Rapport från Sverigesafari 7

Igår lämnade vi Lappland och kom in i Jämtland. Fast först stannade vi i Vilhelmina. Vilhelmina har en storslagen utsikt. Och så har de ICA Tallen. På övervåningen är ICA Tallen precis som vilken (liten) ICA som helst. Men i mitten av affären går det ner en trappa. "Varuhusavdelningen" står det. Och där nere...finns allt. Det är som om man tog alla affärerna i en vanlig galleria och tryckte in dem i samma lokal, liksom. Jakt och fiske, kläder, heminredning, garnaffär, välsorterad bokhandel...Fullt med folk också. En modern variant på diversehandeln (och på en bråkdel av GeKås yta). 

Vi kollade på sameslöjd i Vilhelmina också innan vi körde till Östersund för att sova där. Planen för Östersund var att använda en s k ställplats centralt för husbilen för att lätt kunna strosa runt i stan och sedan äta på någon pizzeria. Här hade jag kunnat skriva något idylliskt typ "vi stod i småbåtshamnen, besåg Östersund, åt goda pizzor och njöt av livet." Visst, pizzorna var OK. Här är min, förresten:

Jättegod. Notera dock att det är pizza nummer två eftersom nr ett brändes helt kolsvart i ugnen. Min pizza kom in ganska sent med andra ord. 

Och ja, vi strosade längs Prästgatan. Men...småbåtshamnen var väl så lagom idyllisk. Hela kvällen tokregnade det, så ingen människa syntes till. Och ställplatserna var intill infarten till Östersunds tågstation. Tågen, som väl kom ett i halvtimmen ungefär och fler godståg än persontåg, passerade typ två meter från husbilen. Så tågljuden och tokregnandet konkurrerade med varandra. Tur min bok var så bra. 

Minst idylliskt med den här centrala ställplatsen var toan, som låg 200 m bort ock kostade en femkrona att nyttja. Obs tokregn och ingenstans att växla pengar. Kissar gör vi i husbilens toa, men nummer 2 görs helst någon annanstans för annars luktar det snart väldigt illa i husbilen. Vi hade totalt tre femkronor. En slösade Håkan bort genom en sen kvällsodysse genom regnet. Sedan uppstod en stunds diskuterande på morgonen om vems behov som var störst och vem som kunde vänta tills vi lämnat Östersund. Det är såna stunder man minns. Stunder med intimitet som får familjemedlemmarna att komma nära varandra. 

Idag har vi tagit oss söderut via Jämtland, Härjedalen, Hälsingland och så Härjedalen igen till Dalarna och Mora. Åskmolnen tog omvägar runt Mora så vi har faktiskt haft sol och kunnat grilla. Zornmuseumet hade hunnit stänga när vi kom fram, men jag hinner dit i morgon förmiddag innan vi åker igen. Håkan tittade länge på Vasaloppets målportal. Det såg ut som att suget att anmäla sig till Vasaloppet växte lite i honom. Jag, som redan kört Tjejvasan och trött som aldrig förr i hela mitt liv redan har passerat under den där portalen, kände inget sådant sug. 

Det är ödsligt att köra längs med vägarna mellan Östersund och Mora. Skog, skog, och mera skog. Jag funderade på fartgränserna. Länge var det 80-gräns på E45-an genom Härjedalen fast vägen var rätt fin och bred. Uppe i Lappland var det 100-gräns på de flesta vägarna, fast de var smalare och slingrigare (och fulla med tjälskador) än den jag körde på idag. Märkligt hur det skiljer sig. Då var det ändå så att man fick sitta på helspänn i norra Norrland och hålla utkik efter självmordsbenägna renar som hoppade upp på vägen i parti och minut. 

Sover på camping i Mora i natt. Från där vi står kan man se Zorngården. En viss skillnad från gårdagens övernattning. 

Rapport från Sverigesafari 6

Det är inte bara strålande sol, vackra vyer och glada miner på vår semester. Barnen gnäller en del ("men hur kan människor bo här när det är så dålig internettäckning?") och bråkar med varandra. Myggor piper på nätterna och idag har det regnat en hel del. Men det är det som är bra som överväger. 

Vi sov ju vid en sjö i Gällivare igår, och satt ute och grillade. Det blåste en hel del men vi satt kvar. Det var när vinden dog bort vi insåg vilken tur vi haft, för när vinden försvann kom myggorna. I moln! Vi fick kasta oss ut eller in genom dörren och stänga snabbt - ändå smet två, tre myggor in i husbilen varje gång dörren öppnades. Helt galet! Och de sjöng sin pipande sång natten igenom. De hindrade inte mig från att sova. Däremot blev jag brutalt väckt ett antal gånger av en sambo som krälade runt i husbilens alkov (på mig) och skulle ha ihjäl myggor. Tro mig - han var mycket jobbigare än insekterna. 

Sen var det regnandet. Vi körde från Gällivare via Porjus och Jokkmokk till Storuman. Det hade kunnat vara väldigt vackert, tror jag, men nu låg molnen, diset och duggregnet som en grå filt över allt och täckte effektivt över alla vackra utsikter. Myrarna som igår var så vackra och blanka i solskenet liknade nu mest Döda träsken utanför Mordor. Jag roade mig med husbilsvinkningar i stället. Det är ju så att när två husbilar möts så vinkar förarna till varandra. Precis som att två motorcyklister nickar åt varandra eller förare som kör ett ovanligt bilmärke hälsar när de möter någon annan som kör det där märket. Grejen är att det är väldigt väldigt många husbilar man möter här på semesternorrlandsvägarna. Så man hälsar och hälsar, vinkar och vinkar. Kanske det snart finns en diagnos hos ortopederna liknande tennisarmbåge: husbilshandled?

