28. Den godaste fikan

Främsta kännetecknet för den godaste fikan är att den nog inte är tillåten. Det är alltså den som aldrig borde ha inträffat. Den, när man är lite småhungrig och egentligen borde vara fullt nöjd med en banan. Men när man i stället plockar fram ungefär allt vad huset förmår på bordet: gott bröd, skinka, korv, ost, kakor, salta kex, lite köttrester, majonnäs, oliver, tomater, lök...

Den godaste fikan inträffar alltid i hemmet. Fikar jag på lokal så tar det säkert tio minuter innan jag kan komma över hur himla dyrt det är att köpa kaffe, varm choklad, kakor och bullar för 3-4 personer.

Detta är det sista inlägget från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag. Yej!!

27. Dagens middagstips

Dagens middagstips från Carolina? Om det handlar om att laga mat till den här familjen??? Det blir inte något käckt med friskt, grönt, smakrikt och spännande det inte. Nä. Det här: stek någon slags nötkött. Gör klyftpotatis. Skär upp en standardsallad. Blanda bearnaisesås från en påse. Var glad.

Det där är på lördagar.

Andra dagar är det ungefär så här:

Titta in i kylskåpet. Konstatera mängden mystiska burkar som står där. Några från igår, några från i helgen när vi var bortresta och farmor lagade middag till barnen. Inse att vi ska handla i morgon och inse att maten i de här burkarna bör ätas upp. Annonsera glatt att "idag blir det restfest!" när barnen frågar vad det blir till middag.

Ge dem alternativ i restfesten. "Du kan välja mellan 1. Korv stroganoff och ris, 2. Korv stroganoff och spagetti eller 3. Panerad kycklingfilé med pommes." Se barnens glada miner. Utnyttja mikron till max. Hitta lite ledsna grönsaker i kylskåpet och lägg dem på barnens tallrikar (för vi vuxna hade faktiskt vett att äta sallad till lunchmaten). Hitta ett halvt paket Zeta snacks-oliver i kylen, lägg dem på din egen tallrik och inbilla dig att det är ett käckt tillbehör som höjer hela måltiden. Ställ som alltid fram saltgurksburken. Saltgurka kan rädda allt.

Trösta dig med att det i alla fall är varm mat, att middagen du tänkte laga i dag (fiskpinnar och potatismos, också en kioskvältare) finns kvar till nästa vecka, att det finns många som har ännu tristare middagar än den här.

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

Sälen - Mora. I snömos och lera.

Nu kan jag bocka av något ytterst svenskt på min vill-göra-någongång-i-livet-lista: jag har stått som en i publiken i Mångsbodarna, i Evertsberg, i Oxberg, i Hökberg och så vid portalen i Mora där det står: I fäders spår för framtida segrar. Jag har varit supporter till en vasaloppsåkare.

I måndags körde nämligen min oäkte make Vasaloppet/Öppet spår. Alla nio milen, från Sälen till Mora, på ett helvetiskt underlag med sex-sju plusgrader, vatten, bakhalt, snömos och lera. Vi körde alla 75 milen upp till Sälen i lördags och sen hem alla 75 milen på tisdagen, och däremellan var det alltså oro, vånda, stakande, saxande, skidande, blåbärssoppedrickande, svettande, och en hel del hejarop.

Så här kommer nu en salig blandning minnesbilder från detta snömosinferno:

(Som viktig bakgrund kan ges att vi trängde in oss åtta personer i en liten stuga i Kläppen avsedd för ungefär fyra personer. Det var trångt. Vi sov på madrasser, åt i omgångar. Överallt, precis överallt, hängde skidkläder, stod pjäxor (det åktes utförsåkning av några också), stod matkassar, väskor, bag-in-boxar och godis. Luften tog slut redan innan alla åtta kom dit. Men - finns det hjärterum så finns det stjärterum osv osv...)

