fredag 30 augusti 2013

Vad jag just nu ägnar (för mycket?) av min tid åt

Vår orienteringsklubb ska ordna en tävling på söndag. Fyrklubbs heter den, och är Skånes största orienteringstävling. Arrangemanget brukar vandra runt bland skåneklubbarna, och i år är det alltså vår tur.

Det som är så speciellt med den här tävlingen är att klubbarna tävlar mot varandra. Man springer för sin klubb, som sedan sätter ihop dagens bästa resultat till ett "lag" enligt en stor och snårig mängd regler. Väldigt många fler orienterare än vanligt springer (för vissa orienterare är Fyrklubbs den enda tävlingen de springer på hela året) och det är lite extra arrangemang kring tävlingen med sjungande av nationalsången, utsmyckning av arenan, en särskild tjugomannaklubb för dem som sprungit tävlingen mer än tjugo gånger och lite annat extra.

Och det är  mycket arbete med att anordna Fyrklubbs. Mycket mer än till en vanlig tävling. Jag har ansvar för sekretariatet - datorsystemet som används för tävlingen, alla anmälningar, startlistor och administrerande av tider och resultat. Och när det är så många människor inblandade (nära 1100 anmälda just nu) så blir det mycket att göra. Jag har varit djupt, djupt engagerad i denna Fyrklubbstävling sedan i april eller så. Och nu sista veckan har det förstås kulminerat - nu ska ALLT bli färdigt, ALLT måste FUNKA. Det rasar in mail med lagändringar, det uppstår små detaljer som ska fixas, jag kommer på nya grejer att oroa mig för hela tiden. Sover gör jag inte så mycket.

Häromkvällen hade jag och min käre oäkte make ett litet meningsutbyte om detta. Han tycker det finns en gräns för hur mycket jobb man kan lägga ner på såna här saker. ("det är inte VM") Att det nog löser sig ändå. Jag tycker att det ställs stora och detaljerade krav på denna Skånes största orienteringstävling, och jag vill ha det perfekt. Tävlingsledaren vill ha det perfekt. Mannen som "uppfann" Fyrklubbstävlingen vill ha det mer än perfekt. Och jag vill inte att "det nog ska lösa sig". Jag vill kunna förutse allt som skulle kunna hända och ha en lösning uttänkt för det.

Han tycker jag lägger ner för mycket jobb på det. Jag vet att jag lägger ner mycket jobb och vill ha lite förståelse och stöd för det.

Vi blev sams senare.

måndag 26 augusti 2013

Jag KAN träna och jag KAN tävla och jag är så himla glad för det.

SVT sänder dokumentärserien "En klassiker", och jag sitter som klistrad framför datorn/TVn. Vanliga människor som genomför något duktigt och stort. De är trötta, de kämpar, de är nervösa för punkteringar och vrickade fötter. Men de fullföljer. Hittills har jag sett de tre programmen när de gör Vätternrundan, Vansbrosimningen och nu ikväll Lidingöloppet. (kolla här) Jag blir så himla träningsinspirerad!

Förvisso tänker jag aldrig i livet cykla Vättern runt. Inte heller någonsin köra Vasaloppet. Jag har kört Tjejvättern och Tjejvasan när jag gjorde Tjejklassikern ungefär 1995, och det var jobbigt nog. Men Vansbrosimmet kan jag tänka mig att göra. När jag gjorde Tjejsimmet då 1995 så var det så kallt så vi simmade bara ca 800 m i Vanån vilket är medströms, och det var över på 15 minuter eller så. Jag skulle vilja testa det riktiga simmet, hela distansen, någon gång.
Och Lidingöloppet är vi ju anmälda till, Håkan och jag, så nu när jag såg hur de sprang det så blev jag enormt peppad. Här ska springas!

Men det som verkligen berör mig med den här serien, det är en av deltagarna: Anders Gyhlenius. Han är 60 år och ambassadör för En Svensk Klassiker, som han har gjort 35 gånger tror jag det är. Och nu har han långt framskriden prostatacancer med metastaser i skelettet. Han har ont och musklerna har kanske 20-30 % av kapaciteten de hade för två år sedan. Ändå genomför han klassikern. Och han är den gladaste av alla deltagarna - hela tiden. Jag får tårar i ögonen varje gång han går i mål på ett av loppen och har klarat det. Han är glad och ledsen, för han älskar det han gör, men han gör det nog för sista gången vet han.