Det har inte regnat ikväll och vi har varit ute och sprungit. Fick tips av urinvånarna här i Storuman att springa ut på ö-systemet som går rätt ut i sjön Storuman ungefär 5 km ut, sammanbundna med broar och så smala att man hade sjöutsikt både åt höger och vänster samtidigt. Det var fint. Där fanns en hel del stugor där ute också. Vilka lägen! 

Sist en kort matrapport: jag köpte ett stycke Jokkmokkskorv i Jokkmokk och kan intyga att den är väldigt god. Särskilt skuren i tjocka skivor och lagd på fralla. 

Myggen i Storuman är inte fullt så aggressiva som kusinerna i Gällivare så sambon kanske ligger still i natt så jag får sova. 

Rapport från Sverigesafari 5

Idag var vi i Kiruna. Det var inte så mycket staden och gruvan som lockade som naturen runt om staden. Jag har läst Åsa Larssons böcker om Rebecka Martinsson. När man har läst dem får man en stor längtan efter att se naturen kring Kiruna, och efter att skaffa hund. Vi ska inte skaffa hund men idag fick jag i alla fall se naturen kring Kiruna. 

Vi köpte Naturpasset. 50 fasta kontroller utsatta norr om Kiruna, på Loussavaara-kartan. Man får ta så många man vill, i vilken ordning man vill. Jag tog kameran med mig och tog det rätt lugnt. Ville mer uppleva naturen än träna orientering. 

Fotade kartan - här är den: 

Jag var nog ute i två timmar och njöt. Vilken natur! Vilken terräng! Vad fint!

Här är kontroll 33, rätt högt belägen:

Och här är kontroll 27, uppe på fjället:

Här är en av utsikterna från berget:

Men även i dalen var terrängen fantastisk. Så här såg det ut ungefär där kontroll 53 finns, med tallar, fjällbjörk och lingonris. Det luktar så gott!

Mot slutet var jag rejält törstig. (Det var en varm dag) Och så dök det upp en kallkälla! Iskallt vatten som porlade upp ur två rör från urminnes tider. Det var så otroligt gott att dricka, och att blaska av ansikte och huvud. 

Barnen roade sig kungligt under tiden Håkan och jag var ute på äventyr i fjällvärlden. Orienteringskartan började nämligen där Kiruna har sitt utomhusbad, med pooler, vildfors, dusch, bastu och allt som hör till. Tvättjärnen heter det, och är helt gratis. Jag och Håkan svalkade oss förstås också där innan vi körde vidare. 

Ikväll sover vi vid Sandvikens sjö i Gällivare, nedanför Dundret-berget. Vi har grillat, och livet känns rätt perfekt. Imorgon kör vi till Jokkmokk och sen till Storuman. 

Rapport från Sverigesafari 4

Idag har vi lämnat Boden och Bredåker eftersom O-ringen är slut, och vi började hemfärden med att köra 40 mil norrut. Till Kiruna, eller till Jukkasjärvi ikväll och Kiruna i morgon. 

Upp till Gällivare var det mest skog fast med en hel del fina vyer. Och det var bara att sätta farthållaren på 100 km/h och köra på, fast hålla utkik efter renar. 3 gånger hoppade det upp renar på vägen! Erik undrade om de inte kunde trafikreglerna...

Vi stannade vid Polcirkeln också för Erik tyckte han behövde köpa en mjukdjurs-bäver i souvenirbutiken där. Bävern heter numera Fredrik Scott Shelby. 

Sedan efter Gällivare blev det knepigare att köra för sen var det så mycket att titta på. Vilken natur! Vilka sjöar! Vilka utsikter! Myrarna! Älvarna! Ortnamnen!

Nu står vi med husbilen vid Torne älv vid något som heter Laxforsen. Här står folk och fiskar lax sent på lördagskvällen i midnattssolen. Älven porlar och det är väldigt fint. Jag har fotat och fotat och fotat. Här är några av bilderna. 

Godnatt! Imorgon ska jag ut och orientera på Loussavaara-kartan. 

O-ringen - inte bara en dans på rosor

Vilodagen på tisdagen avslutades med pizza på verandan. 

Och den uppladdningen behövdes, för oj oj oj vad jobbigt det har varit idag på tredje etappen!

För det första var det så långt mellan bilparkeringen och arenan att det gick bussar där i mellan. Men någon hade glömt räkna med att det kommer kanske 15000 pers till varje etapp. Så vi fick stå länge i kö innan vi kunde åka med den där bussen. Lite oroande när man har en starttid att passa!

Det där är kön till bussen, alltså...

Sen var det  en otroligt vackert belägen arena med storslagen utsikt över landskapet. Det är en skidanläggning. Man ser pisterna tydligt. 

Man ser toppen på berget också. Och från min andra kontroll till min tredje skulle jag ta mig ca 2 km. Från en höjd i norr...upp på TOPPEN av skidberget. Det är 24 höjdkurvor på kartan. Eller översatt till svenska 120 m stigning. Och det på de ungefär sista 500 m till kontrollen. 

