Bilder från en solig helg i mars

Den gångna helgen var jag och barnen och hälsade på i Kalmar. Vi gjorde sånt som bara måste göras när det är mars och soligt och helg. Mobilkameran fick användas ideligen, ideligen, och här är några av alla bilderna jag tog.

Lisa och solglitter på Kalmarsund. Vi sitter på nya långa bryggan vid Kalmarsundsparken.

Ben & Jerrys förstås. Det måste man.

Gerdas tehandel - jag hittade massor av sorter jag bara inte kunde låta bli att köpa. "Lakritsdröm"...!

De färgindelade avdelningarna på Tokige Tures - jag KAN inte låta bli att fota dem. Märk väl att jag ändå kunde låta bli att ta med lakritsavdelningen idag...

Bingopromad på Stensö. Något av det bästa jag visste när jag var liten. Så därför måste den göras även nu. Idag fick jag med mig Erik, mamma och Mats.

Årets första vitsippor!

Mormor och barnbarn.

Lite som att leva med någon slags robot, faktiskt

Frukost hemma hos oss på vardagar är ju som jag har berättat förut en stund där jag vill sitta i tystnad, läsa min tidning och äta min mat, medan min son tycker att det är ett utmärkt tillfälle att ta upp diverse existentiella frågor samt andra intressanta iakttagelser. Fast inte hela tiden. Ungefär går det till så här:

Zombieson hasar in i köket och dunsar ner vid frukostbordet. Han tar en klunk te och sätter igång med att tugga i sig sina mackor. Troligen är han själv överhuvudtaget inte närvarande än, det är bara hans kropp som är på plats.

Mackorna uppätna. Han tar paus. Lägger sig ner mot bordsskivan och somnar. Sedan, *ping*, lyfter han plötsligt huvudet, är där och kommer med dagens första anmärkning. Det rör sig inte om skolan eller flingorna eller att han är väldigt trött. Nej, det handlar om engelska språket. Bara så där.

- Mamma? Visste du att alla de där engelska orden som börjar med ett k som inte uttalas, t ex knight, knuckles, knock, från början faktiskt uttalades med ett k i början? "k"night, "k"nuckles och så vidare...?

Mamman tittar upp från tidningen och försöker samla sig från läsning om ofrivillig barnlöshet till fördjupningar i engelsk språkhistoria.

- Nej, det hade jag faktiskt ingen aning om. Intressant. Så är det säkert med alla språk - att de förändras med tiden, folks olika uttal, slarviga uttal och dialekter.

-Mmmmm. Varpå sonen omgående lägger ner huvudet på bordsskivan igen och troligen somnar om, eller glider in i sin egen värld i vanlig ordning.
Lång paus. Sonen vaknar till då och då, äter lite flingor, dricker lite te, lägger sig ner mot bordet igen. Sedan, "uppvakning" nummer två:

- Mamma? Tror du att man hade varit smartare om man hade kunnat resa tillbaka i tiden och besöka sig själv, och då lärt den man var då olika saker? För då hade man ju senare haft tid över till att lära sig andra saker än dem man egentligen skulle ha lärt sig?

- Eeeehhhmm...Jag..vet inte faktiskt. Det känns lite som att det blir någon slags paradox som hindrar det där, men jag reder inte ut hur och varför.

Dunk! Sonens huvud rasar ner på bordsskivan igen. 

Sådana är våra frukostar. Hur har ni det?

Om att gå på opera med sin snart trettonåriga dotter

Jag tycker om att gå på operan. Jag lyssnar sällan på opera på skiva eller så (nej, det funkar liksom inte att lyssna på opera medan man springer i skogen) men jag tycker om att uppleva opera. Det är så oerhört mäktigt.

Men jag går inte så ofta dit nuförtiden. Har dragit med mig oäkte maken någon gång (på Aida) men har ingen riktig operakompis - och att gå dit ensam känns lite trist.

Lisa spelar fiol, ofta klassiskt som hon gillar, och hon älskar musikaler. Jag har ganska länge funderat på om hon någon gång kommer att uppskatta opera också. Det hade ju varit jättekul att ha sin dotter att gå på operan med! Så nu igår testade vi, med Bohème på Malmö Opera. Skulle hon gilla? Skulle hon gäspa? Skulle hon vägra lyssna mer och vilja gå hem redan i pausen???

Hon tittade. På orkestern nere i orkesterdiket (vi satt på fjärde raden så vi hade god utsikt över dem), särskilt violinisterna förstås. På scenografin. På allt som fanns på scenen i andra akten ("mamma - jag bara älskar barnen, särskilt hon i de blå och vita kläderna"). Hon läste i programmet. Hon läste på textmaskinen.

