Hädanefter SKA jag använda löparglasögon när jag orienterar

Idag höll det på att gå riktigt illa för mig i skogen. Orientering, ut från starten, reda ut var på kartan jag var och var jag skulle. En höjd i vägen, sprang över den och fattade var första kontrollen skulle ligga, full fart nerför backen och så - ritsch - en grangren som sitter i ansiktshöjd som sticker in i mitt högra öga. Aj!
Känns mest skavigt först och jag är rädd att jag tappat linsen för då kan jag inte springa vidare. Kisar lite och blinkar men linsen verkar sitta kvar. Men det känns som att halva granen sitter kvar i ögat. Stämplar kontrollen och springer vidare och träffar på Håkan (när han behövs som bäst...). Ber honom kolla mitt öga om det är kvist-rester kvar som kan tas ut. Ja men du är ju helt blodig och grusig i ögat säger han och pillar lite med fingrarna i ögonvrån på mig.
Konstigt. När han pillat bort det värsta gör det inte särskilt ont längre. Jag ser som vanligt, linsen sitter kvar och javisst känns det som att det finns lite skräp i ögat men äsch - jag har sprungit med värre irritationsmoment. Så det är klart att jag fortsätter. En orienterare bryter sällan ett lopp...

Orienteringen gick uselt - långsamt och dåligt. Visst var jag lite upprörd över det där med ögat, men mest är det för att jag inte är duktig, och sämre än någonsin idag.

Väl i mål reagerar klubbkompisarna vid tältet över hur jag ser ut. Ditt öga är ju helt rött! Någon får fram en spegel, och jag ser att, ja, det ser ju inte fint ut. Men det gör inte jätteont. Borde jag blir rädd?

Jag lyckas plocka ut ännu mer granrester från ögat och passar på att plocka ut linsen samtidigt. På vägen hem börjar det göra lite mer ont. Men det blir aldrig jättefarligt och synen är hela tiden helt OK.

Det ser fortfarande helt överläskigt blodigt ut - men det är OK. Har kollat på nätet och bedömt att eftersom det inte gör så ont och inte sitter kvar något och att synen är som den ska så behöver jag inte åka in till akuten och kolla. (för hur kul är det på påskafton?)
Och jag förstår att jag hade världens tur. Hade jag vänt huvudet bara något ynkans ynk mer mot granen hade grenen tagit mitt i ögat. Synen hade kanske rykt åt fanders.

Det kan gå på en sekund, det där. Läskigt.

Inte bara att värpa ur sig äggen på första bästa plats, inte

Det börjar bli påskharedags. Fast hos oss så lägger inte den eländiga haren äggen helt sonika på bordet och drar. Nä, här är det en tradition med två led:

1. Påskharen tillbringar delar av långfredagen med att inhandla löjliga mängder godis och gömma det i enormt stora ägg på en plats i huset som ens kan rymma två sådana stora ägg. Inte så många, men det är inte det som är grejen. Det är ledtrådarna dit. För när äggen är gömda så ska ett antal mer eller mindre mystiska och svåra ledtrådar i en skattjakt leda till äggen.

2. Påskharen och Mr Påskhare åker på påskaftons morgon iväg på den sedvanliga påskorienteringen - och lämnar sålunda de stackars påskharebarnen ensamma hemma att lösa sin äggjakt med de svåra ledtrådarna på egen hand. Är man i skogen svarar man inte i telefon. Mwwuuuahahahahahaaaa...

Vissa gånger när vi kommit tillbaka från skogen har telefonen blinkat med typ fyrtiotre intalade meddelanden. Då har jakten varit för svår. Andra gånger har den inte blinkat alls och vi har kommit hem och sett två barn med godiskladd upp till öronen och ledtrådslappar och godispapper spridda över hela huset. Då har jakten varit för lätt. Det är väldigt svårt att lägga sig på rätt nivå.

Förra året var det inga skrivna meddelanden utan bara foton som var ledtrådar. Foton av små detaljer av saker här hemma där nästa ledtråd fanns (några exempel nedan - gissa gärna vad de föreställer...). Toksvårt - barnen tuggade i det närmaste fradga innan äggen hittades. Väldigt kul, men jag kan inte ta samma tema i år.