Det 

Var

Brant. 

Jag har nog aldrig varit så trött i mitt liv. 

Sen hade jag halva banan kvar, fast då gick det nerför förstås. Väldigt mycket nerför. Via en skidbacke på ett ställe. Och så brant upp igen till mål. 

Tilläggas ska att det har varit en strålande solig sommardag med 26 grader. Bergsklättring då är lite av en nära-döden-upplevelse. 

Ja, vi är trötta ikväll. Allihop. 

Skrivet på Tredje Dagen, sålunda Vilodagen

Orienteringsguden kände sig rastlös och uttråkad. Han kom på att han skulle skapa något. På dag 0 skapade han Team Sportia-tältet, gick in och shoppade loss som om hela världen skulle gå under i morgon, kom ut med överfulla kassar och kände att han behövde skapa något mer. Han hade köpt på sig så mycket kläder att han kunde springa i olika outfits i fem dagar, och behövde visa upp sig. Så Orienteringsguden skapade O-ringen, och kände på sig att det var gott.

På första dagen skapade O-guden orienteringsskogarna med de toksvåra kontrollerna, myllret av kontroller med snarlika kodsiffror och ävenså myllret av orienterare med färgglada kläder och bekymrade rynkor i pannorna. De sökte efter kontrollerna och yttrade visa ting som "men vafan...152? Var är då 154?"

Andra dagen skapade han vägarna till start och höll på ganska länge med det, så att de blev rejält långa. På samma gång hade han alltså skapat Uppvärmningen Till Start och var ganska nöjd med sig själv. När han besåg de långa oändliga mängderna med människor på väg till start skapade han även Bajamajestationerna och Vätskestationerna. Och det var gott.

På tredje dagen skådade O-guden sina ömma fötter fulla med skavsår från de nya skorna han på dag 0 köpt i Team Sportia-tältet, och såg att det inte var fullt så gott. Alltså skapade O-guden på tredje dagen Vilodagen på det att alla orienterare må sitta stilla och begrunda sin kropps skröplighet och sina misstag i skogen.

På fjärde dagen skapade O-guden duscharna, eftersom O-ringen nu börjat lukta ganska illa. Samtidigt skapade han det geniala systemet Två-delar-på-en-dusch (du duschar och jag står och fryser med schampo i håret. Obs! Kan mestadels beskådas i damernas dusch). Han skapade även den fiffiga sällskapsleken "hitta sin ryggsäck bland tusen andra ryggsäckar när man kommer ut ur duschen och fryser och är hungrig".

På femte dagen (och alltså fjärde etappen av O-ringen) behövde O-guden lite underhållning tyckte han. Därför skapade han De Duktiga Orienterarna samt Elitklasserna. Dessa orienterare skapades med starka lårmuskler och vinnarskalle, och undantogs givetvis samtliga från naturlagarna på det att de må flyga uppför backar, alltid trampa rätt på stenar eller aldrig må skada sig när de hoppar nerför en brant samt aldrig må sjunka särskilt djupt i myrar eller kärr.

På sjätte dagen och efter avslutandet av O-ringens femte etapp skapade O-guden Eftertanken och Viljan att berätta vad man gjort i skogen. Alla orienterare sågs sedan para ihop sig två och två över kartor, pekandes med fingrar. Man kunde höra meningar som "Här var jag", "Siktade på branten där men kom hit. Tror jag. " eller "Jag var rätt men kartan var felritad." Efter en stund insåg O-guden att han inte var färdig utan skapade ävenså GPS-klockan och QuickRoute så att alla orienterare må överbevisas om att de varit där de icke trott att de varit.

På sjunde dagen kunde inte O-guden skapa vilodagen, ty den hade han redan förslösat i början på veckan. I stället skapade han Hemfärden, Hoppackandet av försvunna grejer samt Längtan efter Tvättmaskinen Där Hemma på det att alla orienterare åter skulle skingras över hela landet och bege sig till sina egna hem.

Rapport från Sverigesafari 3

 

Vi är i Bredåker. Det ligger någon mil väster om Boden, precis vid Lule älv, och det är mycket vackert här. Vi bor i hus, med diskmaskin, tvättmaskin och till och med en sån där japanskinfluerad toalett med inbyggd dusch och varmluftsblås så att man kan sköta den intima hygienen på ett effektivt sätt. Det känns inte riktigt så mycket som en safari längre, kan jag säga. Fast internettäckningen är uslare än uslast. Har vi tur syns det en plipp på täckningsmätaren på telefonen. Så ja, lite safari då.

Vi har varit här sedan i fredags kväll. Egentligen hade vi hyrt huset från lördagen, men på fredagen ringde han som hyr ut och frågade hur långt vi kommit. Skellefteå svarade vi. Varpå han tyckte att vi väl lika gärna kunde komma till Bredåker redan på fredagen, nu när vi ändå var "så nära". Så det gjorde vi. Fast vi hann köra till Gammelstads kyrkby först, för den ville jag gärna se. Det var fint där.