Och hon lyssnade. ("mamma - hon kan sjunga fast hon ligger ner på rygg!") Inte ett ljud om att "förstår inte vad som händer" eller "långtråkigt" eller "vill gå hem". Hon  lyssnade och jag tror hon fick just den där "första-operan-upplevelsen" jag så gärna ville att hon skulle få. Den där upplevelsen när man fattar att sångarna inte har någon mikrofon. Att de bara med sina röster och kroppar kan få fram sång som fyller ut en hel stor sal. Och inte bara fyller ut - att de kan sjunga så att det känns så starkt i bröstet på den som lyssnar.

Vilken tur att det var just Bohème vi började med! För vilken otrolig föreställning det var! Allra mest imponerad blev jag av sopranen (Olesya Golovneva) som sjöng Mimis roll. Mimi ska ju vara en liten mager stackare som dör i tuberkulos. Inte vet jag om Olesya annars är lite kraftigare - men nu var hon just så liten, mager och spetig som den påhittade Mimi är. Och i denna lilla spetiga kropp rymdes en av de otroligaste röster jag någonsin hört. Hur KAN hon sjunga så med den lilla kroppen?? Det var makalöst. Och när hon sjöng tillsammans med Luc Robert (Rodolphe) så kom tårarna. Inte för att jag egentligen greps av själva storyn (fast den är sorglig så det räcker), utan för att det helt känslomässigt var som att bli påkörd av ett tåg. Rösterna! Musiken!

Mimi

Så Lisa lyssnade. Och jag tror att hon också fick den där bli-påkörd-av-tåg-känslan. Jag hoppas! För tänk vad kul om jag nu har fått  min operakompis.

Fem minuter före.

(inte så) Intelligenta funderingar under ett F&S-pass

Jag måste träna mer än vanligt nuförtiden. Extrakilona sitter för stadigt kring midjan och Berlin Marathon kan inte längre avfärdas som "det är läääänge dit". Och jag kan inte enbart löpträna, så jag går och gympar en hel del också. Idag beslutade jag mig för att gå på ett intensivpass på Friskis & Svettis.

Det kan vara ett av mina sämre beslut den senaste tiden.

Det är ju så att jag är hyfsat vältränad, men bara från ungefär höfterna och neråt. Benen klarar av en hel del, tack så mycket. Men det ovanför höfterna...? Not so much. Alltså ansåg mina ben att "det här var ju en kul övning, vi orkar, vi orkar, vi är oövervinnerliga" medan överkroppen bad mig om att få bli bortskruvad från resten av kroppen så den kunde få lägga sig i en hörna och dö. Speciellt magen och armarna bad mig om det.

Huvudet sysselsatte sig med diverse intelligenta funderingar under passet. Ungefär så här:

- Aha. Plankan. Ja, men den ska jag väl klara ett tag i alla fall, så länge jag andas rätt och ger mig f...vänta nu..? Plankan med variationer?? Lyfta ben? Sänka och höja magen?? Plankan med variationer en hel LÅT? Alltså, jag vet inte...

- Ha! Armhävningar! Raka armhävningar! Kolla mig, jag klarar raka armhävningar! Jag är STARK!!...eehh...hur länge tänker karln hålla på egentligen? *stön* Om jag går ner på knäna lite så där i smyg är det nog ingen som ser? *stånk* ge upp? never! *häv, häv, tryck, tryck* nu kan jag faktiskt höra armar och mage skrika åt mig. Får man ge upp då? Nej!!

- Men kolla! Hur kan den där farbrorn orka göra ALLA armhävningarna rakt och utan att gå ner på knäna? när jag som är ung (eller vänta nu)(OK, medelålders i alla fall) och stark (eller, nä, det var ju just det jag inte var upptäckte jag) inte fixar ens hälften?

- Ah, ligga på rygg. Det behövde jag. Cykla med benen också? Det kan jag klara. Cykla med benen och göra situps samtidigt? Jo....*stön*...med ansträngning...men *stånk* hur länge ska jag egentligen ligga så här? Hur många situps man kan göra innan magen går av? Kan magen ens gå av? *stön* Jo, min gör det snart, i alla fall.

- Ännu fler armhävningar? Men hur tänkte du nu, bäste herr gympaledare? Raka armhävningar igen..nä skulle inte tro det, va? Raka armhävningar, stanna i det nedsänkta läget hävd på armarna och göra festliga saker med benen?? Alltså - räcker det om jag stannar halvvägs nere och gör en liten käck antydan till höger med knäet?

