också.
Detta har hänt:
9 december havererade husbilens motor i närheten av Tierp. Håkan + två kompisar på väg hem från rockkonsert i Sandviken blev stående halvvägs ut på vägrenen (stora snövallar gjorde så de inte kunde köra ut helt och hållet) på motorvägen i tre timmar tills en bärgningsbil kom för att köra dem + husbilen till bilverkstaden i Uppsala. Det var femton minusgrader och de frös nästan ihjäl på kuppen.
Sen gick 75 dagar. Felet lokaliserades, motor byttes, betalning diskuterades och genomfördes (av firman vi köpt bilen av) och till sist kom beskedet att "nu äntligen är allt klart, vi har fått pengarna och ni kan komma och hämta husbilen".
I går, fredag, skulle det så ske. Här är rapporten. Jag har fått vila ett dygn innan jag orkade skriva ner det hela.
Bilverkstaden, Uppsala. Fredag 22 februari ca 10.00. Håkan och jag har tagit ett tidigt flyg från Sturup till Arlanda, tåg Arlanda - Uppsala (som kostar tre gånger så mycket som en enkel biljett Uppsala - Stockholm C eftersom Arlanda "är en privat station"...Detta är ämne för ett eget blogginlägg men pallar inte det nu), stadsbuss Uppsala C ut i okänt industriområde, promenad till rätt huskomplex och är ganska stolta över att vi är på rätt plats och i god tid för att köra de 70 milen hem.
- Hej! Vi kommer för att hämta vår husbi...
(killen bakom disken vänder sig om och hämtar nyckeln innan jag hinner prata färdigt)
- Jaså den här. Jo, ni har ju fått vänta lite. Men nu så. Lycka till - den står till vänster innanför grindarna.
- Tack. Jo, det ska bli skönt att äntligen få den tillbaka.
Bilverkstadens bakgård, ca 10.10. Husbilen ser lite kall och bortglömd ut. Vi öppnar den och förbereder oss på stank av sillen som i brådrasket lämnades i kylskåpet, ölbacken där flaskorna kanske spruckit av kylan och ölen runnit ut och den otömda portapottin med kiss sedan 9 december. Men det luktar ingenting. Bara som husbilen ska lukta. Åh, äntligen! Håkan tar bort snön på vindrutan och jag går liksom runt och klappar inredningen. Sätter mig i passagerarsätet. Håkan äntrar förarplatsen.
- Men?! Vad är det med kopplingen? (han sätter foten på kopplingen som utan motstånd rasar till golvet) Men vad är detta? Kopplingen är paj!
Bilverkstadens kundmottagning, ca 10.25. Håkan räknar långsamt "1001, 1002, 1003". Carolina påtalar problemet. Med lätt desperation samt gnidandes med vanten över ansiktet.
- Det finns ingen koppling på husbilen. Den är sönder. Hur har ni ens kunnat köra ut den på parkeringen? Vi har flugit hit från Skåne nu för att hämta bilen - vi måste ha den för att komma hem!
(killen bakom disken vitnar lätt, rusar in och pratar med verkmästaren. Upphetsade röster hörs. Killen bakom disken kommer ut igen)
- Vi tar in den nu direkt och kollar vad som är fel. Ährm, ni kan väl sätta er däruppe i soffgruppen - det finns kaffe och sånt. Så kommer vi snart och ger...någon slags besked.
Soffgruppen, Bilförsäljningen, 11.15. Carolina har mer eller mindre länsat fruktfatet. Håkan tittar på backhoppning. Verkmästaren kommer och ser allvarlig ut.
- Jo. Vi har tittat på er bil. Tyvärr är det så att hydraul-cylindern till kopplingen [Carolinas översättning av bilmekanikerspråk, ursäkta tolkning nu och framledes] är sönder. Hydrauloljan läcker ut. Det finns inget tryck. För att laga behöver vi mystiska och ovanliga reservdelar och vi behöver ta isär allt möjligt (växellådan) för att laga. Det kanske blir färdigt måndag. Eller tisdag.
(ser desperationen i mitt ansikte) Eller kanske innan vi stänger idag men det är nog svårt. Ni hade flugit hit idag, eller hur var det?
- (jag, med svag stämma) Ja. Och det är dyrt att flyga. Och vi vill inte stanna kvar över helgen. Och barnen är ensamma hemma. (och jag får snart en hjärtattack)
- Vi ska se vad vi kan göra. Vi gör allt vad vi kan för att få bilen färdig idag. Men jag kan alltså inte lova något.
- Kan du säga mer när vi har ätit lunch någonstans, tror du?
- Ja. Och vi bjuder er förstås på lunchen. Vänta ska jag hämta kuponger för det.