Bredåker ligger alltså nära Boden. Och i skogarna och bergen kring Boden försiggår O-ringen. Det är därför vi är här. Första etappen av O-ringen var i söndags. Det var väldigt brant, väldigt många stenar, väldigt många blåbär (förutom vi själva då) och väldigt svårt. Men för en gångs skulle kunde jag hålla rätt i kartan och kompassen och hitta alla kontrollerna utan bommar. Ingen enda gång gick jag fel. Förvisso tog jag ganska lång tid på mig eftersom jag tyckte att jag inte kunde springa i 45 graders lutning fullt med stenar (de som vann klassen sprang på halva min tid. De kan springa i 45 graders lutning. Naturlagarna gäller inte för sådana människor. De trampar aldrig fel på stenarna heller.) men jag var oerhört nöjd och lycklig. Därför trodde jag att jag kunde göra samma sak i måndags när det var dags för etapp 2 - bara gå ut i skogen och automatiskt hitta rätt. Det kunde jag inte. Det var lika svårt men nu gick jag fel ungefär överallt där man kunde gå fel, letade efter kontroller bakom fel branter och i fel gropar och gick ungefär dubbelt så långa vägar som jag borde ha gjort för att komma till kontrollerna. Kom följaktligen nästan sist i min klass och blev nerdragen till jorden med en duns.

Det är väl som det brukar vara med orientering. En gång av tio lyckas man, de andra nio gångerna tänker man att "nästa gång, då...". Än så länge är vi ändå nöjda. Ingen skadad, inget barn som har sprungit vilse i skogarna.

Och det är midnattsol här. Det är svårt att förstå att klockan är 23.30 och man egentligen borde gå och lägga sig när man inte behöver tända några lampor inomhus. Det är ljust ute! Hela tiden! Man vaknar och tänker att det nog är dags att gå upp snart, eftersom solen lyser från en klartblå himmel. Och så berättar telefonen att det är halv fyra på morgonen!

Detta är 22.30 lördagkväll. Vi är ute på en kvällspromenad.

Och solen är uppe! Visst, det är inte jättelistigt att fota rätt in mot solen, men ändå...här är den: midnattsolen!

Och det finns nästan inga mygg i Bredåker. Märkligt. De där myggen skulle ju vara jättejobbiga. Men faktum är att vi varje kväll sitter ute och äter middag på verandan, och sitter kvar länge efter maten. Inga mygg, helt ljust och väldigt rofyllt.

Idag, tisdag, är det ingen orientering. Etapp 3-5 går på onsdag-fredag. Så jag och Erik tänker ta en cykeltur längs med älven snart. Håkan och Lisa fördriver denna soliga dag med att åka in till
Försvarsmuseumet i Boden och titta på den ena stridsvagnen läskigare än den andra. Vi har alla olika intressen.

Om självförtroende och barn

Vi cyklar en hel del på vår semester. Det är kul och trevligt. Stärkande med motion och frisk luft. Glada tillrop från barnen:
- Mamma! Du ser helt handikappad ut när du cyklar!

Det är nog så att naturen har ordnat det bra med hur vi människor har det med självförtroendet om vi får för oss att skaffa barn.

De första åren man har barn så byggs självförtroendet upp något enormt. Mamma och pappa vet allt. Vi kan göra allt, laga allt, blåsa bort fruktansvärda smärtor i klämda fingrar och sånt, vet hur världen funkar och hur man får en automat i väggen att spotta ur sig pengar så att man kan köpa vad man vill. Mammas och pappas ord är lag. "Men min mamma säger att det är så...". Vårt yrkesval är rättesnöre för vad som är bra att jobba med. "Jag ska bli bibliotekarie när jag blir stor. Som mamma."

Men sen händer det något. När barnen är sådär tolv år eller så. Då vill det till att det där självförtroendet är väl uppbyggt och grundmurat, för nu ska det jävlarimig nötas.

Föräldrar är pinsamma. De gör saker på fel sätt. De uttalar ord på fel sätt ("men mamma, SÄG inte "failar" för du får det att låta fånigt"). De vet absolut ingenting om den moderna världen. ("välkommen till 2000-talet, mamma"). Överhuvudtaget vet de ingenting om någonting som är värt att veta.

Just nu går jag runt och är idiotförklarad (helt förutom det att jag är pinsam att se när jag cyklar). Jag svarade nämligen fel i Quizkampen på frågan om vilken färg Wario har på sina byxor. (Wario är en ond typ i SuperMarioBros-världen) "Meh! Mamma! Wario har lila byxor. Hur kan du INTE veta det?" Inte heller visste jag vad huvudkaraktären i Metroid heter.

Så om bloggen gör uppehåll ett tag så är det för att den här mamman har krupit tillbaka till under den sten där jag förmodligen har tillbringat de senaste 20 åren eller så, eftersom jag tydligen inte kan någonting om vår moderna värld.

Äsch, det är lugnt. Jag har lite självförtroende kvar att ta av.

Rapport från Sverigesafari 2

Att springa en runda (eller, nja, det blev faktiskt 13 km, för det var en himla skön sommarkväll) i skogarna runt Mohed där O-ringen gick både 2011 och 2006, ja det var fint. Det är liksom helt andra skogar där än hemma i Skåne. Jag vågade inte springa rätt in i skogen, för jag hade ingen karta med mig och jag vet hur svårt det är att hitta där. Men jag sprang på skogsvägarna och tittade inåt skogen. Och längtade. Blåbär såg jag. Och stenar. I Hälsingland finns oerhört mycket blåbär och många stenar. Och hällar. Och berg.



Ännu en sten. Det här ärn en LITEN sten för att vara i Hälsingland.