- Åh! ryggövning! Nästan som vila! Ligga på magen och lyfta olika kroppsdelar lite synkroniserat så där, typ höger arm/vänster ben. Jag klarar! Jag är stark! Vem är det som har svettats den här pölen jag ligger med ansiktet i? Jag? Mmmm, fräscht.

Slitsamt var alltså bara förnamnet på det här passet, och överkroppen hade väl egentligen inte där att göra (men den måste helt enkelt följa med om underkroppen ska någonstans). Men det är ju faktiskt så att jag inte en vacker dag kommer att vakna och plötsligt kunna genomföra ett intensivpass med alla övningar fullt ut. Det är en lång och slitsam väg dit med många nära-döden-pass på vägen, och det är bara att bita ihop. Hemligheten bakom att kunna göra alla raka armhävningar i en serie är...att göra armhävningar. Så enkelt är det. Och så jobbigt är det.

Schindler's list med violin och trombon

Jag har haft en förträfflig måndagskväll. Jag har varit på musikalkonsert med Svedala kulturskola, eller rättare sagt Svedala blåsorkester med kören Chips, i Naverlönnskolans matsal. Riktigt fint var det stundtals, med musik från mina älskade musikaler Chess, The Phantom of the Opera och andra.

Och så spelade en trombontrio temat ur filmen Schindler's list, med en violinsolist. Det var Lisa! Fiol och tromboner hade jag aldrig hört tillsammans med varandra förut, och undrade hur Lisas fiol överhuvudtaget skulle kunna höras. Men det var alltså en mikrofon riktad mot den, och trombonerna och fiolen smälte ihop till något riktigt bra.

(Lisa tyckte det var lite läskigt att stå på scen själv så hennes lärare Malin är med som stöd, men det är Lisas fiol som hörs mest trots allt)

Det är fint. Klart att mamman är stolt. Det är också långsamt och sorgligt och hundra mil från Gånglåt från Äppelbo...men Schindler's list är ju också en väldigt sorglig film. Fiolerna gråter och trombonerna suckar sorgligt bööööh.

Sveriges tråkigaste väg?

Två helger på raken har jag nu tvingats genomlida väg 108 från Kävlinge och norrut (eftersom det har varit orientering på Söderåsen och det är helt enkelt väg 108 man kör då). Jag blir alltid på ett riktigt uselt humör av denna väg för den är så erbarmligt tråååååååkig.

Det finns liksom ingenting som är vackert eller kul. Det är åkrar runtomkring (den platta, trista sortens åkrar, så här års dessutom bara brungrå i färgen). Det är fula kraftledningar. Det är en ful järnvägsräls där det nästan aldrig kör några tåg. Det är ledsna hus som allihop ser ut som att de vill målas om eller lägga sig ner och dö. Det ligger fula saker i folks trädgårdar, bakom omålade staket och bilvrak. Fula hus ligger mellan vägen och järnvägen, med kraftledningen precis bredvid och grå ledsen åker i bakgrunden. Allting ser totalt övergivet ut. Det är grått, trist och ledsamt - till och med mitt i sommaren när naturen borde ha kul.

Inte blir det bättre när man kör igenom byarna heller. Det riktiga bottennappet är Teckomatorp (som iofs inte ligger på väg 108, tror det är väg 104 men det ingår liksom i köra-till-söderåsen-paket). Vilken kyrkogård som helst är muntrare och livligare än Teckomatorp. I Teckomatorp ser allting nedlagt och övergivet ut. Nerdragna persienner, blinda fönster, tomma trottoarer och nedlagda fabriksbyggnader (eller vad de är). Jag blir på dåligt humör bara av att skriva om det.

Teckomatorp...gaaah!

Det är så trååååååkigt - och varje gång vi kör denna väg (som är rätt ofta, eftersom det är väldigt fina skogar på Söderåsen) så hamnar jag direkt i akut grå-känsla.

Jag tror att detta kan vara Sveriges tråkigaste väg, faktiskt.

Möjligen skulle man till den titeln också kunna överväga E4:an genom Småland? Spikrak motorväg, platt landskap och så granskog på bägge sidorna av vägen? (det är inget fel med granskog, jag älskar att VARA i granskog, men när man kör förbi den i 120 km/h så blir det liksom bara...grönt)

Vilka fler vägar borde vara med och tävla om den icke åtråvärda titeln "Sveriges tråkigaste väg"? Vilken är din hatsträcka att köra??