Okänd galleria, Uppsala. Klockan är nu ungefär 13.00. Vi har fått ett "förhoppningsvis klarar vi det, vi kör och hämtar reservdelar i Norrtälje och lägger högsta prioritet på detta. Kom tillbaka till 16 när vi stänger verkstaden". Vi har avverkat Body Shop (eller rättare sagt jag), Akademibokhandeln. Stadium. Vi är trötta på att gå i den här gallerian som ser ut som alla andra såna gallerior och innehåller samma affärer som hemma. Vi har inte behov av att köpa något och lönen kommer nästa vecka.
- Vad är klockan nu? 13.10? Har det bara gått tio minuter sen vi kollade sist? Ska vi gå och kolla på Uppsala domkyrka? Har aldrig varit där.
Landings konditori, Uppsala. Klockan är 14.30. Vi har tittat på Gustav Vasas grav i kyrkan, vi har gått till Carolina Rediviva och besett Silverbibeln. Vi har förstått att Uppsala säkert är en trevlig stad på alla sätt - men inte en snålkall eftermiddag i februari när man ska fördriva tid och har för lite kläder på sig för längre utomhusvistelse. Jag har tryckt i mig en fransk våffla för 37 spänn samt kaffe, Håkan något lika svindyrt.
- Här är i alla fall varmt. Ska vi sitta kvar en stund till, min bok är rätt OK. Vill du ha din Illustrerad Vetenskap?
(Håkan som halvsover med Iphonen i näven (han leder över mig i Wordfeud, den jäkeln))
- Nej.
Bilverkstaden, kundmottagningen, 15.30. Vi lämnar tillbaka nyckeln till den lånebil vi fått använda för att ta oss in till stan.
- Är ni redan tillbaka? Har Daniel ringt er?
- Nä, men vi sitter här och väntar nu sista stunden.
- Ja, de håller nog på att bygga ihop motorn nu igen, tror jag. Ni vet ju var soffgruppen och kaffet är?
- Ja.
Bilförsäljningens soffgrupp. Backhopparna har nu blivit kvinnliga. Det ser kallt och läskigt ut. Håkan leder fortfarande i Wordfeud. Frukten är slut. Klockan är 16.30. Verkmästaren har haft en social kvart med oss för att glädja oss, tror jag. Han berättade om sin cykling. Vi om vårt liv i allmänhet, husbilslivet i synnerhet och att det är bra att det är vår snart. Och annat sånt. Jag smäller ihop min bok och tycker att jag vill börja köra hem nu snart. Det kommer nog att ta minst 7 timmar att köra hem. Jag reser mig för att gå och prata med Marcus. Jo, för nu har vi börjat lära känna varandra, vi och personalen på bilverkstaden.
- Vad tror du, har de fått motorstopp nu på testrundan?
- Haha, nej, det är nog helt i sin ordning. Fast jag tror inte riktigt att de har hunnit köra ut för att testa bilen än. (springer ut i verkstan för att kolla)
- De ska köra ut och testa den nu.
Bilverkstadens kundmottagning, 17.10. Marcus ser lite trött ut nu. De har egentligen stängt, och han vill nog hem.
- Jo. Nu har de kört. Och tyvärr är det nog så att kopplingen fortfarande läcker hydraulolja. Sprutar, faktiskt. Faktiskt funkar det inte alls. Faktiskt är det så att när de bytte motor så blev det fel storlek på svänghjulet så det pressar sönder hydraulcylindern. Faktiskt måste vi börja om från början.
- (!!!!!)
- Men. Jag har pratat med Mikael (servicechefen). Vi fixar hem er med tåg. Och så kommer vi att köra hem husbilen till er i Skåne när den är lagad.
Bilverkstaden, servicechefens kontor. Klockan är väl kanske 17.45. Inga lämpliga tåg fanns. Nu håller servicechef Mikael på att köpa flygbiljetter till oss. Marcus i kundmottagningen kommer att köra oss till Arlanda. Bilverkstadens ekonomiansvariga står bredvid Mikael och vrider sina händer eftersom internetbanken vägrar samarbeta med SAS biljettbokning just nu. Hon har nog också slutat jobba för länge sen.
- Nähä. Nä, men då betalar jag själv med mitt kort, så får vi ordna upp det här på måndag, du och jag. Hmmm - får nog stjäla lite av frugans pengar så att det finns täckning på kontot.
(Carolina sitter på en stol intill och försöker låtsas som att det regnar. Ska hela Uppsala engageras i vår husbil?)
- Ja. Så där. Och så checkar jag in er också, så kan ni bara gå rätt till securityn när Marcus kört er.