Det har ritats skattkartor, skrivits koder, hittats på långsökta ledtrådar, dragits snören...Jag älskar det och barnen älskar det. Och troligen är det precis som med adventskalendrarna så att denna tradition inte kommer att upphöra förrän barnen flyttar hemifrån.

I år funderar jag på något litterärt. Möjligen.

Ett tillfälle när man inte vill vakna mitt i natten och känna att man är kissnödig.

Jaha, jag har alltså accepterat fimbulvintern. Ändå tyckte jag det var rätt jobbigt igårkväll när jag gick och la mig och termometern visade minus tio eller nåt. Inga problem för mig - jag har ett tjockt och effektivt duntäcke och fryser inte även om vi har fönstret på glänt i sovrommet. Men Erik var på scoutläger. Och de sov utomhus.

Fatta: Sov Utomhus. Mitt i mörkaste fimbulvintern.

Det var inte meningen att det skulle vara något sånt där lär-dig-överleva-i-läskig-vinternatt-och-få-hår-på-bröstet-scoutläger. För det borde det inte bli när man har scoutläger i slutet på mars. Tanken var att det skulle vara en trevlig vandringshajk på Söderåsen, med övernattning i vindskydd scouterna skulle bygga själva. Men vintern sa ju "mwuuuahahahahaha....trodde ni att jag hade gett mig?" och kom igen å det gruvligaste. Scoutledarna tänkte om lite och tyckte att scouterna kunde nöja sig med endast en natt utomhus och sedan åka hem. Men scouterna sade "Nej! Vi är tuffa scouter! Vi klarar allt och det är klart att vi vill och kan sova utomhus i två nätter fast det är löjligt smällkallt!"

Kompromiss nåddes. Hajken flyttades till Romeleåsen där övernattning kunde ske i ett fast vindskydd första natten och i stuga andra natten. Extra och detaljerade packningsinstruktioner och beklädnadsinstruktioner skickades ut. Och så åkte de iväg.

Jag var en hönsigare mamma än någonsin förr och föreläste för Erik i många tonarter om vikten av rätt klädval och vad han skulle ha på sig på dagen och vad han skulle ha på sig på natten och om att ha dubbla sovsäckar och gud och hans faster. Erik såg lugnt överseende ut och gick med på alla krav hans mor ställde. Ändå kände jag mig orolig. Jag fick höra av Håkan (som var med och körde upp barnen på åsen) att alla föräldrar tydligen inte kände som jag. Ett av barnen hade inte ens vantar med sig. Inte vet jag anledningen till det, men jag blöder lite inombords när jag tänker på hur det barnet har det med fingrarna över den här helgen.

I morse rasslade en glad mail-rapport in från vindskyddet på Romeleåsen. Natten hade varit kall. Femton minusgrader hade de haft. Men de hade också haft eld med eldvakt utanför vindskyddet hela natten och scouterna hade legat väl instoppade i sina sovsäckar och tätt intill varandra och var vid gott mod. De tyckte helt enkelt att det hade varit rätt häftigt att sova utomhus när det var femton minusgrader.

Inatt sover de i stuga. Fast inte säkert, för det finns också ett fast vindskydd i närheten av stugan, och de scouter som ville fick sova där. Undras hur många som väljer att göra det, och hur många som väljer att sova i stugan?

Ragnarök 2015, då?

Nu har jag gett upp. Det blir ingen vår i år. Vi går direkt från mars till november, och så kommer det att vara en iskall november i fyra månader tills det blir värre.

Idag är det den 22 mars. Snöstormen som skulle komma i början på veckan kom av sig, men de 20 cm snö som skulle komma med stormen uteblev inte. De blev bara försenade. Snö överallt. Och is. Och minusgrader så skiten stannar kvar. Visst, det är ljust nu på morgonen när jag går upp - men mej lurar ni inte. Det blir ingen vår.