Rapport från omklädningsrummen

En grupp av tjejer i åttan går förbi mig där jag sitter vid lånedisken på jobbet. Något gottdoftande stannar kvar i luften. Jag vet vad det är som doftar, för det har mina barn berättat för mig:

- Mamma! Fatta hur jobbigt det är att ha idrott precis efter åttorna. Man kommer in i omklädningsrummet och möts av en VÄGG av parfym. Alltså, ALLA sprayar på sig. Och ALLA använder Victoria's Secret Bodymist. Och så använder de alla olika dofterna också, så det är en blandning av allt på en gång. De är SÅ jobbiga.

- Det är väl ingenting. (storebror, som ju själv går i åttan, blandar sig i diskussionen) Då skulle du vara med i killarnas omklädningsrum efter idrotten. De sprutar Axe. Överallt, hur mycket som helst. Det är nästan som att Axe är viktigare än duschen. Smutsig tröja? Inget problem, spruta lite Axe bara...

OK. Så jag vet vad det är för doft som stannar kvar efter tjejerna. Victoria's Secret Bodymist. Det som ALLA har.

Dödsföraktande myror

Varje år brukar vi få in myror i huset. Det börjar så här års, med några stycken som scoutar lite, hittar och markerar ut mål och lägger ut doftspår för att sedan leda den stora invasionen rätt. Stora invasionen följer sedan ungefär i juli. 

Eftersom vi i vår tur varje år kör Den Stora och Brutala Motaktionen mot myrorna (inget snällt och mesigt typ kokande vatten utan vi kör med Elakaste Giftet) så blir det ofta ett ställningskrig. Myrorna hittar en väg in i huset. Invaderar. Vi lägger ut gift. De dör. Den vägen in stoppad. Myrorna omgrupperar över vintern, hittar en ny väg in i huset. Invaderar. Vi lägger ut gift. De dör. Osv, osv...

Men i år undrar jag lite hur myrorna är funtade, faktiskt. De mål de utser brukar förstås vara vettiga mål. Sånt som kan ätas av myror. Söta saker, kladdiga matrester och annat mums. Alltså brukar invasionen för det mesta komma i köket.

Men så icke i år. Nu har vi myror i badrummet. I badrummet?? Vad tänker de sig kunna hitta där? Tvål?

Men min största undran är faktiskt hur de kommer in i detta badrum, som är helkaklat. De brukar dyka upp vid badkaret, har vi sett. Alltså kommer de troligen uppkravlande ur avloppet. Fatta vilket farligt vågspel det måste vara att ta sig in i badrummet via avloppet för en myra?

Nu bär min fantasi iväg med mig och jag ser Myrriket framför mig. Myrdrottningen omges av sina tappraste krigare.
"Det är enda sättet. Ni måste prova Avloppsingången till Stora Huset Med De Oändliga Matresurserna."
"Men, ärade drottning...det är farligt! Det kommer enorma vattenmängder rusande på oregelbundna tider. Vi kommer aldrig att överleva detta!"
"Är ni mina tappra krigare eller är ni töntiga barnkammarmyror? Va? Det är en order. Undersök matmöjligheterna i slutet av Avloppsingången. Det är det enda stället vi inte har provat. Alla andra ingångar till Stora Huset Med De Oändliga Matresurserna är förlorade, stängda av Farliga Giftet."
"Ja, min drottning. Vi hör och lyder."

Attackmyror letar sig modigt in i avloppet. "Hepp, hepp, hepp" låter de, så som sådana där insatsstyrkor plägar låta. Sju av tio myror avlider när de drunknar i de stora vattenmassorna. Efter fasansfulla fasor och stora umbäranden lyckas några få ta sig upp och in i badrummet. Och vad hittar de? Tvål. Schampo. Toalettpapper.

Och en elak människa som krossar dem under sin tumme.

(om det är någon som undrar var Carolina befinner sig när hon ser helt frånvarande ut - vilket sker ganska ofta - så är det i liknande fantasier som den ovan...)

Samtalsämne: Smurfar

Jag tror att det på engelska finns ett uttryck som heter "mantelpiece talk". Jag minns det någonstans ifrån, men jag kan nu inte hitta det på nätet när jag vill få det bekräftat (och om det är någon som är riktigt vass på engelska som vet får denne någon gärna kommentera...).