• Det är söndag kväll. I morgon är det dags. De fyra männen som i morgon ska plåga sig igenom 90 km skidåkning är ohyggligt nervösa. Det blandas kolhydratdrickor. Det lyssnas på Vasaloppsradions egen väder- och vallaprognos ("elände, elände, elände, elände, klister, elände, blött, plusgrader, tungt och elände..."). Det provas kläder. Och de Två Stora Frågorna är 1. Är det rätt vallning och kommer den att hålla? och 2. Vad ska jag ha på mig??
• Det är måndag morgon. Eller, morgon är lite att ta i. Det är fakking 04.00 på natten. Vi går upp. De fyra männen, och så jag som aldrig i mitt liv överhuvudtaget tänker åka något jämra vasalopp, men som nu är den kärleksfulla oäkta makan som ska heja på, köra bil, vinka, stötta och vara med. (för jag tycker om min oäkte make och vill vara snäll mot honom) (och han åkte med mig till Stockholms marathon och gjorde samma sak)(fast då gick vi banne mig inte upp 04.00). Gröt äts. En av de fyra männen klämmer en tallrik pasta och köttfärssås, uppvärmd från gårdagens middag, perfekt kolhydratuppladdning. Vi andra nästan kräks av doften. Nummerlappar riggas, chip sätts fast runt foten med darrande fingrar. Stämningen är...spänd. Och frågan kvarstår: Vad Ska Man Ha På Sig för nio mils skidåkande i plusgrader? Regn, blåst, för varmt, för kallt??
• Det är fortfarande måndag morgon. Klockan är 06.00. Vi har anlänt till starten i Sälen. Öppet spår innebär i teorin att man kan starta när man vill mellan 07.00 och 08.30. I praktiken är det masstart 07.00 eftersom alla vill starta så tidigt som möjligt och hinna i mål innan det blir mörkt på kvällen. Taktiken är att anlända till starten tidigt, jogga iväg till startfållan och paxa en startplats genom att lägga sina skidor så långt fram som möjligt. De Fyra Männen kan parkera sina skidor hyfsat långt fram, och sedan helt övergå till frågan om Vad Inihelvete De Ska Ha På Sig. Vad ska lämnas in i väskinlämningen? Vilken jacka ska de ha på sig tills startögonblicket och sedan kasta åt sidan i överdragsklädespåsen? Vad, åh, VAD ska de sedan ha på sig när de kör?
• 06.20. Toakö. Nervösa män och kvinnor med något vilt och vansinnigt i blicken står och småhoppar utanför alla bajamajorna. Bajslukten i området är överväldigande.
• 06.25. Oäkte maken har ett sista beslutsångestbryt. Vilken jacka? VILKEN JACKA??? Byter i sista stund till den som är något tjockare och kanske regntätare. Lämnar in väskan. Point of no return.
• 06.30. Jag ger oäkte maken en uppmuntrande dunk i ryggen när han ger sig in i startområdet. Nu, efter x antal timmar med rullskideträning, vånda och förberedelser är det till sist dags. Ska han fixa det? Håller knäet? Ljumskarna? Och har han valt rätt jacka???
• Nu hoppar vi ett par timmar framåt och befinner oss plötsligt i Mångsbodarna, kontrollen som kommer efter 23 km åkning. Här är smockfullt med folk. Här är livsfarligt att gå, för alla områden är i princip täckta med blankis. Och här kommer en oäkta make åkande och SER GLAD UT. Visst, det är jobbigt, men han är äntligen igång. Här kommer också en lillebror åkande och ser lika oförskämt glad ut. Skidor är kul. Jobbigt, men kul. 
• Evertsberg: inte fullt så glad min på oäkte maken längre. Det är väldigt jobbiga backar till Evertsberg. Väldigt jobbiga. Och föret är en ren katastrof.
  För övrigt var Evertsberg den kontrollen som hade den roligaste speakern. Han pratade på i etthundranittio, och blandade glatt in kommentarer på engelska, tyska och franska också. Han kunde inte prata engelska, tyska eller franska (mer än i teorin) men det struntade han i. Han blandade alla tre språken på en gång, med svenska meningar, uttalade skidåkarnas namn på svenska (kanske en av fem åkare fattade att det var de som nämndes på högtalarna och vinkade tillbaka) och tyckte livet, skidåkning, Evertsberg, blåbärssoppa och backåkning och alltihop var alldeles alldeles underbart. "Och efter Evertsberg är det mest utförsbackar, så kör på nu så är ni snart i mål."
• Oxberg: Alla glada miner är fullständigt försvunna. Skidor vallas om. Trött så inihelvete. (enligt rapport)
• Hökberg: "aldrig mer". "Ska aldrig mer åka några jävla skidor". Spåren är dumma, snön är ful och skogen är i vägen och ful den också. Skidor är det dummaste människorasen någonsin uppfunnit och den där j-a Gustav Vasa borde någon ha avrättat innan det blev försent.
• Målgång Mora: Segervrål, lycka... Är. Äntligen. I. Mål. ( Och var bränner man skidorna någonstans?)
  Att stå en stund och se alla dessa skidåkare som äntligen, äntligen kommer i mål efter 90 km otroligt slit är en fantastisk grej. Så många lyckoskrik, så många glädjetårar, så många hjältar som gjort en otrolig bedrift...Tårarna kom många gånger - fast jag inte ens åkte själv. 
• Bilen. Och kängorna. Som de såg ut. Hela Vasaloppsgrejen är uppbyggd kring att det ska finnas ordentligt med snö. Nu gjorde det inte det. Möjligen i skidspåren (men inte ens där egentligen). Kontrollerna var ett enda kaos av blankis och lera. Djup lera. Gångstigarna, fälten man parkerade på, överallt. Det sprutade lera från alla bilar som försökte ta sig in och ut på parkeringarna. Lera och smutsvatten stänktes överallt i de långa bilköerna som var längs med vägen mellan kontrollerna. Mina termobyxor var mer bruna än svarta. Allt var lerigt, lerigt, lerigt och mot slutet av dagen såg bilen ut som om jag hade kört loppet Paris-Dakar snarare än lite supportbilkörning Sälen-Mora.
• Hemfärd Mora - Sälen. Bilen givetvis parkerad ungefär så långt bort man kunde komma från målgångsområdet (man får helt enkelt köra dit man blir anvisad). Fyra ledbrutna män och en lerig kvinna som sakta, sakta vandrar hela vägen till bilen. Klämmer in sig, väskor, fyra par skidor, 3 kg lera och några mjölkförpackningar i bilen med mycket stånk och stön. Kör de där nio milen igen - fast nu lite snabbare.
• De olika kroppsreaktionerna: En av de fyra slutade aldrig att vara törstig efter loppet. Han drack. Mjölk, läsk, vatten, ännu mer mjölk, kaffe, vatten, juice, ännu mer mjölk - men satt ändå och var törstig i bilen på väg hem. En annan var hungrig. Mycket hungrig. Väl åter i stugan stod middagen på bordet och han åt fyra portioner mat. En tredje hade brutit loppet i Risberg och kände att bästa återhämtningen var att dricka vin i Vasamässans stora tält. Han tyckte livet var helt OK framåt kvällen. En fjärde kunde inte äta alls. Nästan ingen mat, inget godis, inte mycket till frukost nästa morgon...men sen öppnades Stora Svarta Hålet och han åt, åt, åt, åt...
• Ältandet av Loppet. Har man åkt 90 km skidor så bara måste man prata igenom det efteråt. Smälta vad man gjort. Hur man kände sig efter första backen. Hur man kände sig i Oxberg. Hur spåren såg ut, hur man fick staka, hur bakhalt det var, hur man tänkte ge upp i Evertsberg men fortsatte, hur mycket man åt vid kontrollerna, vad man tänkte när man svängde in vid klockstapeln i Mora, hur det kändes att gå över mållinjen, och så om igen från början vid starten 07.00.

Till vänster - de som inte hade paxat plats med sina skidor. Till höger - ledet med åkarna som Var Ute I God Tid. Längst fram - område där det fordom var snö men numera är en djup pöl med lite snö ovanpå. Svordomar hördes när åkarna fick pjäxorna dyngblöta innan de ens hade hunnit börja åka.

Evertsberg. Många backar hit, men ändå en antydan till ett leende.

Detaljstudie av Extremt Smutsig Subaru (vindrutan är rentorkad, annars blev det lite trafikfarligt)

I mål. Tröttare än han någonsin varit förut. Och lyckligare.

Jag var supporter. Jag hejade på. Jag kramade om. Jag dunkade rygg. Jag blev fullständigt övertygad om detta: jag tänker aldrig, ALDRIG, själv köra Vasaloppet. Tänk att behöva vara så nervös över utrustning, valla, väder och kläder... När man springer - då är det bara en själv och skorna. Bara att springa på. 

Men oäkte maken är en riktig hjälte. Han fixade det här.

26. Godaste smågodissorterna

Det är viktigt, det här med smågodissorter. Man kan inte låta någon annan välja dem åt sig, det blir aldrig mer än ganska bra. Smågodis ska man plocka själv. Man har ju sina alltid-favoriter, och sen kan det trilla ner några är-inte-den-där-sorten-ny-?-den-måste-jag-prova-bitar i påsen. Ibland är man lite mer chokladsugen, ibland är det nästan bara lakrits i påsen.

Det som aldrig läggs ner i min godispåse är: skumgodis. Ingen enda sorts skumgodis. Eller mystiska gelégodisar i form av stora läppar, stekta ägg eller körsbär. Fast sega råttor går bra - jag är inte konsekvent.

Nu när jag tänker efter är jag väl inte riktigt konsekvent med det där skumgodiset heller. Är inte Ahlgrens bilar skumgodis? Dem gillar jag, de är nästan med i måste-gruppen.

Detta måste alltid med i påsen:

Lakritsbalkar

Piratpengar, med eller utan socker på

Kinapuffar

Rabarberstänger

Engelsk lakritskonfekt (men bara de oranga eller vit/gul/svartrandiga bitarna)

Refreshers

Saltlakritskulor

Snökulor (med kola i mitten)

Dumlekolor, vanliga och de med lakrits

Cocosprickar

Salta rullar

Vilka är dina måste-godisar?