Jag får, förutom träningspepp, en riktigt rejäl carpe-diem-känsla. Här och nu är jag frisk. Här och nu kan jag träna och genomföra långlopp. Just nu lever jag och kan njuta av livet och borde och ska göra det varje dag - för rätt vad det är så har jag inte livet kvar.

lördag 24 augusti 2013

En milstolpe

Vi ska springa i en orienteringstävling i Tollarp i morgon, Håkan och jag. Lisa ska med, hon också. Egentligen skulle Erik det också, men nu är det ändrade planer.

Eftersom det är ganska långt att köra och Håkan har en tidig starttid så kom vi på att i stället köra upp nu i kväll, med husbilen. Så sover vi på tävlingsplatsen och behöver inte gå upp så tidigt i morgon. Husbilen behöver för övrigt motioneras - den har stått stilla sedan den kom hem från sin jätte-övning att köra Boden t/r för några veckor sen. Tanken var att vi alla fyra i familjen skulle följa med. Men Erik mer eller mindre skrek rakt ut när han fick höra om de här planerna. NÄ! Jag vill vara hemma på min lördagskväll!!

Då frågade jag honom om han i så fall hellre ville stanna hemma, men i så fall få sova ensam hemma över natten (och tänkte att det vill han nog ändå inte).

Det ville han.

Så för första gången ska min son sova ensam hemma. Det klarar han givetvis utan problem - det är bara hans mamma som har svårt att förstå att han har blivit så stor att han kan tänka sig det.

Som väl är frågade grannfamiljen om Murre kunde få vara här i natt eftersom de är bortbjudna. Så nu vet jag att det finns en imponerande hund med mycket päls som vaktar min son i natt. Så kanske jag kan somna ikväll utan att vara orolig.

fredag 23 augusti 2013

Felrapport vid synkning av kalendrar: allvarlig konflikt har uppstått. Var god starta om systemet.

Nu har jag gjort det igen!! Att jag aldrig lär mig!

Vi har en kalender på köksväggen där alla familjens aktiviteter skrivs in. Det är en sån där med en kolumn för alla familjemedlemmar + en extra kolumn för sånt vi gör allihop på en gång, typ kalas. Allt viktigt måste skrivas in i den här kalendern, för varje måndag utgår jag från den och skriver in det på veckoplaneringstavlan på samma köksvägg. Här står fiollektioner, orienteringstävlingar, läxor, om det är idrott i skolan, arbetstider, styrelsemöten. Ni vet: "livspusslet", att få ihop vardagen.

Utöver den där kökskalendern för familjen har jag en egen kalender som jag har på jobbet. Där skrivs jobbrelaterade möten, bokprat etc in, men även vissa privatlivsgrejer. Det funkar så att sånt jag får reda på när jag är hemma skriver jag först in i kökskalendern och sånt jag får reda på när jag är på jobbet eller någon annanstans som inte är hemma (och har jobbkalendern med mig) skrivs först in i jobbkalendern.

Livsviktigt är alltså att med jämna mellanrum jämföra de här bägge kalendrarna och föra över information från den ena till den andra (synka dem med ett käckt och modernt ord). Och ofta när jag väl kommer ihåg att göra det - så upptäcker jag diverse dubbelbokningar. Det är så dumt - men jag MÅSTE ha två olika kalendrar, och så uppstår detta gång på gång. Fiolkonserter som krockar med orienteringstävlingar. Läkartider som krockar med möten. Scoutläger som krockar med kalas.

Och nu sitter jag riktigt illa till, för nu har jag verkligen lyckas göra en katastrofal dubbelbokning. Vi hade träff med en av mina bokcirklar i helgen, och då bestämde vi datum för nästa bokcirkelhelg, då vi alla åker iväg till en stuga, läser, pratar böcker och äter god mat i två dagar. Det är helt underbart och jag längtar väldigt mycket till den helgen. Vi har inte alltid så lätt att bestämma en helg som alla kan komma - en hel del av oss jobbar ofta på  helgen, många har småbarn och kan inte alltid komma ifrån så lätt, och dessutom ska stugan vi lånar vara tillgänglig. Men nu hade vi lyckats boka in en helg i mitten på oktober. Lycka!
I går kväll satte jag upp ett papper på anslagstavlan, och fick av en händelse syn på en tjusig inbjudan som hängde där. Den där inbjudan fick vi i maj så vi har vetat om den mycket länge. Den står noggrant inskriven i kökskalendern. Det är Håkans moster och morbror som ska ha ett gemensamt födelsedagskalas för de båda fyller jämt i år. De har hyrt hela Staffanstorps gästis och ska verkligen slå på stort.

Gissa vilken helg?? Och gissa om kalaset stod inskrivet in min jobbkalender (som jag hade med mig på bokcirkeln)???