Om nu uttrycket finns som jag tror, så är det ett himla bra uttryck. Det betyder ungefär "något man kan tala om så där när man kommer hem till någon annan och det "riktiga" samtalet inte riktigt har kommit igång". Ett neutralt samtalsämne ungefär som att prata om vädret. "Mantelpiece" är alltså hyllan ovanför den öppna brasan som finns i de flesta engelska hem (vare sig den används eller ej), och på denna hylla ställer man foton, souvenirer, julkort, prydnadssaker eller andra roliga småprylar. Och så ser den samtalstörstande, blyge middagsgästen/nyfikne grannen/barnhämtande föräldern det och kommenterar fotot/souveniren/den roliga prylen, och så bryts den jobbiga tystnaden.

Vi har en utmärkt grej för "mantelpiece talk". Den funkar varje gång. Det är oäkte makens smurfsamling, som står i en hylla på en vägg alla kan se när de precis kommit in i vårt hus. Och alla som ser den för första gången kommenterar den. ALLA. Den är nämligen ordentligt imponerande:

givetvis ger inte lilla mobilkameran riktig rättvisa åt smurfhorderna här...

Oäkte maken har samlat på smurfar sedan han var liten. När vi träffades för första gången för 24 år sedan (på Trelleborg-Sassnitz-färjan, mycket romantiskt) måste samtalet ha kommit in på samlande, och det var nog när jag fick höra att han samlade på smurfar som jag började bli lite kär, tror jag.

Fortfarande fylls smurfsamlingen på. Det kommer en ny kollektion av smurfar varje år, ungefär 7-10 stycken i olika teman (ex stjärntecken, eller sport/OS). Och den huserar även i andra delar av huset - i en smurfformad hylla vid skrivborden, i orginalkartonger på vinden... När barnen var små fick de leka med smurfhusen, och de av smurfarna som var dubbletter. Men inte med själva Samlingen som förvaras bakom glas, och lås.

Hur många de är, smurfarna? Jag vet faktiskt inte. 300? 400? Men de är ett utmärkt samtalsämne, det är de.

Tangentbordsskriven text om svåra umbäranden

Sexorna har nationella prov under våren. Den här veckan i engelska. Det är olika delprov med läs- och hörförståelse och eget skrivande och pratande. Även om dottern är duktig i engelska så tycker hon att det är rätt jobbigt med de där nationella proven. Det är en del ståhej omkring som det normalt inte är med vanliga prov.

Men dagens delprov var tydligen det jobbigaste. Det börjades stöna över det redan i går kväll. Det värsta var inte att det var en uppsats på engelska som skulle skrivas. Inte heller det att man bara hade 45 minuter på sig. Inte ens det att det kunde vara svårt att komma på något att skriva om. Nä, det värsta, det allra värsta var det här:

De skulle skriva uppsatsen för hand.

"Amen mamma, fatta! För hand! Hur jobbigt är inte det!? På nationella provet i svenska fick vi använda datorerna till uppsatsen och det var myyyyycket lättare."

Mamman, som skrivit alla prov och omfattande tentor i hela sitt liv för hand har mycket svårt att uppamma det rätta medlidandet till just detta. ("bra, det låter som att ni behöver öva på handskrivande då")

"Men åååååhhhh...!!"

Dotterns morgonhumör blir inte bättre när storebror kommer nedhasande och ser ut som om han vore åttiotre år och dödssjuk. Det visar sig att han har feber, och alltså måste stanna hemma från skolan idag. (när detta konstaterats blir han så uppåt att han äter sin frukost med stor energi och gott humör. Man kanske skulle vara lite mer sjuk ibland, för att få energi till att vara frisk?)

 "Va?! Ska HAN få stanna HEMMA?? Fy vad orättviiiiist...."

Olika falla ödets lotter. Den ene sitter alltså i högönskelig välförmåga - fast med legitim feber - och tittar på TV idag. Den andre tvingas under svåra umbäranden skriva text för hand.

Mamman och Minecraft

Nu förstår jag hur hjälplösa en del människor känner sig när andra människor pratar om datorer och program de inte begriper sig på. Hur utanför de känner sig.

Mina barn hade nämligen ett större gräl om Minecraft. Ni vet, det där obegripliga spelet som med jättefula pixlar samtidigt går ut på att gräva hål, bygga saker och ha ihjäl häxor? Jag kan för mitt liv inte begripa hur det kan vara kul. (jag menar, när det finns sånt som Skyrim? Där man helt enkelt hugger ihjäl baddies med ett riktigt Mighty Sword of 20+ FrostDamage??)

