Ur led är tiden. Om en superkvinna och hennes onsdagskväll.

I höst fyller jag 46. Ändå har jag tydligen inte lärt mig det här med att klockan. Tydligen tror jag att tre timmars tid är oändlig eller så, att man kan hinna göra hur mycket som helst om man bara vill. Och så trodde jag i min enfald att nu, tiden efter marathon, så skulle jag få så oändligt mycket tid att göra annat än att springa.

Så fel jag hade.

Ta bara igår, till exempel. En härlig dag. Jag slutar 15 på onsdagar, och planen var att direkt efter jobbet åka till IKEA för några snabba behovs-inköp (jamen man kan ha BEHOV av grejer som finns på IKEA), därefter till Emporia för några andra grejer jag har behövt ett tag men inte haft råd med just nu (men igår, denna härliga dag, kom skatteåterbäringen till mitt bankkonto). Efter IKEA och Emporia skulle jag köra hem, laga lite extra god onsdag-före-fyra-lediga-dagar-i-sträck-middag till mig och mina barn. (Håkan skulle köra iväg till Sweden Rock så han fick vara utan god middag. Eller de skulle nog äta god middag där. Fast den var ju jag inte inblandad i.)Kycklingen låg redan i kylen och var lagom tinad. (trodde jag) Efter middagen skulle jag köra Erik till scoutavslutningen som började 19.30, sedan skulle jag också stryka igenom strykberget. Samt laga hålet i Lisas nya shorts. SEN skulle jag ha en skön hemmakväll med min spännande deckare.

Jamen ni fattar? Klockan och det där? Tiden? Inte jag. Jag är alltså (ganska övertydligt) tidsoptimist seriosa allvarliga.

Det började redan på IKEA. Det lilla bordet jag skulle köpa verkade inte längre finnas. Löjligt lång tid gick på att hitta det. Fick ge upp. Rullgardinerna fanns inte i rätt bredd. Köpa för smalt och få ljusglipa i sonens fönster, eller köpa för brett och få ha rullgardinen utanpå fönstersmygen i stället? Ramarna fanns inte i rätt mått. Och småbrickorna jag skulle ha (fatta hur många småbrickor ungarna smutsar ner till alla sina mellanmål som ska bäras iväg till TV och skrivbord) fanns inte längre i sortimentet.
Lite lätt dämpad i min entusiasm över denna härliga onsdag kör jag vidare till Emporia. Kör till betalautomaten vid infarten till parkeringen. Mycket tätt intill. För tätt intill. För när jag kör igenom bommen så kör bildäcket emot refugen. Och jag får punktering. Och vi snackar ingen liten gullig pyspunka-går-ändå-att-köra-hem-med här. Nej, vi snackar PANG-pyyyyyys-platt däck-punka.

Tja. Ungefär här pajade hela min fina planering. För jag kan (jamen det är ju jättepinsamt att erkänna) inte byta däck på bilen. (får rysningar av pinsamhet, men allt vad gäller bil bara vägrar att sätta sig som praktisk kunskap i mitt huvud. Jag kan tanka den. Punkt.) Så.....guess....Håkan kom. Fast jag fick vänta på att han skulle springa sin orientering i Järavallen färdigt först. Och sedan komma till Emporia. Lätt stressad eftersom han ju egentligen skulle köra direkt till Sweden Rock. Visst, jag spenderade väntetiden inne på Emporia (och fick åtminstone tag på hälften av grejerna jag tänkt mig). Men sen skulle det köras bil med sumpigt reservhjul hem, undvikandes motorvägar för att man bara får köra i 70 eller så. Och kycklingen var inte tinad som den hade lovat mig. Och scoutavslutningen brann inne eftersom pojkstackarn vid det laget ännu inte hunnit få sin middag.

19.45 var middagen klar. Den blev jättegod. Som sig borde. Jag drack rikligt med rödvin till. Och SKET FULLSTÄNDIGT i den där strykhögen och de där trasiga shortsen.

Hemmakvällen, då? Jo, jag hann sitta cirka 5 minuter i läsfåtöljen innan jag somnade som en gris. Det är väl också en slags hemmakväll.