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

25. Så här ser vårt kök ut

Köket, alltså. Det är ganska litet. Sitter det någon vid köksbordet så kommer man inte förbi, vare sig vid väggens platser eller åt spisen till. Och så är hela köket liksom uppdelat i två, av en vägg som går igenom hela härligheten. Framför väggen är spisen, köksbänken och skåpen. Bakom väggen finns kylskåp, frys, skafferi och städskåp (och elpannan). När vi köpte huset för 14 år sedan tänkte vi optimistiskt att vi någon gång skulle riva den där väggen och få ett mycket luftigare och smartare planerat kök. Men det är en bärande vägg, så det är inte gjort i en handvändning. Och vår inställning till renovering och husfixande är ju ungefär att "går det att leva i så funkar det". Inga flashiga inredningsreportage från vårt kök heller, alltså.

Så här ser det ut när man kommer in. Ovan till vänster ser man några snackspåsar hotande upptravade på en hylla. Den hyllan är alltid alldeles för full med snacks. Men tänk om man en dag står där och inte har några ostbågar eller chips? Så kan vi inte ha det.

Detta alltså "tarmen" bakom den bärande-väggen-som-är-i-vägen. Observera mängden foton, bilder och teckningar på kylskåpen. Teckningarna är ungefär från när barnen var kanske fem eller så. Fotona också. Men nåde mig om jag tar bort dem! De "ska sitta där" enligt mina ultrakonservativa barn, för "det har de alltid gjort".

Köket från andra hållet. På väggen ser man vår hyper-dyper-viktiga planeringstavla. Här skrivs varje måndag morgon in alla aktiviteter, träningar, möten och sånt där, så att vi kan planera in vem som ska köra vem var och vid vilken tid, och när middagen ska inträffa (före, efter eller samtidigt?) Bredvid den hänger almanackan, av typen en spalt för varje familjemedlem. Det är den här almanackan som jag allt som oftast glömmer synka med den andra kalendern jag har, den jag bär med mig på jobbet och på bokcirklar och sånt. Och det är då det brukar bli dubbelbokningar.

Bjälkarna i taket är inte äkta. I vardagsrummet är det äkta, massiva takbjälkar, men i köket är det bara brunmålade lådor av plank som ska se ut som de i vardagsrummet. Inget fel i det - men de här "planklådorna" brukar utgöra någon slags motorvägar för alla mössen som kommer in i huset höst och vinter. Tänk ljudet av små springande tassar ovanför ens huvud när man sitter och läser vid en kopp te vid köksbordet en kväll. Planklådan gör något akustiskt med det där så att det låter som STORA möss med MÅNGA tassar.


Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

24. En grej jag är himla bra på

Åhhh...det tål att tänka på, det där. En grej jag är himla bra på? Skriva och komma ihåg handlingen i alla barnböcker jag läst - men det var inte såna saker jag tänkte på med den här rubriken. Det ska ju inte vara något jämra CV!

Själv tycker jag att jag är rätt vass på att härma några olika dialekter (dialektlös som jag själv sorgligt nog är): kalmaritiska, värmländska, norrländska, gotländska, östgötska....Men det får gå bort, det där, för uppenbarligen är det bara jag som tycker att jag är vass på det där. Barnen tycker mest att jag är pinsam när jag ska hålla på.

(fast vad tycker det inte är pinsamt av mina egenskaper??)

Sen är jag efter alla år sen jag slutade på SJ fortfarande en hejare på att minnas SJs sifferbeteckningar för de flesta svenska städer. Man matade in dem i datorn då, i stället för att skriva in ortsnamnen eller välja dem från någon rullmeny. De satte sig djupt, djupt i hjärnbarken, tydligen, för de poppar fortfarande upp samtidigt som jag eller någon annan omtalar en stad: Karlstad (70), Varberg (110), Norrköping (7). Fast det har jag redan ägnat ett helt blogginlägg åt en gång, så det känns lite billigt att komma dragande med det en gång till nu.

Men det här då? Jag är verkligen väldigt duktig på att packa in grejer i diskmaskinen så det får plats oanade mängder prylar där inne. Ändå så att alla prylarna blir rena. Är inte det något att vara stolt över, kanske?



Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

23. Maskinen jag inte klarar mig utan

Vi har väl en lika stor maskinpark som de flesta hem. Kaffemaskinen, dammsugaren, datorerna, diskmaskinen, högtryckstvätten (nja, mest oäkte makens), glassmaskinen (väldigt mycket bara Lisas).

Det mesta hade man nog egentligen klarat sig utan. Det hade varit besvärligt - men det hade gått.

Utom en.

Tvättmaskinen. Alltså - hur gjorde man bara förr, när man inte hade tvättmaskin?? Ja, jo, jag vet hur det rent praktiskt gick till: man samlade ihop smutstvätten till enorma berg av kläder som man sedan tvättade i storbykar. Man hade inte så många kläder, och dem man hade vädrade man. Man använde svettlappar i ärmhålorna. Man hade väl troligen smutsigare kläder. Man hade enorma mängder lakan och kökshanddukar.

Men nu - pajar tvättmaskinen bara för en vecka eller så, så är det katastrof. En familj på fyra, där åtminstone tre tränar regelbundet. Vi kör ungefär en tvätt varje dag, och så fyra-fem tvättar på måndagar när jag kör vår "storbyk". Tvättmaskinen jobbar jämt, jämt, jämt.

Det är verkligen den bästa maskinen. Och den gör så att vi egentligen bara behöver ha en uppsättning lakan (plus någon till eventuella nattgäster), så att vi kan träna så mycket som vi gör och inte behöver ha svettluktande träningskläder liggande någonstans.

*går och klappar den lätt flämtande tvättmaskinen lite. kliar den lite vid sidan av luckan. det gillar den.*

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

22. En grej jag borde ta tag i

En grej jag borde ta tag i, alltså. Jag låter dem presentera sig själva, och klaga sin nöd:

Jag är vissen och trött. Ge mig ny jord.

Jag är ännu tröttare. Snart död. Aaaaargh...

Jag vill ha...ny jord, mindre visset och ett bättre liv. Vill ha, vill ha, vill ha...

Jag har en nära-döden-upplevelse. Men med lite ny jord och ansning kanske, KANSKE, jag överlever...

Aaaaargh...jag dör, jag dör, jag döööööö..... (Carolina: "Käften!")

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

20. Bästa hemmaklädseln

Jaha ja. Hur tänkte jag NU då, då när jag slängde ihop den där rubriklistan? Bästa hemmaklädseln? Hade jag tänkt mig något slags inverterat modereportage där jag själv stoltserade fram och tillbaka med vardagsrumsgolvet som catwalk och visade upp alla de kläder jag helst INTE vill att någon ska se mig i?

Om det nu var så jag tänkte så har jag ångrat mig. Bästa, och enda, hemmaklädseln består alltid, alltid av

1. Ett par sunkiga joggingbyxor (svarta, grå eller bruna. Varför käcka till det hela med lite färg?)
2. En t-shirt. Troligtvis väldigt sunkig även den. (en uppsjö av färger att välja på här, men övervägande ändå urtvättad svart, blå eller fläckig vit)
3. Oftast också en extremt sunkig och noppig fleecetröja där man kan ha bra-att-ha-saker i fickorna. Typ gamla lakritsbitar fulla med ludd.
4. Kalla årstiden: Tofflor eller sockar. Inte sunkiga, faktiskt. Tofflorna är nya och fina. Sockorna har min mor stickat i (faktiskt) glada färger.