Jaha. Vad gör jag nu? Ska jag göra mina bokcirkelvänner sura och besvikna genom att inte följa med på bokcirkelhelgen (jag kör bil, vilket behövs) när vi nu faktiskt hade bestämt datum? Jag VILL ju dessutom så väldigt gärna åka på bokcirkelhelg. Eller ska jag svika familjen och få läskigt sura kommentarer från svärföräldrarna och besvikna kommentarer från kalasvärdarna som bjuder på så fin fest som jag HAR VETAT OM SEDAN I MAJ???

Vad hade ni gjort? Snälla trösta mig och säg att ni också har gjort liknande saker och att det är fler än jag som försöker få ihop två kalendrar och  inte lyckas så bra med det.

Så länge går jag och lägger mig i en hörna och hyperventilerar lite i en papperspåse.

onsdag 21 augusti 2013

Telefonsupport

Telefonsamtal igår eftermiddag:

- Klågerups bibliotek, Carolina.
- Mamma! Det är en jättestor spindel i köket!!
- (suck) Men låt bli att gå in i köket då?
- Jag måste ha mat! Jag hungrar ihjäl!
- OK. Då får du helt enkelt ta en flugsmälla och slå ihjäl den - men jag lovar dig att den inte kommer att göra dig någonting om du bara låter den vara.
- Joooo! Du måste komma hem!!!
- Nej. Jag är på jobbet. Jag kan inte komma hem för att slå ihjäl spindlar och jag kan inte göra något genom telefonen. Ta nu en flugsmälla och slå den.
- DEN KOMMER ATT MÖRDA MIG!!!
- Nej Lisa, den kommer inte att mörda dig. Du är väldigt stor och den är väldigt liten. Ta Erik till hjälp - tillsammans måtte ni väl kunna göra något åt den?
- Snälla?!
- Nej, jag kommer inte hem. Jag måste vara kvar på jobbet. Du får klara dig tills jag kommer hem.

Haft några såna här telefonsamtal någon gång? Här är ett annat exempel, taget ungefär vilken gång som helst när Håkan och jag åkt iväg på någon orientering minst 3-4 mil hemifrån. Antingen är vi på väg ut i skogen eller så har vi precis kommit tillbaka från skogen och ser ungefär tio missade samtal på mobilen:

- Mamma! Erik/Lisa bara använder TVn hela tiden. Jag får ALDRIG kolla på xxx (fyll i med lämplig urusel Disneychannelserie). Han är elak och kallar mig saker! alt Hon lyssnar inte på  mig och gör bara som hon vill!
- (djup suck) Vad Vill Du Att Jag Ska Göra När Jag Är Här Och Ni Är Hemma???
- SÄG ÅT  HONOM/HENNE!!
- Nej. Ni får faktiskt reda ut era gräl och bråk själva. Jag KAN inte göra något per telefon åt era gräl. Håll sams. Turas om vid TVn/Wii:et.
- Men...nä nu SLOG HAN MIG.....WAAAAAAHHH...SKRIK (utbrytande av tredje världskriget hemma på Vismarlövs bygata) (där vi inte befinner oss).

tisdag 20 augusti 2013

Skoldags

Skolan började igår. Det upplevdes på väldigt olika sätt hemma hos oss, kan jag berätta.

En var kvittrande glad. Allt var roligt! Vilka kläder man skulle ha på sig första dagen, spänningen att börja högstadiet. Vilka lärare? Vilka kommer att hamna i samma mentorsgrupp? Vilken mentor får vi? Att få ett eget skåp! Att få en egen dator! Att få ha mobilen med sig i skolan! Att få vara inne på rasterna! Slippa alla småungar på låg- och mellanstadium! Att få BLI STOR!!!

Hon kunde knappt somna kvällen före för det var så spännande och roligt. Och hon kom inrusande till mig i biblioteket för att glädjestrålande krama mig och berätta att hon och Magda hamnat i samma grupp, att Magnus var världens bästa mentor, att ALLT var kul och nu skulle de spela brännboll hejdå!

Den andre var en studie i missmod. Kvällen innan meddelade han dystert att nu var det minsann 43 veckor kvar till nästa sommarlov. Och när han kom hem från skolan igår hängde liksom allt på honom. Axlarna slokade. Mungiporna pekade neråt. Det var en massa jobbigheter på gång. Det skulle åkas till utebadet för att simmas i pool nästa vecka. Det skulle startas projekt på musiken - starta ett eget band (och man fick inte spela triangel). Schemat var bottenlöst dåligt. Lärarna var väl OK men annars fanns det inga ljuspunkter i tillvaron whatsoever.

Så olika kan det vara.

måndag 19 augusti 2013

Bakken ser ut som det brukar

I helgen som gick så gjorde vi som många andra: tog adjö av sommarlovet med en heldag på Bakken.

