onsdag 9 oktober 2013

Hodie mihi, cras tibi

Jag tycker att jag tappar så mycket hår nuförtiden. Visst, har man halvlångt hår, eller ännu värre: riktigt långt hår (hej Lisa!) så känns det som att man lämnar en halv peruk efter sig i hårborsten, i avloppet till duschen, på kläderna. Det har man vant sig vid. Men det är värre nu, och jag tycker inte riktigt att håret känns lika ymnigt och tjockt som det alltid har gjort.

Det är nog inte så konstigt. Jag blir äldre. Då blir håret tunnare. (Speciellt på en del män.) Men (och detta är ett tungt "men") det jag inte förstår är att detta gäller även MIG?? Andra blir äldre, och tunnhåriga, och behöver läsglasögon, och får rynkor och allt det där. Men jag är ju fortfarande bara jag! Samma som alltid!

Gah!

Jag är väl inte helt ensam i min det-händer-inte-mig-förnekelse. Jag minns från när jag läste medeltidskonst mängder av bilder som föreställde levande människor som mötte döda, och där bildtexten (ja, konstnärerna då var väldigt förtjusta i bildtexter) löd ungefär så här: "det du är har jag en gång varit - det jag är kommer du att bli".

Här är en (av Traini):

Dödens triumf: ett jaktsällskap träffar på tre öppna kistor, med budskapet "Vad ni är, var vi. Det vi är, kommer ni att vara."

Hodie mihi, cras tibi - "Idag mig, imorgon dig"

Tjolahopp - ha en bra onsdagskväll nu då, nu när jag har muntrat upp dig rejält :)

4 kommentarer:

  1. Hoppsan, jag skrev alldeles nyss en lååång kommentar om min egen självförnekelse men den försvann... (M)

    SvaraRadera
  2. Men den hade jag velat läsa, ju!

    SvaraRadera
  3. Ja, den handlade bla om att jag fortf har tjockt hår, att färgen försvunnit men att det inte rör mig så mycket som att jag inte är så rörlig längre. T ex kan jag numera inte gå ner i brygga eller spagat (det var bra att kunna), inte heller kan jag lägga fötterna bakom nacken, det är irriterande...
    Värre är dock att jag trots yogaövningar varje morgon, är så stel och att knäna inte är lika böjliga som de har varit. Men jag intalar mig att det bara är temporärt, det går över, det blir snart bättre. Jag kan fortfarande lätt som en plätt stå med raka ben och lägga handflatorna i golvet, så det finns hopp. PRO och SPF tänker jag inte gå med i, eller seniorjympa, där finns det ju bara gamla människor och jag är inte gammal. Jag är ju jag och jag är som jag alltid har varit, i allafall nästan, i allafall inuti...Det där skråpansiktet som möter mig i spegeln varje morgon känns inte bekant på något sätt...
    "Idag mig, imorgon dig" näe. (M)

    SvaraRadera
  4. Äsch, det känns ganska lätt att leva livet utan att kunna gå ner i spagat eller lägga fötterna bakom nacken faktiskt :)

    SvaraRadera