Och det här är ju rätt deprimerande att se. Typ tre nyanser av urtvättat brunt (utom just de dagar under den kalla årstiden då jag väljer Socka På Fot). Jag tar alltså definitivt ingen selfie iförd "bästa hemmaklädseln". Men kan bjuda på en liten detalj:

Stilstudie av Socka På Fot

När jag kommer hem efter jobbet om dagarna så tar det ungefär 34 sekunder innan jag har bytt kläder, slitit av mig det där jag har haft på jobbet - som i och för sig inte är uppklätt på något vis - och tagit på mig hemmakostymen med en suck av lättnad.

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

19. Godaste kakan Lisa och jag har bakat

Vi bakar en hel del, Lisa och jag. Det är kul. Hon bakar ganska mycket själv också, och klarar det fint (till och med att ta ut det varma ur ugnen, men det har tagit lång tid för henne att våga).

Men det som är roligast när vi bakar är när vi experimenterar. Vi är inte alls på någon hög nivå typ skapa själva och fatta helt intuitivt hur mycket mjöl och ägg och sånt det ska vara. Nä, men vi utgår från olika recept och så byter vi ut saker. Eller lägger till saker. Eller byter färg på saker (Lisas favorit, men hon har börjat lugna sig nu och fattat att en blå sockerkaka liksom inte verkar lika god).

Ibland blir det bara äckligt. Eller halvgott (men man kan ju klämma i sig det mesta som har smör och socker i sig utan större problem). Men ibland blir det riktigt gott.

Det vi lyckas bäst med är att göra olika egna fyllningar till rulltårtor. (nä men jag sa ju att vi inte hade guide-michelin-nivå på vårt experimenterande...). Att smaksätta smörkräm med olika goda saker. Hallonsmörkräm är gott till chokladrulltårta, till exempel.

Men godast - det är nog det här med att blanda smörkrämen med Nötcrème (som ju finns att köpa på burk nuförtiden), eller med Nutella. Eller allra helst med nötmassan som heter "Nugatti" och som i smak ligger någonstans i mellan Nutella och Nötcrème, lite grövre i konsistensen. Byt hälften av smörkrämen mot Nugatti och kladda ut i en vanlig ljus rulltårta.

Så
Gott.

18. Så här ser vårt vardagsrum ut

Då fortsätter vi rundvandringen i vårt lilla hus. Nu har turen kommit till vardagsrummet. Och det tar upp en väldigt stor del av hela husets yta - mer än hälften av bottenvåningen. Till skillnad från sovrummet så kändes det här mer OK att fotografera utan att behöva photoshopa bilderna efteråt. Det är lättare att få vardagsrummet att se hyfsat ut - man plockar bara undan torkställningen med kläder som brukar stå här mesta tiden och samlar ihop prylarna som inte ska ligga här och dumpar dem utan vidare ceremonier på de platser där de ungefär ska ligga i stället. (typ Håkans skrivbord? Lisas rum?)

Vårt vardagsrum stavas med ett enda ord: B-E-K-V-Ä-M-T. Flashiga reportage i inredningstidningar göre sig icke besvär. Vi bryr oss inte om hur det borde se ut, eller vad som är modernt, eller vad människor som kommer hem till oss kan tänkas tycka. Det är vårt rum, där vi ska göra saker när vi är lediga, och då ska vi ha det skönt medan vi gör de sakerna. Punkt.

Här är alltså überbekväma soffan (eller, ja, ända tills mittensektionen blev söndersutten), überbekväma fåtöljen och i hörnan liksom lite bakom soffan står superüberbekväma läsfåtöljen. Och mitt i rummet har vi trappan till övervåningen. Trappan utan trappräcke och med branta trappsteg. Den troliga anledningen till att jag och Håkan flyttar till bekväm lägenhet i stan när knäna säger att de är gamla och att livet är jobbigt då när vi är i pensionsåldern och barnen inte bor hemma och dundrar upp och ner i trappan utan skyddsnät.

Här kan man se den enda någotsånär raka och hela väggen i hela huset. Alltså i princip den enda plats man kan ha en bokhylla på. Man kan också beskåda Håkans enorma smurfsamling. Den kan man beskåda länge. (och kolla...i hörnet längst ner till vänster kan man trots allt se den där jämra torkställningen som jag trodde jag hade plockat bort. Den har smugit sig in igen. Den är en mycket fast inventarie, tydligen)
Matbordet tycker vi inte om att sitta och äta vid. Istället tränger vi ihop oss vid köksbordet (men det får man se i ett senare inlägg). Det här bordet används mest som avställningsyta för diverse läskiga fönsterkuvert, mobiler, fioler och böcker som är på väg till någon annanstans men måste vila på vägen:

Den här möbeln får ha en egen detaljstudie. Den är viktig i mitt liv. Det är min läsfåtölj. En gång var den vit. Numera är den mest bara bekväm. Till sidan står pianot i en undanskuffad ställning. Stackars piano.

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

17. Saker jag inte borde göra varje dag men ändå gör

Jaha. Då var det dags att erkänna ovanor (igen).

Vad jag verkligen inte borde göra varje dag men ändå gör är att vara uppe för länge på kvällarna. Varje morgon när jag astrött kravlar mig ur sängen klockan sex efter alldeles för få timmars nattsömn svär jag att gå och lägga mig i tid nästa kväll. Varje kväll vid sisådär nio när jag läser för barnen och håller på att gäspa käkarna ur led så tänker jag också att ikväll ska jag lägga mig i tid. Snart. Jag ska bara...

...och sen ska jag bara göra det, och det, och så när jag ändå håller på med det så kan jag göra detta. Och när jag sen ska göra mig i ordning inför sänggåendet så fastnar jag i en bok som råkar ligga lite lockande inne i badrummet. Och så...ja, så har klockan blivit efter midnatt. Igen.

Det här borde jag inte heller göra:

Äta mat sent på kvällen. Mat som exempelvis mackor. Eller ostbågar. Men ganska ofta äter vi tidig middag eftersom det ska hända kvällsaktiviteter efteråt (sånt som träning, scouter, fiolensembler). Och då hinner man bli hungrig igen när klockan är nio eller så - särskilt om man har tränat. Tanken är alltid att det då ska ätas en nyttig banan. Möjligen ett knäckebröd också. Man SKA äta något när man har tränat. Men man ska inte följa upp bananen med många mackor och så några kakor på det och så kanske det finns lite ostbågar kvar i någon påse som säkert skulle ligga och bli dåliga om ingen äter upp dem.