Bakken såg ut ungefär som Bakken alltid gjort - det är väl just det som gör Bakken till Bakken. Ni vet: träberg-och-dalbanan, Pierrot, picknickkorgarna i parken utanför, alla restaurangerna med ta-hur-mycket-du-vill-för-139-kr, det lilla tuff-tuff-tåget som på något obegripligt vis varv på varv tränger sig igenom alla folkmassor.

Vi har varit på Bakken väldigt många gånger. Det som är lite nytt nuförtiden är att vi anländer dit tillsammans med barnen, men sen drar barnen iväg åt sitt håll och vi vuxna spankulerar själva omkring. Tar en öl eller en kaffe eller så. Ibland möter vi våra upphetsade barn i folkvimlet och får en rapport på hur många gånger de åkt Tornado, eller att de blivit blöta i Flumriden eller så, och sedan drar de vidare. Ibland lyckas vi hamna intill någon karusell som de befinner sig i och fånga dem på ett foto. Och så har vi stämt träff med jämna mellanrum så att vi kan kolla upp att de lever samt trycka i dem någon slags mat.
Snart får vi nog inte åka dit med dem alls, så en får vara gla för det lille.


Två Erikar i vagnen längst bak

Fyra stycken fångade i kön till radiobilarna. Det är rätt mycket väntande i kö...
En himla trevlig matsäck hade vi gjort i ordning på morgonen för den traditionella fikan i parken innan Bakken öppnade. Rostbiffsmörgåsar, uppskurna grönsaker, kaffe, saft, delicatobollar, chips. Vi skulle bara stanna på Bilka på vägen till Bakken för att köpa öl, och så skulle det alltså bli varsin immig Hof till mig och Håkan också. Var det tänkt.
Visst. Öl handlades på Bilka. Tre stora backar, för det är alltid trevligt att ha Hof hemma. Sen skulle vi flytta på matsäcksgrejerna i bagageutrymmet för att få in de tre backarna. Det var bara det att vi inte behövde flytta på dem så värst mycket, för det visade sig att de inte alls låg i bilen. Nä, den goda och fina matsäcken stod kvar hemma på hallgolvet i Vismarlöv.
Suck. Ny tur in på Bilka för att snabbt handla bröd, skinka och annat som inte alls var som det vi tänkt oss. Givetvis kom vi försent till det avtalade mötet med dem vi skulle vara på Bakken tillsammans med. Fast å andra sidan hann det sluta regna under tiden, och efter att ha druckit den där immiga Hofen så kändes livet rätt trevligt trots kvarglömda matsäckar.

Sen var det Bakken-dag enligt givet mönster. Det enda som väl egentligen var nytt var "hönseskidningen". Det var rätt kul med hönseskidning. Vi köpte varsin lott som gällde varsin ruta, och så fick vi tre chanser till vinst när tre hönor i tur och ordning släpptes ut på "spelplanen" för att nervöst någon minut senare släppa ifrån sig en klatt. Givetvis inte i någon av våra rutor. Men kul var det.


Vi spelade på chokladhjul, förstås. Det måste man ju! Och i det allra första chokladhjulsståndet så vann vi (Håkan...) en giganto-schweizernöt. Och i nästa stånd vann vi en nalle! Hade vi slutat spela sen så hade det känts som en bra affär. Men det går ju inte - har man sån tur så vill man förstås vinna en giganto-dajm också. Gärna en giganto-kexchoklad med. Så därför spelar man snabbt bort läskigt många pengar. (och nej, vi vann inte mer sen, utan chokladen, nallen och ett litet gosedjur till fick följa med hem)


Ölen är ingen vinst, men killarna som hänger runt den är.

fredag 16 augusti 2013

Det kallas "påhälsning"

Håkan har ett par nya joggingskor. Det är Asics "flaggskepp", dyraste och bästaste sorten. De är så fina så att de nästan sköter själva springandet också, förutom att de ser mycket flashiga ut i svart och neongult. Han har använt dem en gång, i lördags när vi sprang Malmö halvmarathon. I går kväll skulle han ut på en kvällsrunda, men kom inte iväg. Efter mycket muttrande utifrån garage och uterum hördes ropet:
"Carolina! Har du sett mina nya skor?"
Det letades. De här skorna är så flashiga att man liksom inte undgår att se dem. Det var en märklig röra där i garaget där vi ställer våra skor och väskor och extrakläder och sånt, det var det, men vi borde ha sett dem. Håkan slängde ur sig att "tänk om någon varit här inne och snott dem?" Hahaha, liksom, vem går in hos någon för att stjäla ett par joggingskor? Hur flashiga och dyra de än ser ut? Jag skojade vidare och sa att "ja, då har de nog burit iväg dem i någon väska, för det ser ut som att det saknas några väskor här i högen också"....