Arlanda. O'Learys. Håkan och jag sitter nära gaten med varsin gigantisk entrecote framför oss och varsin lika gigantisk öl i glasen. Vi är varma. Vi kommer att komma hem samma tid vi planerade från början, strax efter 21-tiden. Dock utan husbil. Fast vi slipper göra om den här resan till Uppsala och köra 70 tråkiga mil hem i onödan. Plus att vi får husbilen ordentligt testad att den funkar, utan att vi behöver vara oroliga eller inblandade. Det blir nog Marcus som kommer köra ner den till oss. Vi har lovat honom en fika när han kommer. Och så har vi lovat att stanna till vid bilverkstaden i Uppsala när vi ska till Boden i sommar.
- Jaha. A day well spent. Eller inte.
- Ska vi försöka hitta en vinterförvaring till husbilen nästa vinter som ligger något närmare Vismarlöv, tycker du?
- Tja, kanske. Fast de är trevliga på den där vinterförvaringen i Uppsala, det är de. De kanske möjligen ska träna lite till på att byta ut Ford Transit-motorer.
Detta har hänt:
9 december havererade husbilens motor i närheten av Tierp. Håkan + två kompisar på väg hem från rockkonsert i Sandviken blev stående halvvägs ut på vägrenen (stora snövallar gjorde så de inte kunde köra ut helt och hållet) på motorvägen i tre timmar tills en bärgningsbil kom för att köra dem + husbilen till bilverkstaden i Uppsala. Det var femton minusgrader och de frös nästan ihjäl på kuppen.
Sen gick 75 dagar. Felet lokaliserades, motor byttes, betalning diskuterades och genomfördes (av firman vi köpt bilen av) och till sist kom beskedet att "nu äntligen är allt klart, vi har fått pengarna och ni kan komma och hämta husbilen".
I går, fredag, skulle det så ske. Här är rapporten. Jag har fått vila ett dygn innan jag orkade skriva ner det hela.
Bilverkstaden, Uppsala. Fredag 22 februari ca 10.00. Håkan och jag har tagit ett tidigt flyg från Sturup till Arlanda, tåg Arlanda - Uppsala (som kostar tre gånger så mycket som en enkel biljett Uppsala - Stockholm C eftersom Arlanda "är en privat station"...Detta är ämne för ett eget blogginlägg men pallar inte det nu), stadsbuss Uppsala C ut i okänt industriområde, promenad till rätt huskomplex och är ganska stolta över att vi är på rätt plats och i god tid för att köra de 70 milen hem.
- Hej! Vi kommer för att hämta vår husbi...
(killen bakom disken vänder sig om och hämtar nyckeln innan jag hinner prata färdigt)
- Jaså den här. Jo, ni har ju fått vänta lite. Men nu så. Lycka till - den står till vänster innanför grindarna.
- Tack. Jo, det ska bli skönt att äntligen få den tillbaka.
Bilverkstadens bakgård, ca 10.10. Husbilen ser lite kall och bortglömd ut. Vi öppnar den och förbereder oss på stank av sillen som i brådrasket lämnades i kylskåpet, ölbacken där flaskorna kanske spruckit av kylan och ölen runnit ut och den otömda portapottin med kiss sedan 9 december. Men det luktar ingenting. Bara som husbilen ska lukta. Åh, äntligen! Håkan tar bort snön på vindrutan och jag går liksom runt och klappar inredningen. Sätter mig i passagerarsätet. Håkan äntrar förarplatsen.
- Men?! Vad är det med kopplingen? (han sätter foten på kopplingen som utan motstånd rasar till golvet) Men vad är detta? Kopplingen är paj!
Bilverkstadens kundmottagning, ca 10.25. Håkan räknar långsamt "1001, 1002, 1003". Carolina påtalar problemet. Med lätt desperation samt gnidandes med vanten över ansiktet.
- Det finns ingen koppling på husbilen. Den är sönder. Hur har ni ens kunnat köra ut den på parkeringen? Vi har flugit hit från Skåne nu för att hämta bilen - vi måste ha den för att komma hem!
(killen bakom disken vitnar lätt, rusar in och pratar med verkmästaren. Upphetsade röster hörs. Killen bakom disken kommer ut igen)
- Vi tar in den nu direkt och kollar vad som är fel. Ährm, ni kan väl sätta er däruppe i soffgruppen - det finns kaffe och sånt. Så kommer vi snart och ger...någon slags besked.
Soffgruppen, Bilförsäljningen, 11.15. Carolina har mer eller mindre länsat fruktfatet. Håkan tittar på backhoppning. Verkmästaren kommer och ser allvarlig ut.