Och jag som ska börja springa riktiga långrundor nu. Det är knappt jag kan träna mer än jag gjorde under djupvintern - för jag vet inte var jag ska hålla hus. Vägarna är antingen gjorda av blankis eller inblåsta snödrivor. Skogen är full med tung djupsnö. Löpsnåren i skogen är istäckta eller djupsnöiga. Ååååh!

Håkan hade vaga planer för någon vecka sen att sätta på sommardäck på bilarna. Tur han inte gjorde det. I eftermiddags när jag skulle köra in till stan så var jag dum nog att ta en genvägs-landsväg. Den vägen hade inte prioriterats i snöröjandet, kan jag säga. Det var värre att köra där än mycket annat jag kört på när det har varit snökaosdagar här ute på landet, såna dagar när folk har ställt sin bil i diket och gått hem. Jisses, vad den vägen hade blåst igen!! Jag navigerade enbart på att köra mellan de oranga reflexpinnarna, och de djupa hjulspåren som fanns mitt på vägen. Fick ju hålla hög hastighet för att inte köra fast - men var samtidigt rädd att då slira av vägen. Riktigt jobbigt blev det när jag fick möte...

I asatron är uppfattningen att världens slut kommer med Ragnarök. Då försvinner allt. Men Ragnarök inleds av den eviga vintern - fimbulvintern.
Jag tror att vikingarna hade en poäng där. Fimbulvinter.

Håll grytan kokande...

Mina barn har samma favoriträtt. Den kommer skyhögt över alla andra och är alltid det de önskar sig om man frågar vad de vill äta. Ett par gånger om året får de sin önskan uppfylld. Då äter vi fondue.

Ikväll är det en sådan kväll. Barnen har sett fram mot lördagsmiddagen sen i torsdags när den blev bestämd.

Sex olika såser ska det vara - en för varje såsskål. Tro inte vi gör dem själva, nä det är färdiga eller pulversåser allihop. Utom lök/chili-blandningen.

Sen är det paltkoma resten av kvällen.

Hade Jesus röda skor?

I morse läste jag en artikel om konklaven i Vatikanen, och en bild på alla kardinaler när de böjde ner huvudena och såg fromma ut. (här är artikeln i Sydsvenskan). Mycket fascinerande och en hel del att fundera över:

- Hur får kardinalerna sina små röda hättor att sitta kvar på huvudet? Hade jag satt på mig en sån där liten tunn tygrundel hade den glidit av inom ett par sekunder. Jag kan inte se att de är fästa med hårnålar eller så (det har jag i alla fall sett att judarnas kalotter hålls fast med). Fast det är väldigt många av kardinalerna som inte har något hår alls att fästa hårnålar i, förstås, så det funkar ju inte ändå. Smörjer de in huvudet med något klistrigt? Har mössan någon beläggning på insidan? Häftar de fast den med häftpistoler och tar aldrig av sig den mer? Ett mysterium.

- Varför har påven röda skor? Jag hade ingen aning om att det var på det viset, men det finns en bild i den där artikeln som visar vad påven har på sig. Vit klänning, vit kaftan ovanpå det, specialmyssan alternativt den vita motsvarigheten till kardinalernas fasthäftade röda. Ringen och så de Röda Skorna. (specialgjorda av en utvald skomakare) Är man extra helig om man har röda skor? Påven ska ju vara Jesus ställföreträdare på jorden om jag fattade det hela rätt. Är man då helt säker på att Jesus föredrog röda skor?

- Påven ska väljas bland de 115 kardinalerna som sitter avskilda från världen i sin konklav. Man kan tänka sig att de var och en har bestämt sig redan i förväg vem de ska rösta på. Men under konklavens tid måste det ju vara ett antal kardinaler som ändrar uppfattning. Det hade varit kul att vara en fluga på väggen där inne och höra diskussionerna, intrigerna, övertalningarna, lismandet, löftena och hotandet som måste försiggå. Har ingen funderat på att spela in en TV-såpa om konklaven? Den handlingen måste få intrigerna i vilken annan såpa som helst att kännas lama och för snälla.