Fast tanken föddes. Och vi lyfte blicken och kollade lite mer hur det såg ut i vårt garage egentligen. Och visst. Ganska snart såg vi att det saknades verktyg. Hela verktygsväskor med slagborr, sticksåg, hylsnyckelsatser. Och inte bara verktyg - efter en stunds förvirrat tittande såg vi att både Håkans cykel och Lisas splitter nya cykel hon fick på sin födelsedag ju faktiskt inte stod där de skulle. Och när vi tittade närmare på spritförrådet som vi har i garaget så saknades det mängder av flaskor.



Så vi har alltså haft inbrott. Troligen natten mot torsdag, fast vi inte hört ett endaste dugg. Och ett snyggt och proffsigt inbrott med tjuvar som visste precis vad de skulle ta. Det känns nästan som om de visste på förhand vad de var ute efter och det känns läskigt. Men det var alltså inte någon röra i garaget, förutom att skorna och väskorna låg lite stökigare än de brukar. Tjuvarna har helt lugnt öppnat garagedörren, stoppat ner våra grejer i våra väskor och dragit iväg med allt det plus två cyklar. Lisas cykelhjälm hittade vi i diket vid infarten till bygatan, så de behövde väl cykelkorgen till att lägga andra grejer i kan man tänka.

Vi har bott i vårt hus i 13 år nu och aldrig haft inbrott, så det var väl liksom vår tur. Men eftersom vi aldrig har haft inbrott så har vi förstås börjat slarva med att låsa ordentligt. Nu blir det ändring på det.
Och visst, vi får säkert igen en del pengar på försäkringen, men det är ju en massa extrajobb. Lisa blev ledsen när någon tagit hennes nya fina riktiga vuxencykel.
Och så kan man ju ändra inledningen på det här inlägget till: "Håkan har haft ett par nya joggingskor." Trist.

torsdag 15 augusti 2013

Hjärtslagen saknas

Imorgon drar Malmöfestivalen igång igen. Vi kommer nog inte att åka in dit i år heller - det blir liksom inte av nuförtiden när vi är "utombys" och såna där som måste hitta parkeringsplats för att kunna turista runt på de knökfulla gatorna, äta langos och köpa remmar. Annat var det förr - Malmöfestivalen var faktiskt något jag längtade lite till på sommaren. Vi bodde i stan, gick in till olika arrangemang, tog en öl, åt lunch vid ett av alla matstånden, såg på fyrverkeriet och allt det där.

Två saker var viktigast: kräftfesten på första festivalkvällen, och drakbåtsturneringen. På kräftfesten tillhörde vi ett gäng som paxade platser redan på tidiga eftermiddagen, la ut dukar på borden, sjöng med Grus i dojan och hade jättekul. Och när den festen var färdig så gick vi ner till drakbåtarna. Det gjorde vi förresten varenda kväll vi gick in till festivalen. Att kolla på drakbåtarna var ett givet inslag. Och att själv ingå i ett av lagen, med "förfest" och övningspaddlande någon annanstans först, paraderande under mycket skrik och trams ner till kanalen och sedan snabbt paddla och troligen förlora med lika mycket skrik och trams och vattenskvätt.

Drakbåtsturneringen var väl det som mest bidrog till det allmänna kaoset. Alla dessa lag som skulle gå genom stan (och skrika), som skulle trängas nere vid tävlingsplatsen, alla dessa anhöriga/kollegor till deltagare som skulle heja och skrika och trängas, all övrig publik som stod längs med kanalen och tittade på. Det var roligt att titta på! Utklädda lag, lag med roliga namn, roliga motståndarkombinationer (olika politikerlag, eller konkurrerande stora företag). Och dunkandet från trummorna som skulle hålla takten för roddarna.

Kräftfesten är vi inte med på längre. Barnen kom, det flyttades ut till landet och det blev alldeles för krångligt att åka in till kräftandet. Och drakbåtsturneringen - den lades ner för ett antal år sen. För mig känns det lite som att Malmöfestivalen dog utan den. Trummornas dunkande och alla lagens skrikande och skränande var som festivalens hjärtslag. Det var liksom ingen exakt tidpunkt att hålla reda på där - man kunde gå ner till kanalen och kolla på drakbåtar hela tiden. Men nu om vi åker in till festivalen så blir det liksom alltid samma: dra en repa på stan. Säga nej till barnen när de vill lägga massor av pengar på någon ynka biljett till Axels tivoli. Köpa remmar. Äta grillspett eller nåt, sittandes på en trottoarkant. Hitta en toalett någonstans till mig och Lisa. Bli less på att trängas med folk. Inse att den enda konserten man ville se under festivalen nog hölls igårkväll. Samt att jag själv var den enda i familjen som hade velat se den så vi hade ändå inte gått dit. Inte köpa festivalöl, för det är inte gott i plastglas och någon av oss ska köra hem.