- Jo. Vi har tittat på er bil. Tyvärr är det så att hydraul-cylindern till kopplingen [Carolinas översättning av bilmekanikerspråk, ursäkta tolkning nu och framledes] är sönder. Hydrauloljan läcker ut. Det finns inget tryck. För att laga behöver vi mystiska och ovanliga reservdelar och vi behöver ta isär allt möjligt (växellådan) för att laga. Det kanske blir färdigt måndag. Eller tisdag.
(ser desperationen i mitt ansikte) Eller kanske innan vi stänger idag men det är nog svårt. Ni hade flugit hit idag, eller hur var det?
- (jag, med svag stämma) Ja. Och det är dyrt att flyga. Och vi vill inte stanna kvar över helgen. Och barnen är ensamma hemma. (och jag får snart en hjärtattack)
- Vi ska se vad vi kan göra. Vi gör allt vad vi kan för att få bilen färdig idag. Men jag kan alltså inte lova något.
- Kan du säga mer när vi har ätit lunch någonstans, tror du?
- Ja. Och vi bjuder er förstås på lunchen. Vänta ska jag hämta kuponger för det.
Okänd galleria, Uppsala. Klockan är nu ungefär 13.00. Vi har fått ett "förhoppningsvis klarar vi det, vi kör och hämtar reservdelar i Norrtälje och lägger högsta prioritet på detta. Kom tillbaka till 16 när vi stänger verkstaden". Vi har avverkat Body Shop (eller rättare sagt jag), Akademibokhandeln. Stadium. Vi är trötta på att gå i den här gallerian som ser ut som alla andra såna gallerior och innehåller samma affärer som hemma. Vi har inte behov av att köpa något och lönen kommer nästa vecka.
- Vad är klockan nu? 13.10? Har det bara gått tio minuter sen vi kollade sist? Ska vi gå och kolla på Uppsala domkyrka? Har aldrig varit där.
Landings konditori, Uppsala. Klockan är 14.30. Vi har tittat på Gustav Vasas grav i kyrkan, vi har gått till Carolina Rediviva och besett Silverbibeln. Vi har förstått att Uppsala säkert är en trevlig stad på alla sätt - men inte en snålkall eftermiddag i februari när man ska fördriva tid och har för lite kläder på sig för längre utomhusvistelse. Jag har tryckt i mig en fransk våffla för 37 spänn samt kaffe, Håkan något lika svindyrt.
- Här är i alla fall varmt. Ska vi sitta kvar en stund till, min bok är rätt OK. Vill du ha din Illustrerad Vetenskap?
(Håkan som halvsover med Iphonen i näven (han leder över mig i Wordfeud, den jäkeln))
- Nej.
Bilverkstaden, kundmottagningen, 15.30. Vi lämnar tillbaka nyckeln till den lånebil vi fått använda för att ta oss in till stan.
- Är ni redan tillbaka? Har Daniel ringt er?
- Nä, men vi sitter här och väntar nu sista stunden.
- Ja, de håller nog på att bygga ihop motorn nu igen, tror jag. Ni vet ju var soffgruppen och kaffet är?
- Ja.
Bilförsäljningens soffgrupp. Backhopparna har nu blivit kvinnliga. Det ser kallt och läskigt ut. Håkan leder fortfarande i Wordfeud. Frukten är slut. Klockan är 16.30. Verkmästaren har haft en social kvart med oss för att glädja oss, tror jag. Han berättade om sin cykling. Vi om vårt liv i allmänhet, husbilslivet i synnerhet och att det är bra att det är vår snart. Och annat sånt. Jag smäller ihop min bok och tycker att jag vill börja köra hem nu snart. Det kommer nog att ta minst 7 timmar att köra hem. Jag reser mig för att gå och prata med Marcus. Jo, för nu har vi börjat lära känna varandra, vi och personalen på bilverkstaden.
- Vad tror du, har de fått motorstopp nu på testrundan?
- Haha, nej, det är nog helt i sin ordning. Fast jag tror inte riktigt att de har hunnit köra ut för att testa bilen än. (springer ut i verkstan för att kolla)
- De ska köra ut och testa den nu.
Bilverkstadens kundmottagning, 17.10. Marcus ser lite trött ut nu. De har egentligen stängt, och han vill nog hem.
- Jo. Nu har de kört. Och tyvärr är det nog så att kopplingen fortfarande läcker hydraulolja. Sprutar, faktiskt. Faktiskt funkar det inte alls. Faktiskt är det så att när de bytte motor så blev det fel storlek på svänghjulet så det pressar sönder hydraulcylindern. Faktiskt måste vi börja om från början.
- (!!!!!)
- Men. Jag har pratat med Mikael (servicechefen). Vi fixar hem er med tåg. Och så kommer vi att köra hem husbilen till er i Skåne när den är lagad.