Längtade efter orientering i djupa skogar gjorde jag, ja. Och det fick jag någon dag senare. Så jag teg, skulle jag vilja säga. Nämligen var vi med i en tvådagarsorientering i skogarna söder om Örnsköldsvik - HighCoast TwoDays. Och skogarna där liknar inte våra skogar hemma i Skåne det allra minsta. Man kan gå vilse. Man får klättra upp och ner på bergväggar och branter och nästan slå ihjäl sig på kuppen. Man vadar fram i blåbärsris. Man håller bekymrat i kartan och undrar var i fridens namn man är, för det finns liksom inget tydligt i naturen att läsa in sig på. Inte för en sån som mig som inte är särskilt duktig på orientering i alla fall. Det är tusen hällmarker och branter och stenar och allt ser precis likadant ut. Men vad vackert det är!! Första dagen kom jag nästan sist. Andra dagen kom jag inte ens med i resultatlistan (jag bröt efter 1,5 timme i skogen när jag helt hade tappat bort mig och fick använda mig av gå-norrut-tills-du-hittar-hem-metoden). Men fast det var så svårt var det nog den vackraste natur jag sprungit i. Vilka utsikter! Otroligt! Och så när man klättrar ett par hundra meters höjdskillnad upp till startplatsen - så ligger den vid en högt belägen tjärn. Vykortsvackert! Vad gör det då att man inte kan orientera?



Detta är när jag är på väg in på upploppet. Tro mig - bilden är INTE representativ för hur skogen och orienteringsbanan såg ut i övrigt!!

Men - livet har inte bara bestått av naturupplevelser de senaste dagarna. Det har även bestått av bokläsande, mycket ostbågeätande (tur jag springer bland bergen också då), ösregn, turistande och...jo: ännu fler vackra vyer. Vi har varit i Sundsvall. Fast vi fick lite fel intryck av Sundsvall, tror jag. Vi fastnade i oändliga bilköer där eftersom ungefär hela stan håller på att byggas om för E4an ska sväva över vattnet i stället för att gå igenom stan. Och när vi väl tragglat igenom bilköerna var vi inte sugna på att bese stan. Vi har varit i Härnösand. Fast vi fick ännu mer fel intryck av den stackars stan och stannade inte där heller. Meningen var att vi skulle ställa husbilen nere vid hamnen och båtarna och sova där över natten - men hela stället kändes dystert. Affärerna var tråkiga. Och dessutom brakade världens tokregn igång så vi var dyngblöta när vi kom tillbaka till husbilen. Och allt kändes som Härnösands fel, så vi körde därifrån. Stannade i stället vid Högakustenbron och sov där i stället. Då sprack himlen upp och bjöd på enorm utsikt så det kändes som ett bra val.



Stilstudie på pissregn i Härnösand



Högakusten-bron

Just nu kamperar vi utanför Umeå. Vi stannar här tills på fredag. Det innebär bad i Nydalasjön (och Umelagunen) och mycket, MYCKET, läsning och ostbågar.



Det är inte alltid de återfinns framför skärmar av olika slag. (bara 97% av sin vakna tid) Ibland kan man faktiskt få se dem leka.

Rapport från Sverigesafari 1

Här kommer första safarirapporten:



Carolina kör husbil. Rakt framåt och i vacker körstil på E4an.

Vägen upp till Stockholm har vi sett förut, så vi bestämde oss att första dagens etapp skulle vara att köra dit så kunde vi ta det lugnare sen. Sagt och gjort. E4an var väl inte roligare än annars. Lite rolig var den vid Örkelljunga där vi svängde av och fyllde på godisförråden vid Gotteboet. Det är viktigt att ha välfyllda godisförråd på en Sverigesafari.

När klockan var lite mer än 20 på kvällen så kom vi fram till Stockholm, och vi finjusterade slutkursen lite så att vi hamnade i Björkhagen. Där pågick ett grillparty som vi tyckte det kunde vara trevligt att vara med på, så det var vi.



Valda delar av partydeltagarna. Kända ansikten är Erik, Håkan, lillebror Arvid och Petronella.

Lillebror Petrus och Lisa var också med.

 

På grillpartyt fanns även minsta kusinen Bonnie. Hon är i den kramgoaste åldern man överhuvudtaget kan tänka sig.



Bonnie hos mamma Petronella

Det var gott att grilla. Det var gott med en mojito. Och det var himla skönt att sova i husbilen, trots att vi stod mitt inne i stan.



Mojito. Mycket sommarfräsch.



Lisa har en egen nödutgång till sin säng.

När vi hade sovit färdigt hade det blivit söndagsmorgon, och då kändes det lagom att åka till systermoster Ida och ta en fika. Så det gjorde vi innan vi körde vidare norrut.

Nu har vi landat i Hälsingland, närmare bestämt Mohed där vi sprang O-ringen både 2006 och 2011. Vi ville se hur det såg ut här utan miljoner husvagnar och orienterare i skrikfärgade nylondressar. Så här ser det ut frampå en julieftermiddag, vid Florsjöns camping.

Det är fint. Nu ska jag snart ut och springa, och försöka hitta platser där jag sprang sist jag var här. Det är fina skogar här, nämligen.

LGs på Sverigesafari

Husbilen står framkörd. Hela kvällen har vi sprungit ut och in mellan hus och husbil och packat grejer. Orienteringsskor, solkräm, nagelsax, väldiga mängder böcker, stövlar, fiskegrejer...