Grejen var tydligen den att Erik för länge sen hade ett Minecraft-konto som han inte använde. Lisa ville testa och fick låna det. (hon fick det säger hon, säger inte han, det är alltså här grälet har sin lilla pudelkärna) Hon har nu levt och andats Minecraft i ungefär ett halvår och har byggt upp/fått erfarenhet/gjort sig känd som användarnamnet/vad tusan vet jag? grejer på det här kontot. Och nu kommer alltså Erik och vill helt plötsligt sätta igång med att spela Minecraft. På sitt konto. Som han aldrig har gett till Lisa. Minsann. Och nu får hon vackert nöja sig med att spela de gånger som han gör något annat. Typ sover och är i skolan. Man kan inte spela två stycken på ett konto samtidigt.

Det var någonstans här i det här grälet jag kände den där stora hjälplösheten. 1. Hur KAN det där vara så kul? 2. Kan de inte samsas om samma och 3. om det inte går kan de inte bara skaffa ett konto till???

Jag fick en uppsjö av "meh! mamma...!" tillrop kastade tillbaka i ansiktet på mig. Det kostade Massor Av Pengar att skaffa ett konto till Det GICK inte att flytta information. Det GICK inte att byta användarnamn. Elände. Elände. Elände. Problemet var olösligt, fattade jag inte det? Lisa var jobbig och Erik var dummast i hela världen.

Nu har lugnet sänkt sig. Två konton finns nu. Jag är 185 kronor fattigare, men det var det värt. Inte så mycket för husfridens skull som för att slippa få höra mer om detta Minecraft och känna mig som en gammal stenåldersmänniska som inte fattar någonting.

Hon sjunger när hon städar

En fin dag idag. Jag slutade vid lunch som alltid på måndagar, och åkte hem för lite städning. Ibland är det trist, det där med städning, men idag kändes det som en fantastiskt skön grej. Våren körde Fantastisk Marsdag på högsta volym. Altandörr och ytterdörr på vid gavel, fågelkvitter och solsken, och så få dammsuga bort allt grus och göra snyggt och rent. Själen mådde så bra.

Ännu bättre mådde själen när jag tog med den ut i trädgården. Det roligaste trädgårdsarbetet tycker jag är nu, när det är nytt för året och man har längtat genom vintern efter blommor, jord och sånt som växer. Solen värmde så skönt, ogräset har inte kommit igång på allvar, krokusarna och vintergäcken blommade i kapp och jag satte igång med att städa rabatterna.

Det var inte riktigt så här jag planterade krokusarna en gång - men de lever sitt eget liv och flyttar runt i hela trädgården

Det är så oerhört tillfredsställande att vårstäda rabatter - allt gammalt och visset och trist väck och så kommer de fina blommorna fram och hela livet känns nystädat och fräscht.

Här är rabatten utanför köksfönstret innan jag började (jag började med den för att kunna ha något fint att titta ut på varje morgon när jag kommer nedhasande till frukost och behöver något som väcker mig till liv):

Och så här ser den ut efter en stunds rafsande och klippande:

Trädgårdsarbete i mars - är inte det lite som feng shui för själ och trädgård?

Intervallträning à la tonåring

Igår gjorde jag något som jag inte gör så ofta - jag var ute och sprang orientering tillsammans med min son.

De är inte så lätta att locka med på tävlingarna numera, barnen. Det ska helst vara sol. Inte för blåsigt, inte för kallt, inte för varmt, inte för tidigt, inte för långt att åka. Helst ska det helt enkelt vara O-ringen om det ska orienteras.

Vi låter dem vara och tänker att om vi tvingar dem att följa med så är det säkraste sättet att få dem att sluta vilja orientera överhuvudtaget. Låter dem ligga och tryna i sina sängar när vi går upp tidigt och åker iväg. Det är ju så skönt, det där med att ha tonåringar: de kan klara sig ensamma hemma numera. I många timmar, dessutom (till och med över natten, faktiskt).

Men nu är det så att jag bara går runt och hostar, och har inte kunnat träna alls på ett par veckor. Jag ville ut och orientera, men kanske bara en liten kort - och lugn - runda. Så jag fick den galna idén att fråga Erik om han kunde tänka sig att följa med till TetraPak-orienteringen med mig. "Det finns inga barnbanor, bara en lång svår och en kort svår bana. Ska vi springa den korta ihop?"

Och han sa att "ja, det kan vi väl".

Sen fick jag sätta mig på en stol en stund och lugna ner mig.