Saknar drakbåtarna! Saknar dunkandet och skriken. Hjärtat har stannat.

onsdag 14 augusti 2013

Efter 3 km

Håkan skickade mig just ett youtube-klipp. Det här:



Och uppmaningen: Kolla 9:49 och 11:22 i filmen.

Det är en filmsnutt från Malmö Halvmarathon. Filmaren står vid tågstationen, och där har man sprungit 3 km och är fortfarande fräsch som en nyponros. "Man" - alltså vi. Håkan och jag. Vi sprang Malmö Halvmarathon i lördags. 9:49 och 11:22 kan man skymta oss springa förbi kameran i våra granna Malmö OK-blåvita tröjor. Och ja - redan 3 km var jag alltså drygt 11 minuter efter kenyanen som vann.

Men det var faktiskt himla roligt att springa. Allt - benen och humöret - kändes bra hela vägen runt. Tanken var att hålla ett lugnt och jämnt tempo hela banan, och jag sprang nog lite för sakta i början (hence 11 minutersledningen för den där snabbe typen i ledningen). Efter 1 mil kändes det så bra att jag ökade tempot ganska mycket, och alltså fick springa om mängder av folk. (till exempel den där nissen som ses strax innan mig på filmen som springer med en barnvagn. Han såg oerhört trött ut när jag sprang om honom lite senare) Bra för självförtroendet, sånt. Totaltiden för mig blev 2:09. Jag hade säkert kunnat springa fortare om jag vågat lita på  mig själv att hålla högre tempo från början - men som det var nu kom jag i mål utan att egentligen vara väldigt trött, och mådde toppen.

Det enda som krånglade var min Iphone. Efter en mil eller så, så ville den inte spela musik längre. Den ville sätta igång "Röststyrning" med ett blingblingblingljud, stoppa musiken, byta låt, sätta igång musiken, blingblingblinga och tystna. När detta hade hållit på i 10 min eller så försökte jag helt enkelt stänga av musik, telefon och alltihop men den hade fått en totalknäpp och låst sig och gick nästan inte att stänga av alls. Först på femte försöket kunde jag få eländet att tystna och stänga ner sig. Jag var faktiskt färdig att slänga iväg telefoneländet ut i närmaste trädgård som passerades. Och jag fick GÅ en hel del när jag bråkade med telefonen, så alla de där jag sprungit om fick jag springa om EN GÅNG TILL. Och sånt är inte lika bra för självförtroendet. Jämrans telefon! Om jag hade varit en sån där som skyller på annat för att förklara mina egna tillkortakommanden, så hade jag sagt att "det var telefonens fel att jag inte kom under 2 timmar". Men sån är ju inte jag.

söndag 11 augusti 2013

Bibliotekarien gör något annat än läser barnböcker. Det går väl...sådär.

Ska bara meddela att jag har ägnat hela min sista dyrbara semesterdag på att försöka installera några jämrans kvittoskrivare på olika datorer. De ska skriva ut sträcktider på en orienteringstävling Malmö OK ska ha. Vi har två stycken och de kostade ett antal tusenlappar styck. Och de funkar inte!

Här har sett ut som rena hacker-verkstaden hela dagen, med små och stora datorer spridda över rummet, sladdar hit och dit. De där eländiga skrivarna var huvudpersonerna, men även annat har testats och installerats. Jag har gjort massor - ändå är jag inte ett dugg nöjd eftersom jag inte fick allt att funka som jag ville.

Det finns ett mycket bra skånskt ord för detta: klydd.

Hur kan det ens vara så att man köper dyra apparater, men sen måste sitta och surfa runt hela världen i timtal för att hitta mystiska drivrutiner för att få dem att funka?

Svordomar har hörts i den där hacker-verkstaden.

fredag 9 augusti 2013

Levande gosedjur

De klappar honom. Gosar med honom. Kliar honom på magen. Leker med honom. Går ut med honom. Går upp tidigt på morgonen utan att klaga för att han behöver sin kisserunda. 

De älskar honom. 