I morgon drar vi iväg på äventyr. Från vårt södra Skåne ska vi köra till Boden. Först till Stockholm, därefter längs med kusten upp till Boden dit vi ska komma på lördag om en vecka. Stanna mycket på vägen, se på vackra vyer, bada och uppleva kul saker. Läsa. Sova. Och sånt där.

Sen springer vi orientering i Boden en vecka för där är det O-ringen - årets bästa orienteringstävling! Och då har vi hyrt en stuga (eller, ja, det var en stuga men värdparet bytte ut stugan mot sitt eget hus, så nu ska vi bo i hus fast till samma kostnad som vi hyrde stugan för). Husbilen får stå parkerad utanför och vänta lite.

När orienterandet är avklarat nästa lördag igen så kör vi hemåt. Nu först lite norrut, för jag vill äntligen se Kiruna efter att ha läst Åsa Larssons böcker. Visst, en liten omväg på 40 mil eller så, men när man ändå är i krokarna? Från Kiruna kör vi via inlandet söderut. Lappland, Vilhelmina, Jokkmokk, oändliga vildmarker. Vi tänker ta en hel vecka på oss att komma hem också.

Så tre veckor ska vi vara iväg. Bloggen följer förstås med. Vi hörs!

Bada i havet med Lisa - check!

Idag skulle Lisa och jag köra till stranden utanför Ystad för att bada i havet. Det såg så fint ut när vi var där förrförra helgen med husbilen, men då var det för kallt för strandvistelse och definitivt inte läge för något badande. Så vi skulle återkomma idag.

Strålande sol hemma i Vismarlöv, men ju närmare vi kom Ystad på motorvägen, desto mer såg molnen ut att hopa sig österut dit vi skulle. Så vi ändrade våra planer och stannade där himlen var blå. I stället för att köra vidare mot Ystad svängde vi av motorvägen och körde rakt söderut. Vi tänkte att havet kommer vi ju till ändå, och så kanske vi hittar någon fin badplats vi inte kände till förut.

Och det gjorde vi! Väl nere på kustvägen mellan Trelleborg och Ystad svängde vi österut, körde kanske 100 m och såg en skylt om bad och camping. Där svängde vi in. Campingen var välfylld, men på parkeringen fanns det kanske 4-5 bilar förutom vår. Vi greppade stolar och väskor och allt det där som ska till för en enkel strandvistelse och gick ner mot stranden. Vad skulle vi hitta för tråkig strandplätt om där bara fanns så få bilar en solskensdag mitt i mesta semesterperioden?

Jo - den här stranden:
 

 

Fatta - en sandstrand lika fin som den i Falsterbo, fast utan folk?!

 

Var botten läskig då? I Böste, ett stenkast härifrån, är botten ganska stenig och full med tång på många ställen. Men nä:

 

OK - det var läskigt kallt i vattnet. Kanske 17-18 grader. Så vi doppade oss inte mer än upp till midjan. Men det är inte mycket varmare i havet någon annanstans just nu heller.

 

Klockan var väl kanske 11 när vi kom till stranden. Efter 12 kom det några familjer till så helt ensamma var vi inte. Men nästan.

 

Gissa om vi kommer att köra hit fler gånger för att bada och sola? Gissa om vi tänker köra ner husbilen till den här campingen för framtida slappe/läsa-bok-helger?

 

 

Språkpolisen måste få tala...7

Min oäkte make jobbar på TetraPak. Där är koncernspråket engelska, och helst ska ALL kommunikation ske på engelska. Alla mail, alla presentationer etc, etc. Det är inte alla som går i land med det - oäkte maken har fått många skratt åt märkligt formulerade mail och pinsamt svengelska powerpoint-presentationer. Det är alldeles särskilt en person som brukar utmärka sig - en person som dessutom sitter på någon slags chefsposition.

Men det här inlägget gäller inte taffliga kunskaper i engelska. Nej, för nu ska det hånskrattas åt tacktalet den här personen höll på svenska när han för en tid sedan gick i pension. Han har varit på TetraPak länge, och drog sig i talet till minnes hur det var där när han var nyanställd. Familjeandan var viktig. Familjeandan skulle genomsyra företaget. Men så sa han inte, utan han sa att

"familjeandan på TetraPak skulle genomskåda företaget".

Tjoho! Man undrar vad herr (eller fru numera tror jag?) Informationschef på TetraPak skulle ha att säga om det?

Meh! Fem är INTE brun!

Erik pratade med mig häromkvällen om det som för det mesta upptar hans vakna liv - datorspel och datorspelande. Jag lyssnade med ett halvt öra tills han sa något som fick mig att reagera: att hans datorspel hade olika färger. Han menade inte själva fodralen utan spelen i sig - han sorterade in dem i olika färggrupper liksom. Min hjärna pingade till - det här hade jag läst en artikel om någon gång. Att vissa människor kopplar ihop sina sinnen utan att tänka på det. För att lära sig saker, minnas saker, förstå eller sortera. Så jag frågade honom om han också till exempel hade olika färg på veckodagarna? Ja, det är väl klart, tyckte han. Det har väl alla?

Nä. Alla har inte det. Nu blev jag helt fascinerad och frågade honom mer. Visst - alla siffror har för Erik en egen färg. Alla bokstäver i alfabetet också. Till och med skolämnena associerade han direkt med bestämda färger. Matte är till exempel rött. Ofta handlade det om klara enkla färger som rött, blått, brunt, men vissa dagar, siffror eller annat hade kombinationer som blågrönt. Eller blått och gult.