Detta är ett typiskt bildbevis, taget i går kväll (söndag). Vi åt tidig middag, ungefär vid 16-tiden. Senare på kvällen var jag och tränade. Och efter träning och bad så vrålade magen efter påfyllning. Den tänkte inte låta sig nöja med en sketen banan meddelade den. Så Carolina bredde en tjock skiva nyinköpt Vismarlövsbröd, lade på tomatskivor, massor av strimlad kalkon och vräkte sen majonnäs och svartpeppar över det. Starköl till. Och oliver, förstås. Mmmmm så gott.

Men den där bananen hade räckt. Egentligen.

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

16. Saker jag borde göra varje dag men inte gör

Saker jag borde göra varje dag? Åh, nu pratar vi om saker som inte skulle ta lång stund alls. Och som säkert skulle förbättra mitt liv på allehanda vis. Om jag bara kunde komma ihåg att göra dem. Eller låta bli att strunta i dem.

Till exempel det här med tandtråd. Jag hade BEHÖVT använda tandtråd. Jag, med min tandläkarskräck och med mina å-så-små-mellanrum-mellan-tänderna. Det hade minskat ligg-tiden hos tandhygienisten och jag hade säkert till och med fått ett bokmärke för mina fina tänder. Att använda tandtråd tar kanske max två minuter? Och egentligen hade det räckt med varannan dag, bara det gjordes ofta och regelbundet. Ändå. Ändå fixar jag inte dessa två minuter. Jag är trött när jag står och borstar tänderna. Jag vill gå och lägga mig. Och just i kväll pallar jag inte det där med tandtråden. I morgon ska jag ta tag i det. Eller nästa dag.

Ännu dummare är det här med mina sjukgymnastiska övningar för min vänstra axel. Jag har sedan säkert tjugo år tillbaka besvär med ena axeln, med stelhet och värk. Eller, numera är det inte bara axeln utan hela paketet med tillhörande överarm, skuldra och nacke. Orkar inte fördjupa mig en längre värkberättelse utan nöjer mig med att säga att ibland är det bättre och ibland är det värre och vissa dagar är det för jävligt.

Det som är så dumt är att det finns en bot för detta. Jag har fått en rad övningar som jag med hjälp av ett gummiband ska göra varje dag för att stärka muskler och leder i/runt axeln. Gör jag det så blir det faktiskt bättre. För några år sedan gjorde jag övningarna varje dag under ett halvårs tid och jag blev 1. nästan av med all värk och 2. fick plattare mage och snyggare överkropp på köpet. Men när jag blev bättre slutade jag med övningarna, och värken kom tillbaka. Jag borde verkligen göra dem igen. Det tar ungefär 15 minuter att genomföra övningarna. 15 minuter! Det är en bråkdel av vad jag lägger i värdelös kolla-på-facebook-och-andra-bloggar-och-egen-bloggstatistik-surf-tid varje dag. När jag i stället kunde vara ordentlig och bli av med min axelvärk!!??

Ändå blir det aldrig av. Nu när jag skriver det här blir jag så arg på mig själv att jag blir helt svettig.

Jag ska sätta igång igen.

I morgon.

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

15. En fin bild jag hittade i min telefon

Det är inte en bild, utan tre - men de hänger ihop. Jag publicerade en av dem på facebook då när de togs, men de tål att visas en gång till:

Det är på självaste julafton. Gästerna ska snart dyka upp, och det är dags för hela familjen att klä på sig fina kläder (ja, det händer att vi gör det. Typ tre gånger om året). Och Erik, som för länge sedan vuxit ur sina egna finkläder och inte har kunnat lockas till klädaffärerna för att köpa nya (helt onödigt, ju) har fått låna en av sin pappas skjortor. Till det ska han ha slips.

Fullständigt övertygad om att det här med att knyta en slips inte kan vara särskilt svårt (han har sett många gånger hur det går till både på TV och Youtube så han är i princip fullärd) skrider han till verket.

Många svordomar och ganska totalt misslyckade slipsknutar senare ("nej, Erik, det funkar inte när knuten sitter nere på bröstet"..."amen vaffan!") får stolt fader träda in och dela med sig av sin livsvisdom. Stolt fader tillhör definitivt inte den skara män som varje morgon mer eller mindre i sömnen snor ihop sin slipsknut utan att reflektera över att det en gång var svårt - men han kan trots allt göra det. Och här ser vi alltså denna manliga kunskap gå vidare från en generation till nästa:

Suddiga foton, visst, men fina på ett annat sätt.

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

14. En grej jag skulle vilja lära mig

Om jag hade haft mer tid över så hade jag velat lära mig spela cello. Och fiol också, faktiskt, men mest cello. Det är något melankoliskt vackert över cellons musik. Lite grann som en koltrast en vårkväll. Ibland låter det som att cellon gråter fram melodin.

Fiol vill jag också kunna eftersom det verkar så roligt när Lisa spelar. Det verkar också lite mer behändigt att spela fiol - etuiet är mindre än hälften av den där gigantiska lådan man ska kånka på om man spelar cello (för att inte tala om kontrabas (heter det väl?, alltså den som är ännu större och mörkare än cellon)). Och både fiol och cello är oändligt mycket lättare att bära med sig än pianot som liksom står där det står. Piano är ju mitt instrument. Jag är inte särskilt duktig, men jag kan åtminstone spela lite.

Så, ja, lägg till det på vill-lära-mig-listan: att bli duktigare på att spela piano. Att kunna kompa någon som spelar något annat instrument utan att hela tiden komma av mig. Att överhuvudtaget våga spela när någon annan lyssnar.

Men. Det är alltså det där med tid. Och med pengar. Ska man lära sig att spela ett instrument behöver man ta lektioner. Mina vardagar är löjligt fulltecknade som de är redan, och lektioner verkar väldigt dyra när jag har kollat på nätet.

Man behöver också öva mycket. Nätterna finns ju - men jag skulle tro att övriga familjemedlemmar har en hel del att invända mot celloövningar nattetid.

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

13. Det värsta fönsterkuvertet

Det är inte så kul att tömma brevlådan, numera. Eftersom vi mest kommunicerar elektroniskt så får man alla roliga brev i mailboxens inkorg och alla intressanta nyheter som statusuppdateringar på facebook eller andra sociala media.

I den stackars träbrevlådan i början på Vismarlövs bygata lastas det numera mest reklam buntvis. Dagstidningen, också. Och så fönsterkuvert, förstås.

Ja men, finns det något roligt fönsterkuvert överhuvudtaget? Ett av hundra kanske innehåller en överraskande återbetalning av något slag men de nittionio andra...pest, pina, kolera, elände och räkningar, räkningar, räkningar.

De flesta är väntade och kommer varje månad som...ja, som ett brev på posten. Elräkningen, mobilräkningen och de där. Vissa är värre än andra. Räkningen från Statoil är en sån där jag blundar lite medan jag river upp kuvertet, och håller andan. Hur mycket? SÅ mycket?? 

Men så ibland trillar Det Värsta Fönsterkuvertet ner. Det från folktandvården. Det som ger rysningar längs med ryggen när det öppnas och känslan av en stålkrok som river längs med de känsliga tandhalsarna under tiden man läser det där: "Vi har reserverat en tid till dig Hemska Månaden datum si och så och Vedervärdiga Klockslaget det och det."