Och han följde alltså med. Vi sprang. Solen lyste. Erik fick bestämma hur vi skulle springa och så följde jag efter honom. Ibland sprang han fort som en gnu genom skogen, där det var som allra oländigast ("man kan inte småjogga i skogen, mamma, man måste springa fort så att man kan hoppa"). Då kom jag långt efter. Ibland hade han knappt styrfart och joggade långsammare än de som är 85 år och ännu orienterar. Det var på vägarna, där det ju inte är lika kul att springa (även om jag tycker att det är där man kan springa fort eftersom det är platt). Men han var glad och nöjd hela tiden och jag var helt lycklig över alltihop. Vår! Orientering! Skog! Son! Kontroller! Vatten i skorna!

Han kan tänka sig att följa med fler gånger, säger han. Tänka sig!

(Om du vill se hur vi sprang har jag som vanligt lagt upp kartans bildfil med gps-rutten här)

Innehållsförteckning ostbågar: Majs, salt, ostpulver...OSTPULVER?? Nej!!

Vi har varit på barnkliniken på Trelleborgs sjukhus med Lisa idag. Hon har haft problem med ont i magen sedan ungefär ett år. Det har klämts och känts och frågats om avföringsvanor och tagits prover av alla de slag i flera omgångar (och tilläggas bör att Lisa HATAR att ta blodprov så det har varit en pärs för henne). Nu alltså vidare utredning av en erfaren barnläkare.

Och denna erfarna barnläkare lyssnade noga på vad Lisa sa, vad jag sa och vad Lisas mage sa (ja, hon lyssnade på Lisas mage med ett stetoskop). Sen sa hon det som vi nog redan har anat och undrat över på vårdcentralen (men de har sagt att "med största sannolikhet inte"): Det är nog Lisas mjölkproteinallergi från bebistiden som har kommit tillbaka.

Hon är inte säker, men hon tror. Hon har haft andra patienter som också haft mjölkproteinallergi som har "gått över" men som nu efter en tids konstant magvärk fått konstaterat att den i viss mån har kommit tillbaka.

Så nu ska vi de närmaste tre veckorna testa detta. Ingen mjölk. Och då menar jag inte bara laktosfritt, utan INGEN MJÖLK. Precis som när Lisa var bebis innebär det att lusläsa innehållsförteckningar. Inga mjölkproteiner får finnas, inget ostpulver, inte skummjölkspulver (som finns i en hel del matprodukter).

Lisa och jag gjorde en raid på ICA och handlade havremjölk, tofuglass, mjölkfritt margarin osv osv. Ostbågar utgår...

Vad tycker vi om detta, då? Lisa sörjer förstås ostbågarna och mjölkchokladen. Men, om det nu är så att det faktiskt är mjölkproteinallergi som orsakar hennes besvär?

Då jublar vi.

För det skulle vara så himla skönt att kunna peka på att det är just DET som gör att hon har ont i magen. Det går ju att utesluta ur kosten. Det är inget som är livshotande eller handikappande. Det är bara något att vänja sig vid.

Visk, visk, visk...

Jag är lite förkyld och som alltid när jag är det går hela virusinvasionen direkt ner till halsen utan att passera gå och jag börjar hosta. Det är en fruktansvärd rethosta, som brukar vara några veckor eller så, men som den här första veckan brukar resultera i att jag på kvällarna inte har någon röst kvar och får viska.

Har ni märkt det här: Om man har tappat rösten eller har hosta eller så och börjar viska till andra människor? Då viskar de tillbaka! Fast de inte behöver och inte alls har ont i halsen.

Det hänger säkert ihop med att om någon viskar till en så är det oftast i en situation där det krävs. Typ små barn som har somnat, eller det pågår ett högtidstal, eller man har hemligheter. Och så sitter kanske det där så djupt i ryggmärgen att om någon viskar till en i en icke-visk-situation - ja då viskar man helt enkelt tillbaka, utan att tänka efter.

Testa! Fast jag hoppas att du slipper hostan och hesheten...

Jag har precis lärt mig gå. Om tre månader tänkte jag mig springa en mara.

Det här undrar jag mycket över:

Om man i princip är nybörjare på att åka längdåkningsskidor? Och inte bor i de delarna av vårt land som har snö hela vintern? Eller om man inte ens är särskilt vältränad och i princip mäktar med att springa löptävlingar som är 5 km eller så?

Varför i herrans namn anmäler man sig då till Vasaloppet?

Vasaloppet är nio mil skidåkning. NIO MIL. Det är långa backar, det är spår som har försvunnit för åkarna i de bakre startleden, det är för de flesta skidåkning i 8, 9, 10, 11, 12 timmar... Det är ett kraftprov utan dess like. Varför BÖRJAR man med det loppet???