(Ja det gör vi förstås allihop)





torsdag 8 augusti 2013

Hårigt

Jag hade en mys-stund modell grande igår. Det har varit dålig avrinning från badkarsavloppet ett tag så jag misstänkte att det behövde rensas. Så igår var det gummihandskar på, dra badkaret åt sidan (bläää), öppna avloppet och börja rensa loss (väldigt mycket blääää). Visst. Där låg så mycket hår så jag var tvungen att se mig själv i spegeln för att se efter om jag verkligen hade något hår kvar på huvudet eller om allt spolats ner i avloppet när jag duschat. Fast det är ju inte bara mitt hår där i avloppet. Det finns en Lisa här hemma också. En med mycket långt hår. Långa ljusa hårstrån finns lite varstans i huset. Det är som att ha hund ungefär. Tillsammans borde jag och Lisa alltså anställa en privat rörmokare som kom och gjorde rent efter oss varannan vecka eller så. 

Det där Lisa-håret, ja. Det måste borstas igenom varje dag, trots att hon alltid har det i fläta. Alldeles nyss har jag borstat igenom det, och roade mig med att ta före- och efterbilder. Så här blir det om vi hoppat över borstningen någon enda dag, eller om hon har badat utomhus:


Sen är det bara att sätta igång. Slinga efter slinga ska redas ut. Det kan ta ett bra tag, någon halvtimme om det är riktigt trassligt eller 5-10 min på vardagsmorgnar när vi gör det ordentligt varje morgon (och det inte badas utomhus). 
Här är det färdigborstat. Fantastiskt hår, tjockt och långt, ända ner på rumpan. 


Och här är det tämjt in i den vanliga flätan:


Och nej, jag fotade definitivt inte läskiga håret i avloppet. 

onsdag 7 augusti 2013

Ett kylskåp i hundstorlek, tack.

Vi har en fluffig och stor ansamling av vit päls som ligger i uterummet. Ibland öppnas det ett par svarta ögon i den där pälsansamlingen och kollar vad vi håller på med. Ibland viftas det matt ett par tag med svansen i vår riktning.

Här ligger han och drömmer om sköna vita snödrivor

Vi passar alltså Murre. Ända från i gårkväll tills på söndag ska han bo hos oss. Barnen är helt lyckliga.
Men han är liksom inte riktigt sitt vanliga jag som hoppar till av lycka när kopplet rasslas. Han vilar mest. Försöker hitta platser där det är djupare skugga och svalare golv än någon annanstans. Golvet i garaget är rätt bra. Så långt in i trädgårdshäcken han lyckas kravla är också rätt bra. Han är så varm i all sin fluffiga vita päls. Åh, här går vi människor i så lite kläder vi bara kan och suckar över hur varmt det är och hur jobbigt allt är - så ligger han där i sin extratjocka päls och kan inte klä av sig. Man får lite perspektiv på sin egen svettiga tillvaro.

tisdag 6 augusti 2013

Att hitta på en åskvädersvarm dag i augusti

Idag har jag och Håkan inventerat spindelförråden i vårt hus. Vi kan nu rapportera att vi har (hade!) cirka 823 mindre spindlar, 48 rätt stora spindlar och ungefär 11 waaaah-hjälp-finns-det-så-stora-spindlar-i-Sverige-spindlar. Vi har också rått och blodtörstigt förstört många av dessa stackars spindlars hem, samt tömt deras under hårt arbete hopsamlade förråd av små eller stora smaskiga insekter de har förvarat för att ha till lördagsmiddag eller fredagsmys eller nåt. Dessutom har vi på vägen petat ut oräkneligt antal mumifierade flugkroppar som inte var tilltänkt spindelföda utan mest en gång tillhört optimistiska flugor som trott att de hittat det definitiva övervintringsplejset.

Vi har alltså putsat fönstren.

Det är så förskräckande länge sen vi gjorde det senast så jag nog inte vill tänka efter. Typ april 2012?

Putsa fönster är ett himla onödigt och tråkigt jobb. En vecka efter att man putsat dem så har det regnat ett par gånger, ett par flugor har slagits ihjäl (eller så har de bajsat på fönstret eller vad nu de där små gula prickarna som sitter som berget är för något), någon ondsint fågel har riktat in sin rumpa mot något fönster och fyrat av en bajs - ja, och sen ser de jämrans fönstren ut som de gjorde innan putsandet. Men man måste liksom komma ner på 0 ibland. Samt rensa de där spindeltillhållen.

Har till och med tvättat köksgardinerna. Får man en guldstjärna av hushållsguden nu?

söndag 4 augusti 2013

Lätt överhettad

Igår var det enligt tidningarna årets varmaste dag. Vad gör då Carolina? Jo, hon springer drygt en mil längs med landsvägarna. Och inte på kvällen, heller, utan nädå: mitt på dagen när det är som varmast och jävligast ska hon ränna runt på vägarna.