Tar hellre hundra spam-mail i inkorgen än ett fönsterkuvert av det slaget.

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

12. Den bästa frukosten som finns

Först hade jag tänkt skriva att "hotellfrukost" är det bästaste och godaste som finns, med alla dessa olika pålägg och bröd, grönsaker, sill och juicesorter som finns att välja på.

Men sen funderade jag. Det är ganska sällan jag bor på hotell, och när jag gör det så är det väl för det mesta så att jag har något jag ska iväg till efter den där frukosten. Någon löptävling, eller någon konferens eller något annat där jag måste infinna mig ett särskilt klockslag, förmodligen uppklädd och tillskärpt. Inte heller äter jag den där magnifika hotellfrukosten för mig själv med en tidning på bordet, heller. Nä, bor jag på hotell brukar det vara i något gruppsammanhang, med någon jag bör vara lite social med under tiden frukosten aväts.

Alltså ändrar jag mig till detta: Den bästa frukosten som finns är den jag äter en lördag- eller söndagmorgon hemma hos mig. Jag kan lyxa till det med något kokt ägg eller så, eller att (ooooh) byta ut en av knäckemackorna mot en mjuk brödskiva, eller till och med traska iväg till Vismarlövs bageri och köpa nybakat surdegsbröd. Men det som är viktigast med den "bästa frukosten" är att jag får ha gott om tid på mig. Jag vill sitta läääääääänge och i princip läsa varje artikel i tidningens alla delar. Allra helst ensam vid bordet så jag slipper prata med någon. Sörpla te, läsa lite tidning, kolla lite på mobilen om det är något i tidningen som får mig att vilja kolla upp något, läsa lite mer, hälla upp mer te. Söla mig.

Ta
Det
Lugnt.

(vi pratar om frukoststart ca 10.30, avslut kanske vid 12...)
(jag är inofficiell svensk mästare på långsam frukostätning)
(på helgerna! på helgerna! på vardagarna gäller ett annat slags liv)

 

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.



11. Nu ska vi prata musik

En sak som är så himla praktisk nu förtiden är det här med Spotify, och att snabbt och lätt bara plocka ihop en låtlista som man kan ha i bilen, på datorn, i lurarna medan man springer... Och den där listan kan plockas ihop från album man inte själv äger, från artister man är lite nyfiken på i allmänhet. Man kan få rekommenderade listor, man kan få listor baserat på det man lyssnat på förut, man kan kolla in vad vänner har för Spotifylistor och så lyssna/sno dem. Möjligheterna är ju oändliga - jag älskar det här!

Tänk bara vilken skillnad från när man på 80-talet skulle göra "blandband". Tja alla ni födda efter 1990 har väl inte en susning om vad jag pratar om, men ni som vet... Spela in en låt från en skiva här, en annan låt där, låna hem någon annans skiva för att spela in den. Vilket jobb!

Och så mycket intressantare musiklektioner ungarna har i skolan nu med all lättillgänglig musik. Ta bara det här med att sonen om någon månad har musikprov på 80- och 90-talets musik. Då har han en låtlista på Spotify att plugga in för att känna igen de låtar som hör till modern musikhistoria.

Här är den om du vill test-lyssna.

Eller det här:
För några veckor sen var det ett program på SVT om Ratata. Det såg jag förstås (ja, på svt.se, för nä, jag har inte genomgått någon personlighetsförändring och börjat komma ihåg att se på tv-program när de sänds). Och så påmindes jag om dessa Ratata, mina husgudar under 80-talet. Mest Mauro Scocco förstås, men då när det var "Ratata" som gällde och inte "Mauro-Scocco-gör-solokarriär".

Jag hade alla skivorna. Jag kunde varenda textrad utantill.

Och nu blev jag givetvis nostalgisk och ville lyssna på Ratata igen. Men skivorna har jag inte kvar - det var länge sen vi gjorde oss av med alla LP-skivor och CD-skivor och grammofoner och sånt där.

Nema problema - på tio minuter hade jag förstås plockat ihop en liten trevlig låtlista på Spotify med mina absoluta favvosar. Blandband - släng er i väggen! Spotify - hell dig!

Jag är inte sämre än att jag bjuder med mig. Fast direkt här i inlägget för det ser så mycket snyggare ut en en vanlig sketen länk. Enjoy!



Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

10. En gång gjorde jag ett fynd

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

9. Så här ser vårt sovrum ut

Alltså, nej. Den här rubriken ångrar jag. Jag steg in i vårt sovrum med mobilen i hand för att fota men kände att just här gick gränsen för mitt privata. Det ser för j-ligt ut i vårt sovrum för närvarande. Det är för det första väldigt litet, med snedtak, så det får i princip bara precis plats med våra bägge sängar där, och så en rad med byrålådor där vi förvarar alla kläder (garderober finns knappt i huset pga alla snedtak). Det blir alltså väldigt lätt stökigt där inne.

Till det tillkommer problemet att oäkte maken inte tror på byrålådor. Han lägger helst alla kläderna ovanpå byråarna i stället (eftersom själva lådorna är fulla med alla kläder han INTE använder men inte kan få för sig att slänga).

Själv tror jag inte på överkast. Sängarna ska luftas och alla kvalster dö, tycker jag, men att hålla på med vädring av sängkläder och sånt ordentligt verkar helt jobbigt. Lättare är att bara låta bli att bädda.

Vi sover alltid med öppet fönster. Alltid. Det innebär att fönstret i sovrummet får ta mycket stryk. Det är numera fuktskadat, fläckigt, snett och vint. Blomman som står i fönstret tar förstås också mycket stryk. Den har numera antagit en mycket, mycket blek vitgrön nyans. Typ "aaaaargh-jag-dör-snart"-nyans.

Alltså fotar jag inte byråarna, inte sängarna, inte fönstret med utsikten, inte klädhögarna. Vad återstår som inte är för pinsamt att dela med sig? Det får bli de små gulliga dockorna som sitter på våra respektive nattygsbord. Jag hittade dem på en bokmässa för några år sedan:

En celeber samling. Från vänster: Che Guevara, Jesus, Freud och Einstein.

Dockorna får inte ens sitta kvar på nattygsborden när jag fotar (för de är ostädade och ser också för j-liga ut) så bilden är väldigt arrangerad. Som bonus får man som bakgrund se täcket på min obäddade säng.

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

8. Det här är bästa stunden på hela veckan

Bästa stunden på hela veckan? Lätt!

Det är fredag kväll. Då, när veckohandlingen är gjord (ja, jag handlar alltid på fredageftermiddagar)(det är kul att trängas med folk)(eller helt ärligt är det därför att vi inte har några andra aktiviteter på fredagar och jag slutar tidigare). Då, när matbordet är dukat, maten är lagad/upplagd och vinet upphällt. Vi äter alltid lite extra gott på fredagar (läs: onyttigare, gärna pizza, eller rostbiff med potatischips, dippa och sånt där nomnom).

Precis då, när vi sätter oss ner till bords och har hela helgen framför oss. Det är bästa stunden.