Bilverkstaden, servicechefens kontor. Klockan är väl kanske 17.45. Inga lämpliga tåg fanns. Nu håller servicechef Mikael på att köpa flygbiljetter till oss. Marcus i kundmottagningen kommer att köra oss till Arlanda. Bilverkstadens ekonomiansvariga står bredvid Mikael och vrider sina händer eftersom internetbanken vägrar samarbeta med SAS biljettbokning just nu. Hon har nog också slutat jobba för länge sen.
- Nähä. Nä, men då betalar jag själv med mitt kort, så får vi ordna upp det här på måndag, du och jag. Hmmm - får nog stjäla lite av frugans pengar så att det finns täckning på kontot.
(Carolina sitter på en stol intill och försöker låtsas som att det regnar. Ska hela Uppsala engageras i vår husbil?)
- Ja. Så där. Och så checkar jag in er också, så kan ni bara gå rätt till securityn när Marcus kört er.
Arlanda. O'Learys. Håkan och jag sitter nära gaten med varsin gigantisk entrecote framför oss och varsin lika gigantisk öl i glasen. Vi är varma. Vi kommer att komma hem samma tid vi planerade från början, strax efter 21-tiden. Dock utan husbil. Fast vi slipper göra om den här resan till Uppsala och köra 70 tråkiga mil hem i onödan. Plus att vi får husbilen ordentligt testad att den funkar, utan att vi behöver vara oroliga eller inblandade. Det blir nog Marcus som kommer köra ner den till oss. Vi har lovat honom en fika när han kommer. Och så har vi lovat att stanna till vid bilverkstaden i Uppsala när vi ska till Boden i sommar.
- Jaha. A day well spent. Eller inte.
- Ska vi försöka hitta en vinterförvaring till husbilen nästa vinter som ligger något närmare Vismarlöv, tycker du?
- Tja, kanske. Fast de är trevliga på den där vinterförvaringen i Uppsala, det är de. De kanske möjligen ska träna lite till på att byta ut Ford Transit-motorer.
tisdag 19 februari 2013
Om du vill ha hjälp med bredband - tryck 2. Om du vill ha teknisk support - tryck en hemlig sifferkombination bara Mensas medlemmar förstår sig på.
I helgen ledsnade vi totalt. Förvisso ett i-landsproblem, men ändå. Jag ville hämta hem programuppdateringar på min telefon samtidigt som Håkan ville (som han vill ungefär 24/7) spela World of Tanks, Lisa spela Bikerace på telefonen mot kompisar och Erik kolla anime på Youtube.
Det funkar inte eftersom vårt bredband inte är ett av de snabbare. Vi kan göra ungefär en av de här sakerna samtidigt. Möjligen två.
Och äntligen tog vi tag i att ringa till Tele2 för att kolla hur mycket snabbare bredband vi kunde få. De nästan skrattade åt oss och kunde förstå att vi ville uppgradera från 2 Mbit/s till de 24 Mbit/s vi kunde få - till nästan samma kostnad som vi redan betalar.
Troligen kan detta vara något de har försökt meddela oss när de ringt oss på kvällarna vid laga-middags-dags och sagt att "Hej Håkan/Carolina, jag heter Jenny/Markus/Petter och ringer på uppdrag från Tele2..." varpå vi alltid säger något i stil med "vill inte ha" och lägger på luren (och det är de artiga omgångarna).
Jaha. Vi ringde väl ungefär vid middagstid i måndags och beställde denna uppgradering. På kvällen vid åttatiden så vägrade Håkans stridsvagnar plötsligt att köra mer i World of Tanks. För då la internetuppkopplingen av.
Det känns lite grann som att de två sakerna kan ha något samband.
Men någon måste ha missuppfattat det hela. Jag ville ha snabbare uppkoppling. Inte 0 uppkoppling.
Fast det verkade inte som att support-killen jag pratade med på telefon idag tyckte att det fanns något samband. Han hade en felsökningslista han skulle dra igenom med mig, kosta vad det kosta ville. Gud vad jag hatar att känna mig så dum som jag gör när jag pratar med såna där supportmänniskor.
"Har du startat om modemet?" Ja, typ 48 gånger eftersom det alltid är det första man gör när nätet lägger av.
"Funkar telefonen som den ska?" Ja, eftersom det är den jag ringer upp dig på så vet jag det med bestämdhet.
Dessa inledande frågor var bara för att invagga mig i falsk säkerhet, för sen kom knockuoutfrågorna som fick mig att börja förtvivlan-svettas under armarna:
"Är modemet kopplat till hushållets första telefonjack?" "Är första telefonjacket seriekopplat?" "Vill du öppna dosan för att kontrollera detta?"