- Och så den största frågan av dem alla: hur kan allt detta fortfarande hålla på så här? Hur kan någon tro på att påven är någon slags guds högra hand och därför ska kunna bestämma både det ena och det andra i andra människor liv? Ringar som ska kyssas, röda skor, svart eller vit rök...hallå!?

En ny liten människa

Jag har en minnesbild från flygplatsen utanför Visby. Det var tidig höst och jag skulle strax fylla sjutton år. Jag hade varit och hälsat på min pappa som numera var omgift med en ny fru, och jag satt med deras barn i famnen. Min lille bror. Visst hade jag väl hållit i en eller annan bebis förut i mitt liv, men ingen som betytt något nära och stort för mig innan. (när min helbror föddes var jag bara två och ett halvt år så jag minns inte hur det kändes) Det här var liksom lite mitt barn också, kändes det som. Han var ungefär en månad gammal och hade en vit stickad sparkdräkt på sig med en huva som var uppdragen över huvudet. Bara ansiktet med den lilla uppnäsan syntes, och han sov. Jag ville inte flyga hem och jag vill inte lämna honom ifrån mig.

För en timme sedan ringde min far och berättade att min lillebror, han i den vita sparkdräkten, har blivit pappa.

Det är tjugonio år sen jag höll den där lille, och nu har han en egen bebis. Det känns som att världen stannar upp en liten stund.

Ska vi prata om något annat än bilar? Om skor till exempel...

Man skulle inte kunna tro att jag kan skriva om annat än husbilar, bilar och vägarbeten i den här bloggen. Jag överväger ibland att döpa om den till "Carolina kör..." alternativt "Carolina kör inte" de dagar bilarna krånglar eller befinner sig i Uppsala eller nåt.

Men jag kan skriva om annat också, faktiskt. Skor, till exempel.

Sko-nyhet 1: Idag var det så pass mycket vår så att även min son kunde övertalas att ta av sig vinterkängorna och ta på sig vanliga gympadojor i stället. Fast det gick inte, visade det sig. Han har inte använt dem sen i december, och nu när han tog på sig dem så var de för små. Fast vi köpte dem i höstas. Fast de är i storlek 42. Det är bara till att vandra iväg till skoaffären det, med en högst ovillig son i släptåg. ("måste jag vara med?")

Sko-nyhet 2: Igår beställde jag nya joggingskor. Mina sköna Asics Gel Kayano 17 är nog inte sköna länge till, för nu har jag sprungit över hundra mil i dem och det är dags för nya. Man kan gå och köpa nya Asics Gel Kayano 19 Lady på Stadium om man vill. Då kostar de 1999:- ordinarie pris. (det är väldigt bra skor) Eller så kan man strunta i att gå till Stadium och i stället klicka på wiggle.co.uk och köpa dem därifrån. Då kostar de 1079:-,  med fri frakt till Sverige. Det kändes lite billigare och smartare så det var det jag gjorde.

Snart dimper de här ner i brevlådan och kräver att få komma ut och röra på sig:

Den är hemma nu.

Vi fick ett samtal från Modins bil i Uppsala i slutet på förra veckan. Nu HADE de faktiskt lagat motorn. Faktiskt. Och ja, de hade varit ute och testkört den väldigt mycket, faktiskt. (Möjligen lät jag kanske lite skeptisk i telefonen när jag pratade med verkmästarn som ringde. Möjligen.)

Och de skulle som utlovat köra ner den till Skåne åt oss. Kunde vi komma till Sturup onsdag morgon mellan 6.30 och 7 så skulle Micke, servicechefen själv, köra ner bilen på natten och sen ta flyget hem på morgonen?

Visst. Det kunde vi.

Fast jag trodde ändå inte på det. Vad var haken? Micke Servicechef kunde ju få motorstopp varsomhelst på vägen. Nya fel kunde uppstå. Köra i diket. Köra vilse. Jag kände mig som en samuraj - alltså att jag inte väntade mig något men var beredd på allt. (nej, det är inte jag som kommit på formuleringen)

Idag gick vi ut genom dörren strax innan 6.30 för att köra bort till Sturup. Då rullade precis vår husbil in framför vårt hus i Vismarlöv. Med Micke bakom ratten. Han hade helt enkelt satt igång vår GPS som vistats i husbilen hela vintern, och tryckt på "Kör hem". Och här var han. Och här var husbilen. Och den hade gått som en klocka hela natten.