(Litegrann är det den här stunden också:
Lördag morgon, när kroppen vaknar vid vanlig väckarklocketid 06:00, går ner på toa, går upp till sängen igen, lägger sig och somnar om. Skönaste sköna! Ljuvligheters ljuvlighet!)

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

7. En TV-serie! Som Carolina följer! Finns det?

Det här med film och TV och TV-serier är inte min grej. Har aldrig varit. Jag vet, det låter hemskt att bara så där summariskt avfärda en gigantisk del av kulturutbudet - men det är bara så det är och jag har lärt mig att leva med det. Det är absolut inget negativt ställningstagande i allmänhet - det är säkert en trevlig kulturform och jag önskar alla andra lycka till med alla förträffliga filmer och TV-program de förgyller sin tillvaro med. Men det passar inte mig. Jag tror det kan ha att göra med min långsamma natur samt det att jag så ofta glider in i min egen fantasivärld. Det funkar med bok. Det funkar inte med film.

Sen har det trots allt funnits en eller annan programserie på TV som jag har velat se. Men jag har alltid misslyckats. Först glömmer jag bort att serien skulle sändas. Försöker kolla på reprisen av första avsnittet. Glömmer bort den också. Lyckas kanske se andra avsnittet men glömmer förmodligen både tredje och fjärde avsnitten och bommar alla repriser - ger sedan upp hela projektet som ännu en TV-serie jag glömde bort.

Ja, jag hör er. "Man behöver inte passa programtiderna på TV numera, de finns på nätet." Ja, det gör de. Men jag lyckas inte komma ihåg att titta på de jämrans serierna medan de fortfarande ligger kvar för visning. Eller om någon TV-serie ligger kvar för evinnerlig tid, typ på SVTs Öppet arkiv, så glömmer jag ändå bort dem. Och ja, jag är medveten om att TV-serier går att köpa på DVD. Jag har till och med försökt några gånger, köpt exempelvis "Tudors" eller vad den heter, sett ett eller två avsnitt och sedan ledsnat.

Tillbaka till rubriken, alltså. FINNS det någon TV-serie som jag trots allt följer? Mja. Om man kan kalla Melodifestivalen för en musikdokumentär i sex delar så följer jag den. Fast det är mest det där med att sitta hela familjen framför TVn, med pinsamma mängder godis på bordet, som lockar.

Eller jo! Jag följer ju Sveriges Mästerkock!! Matlagningstittning för någon vars bravurnummer i köket är att servera inte alltför illa brända fiskpinnar - det är grejer det.

Givetvis inte när den sänds på TV. Jag har mina begränsningar. Men på tv4.se - de är snälla nog att låta programmen ligga kvar säsong efter säsong så jag känner mig inte stressad. Men fantastiskt nog så ligger jag just nu i fas - ikväll ska jag se programmet som sändes förrgår.

Om jag kommer ihåg det.

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

6. En grej i vardagen som gör mig tokig

Och jag får bara välja en grej? Vad hård jag är mot mig själv.

Det får bli det här:

Grus i hallen.

Vi bor i den idylliska lilla byn Vismarlöv. Denna idylliska by har en ännu mer idyllisk liten byväg som löper förbi alla de idylliska små husen. Denna idylliska lilla väg, eller "bygatan" som vi kallar den lite idylliskt så där, är inte asfaltsbelagd. Så klart. Då vore den inte lika idyllisk.

Det är denna o så idylliska grusväg som via våra skor varje dag tar sig in i vårt hus och lägger sig i vår lilla hall i små idylliska högar. Den hall man måste passera för att komma till vår enda toalett.

Jag går nästan alltid barfota hemma. Och varje gång jag går igenom hallen så blir jag helt fnoskig av att behöva trampa med mina bara fötter i diverse grushögar som ligger där. Jag svär, sopar upp lite (om jag har tid)(det har jag ju oftast inte)(inte lust heller), och nästa gång jag passerar har det kommit in ännu mer grus.

Nä, jag vill inte ha strumpor på mig för att slippa känna gruskänslan. Nä, jag blir för varm av att ha tofflor eller inneskor på mig. Nä, jag vill inte att bygatan ska asfalteras. Gruset i hallen är helt enkelt något vi får leva med.

Tröstar mig med två saker:
1. På sommaren torkar bygatan helt upp och blir stenhård. Då ligger den kvar där den ska och flyttar inte med oss inomhus.
2. Det kunde varit värre. Vi kunde till exempel haft en hund. En långhårig, lycklig hund som vill gå ut på promenad många gånger om dagen. Och som från varje promenad i sin päls och sina tassar drar in typ halva beläggningen från bygatan och torkar av sig den på köksgolvet, mattan, vardagsrumsgolvet. Jag känner en sådan hund. Han bor i huset intill. Man får perspektiv på grus-tillvaron när man lånat honom några timmar en slaskig vinterdag.

Någon annans grushög. Lite större än de vi har i hallen. Fast bara marginellt.

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

5. Det bästa snackset är förstås...

Egentligen var det här en ganska överflödig rubrik. Ingen kommer att med nagelbitande spänning kasta sig över inlägget för att se "vilket snacks är det? åh, vilket snacks kan det vara??" För alla som känner mig åtminstone lite, lite grann eller har läst något på min blogg eller känner till mitt fåniga alias på Twitter vet detta:

Carolinas favoritsnacks sedan åtminstone 30 år tillbaka (herreminje vad tiden går) är förstås:

Ostbågar. Cheez-Doodles från OLW. (går inte med Estrella eller något annat hitte-på-märke)

Så (ö)känt är detta att när vi är hembjudna till vänner på middag, fest eller så, och det är dags att plocka fram godiset senare framåt kvällen så har värdparet alltid köpt Cheez-Doodles. Kutymen är dessutom att hälla upp dem i en stor skål och parkera skålen precis framför mig. Med eftertryck.

Jag har till och med fått en hel låda (ni vet, de där lådorna affärerna har att stapla snackspåsarna i) ostbågepåsar, omslagen med mängder av prasslande cellofan, som avskedspresent på ett konsultjobb jag hade en gång. Vi pratar ungefär 40 påsar ostbågar i ett paket här alltså.

(oj, vad många löprundor det fick läggas in sen)

Men så länge det står Cheez-NåntingNånting på påsen är jag inte så kinkig vilken underkategori det gäller. De tjocka är goda, de smala krispiga är goda, stjärnorna och hjärtanen är övergoda, skruvarna helt OK. Fast mest blir det ju originalostbågarna förstås. (och undantaget är CheezBallz som inte alls borde få ingå i familjen för de smakar mest kräks)

Tja... - det här inlägget kommer precis efter inlägget om "min favoritlöprunda". Det finns ett ganska tydligt samband här - fast inläggen borde kommit i omvänd ordning, förstås.

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

4. Detta är min favoritlöprunda

Det finns ju ett antal löprundor här i närheten, på asfalt, på grus och i skog. Jag har både Bokskogen och Bökebergskogen på behändigt avstånd. Men i Bökebergskogen får man vara lite mer ensam på vägarna och det gillar jag.