Men åh! Jag vill bara att ni ska trycka på någon magisk knapp någonstans så att jag får min internetuppkoppling tillbaka! Och med 24 Mbit/s, tack så mycket.
Det funkar inte ännu. Fast som väl är kan jag nå nätet ändå om jag gör det korta stunder om jag låter min Iphone ha internetdelning. Vad skulle jag göra utan min kära, kära ifån???
Det funkar inte eftersom vårt bredband inte är ett av de snabbare. Vi kan göra ungefär en av de här sakerna samtidigt. Möjligen två.
Och äntligen tog vi tag i att ringa till Tele2 för att kolla hur mycket snabbare bredband vi kunde få. De nästan skrattade åt oss och kunde förstå att vi ville uppgradera från 2 Mbit/s till de 24 Mbit/s vi kunde få - till nästan samma kostnad som vi redan betalar.
Troligen kan detta vara något de har försökt meddela oss när de ringt oss på kvällarna vid laga-middags-dags och sagt att "Hej Håkan/Carolina, jag heter Jenny/Markus/Petter och ringer på uppdrag från Tele2..." varpå vi alltid säger något i stil med "vill inte ha" och lägger på luren (och det är de artiga omgångarna).
Jaha. Vi ringde väl ungefär vid middagstid i måndags och beställde denna uppgradering. På kvällen vid åttatiden så vägrade Håkans stridsvagnar plötsligt att köra mer i World of Tanks. För då la internetuppkopplingen av.
Det känns lite grann som att de två sakerna kan ha något samband.
Men någon måste ha missuppfattat det hela. Jag ville ha snabbare uppkoppling. Inte 0 uppkoppling.
Fast det verkade inte som att support-killen jag pratade med på telefon idag tyckte att det fanns något samband. Han hade en felsökningslista han skulle dra igenom med mig, kosta vad det kosta ville. Gud vad jag hatar att känna mig så dum som jag gör när jag pratar med såna där supportmänniskor.
"Har du startat om modemet?" Ja, typ 48 gånger eftersom det alltid är det första man gör när nätet lägger av.
"Funkar telefonen som den ska?" Ja, eftersom det är den jag ringer upp dig på så vet jag det med bestämdhet.
Dessa inledande frågor var bara för att invagga mig i falsk säkerhet, för sen kom knockuoutfrågorna som fick mig att börja förtvivlan-svettas under armarna:
"Är modemet kopplat till hushållets första telefonjack?" "Är första telefonjacket seriekopplat?" "Vill du öppna dosan för att kontrollera detta?"
Men åh! Jag vill bara att ni ska trycka på någon magisk knapp någonstans så att jag får min internetuppkoppling tillbaka! Och med 24 Mbit/s, tack så mycket.
Det funkar inte ännu. Fast som väl är kan jag nå nätet ändå om jag gör det korta stunder om jag låter min Iphone ha internetdelning. Vad skulle jag göra utan min kära, kära ifån???
torsdag 14 februari 2013
Carolina lever...?
Jo då, det gör hon.
Fast oxveckorna håller på att sänka mig och det är ingenting som vill skriva om sig i bloggen. Allt det som vill komma ut är bara gnäll och gnäll och gnäll...hatar snön, hatar snön, hatar kylan. Och skriver jag då blir det sjutton inlägg som alla hamnar under etiketten "Gnäll" och det är inget kul.
Jag vill ha:
1. Barmark
2. Ljusa kvällar
3. Koltrastsång
Jag VET att det väntar runt hörnet. Fast problemet är att jag hinner trösta mig med alldeles för många ostbågar och för mycket lakrits innan dess. Det är det enda som hjälper mot vinterdeppighet.
Igår gick jag ut och ställde mig med korslagda armar och stirrade ut snön. Jag brände bort den med blicken.
Det hjälpte inte ett skit.
Fast oxveckorna håller på att sänka mig och det är ingenting som vill skriva om sig i bloggen. Allt det som vill komma ut är bara gnäll och gnäll och gnäll...hatar snön, hatar snön, hatar kylan. Och skriver jag då blir det sjutton inlägg som alla hamnar under etiketten "Gnäll" och det är inget kul.
Jag vill ha:
1. Barmark
2. Ljusa kvällar
3. Koltrastsång
Jag VET att det väntar runt hörnet. Fast problemet är att jag hinner trösta mig med alldeles för många ostbågar och för mycket lakrits innan dess. Det är det enda som hjälper mot vinterdeppighet.
Igår gick jag ut och ställde mig med korslagda armar och stirrade ut snön. Jag brände bort den med blicken.