Vasaloppet måste vara i nivå med att springa ett marathon, tycker jag. Om inte mycket värre, faktiskt. Dubbelt så långt, och om föret är som det har varit för de tävlande den här veckan som är, så är varje stavtag, varje bakhal backe en kraftansträngning. Men hur många gånger hör man någon säga att "Ja, jag är inte van vid att springa någonting alls. Jag sprang en del när jag var liten, och sista jag sprang så var det på semestern för 4 år sen då jag sprang en 5 km-runda. Men nu har jag anmält mig till ett marathon om fyra månader."

Inte ofta, va?

Men när det gäller längdskidåkning och Vasaloppet så är det ofta, ofta man hör folk prata så där, eller läser i tidningarna typ att "ja, jag har aldrig åkt skidor men nu har jag anmält mig till Vasaloppet. Jag ska ta tag i träningen vilken vecka som helst. Kanske till och med köpa ett par rullskidor och ge mig ut lite, så man får ordning på tekniken." Senast i dag läste jag om en sådan, Elin Fjellman på Sydsvenskan som i sin krönika (du kan läsa den här) skrev om hur hon och hennes mamma suttit vid varsin dator när anmälningen till Vasaloppet öppnade och tio minuter senare satt med varsin anmälningsbekräftelse. "Jag har aldrig tidigare åkt något som ens liknar Vasaloppet och jag är nybörjare på skidor" skriver hon. Under hösten hade hon varit ute flera gånger på rullskidor, men det gick inte så bra, för hon tyckte det var svårt. Och idag alltså - Vasaloppet.

Jag kan förstå vikten av att anmäla sig till en stor tävling för att få träningsmotivation (det är ju så jag själv gör med anmälningar till marathon för att hålla löpningen igång). Jag kan också förstå de nybörjare som anmäler sig till Vasaloppet eftersom de tänker genomföra klassikern och därför är piskade att genomföra Vasan (fast faktiskt räknas också Engelbrektsloppet, 6 mil, i klassikern...). Men de kör ofta Öppet Spår där det är lättare att hinna köra innan maxtiden går ut eftersom det inte är lika många människor.

Men dem jag inte förstår är alla de andra som verkar tycka att "det är klart jag ska köra Vasaloppet, det verkar vara en kul grej, något man måste göra innan man dör. Och om alla andra klarar det - varför inte jag?"
Vasaloppsveckan i Sälen/Mora är en enorm folkfest. Jag tycker alla borde uppleva den någon gång i livet. Men Vasaloppsveckan består av många olika skidtävlingar. Om man nu är nybörjare utan någon egentlig vettig träning (och om man inte tänker genomföra En Svensk Klassiker) - varför inte börja med Kortvasan? (3 mil) Eller Halvvasan? Eller TjejVasan?

NIO MIL. Fatta hur långt det är. Varför, varför hoppa på det som allra första skidtävling??? Med enorm trängsel överallt (om man inte väljer Öppet spår). När det nu finns tre mils-tävlingar på samma ställe? I samma spår???

Men att-bli-fotograf-drömmen blev åtminstone sann

I kommentarsfunktionen för bloggar finns det olika sätt för att slippa alla dessa spam-kommentarer man annars får. I min bokblogg använder jag kommentarsgranskning (jag måste godkänna varje kommentar för publicering - meckigt, men att behöva rensa bort massor av spamkommentarer är värre). Ganska många andra använder det här fönstret som poppar upp, "bevisa att du inte är en robot". Man får en bild på en rad bokstäver eller siffror man ska skriva i en ruta nedanför, och så brukar det vara ett foto av någon slags siffra. Ofta ser det ut att vara ett foto av olika husnummer/gatunummer. Ni vet:

Det jag funderar lite över är detta:

VEM är det som tar alla dessa fotografier på siffror?? Hur kul kan det vara, att ränna runt på stadens gator och fota gatunummer från portuppgångar, husväggar, brevlådor?? Är det bra betalt? Ska jag slå mig på denna karriär?

Man kan tänka sig någon person som hela sin uppväxt drömt om att bli fotograf när hen blir stor. Och så blev det bara...det här?

Alternativet är det ungefär lika flashiga jobbet att fotografera eller filma byggnader som sedan ska utgöra någon slags bakgrundsmaterial till reportage i tidningarna eller TV. Ni vet - speakerrösten på TV pratar om att "det var idag på förmiddagen Anders Borg förklarade att..." samtidigt som vi ser en bild på riksdagshuset i ett marsgrått Stockholm. Eller en dyster inzoomning av Kumlaanstalten i samband med någon rymning eller så.
Spännande jobb, det där. Gå runt och filma dagsaktuella byggnader. "Men man får i alla fall vara utomhus."