Vi traskade upp till datorn för att kolla upp det här - jag var säker på att det hade ett namn. Och ja - det heter synestesi, ibland sinnesanalogi, när man utan att själv styra över det kopplar ihop olika sinnen. Till exempel kan musik uppfattas som olika lukter, eller olika toner som olika färger. Siffror, bokstäver och till och med personligheter kan uppfattas med olika färger. Många olika kombinationer av sinnena finns. Men fenomenet är inte så vanligt - 0,001-2% av befolkningen tror man är synestetiker.

Det fanns massor att läsa om synestesi. Kolla till exempel här eller här. Givetvis skiljer sig uppfattningarna om vilka färger som hör ihop med vilka siffror/bokstäver och så vidare. Erik blev nästan irriterad när någon på nätet visade sin uppfattning om siffrorna: "5 är ju röd! Hur kan någon idiot komma och påstå att den är brun??"

Det finns också en bok om det här som vi ska låna vid tillfälle: En värld av nyanser av Monica Vester.

Mycket märkligt och spännande. Jag är inte synestetiker. Inte Håkan heller. Men däremot är min mamma det och har tydligen i hela sitt liv självklart sorterat in allt i olika färger utan att fundera vidare över det.

Allt är inte guld som glimmar

Jag använder inte många smycken. Eller rättare sagt: jag använder bara ett enda smycke. Ett guldhalsband jag fick när jag döptes, tillsammans med ett hängsmycke i form av ett vikingamynt jag fick när jag fyllde 30.

I fredags morse skulle jag byta tröja, och halsbandet fastnade i något och råkade slitas av. Det såg inte så komplicerat ut - det var bara den lilla länken mellan låset och själva halsbandet som hade ryckts av. Lisa och jag skulle ändå till Emporia på eftermiddagen, så då kunde jag passa på att ta med halsbandet in till någon guldsmed för att få det lagat.

Jag tänkte att det kunde fixas på direkten, och inte kosta många kronor. Ungefär som när Lisas glasögon gick sönder i skalmfästet för några veckor sedan, och optikern fixade till det direkt och utan kostnad.

Jag är så himla naiv ibland.

Traskade in på Guldfynd. Visst kunde de laga det, sa expediten. Hon plockade fram en pärm för att se vad det skulle kosta. "Gör du det nu direkt?" undrade jag, och tänkte att annars kan jag komma tillbaka senare. Lisa och jag hade en del ärenden som skulle klaras av. "NU? Nej, nej." svarade expediten och tittade på mig som om jag försökte råna henne. "Det skickar vi iväg. Och eftersom det är semestertider tar det nog 5-6 veckor innan det är klart". Meh! tänkte jag, det är ju bara en liten länk som är sönder och inte hela jämrans halsbandet som ska byggas om.

"Och det kommer att kosta....hmm....470 kronor".

Men herregud! För EN liten länk som är sönder? Det kan jag väl nästan få ett nytt halsband för, tänkte jag, och det sa jag också. Då blev expediten glad, och gick för att visa vilka guldhalsband de hade till salu. Ett nytt i 18K skulle kosta sisådär 1600:-. Ett nytt i 9K ca 850:-, men så hade de ju 20% rabatt just nu.

Jag, som ju hade tänkt mig lagning-direkt-nästan-gratis, tackade för hjälpen, tog halsbandet igen och kollade för säkerhets skull hos en annan guldsmedjekedja. Samma pris för att laga. Fast lite kortare tid för att göra det: 1-2 veckor.

Som sagt - jag har nästan aldrig smycken på mig. Och jag har tydligen inte begripit hur himla dyrt det är med guld. Överhuvudtaget begriper jag mig inte på det där med smycken. Jag tog med halsbandet hem till min sambo. Han är rätt begåvad med att sitta och pilla med såna där små saker som jag inte har tålamod med. Han lagade halsbandet. Inte med guld, utan med en pytteliten bit metalltråd av något slag. Visst, det är inte jättesnyggt om man kommer mycket nära och tittar på halsbandsfästet. Men jag kan ha det på mig. Det som ses framifrån ser ut som det ska, och det är viktigast. Förfasa er nu, alla smyckesälskare och experter.

Tjong!

Det finns en dag på året då biblioteksdörren tjongar igen på ett oändligt definitivt och härligt sätt efter mig när jag går hem för dagen. Det är den dagen när jag går på sommarsemester.

Idag är det den dagen. Alldeles strax ska jag gå på fem veckors ledighet.

Det är nu allt ska ske! Jag ska vila. Ha sovmorgnar och långa frukostar. Gå promenader längs med stranden. Ha mysiga grillkvällar. Springa långa rundor i skogen. Bada på Svedalabadet med Lisa. Bada i havet med Lisa. Verkligen sätta mig ner vid pianot och ha långa spelstunder. Lägga pussel på regniga dagar. Umgås med mina barn. Gå ner i vikt. Putsa fönstren. Ha sköna pratstunder med min sambo efter middagen. Rensa undan allt ogräs i trädgården. Njuta av all blomsterprakt. Skriva en bok. Börja med långrundor igen inför Lidingöloppet i höst. Renovera vinden. Åka med husbilen till Boden. Orientera. Spela Portal 2 med Erik på hans dator för han har tjatat om det. Ta långa cykelturer. Göra alla förberedelser inför sekretariatsfunktionen på Malmö OKs gigantiska tävling 1 sept. Hitta en ny soffa till vardagsrummet. Rensa avloppet.