Nyp mig i armen för jag tror inte jag är riktigt vaken. Men den är hemma.

Skickade precis blommogram till Micke. Det är långt att köra 70 mil ensam genom natten.

Jord långt upp på väggarna

Idag har jag planterat om några krukväxter. Helst vill jag göra det när jag kan stå utomhus, men trots solen så var det för kallt för att göra det idag och det var ett antal blommor som behövde akut behandling. Det skulle bytas jord, klippas ner, rensas i rotkaoset, ta bort visset, tuktas och i allmänhet lära dem att veta hut.

Så jag stod vid diskbänken i köket. Och det är så märkligt för hur försiktig och noggrann man än är när man håller på med jord och krukväxter och sånt i köket så blir det ganska omgående rena kaoset. Jord sprider sig. Det sprätter iväg, det smulas sönder åt fel håll, det blir blött och rinner in i skarvar. Det gör mig tokig. Jag försökte verkligen undvika jordkaoset - la en tidning i diskhon, hade en hink där jag försökte lägga den gamla jorden och uttjänta växtdelar. Ändå fick jag tillbringa en god stund efteråt med att sopa upp jord, torka upp jord, pilla ut jord och förbanna jord överallt i köket.

Läskigt, det är vad det är.

Tillägg: Jamen är det bara jag som har det så här? Jag försökte hitta någon kul bild på nätet att lägga in här med jordkaos på en diskbänk, leriga händer och rottrådar och kladd överallt. Men nähä - jag hittade bara bilder på prydligt omplanterade små blommor, jord fint paketerad i påsar (ingen bild på någon öppnad påse minsann), rena händer, rotklumpar urdragna ur sina krukor liggande på tidningspapper snyggt och prydligt utan några jordhögar någonstans. Jag känner mig mycket cynisk och tror att det är samma slags människor som har lagt upp alla dessa bilder som också bara visar bilder på sina hem när de är total fläckfria, barnfria, nystädade och nystylade. Bara nyköpta tulpaner och aldrig de där halvvissna som hänger och har gula blad.

Var finns verkligheten? Bara hemma hos mig???

Mio, Harry, Louis och Båtsman. Eller när 1D slog ut Astrid Lindgren på teknisk knockout.

I maj, precis innan Lisa skulle fylla 11 år, så passade jag på att fotografera hennes väggar (se här). Hon hade pratat mycket om att måla över dem, eller måla runtom sagofigurerna i alla fall, och jag ville dokumentera dem som de var.

Vilken tur att jag gjorde det, då. För sen på hösten gick Lisa in i en ny fas i sitt liv. Idol-fasen, nämligen. Idolerna heter One Direction, eller 1D, och består av fem supergulligulliga killar som sjunger och dansar och är enormt stora och kända. Troligen mest bland den delen av världens befolkning som är under femton, men i alla fall.

Det finns en hel uppsjö med 1D-prylar. Igår tjänade jag många popularitetspoäng hos min dotter genom att ge henne ett pennskrin med 1D på, gelé-pennor i fem olika färger, varje penna med en 1D-medlem på, ett suddgummi med 1D.

Och givetvis finns det affischer på 1D. Många, många affischer. Och ungefär 95% av alla dessa affischer ska förstås sitta uppe på Lisas väggar.

Det är därför det är tur att jag fotograferade dem då i maj. För nu kan man nämligen inte se sagofigurerna längre. Man kan mest se Harry. Och Louis. Och de andra.





































Harry är sötast. Säger Lisa.

Naaaawwww...gullepluttigullgullHarry...åååååhhhh...suuuuuck.

(Nä, mamma. Du behöver inte säga ett enda dugg om mitt rum på 80-talet. Om Depeche Mode, Ratata, Indochine och sånt. Jag minns.)