Det hjälpte inte ett skit.
söndag 10 februari 2013
En hyllning till en annan blogg
Sen jag läste fantastiska En man som heter Ove (och om du vill kan du läsa vad jag skrev om den här) av Fredrik Backman så har jag också läst hans blogg. Den kan du hitta här.
Jag undrar om det finns någon som skriver bättre än Fredrik Backman här i landet just nu? Jag är så makalöst imponerad, så road och så rörd av vad han skriver på denna blogg. Mest skrattar jag. Han har alltid, alltid någon poäng i slutet på sina inlägg, eller någon fräck vändning, eller något annat som gör att man minns. Och oj vad han är produktiv! Minst ett inlägg per dag. Jag har ännu inte på långa vägar hunnit läsa igenom alla inlägg som ligger i arkivet - det är som en skattkista.
Han svär, och är icke politiskt korrekt, är självisk och omoralisk - men samtidigt så otroligt kärleksfull och får liksom fram alla möjliga känslor som finns, och kan leka med språket, hitta på nya betydelser för ord, eller återge dialoger...
Jag blir så glad varje dag när jag kommer på att "just ja, jag har ju inte läst Backman än!". Och så gör jag det, och så läser jag lite bakåt i tiden på äldre inlägg på hans blogg, och så går jag och småler en stund. Det är så fan-TAS-tiskt bra.
Här är några favoritinlägg:
Det här läste jag häromdagen och blev helt rörd:
http://fredrik.cafe.se/som-hastigast-till-min-son/
Detta är första inlägget om flodbilen. Denna flodbil återkommer många gånger efter detta, och är ämne för många heta diskussioner i familjen Backman, förstår man:
http://fredrik.cafe.se/over-troubled-water/
Detta är ett äldre inlägg, och det är ganska spritt redan - men åh så fint. Rörd-tårar:
http://fredrik.cafe.se/personligt-meddelande-2/
Tänk att kunna beskriva känslor så. Tänk att ens kunna få ner på pränt hur det känns när ens son skrattar (det står med i inlägget ovan):
"Och när han skrattar. Herregud. Det är som om något rusar runt barfota på insidan av mitt bröst när han gör det."
Hylla, hylla, hylla!!! Precis SÅ skulle jag vilja kunna skriva. Sen hade jag inte behövt uppnå mer i livet, tror jag. Möjligen att ha en blogg där 50 000 följare läste det jag skrev. Som han har.
Jag undrar om det finns någon som skriver bättre än Fredrik Backman här i landet just nu? Jag är så makalöst imponerad, så road och så rörd av vad han skriver på denna blogg. Mest skrattar jag. Han har alltid, alltid någon poäng i slutet på sina inlägg, eller någon fräck vändning, eller något annat som gör att man minns. Och oj vad han är produktiv! Minst ett inlägg per dag. Jag har ännu inte på långa vägar hunnit läsa igenom alla inlägg som ligger i arkivet - det är som en skattkista.
Han svär, och är icke politiskt korrekt, är självisk och omoralisk - men samtidigt så otroligt kärleksfull och får liksom fram alla möjliga känslor som finns, och kan leka med språket, hitta på nya betydelser för ord, eller återge dialoger...
Jag blir så glad varje dag när jag kommer på att "just ja, jag har ju inte läst Backman än!". Och så gör jag det, och så läser jag lite bakåt i tiden på äldre inlägg på hans blogg, och så går jag och småler en stund. Det är så fan-TAS-tiskt bra.
Här är några favoritinlägg:
Det här läste jag häromdagen och blev helt rörd:
http://fredrik.cafe.se/som-hastigast-till-min-son/
Detta är första inlägget om flodbilen. Denna flodbil återkommer många gånger efter detta, och är ämne för många heta diskussioner i familjen Backman, förstår man:
http://fredrik.cafe.se/over-troubled-water/
Detta är ett äldre inlägg, och det är ganska spritt redan - men åh så fint. Rörd-tårar:
http://fredrik.cafe.se/personligt-meddelande-2/
Tänk att kunna beskriva känslor så. Tänk att ens kunna få ner på pränt hur det känns när ens son skrattar (det står med i inlägget ovan):
"Och när han skrattar. Herregud. Det är som om något rusar runt barfota på insidan av mitt bröst när han gör det."
Hylla, hylla, hylla!!! Precis SÅ skulle jag vilja kunna skriva. Sen hade jag inte behövt uppnå mer i livet, tror jag. Möjligen att ha en blogg där 50 000 följare läste det jag skrev. Som han har.
måndag 4 februari 2013
Kasta en pinne och ropa apport?