Eller också tar jag och skiter i allt det där och bara sätter mig att läsa en massa bra böcker i stället. Och ostbågar. Och vin.

Hej semester!

Tack, men nej tack.

Häromdagen blev jag uppringd av ett mystiskt utländskt nummer med mängder av nollor och ettor i sig. Redan innan jag lyfte luren var jag alltså lätt misstänksam.

Personen som ringde undrade artigt, på engelska med stark indisk brytning, om jag var Carolina Landin? Jo, det var jag. "I'm calling you because you have Microsoft Windows computer, yes? How are you today?"

Vad gjorde jag då? Blev upprörd och svettig för att jag skulle bli tvungen att prata engelska en vanlig sketen måndagsförmiddag? Lyssnade tålmodigt på den kommande harangen om att min dator troligen var angripen av både det ena och det andra, och att endast denne indiske kille med sin specialkunskap och sitt specialprogram för en modest summa (bara ge mig ditt VISA-kortsnummer) skulle kunna hjälpa mig innan min dator förmodligen skulle explodera och sedan självdö? Funderade jag över det gigantiska jobbet det måste vara att ringa upp alla människor i världen som hade en "Microsoft Windows computer"?

Nej. Faktiskt inte. Redan efter how-are-you-today la jag helt sonika på luren i örat på den indiske scam-killen.

Sen undrade jag om det snart kommer att uppfinnas något slags spam-filter för telefon. Hade behövt det.

Jag har fått ett ord som beskriver mig själv!

Det fanns en artikel i Sydsvenskan förra veckan (24 juni) som hette "Det är inne att vara inåt" och handlade om det här med att ha en introvert läggning (till skillnad från alla dem som i stället är extroverta, eller en blandning av både extrovert och introvert).

Om du vill kan du läsa hela artikeln här, men sammantaget handlar den om Linus som är lycklig över att kunna sätta någon slags namn på hur han är som person, och också över det faktum att det finns många som honom. Dessutom tycker han sig skönja en trend att det verkar vara mer OK nuförtiden med tystlåtenhet, ensamvargar och nörderi. Tyste ensamme hjälten i en film, t ex, eller kodknackarna som revolutionerat den digitala världen.

Jag läste hela artikeln ungefär tre gånger. Vissa partier läste jag om och om igen. Och jag kände mig ungefär som Linus - tänk att det finns ett namn på såna som mig! Det finns med en lista i artikeln - vad som utmärker en introvert person.
De:
Söker stillhet och avkoppling.
Gillar att jobba självständigt.
Ser detaljer och har ett öga för kvalitet.
Bra på reflektion, analys och logiskt tänkande.
Kan fokusera på en uppgift mycket länge utan att behöva ta paus.
Arbetar helst med en uppgift i taget.
Hjärnan funkar bra trots lite sömn.
Har stort tålamod och blir inte uttråkade så lätt.
Trivs i sitt eget sällskap. Har inte så stort behov av socialt umgänge.
Är goda lyssnare. Observanta både på vad som sägs och vad som menas.
Tänker innan de pratar.
Är stresskänsliga och behöver skärma av sig för att kunna koncentrera sig.
Presterar sämre under press.

Och jag kan bocka av varenda punkt - både de bra och de dåliga - på min egen personlighet. Sån där är jag. Alla som känner mig vet det. Håkan kommenterade artikeln med "det där ÄR ju du". Dessutom är min son precis likadan.

Det som fastnade hos mig allra mest i artikeln var det där att Linus kände sig som efter att ha genomfört ett maratonlopp efter att ha varit med om en flashig mingelfest, eller det där om alla andra fester: "På fester låste han in sig på toaletten för att få ett andningshål." Herregud - det där är något jag har gjort i alla år. Låst in mig på toaletten, flytt ut på korta promenader, gått undan i tomma rum. Visst gillar jag fester och kalas, men bara i småportioner. Ätandet, få höra det senaste, intressanta diskussioner. Men ganska snart kryper det i hela mig och jag måste få dra mig undan en liten stund. Bara liksom få tänka själv ett tag och slippa alla ansikten och allt prat. Och ofta vill jag hem långt innan det är socialt accepterat att lämna festen.
Jag har egentligen aldrig pratat med någon om det här, liksom bara sett det som ännu ett tecken på att jag är helt socialt missanpassad eller något. Men sen har jag börjat tänka om lite, nu när både jag och Erik går ut på de där promenaderna för att fly undan kalas en stund. Han klarar inte heller av att sitta timme efter timme och prata med folk. Men det finns alltså fler än han och jag! Det är inte bara jag som låser in mig en stund! Fatta hur skönt det kändes att förstå det.

Språkpolisen måste få tala...6

Språkpolisen tröttnar aldrig på att hånskratta åt andras fel. Här är ännu en käck och banbrytande kombination av två olika uttryck. Och återigen i jobbsammanhang (jag får rätt många fniss där).

Nu handlade det om något som gjorts fel för rätt länge sedan, men som nu rättats till. Det var helt enkelt någon som då var ny på jobbet som gjort fel. Inget konstigt med det. Fast det jag hade kul åt var hur hon uttryckte det:
"Det var jag som gjorde fel. Jag hade ännu inte hunnit bli varm om fötterna."