Som man ser på kartbilden över Bökebergskogen nedan går det att improvisera fram en hel del olika rundor med olika längder, Milrundan, rundan med lite backlöpning upp på åsen, vackra rundan neråt Fjällfotasjön, rundan som undviker leriga häststigen (de dagar det är blött och lerigt), rundan där det dröjer kvar dagsljus lite längre (om det blir lite för sent på kvällen). Man kan också roa sig med att även springa till och från Bökebergsskogen från Vismarlöv också. Då blir det 4+4 km till.

Men det här är alltså löprundan jag nog väljer flest gånger. Den är ungefär 7,5 km.

Min löprunda, inlagd på kartan med hjälp av GPS-klockan

Längs med vägen kan man se och uppleva det här:

• öppen, lätt kuperad bokskog
• ett träd som på hösten en kort period får helt chockrosa blad
• djup, mörk, sagoaktig granskog
• många viltgivor eller vad nu de där platserna kallas där markägarna lägger fram enorma högar med betor och annat foder till viltet och sedan i närheten placerar ut jakttorn på strategiska punkter så att de modigt kan skjuta viltet när det kommer för sin dagliga föda
• utsikt över Eksholmssjön där man ett stycke springer precis i strandkanten
• en lägereldsplats där otaliga scouter under otaliga år tänt otaliga lägerbål och sjungit otaliga lägerbålssånger
• ett hus där det bor flera svarta flat coated retrievers som ser väldigt snälla ut + att det på ladan intill huset finns uppsatt en vägskylt där det står "Lakritskogen"
• högar med hoprullat viltstängsel som charmigt är slängt intill vägen, liksom gjort för något djur att trampa i
• nöjda hästar som trampar runt i olika hagar och tycker gräset är mycket intressantare än en svettig och flåsig löpare som far förbi
• dovhjort, eller om det är kronhjort (kan ALDRIG lära mig vilket av dem det är) ser man på nästan varenda löprunda i Bökebergskogen
• militära förråd
• mystiska, lockande stigar som går in i skogen och som sedan tar slut mitt i ingenstans
• andra mystiska, lockande stigar som går in i skogen och visar sig vara förträffliga genvägar till andra grusvägar
• islandshästar med tillhörande ryttare möter man också på varenda runda
• kalhyggen där det för inte så länge sedan var storslagna granskogar
• vackra blommor på kalhyggena när det är sommar
• läskiga kärr som är precis lika bottenlösa som de i Bokskogen (de är väl egentligen två delar av samma skog, det är bara det att 108:an går genom dem och därför delat dem i två områden med olika ägare varav den ena tillåter orienterare och kartor och den andra inte tål orienterare och har satt ett högt stängsel runt hela sin skog. Mest detaljerade kartan är typ den som finns på bilden ovan)(alltså vanliga motionärer och hundpromenerare är välkomna)(och hästar, så länge det inte är Hästar Från Bökebergs Gård På Andra Sidan 108:an Ty De Skola Icke Rida I MIN Skog)
• oräkneliga antal fåglar som sjunger för en när man springer
• ...nä nu får jag sluta. (ja, jag älskar att vara i skogen)

Eksholmssjön, en oktoberdag

"Leriga häststigen", fast en dag när det INTE är lerigt

Både lövträd och gran just här - bara att stå på som synes

Och här en magisk nyutslagen bokskog.

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

3. Här är en bild på platsen där jag brukar sitta och blogga

Stationär dator vid stökigt skrivbord med utsikt över grannhus och skånska åkrar.

Jo, man kan blogga i telefonen också men det är mycket besvärligare. Jag kan ju aldrig hålla mig ifrån att skriva alldeles för långa texter och mina skriva-på-telefon-fingrar är inte alls lika utvecklade som nästa generations fingrar är.

Ja, jag har ostbågar som bakgrundsbild. Givetvis.

Till höger - livsviktiga att-göra-listor-blocket. Och läsdagboken. Och högen med papper man borde göra något åt.

Till vänster - hörlurarna (så att Lisa exempelvis kan titta på Paradise Hotel utan att vi andra ska behöva lida av ljuden). Och skrivbordslampan som man tydligt kan se är trasig. Häromkvällen bara lutade den sig plötsligt framåt, gick av och dog. Det är väl dags att köpa ny, tror jag.

Till vänster utanför bild - här börjar krigszonen. Bokstavligt talat, faktiskt. Dels är det där min oäkte make sitter och spelar kriga-med-stridsvagnar-online typ 23 timmar om dygnet. Dels ser det ut som att det utbrutit något krig runt hans dator, där alla rusade till skyddsrummen samtidigt men lämnade alla sina ägodelar kvar bakom sig i en enda panikartad röra.

Till höger, uppe i fönstret: en riddarstaty i någon slags keramik. Döpt till Sixten av någon outgrundlig anledning. Fråga min far var han fick namnet ifrån.

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

2. Vilken vår-sak längtar jag mest efter?

Vad jag längtar mest efter med våren?

Det måste bli koltrastsång en kväll i april. Dessa magiska kvällar när det är ljust länge på kvällen igen. Man hade glömt att det kunde vara så vackert. Att man kunde vara utomhus efter klockan 18 på kvällen. Att livet blir så större, och längre, och fyllt med mer liv.

Koltrastsång en vårkväll är så vackert så att det gör ont i hjärtat.

Jag älskar förstås också krokusarna när de tittar upp. Och vintergäcken! Och våra tidiga gullvivor vid söderväggen på huset, och backsipporna, och de små, små påskliljorna och...

...och att sitta på yttertrappan och bara leva. Känna att solen värmer...

...och alla färgerna på våren...grönt, vitt, gult, rosa...

och...ja, nog allt.

Men allra, allra mest: koltrasten.

Precis så här - ensam i ett träd, eller ensam sittande på grannens hustak:



Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

1. En grej jag skulle vilja vänja mig av vid

Jag har förstås många ovanor som jag helst hade lagt av med. (säger bara: ostbågar...okynnesätande...)

Men det som verkligen stör mig är det här: Kollandet.

Kolla facebook, kolla hur många som har läst bloggen, kolla om någon har gillat mitt senaste inlägg på bokbloggen på LitteraturMagazinet, kolla facebook igen, kolla om någon annan bloggare har svarat på kommentaren jag skrev till hens inlägg, kolla mailen, läsa andras bloggar i Feedly, kommentera, kolla andras kommentarer, kolla facebook igen, titta in på twitter...

Ja men. Det äter ju upp hur mycket tid som helst! Och är egentligen helt och totalt onödigt. En tiondel av det är nödvändigt - viktiga mail och kanske bloggläsande någon gång om dagen. Allt det andra är ju bara en massa sökande efter bekräftelse på mig själv. Hur många som läst det jag skrivit. Om folk gillar det. Om jag märks. Om jag syns.

Jag blir så arg när jag tänker på det, egentligen. Så mycket tid! Som jag kunde lägga på att läsa bra böcker eller något annat vettigt!

NU ska jag lägga av med det där.

(ska bara kolla hur många som läst det här inlägget om en timme)(och om det är någon som gillat det på facebook)

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.