Häromveckan när Håkan och jag var ute och sprang i Bökebergsskogen så sprang jag förbi något som låg precis i kanten på stigen. Hjärnan reagerade när jag redan var förbi, liksom, och jag hoppade till av obehag och skrek till. Det var ett rådjur eller en hjort som låg där, med liksom lösslitna pälsbitar bredvid. Och huvudet var borta.
Jag sprang vidare och hoppades dumt att jag hade sett fel, eller att kroppen mirakulöst skulle ha försvunnit när jag kom tillbaka (var tvungen att komma tillbaka den stigen för att komma till bilen). Men nä - nu kollade jag lite mer noga. Dött djur - huvudet avslitet.
När jag mötte Håkan vid bilen hade förstås han också sprungit förbi det huvudlösa kadavret och vi fantiserade om att kanske det hade varit den där vargen som setts på ett par ställen i Skåne som varit framme i "vår" skog.
Det var inga fantasier. Nu har vi fått veta (av någon som känner någon som är ansvarig för skogen) att det verkligen var en varg som hade dödat det där rådjuret (eller hjorten - vad vet jag, huvudet saknades ju...).
En varg i Bökebergsskogen. Hm. Ska jag börja vara rädd nu? Nä, jag tror inte det. Det ska nog mycket till innan en ensam varg anfaller en människa. Men ändå. Tänk om jag är ute och springer - och så rätt var det är kommer det en varg ut på vägen. Vet inte om det liksom är läge för
"Fiiiin hund. Sitt!"
Nä. Tror inte det.
Kanske ska köra det mer klassiska "så stora ögon du har" etcetera etcetera. Föreslår vargeländet att jag ska gå ifrån stigen och ge mig till att plocka blommor eller så, så är det nobben direkt.
Jag sprang vidare och hoppades dumt att jag hade sett fel, eller att kroppen mirakulöst skulle ha försvunnit när jag kom tillbaka (var tvungen att komma tillbaka den stigen för att komma till bilen). Men nä - nu kollade jag lite mer noga. Dött djur - huvudet avslitet.
När jag mötte Håkan vid bilen hade förstås han också sprungit förbi det huvudlösa kadavret och vi fantiserade om att kanske det hade varit den där vargen som setts på ett par ställen i Skåne som varit framme i "vår" skog.
Det var inga fantasier. Nu har vi fått veta (av någon som känner någon som är ansvarig för skogen) att det verkligen var en varg som hade dödat det där rådjuret (eller hjorten - vad vet jag, huvudet saknades ju...).
En varg i Bökebergsskogen. Hm. Ska jag börja vara rädd nu? Nä, jag tror inte det. Det ska nog mycket till innan en ensam varg anfaller en människa. Men ändå. Tänk om jag är ute och springer - och så rätt var det är kommer det en varg ut på vägen. Vet inte om det liksom är läge för
"Fiiiin hund. Sitt!"
Nä. Tror inte det.
Kanske ska köra det mer klassiska "så stora ögon du har" etcetera etcetera. Föreslår vargeländet att jag ska gå ifrån stigen och ge mig till att plocka blommor eller så, så är det nobben direkt.
 |
| Troligen kommer den inte heller att bära den här outfiten. |
lördag 2 februari 2013
Afternoon tea igen
Idag var det åter dags för en träff med vår lilla Jane Austen-bokcirkel. Och det ska ju vara afternoon tea när vi träffas, det är tradition. Den här gången blev det på Rosen bar & dining i Malmö. Det var gott (kolla speciellt in de små mini-semlorna), det var det. Fast jag tyckte nog ännu mer om när vi var på Café Sockerbit i Holmgången. Eller när vi har gjort egna scones och kakor och smarriga snittar hemma hos varandra. Ändå är Rosen bar & dining helt OK. Teet var jättegott och man får äkta clotted cream till sina scones.
Vi pratade inte om en äkta Jane Austen idag, utan om en deckare P.D. James har skrivit som utspelar sig i samma miljö som Stolthet och fördom, och med karaktärerna därifrån: När döden kom till Pemberley. Tyvärr var det ingen av oss som gillade den här boken speciellt (läs om vad jag tyckte om den här). Men en fin stund hade vi, och vi hann också prata om en hel del andra böcker. Som det ju ska vara på en bokcirkel.
Vi pratade inte om en äkta Jane Austen idag, utan om en deckare P.D. James har skrivit som utspelar sig i samma miljö som Stolthet och fördom, och med karaktärerna därifrån: När döden kom till Pemberley. Tyvärr var det ingen av oss som gillade den här boken speciellt (läs om vad jag tyckte om den här). Men en fin stund hade vi, och vi hann också prata om en hel del andra böcker. Som det ju ska vara på en bokcirkel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)