Det kändes som en bra idé just då. Insåg att jag ska springa Malmö Halvmarathon om en vecka, och att jag visst har sprungit en hel del under semesterresan men att det mest varit orientering på berg och klippor och i oländig terräng. Insåg också med ett primalskrik att jag gått upp 5 kilo under sommaren. 5 kilo! Smaka på den! Ostbågar och godis varje dag! Jag och Håkan ska springa Lidingöloppet sista helgen i september - inte går det att släpa runt på så många extrakilon då, inte.

Alltså. Nu skulle kroppen sättas igång igen. Med chockeffekt. Och springa senare på kvällen blev inte bra för vi skulle äta smarrig lördagsmiddag med rostbiff och vin och sen är liksom kvällen körd ur träningssynpunkt. Och visst stod termometern på 27 grader eller så - men det blåste ju? Sprang jag på landsvägarna skulle det fläkta så bra att jag inte skulle lida av värmen, tänkte jag listigt.

Min idé kändes inte fullt så listig när jag sprungit ungefär 5 km och hade vinden i ryggen. Det var varmt. Benen kändes inte pigga. Tre veckors husbilssemester med intag av x antal kilo ostbågar och godis gjorde dem inte direkt lättare. Hela kroppen skrek åt mig att jag var "dum, dum, jag vill bara ligga stilla i skuggan, börja gå med dig, pausa!!" Men envisa Carolina tänkte att om jag klarar ett marathon ska väl en mil inte vara något att gnälla över, varmt eller inte varmt. Fast det var eländigt segt i sista långa backen hem, med solen i ansiktet och motvind (jo, visst fläktade den, men det var liksom kört vid det här laget).

Det snurrade lite i huvudet när jag saktat av och gick längs med bygatan hem. Och väl inomhus drack jag. Dryga två liter drack jag. Ansiktet brann. Och sedan började jag svettas ordentligt. Jeezus - jag har aldrig svettats så mycket tror jag, förutom när jag suttit i någon bastu eller så. Kroppen bara skrek åt mig: "Såhär går det! Kolla nu vad jag måste göra bara för att du plågade mig så i värmen!"

En timme tror jag att jag svettades. Jag drack ännu mer. Och åt saltlakrits. Sen mådde jag bra. Fast jag bestämde att om det är 27 grader nästa lördag så springer jag inte Malmö Halvmarathon. Faktiskt.

fredag 2 augusti 2013

Rapport från Sverigesafari 8

Nu är det inte långt kvar till Vismarlöv och vår Sverigesafari närmar sig sitt slut. Jag ser Hallandsåsen torna upp sig i horisonten och därmed alltså gränsen till Skåne.

Gårdagen började med att jag gick till Zornmuseumet (ensam, de andra är okänsligt ointresserade). Länge stod jag och stirrade på min favoritakvarell Junikväll (som jag har skrivit ett blogginlägg om en gång). Den var fortfarande lika fin. 

Sen körde vi från Mora, över Malung och de ödsliga skogarna i norra Värmland och landade i Dalsland. Närmare bestämt Håverud och akvedukten och slussarna där. Det var oväntat kul att stå och titta på när alla norrmän (det var bara norska fritidsbåtar av någon mystisk anledning) slussades upp och ner och försökte styra sina båtar genom den trånga akvedukten utan att göra bort sig alltför mycket inför alla oss turister som såg på.


Sen åt barnen glass och jag fnissade åt att man kunde beställa något som hette Mellerudare: en våffla med korv och potatismos ovanpå. 



Vi beställde INTE någon Mellerudare. Istället parkerade vi husbilen på Håveruds camping och åt tacos. 

Den campingen, förresten, är rätt speciell. Vi letade efter en reception men hittade bara (fräscha) toaletter. Efter en stund hittade vi en lapp utanför toalettbyggnaden där det stod att det inte fanns någon reception. Man tog helt enkelt en plats som var ledig, och sen kom en vaktmästare på morgonen och gick runt och tog betalt. Det funkade ju bra men man kunde se många exempel på s k kreativ parkering på den där campingplatsen. (Mest norrmän här också, faktiskt)



Idag efter en solig frukost där jag ville sitta och njuta länge och övriga familjemedlemmar mest rastlöst fladdrade omkring och tyckte att "kan vi inte köra hem nu, va va va!?" så körde vi vidare. Och eftersom det var en dag med strålande solsken och 28 grader så stannade vi givetvis och...



handlade på GeKås i Ullared. Lika många rasslande kundvagnar som alltid men ingen kö för att komma in. 



Men nu blir det inga fler stopp. Inatt sover vi i våra egna sängar för första gången på tre veckor och det ska faktiskt bli himla skönt.