Om att gå på opera med sin snart trettonåriga dotter

Jag tycker om att gå på operan. Jag lyssnar sällan på opera på skiva eller så (nej, det funkar liksom inte att lyssna på opera medan man springer i skogen) men jag tycker om att uppleva opera. Det är så oerhört mäktigt.

Men jag går inte så ofta dit nuförtiden. Har dragit med mig oäkte maken någon gång (på Aida) men har ingen riktig operakompis - och att gå dit ensam känns lite trist.

Lisa spelar fiol, ofta klassiskt som hon gillar, och hon älskar musikaler. Jag har ganska länge funderat på om hon någon gång kommer att uppskatta opera också. Det hade ju varit jättekul att ha sin dotter att gå på operan med! Så nu igår testade vi, med Bohème på Malmö Opera. Skulle hon gilla? Skulle hon gäspa? Skulle hon vägra lyssna mer och vilja gå hem redan i pausen???

Hon tittade. På orkestern nere i orkesterdiket (vi satt på fjärde raden så vi hade god utsikt över dem), särskilt violinisterna förstås. På scenografin. På allt som fanns på scenen i andra akten ("mamma - jag bara älskar barnen, särskilt hon i de blå och vita kläderna"). Hon läste i programmet. Hon läste på textmaskinen.

Och hon lyssnade. ("mamma - hon kan sjunga fast hon ligger ner på rygg!") Inte ett ljud om att "förstår inte vad som händer" eller "långtråkigt" eller "vill gå hem". Hon  lyssnade och jag tror hon fick just den där "första-operan-upplevelsen" jag så gärna ville att hon skulle få. Den där upplevelsen när man fattar att sångarna inte har någon mikrofon. Att de bara med sina röster och kroppar kan få fram sång som fyller ut en hel stor sal. Och inte bara fyller ut - att de kan sjunga så att det känns så starkt i bröstet på den som lyssnar.

Vilken tur att det var just Bohème vi började med! För vilken otrolig föreställning det var! Allra mest imponerad blev jag av sopranen (Olesya Golovneva) som sjöng Mimis roll. Mimi ska ju vara en liten mager stackare som dör i tuberkulos. Inte vet jag om Olesya annars är lite kraftigare - men nu var hon just så liten, mager och spetig som den påhittade Mimi är. Och i denna lilla spetiga kropp rymdes en av de otroligaste röster jag någonsin hört. Hur KAN hon sjunga så med den lilla kroppen?? Det var makalöst. Och när hon sjöng tillsammans med Luc Robert (Rodolphe) så kom tårarna. Inte för att jag egentligen greps av själva storyn (fast den är sorglig så det räcker), utan för att det helt känslomässigt var som att bli påkörd av ett tåg. Rösterna! Musiken!

Mimi

Så Lisa lyssnade. Och jag tror att hon också fick den där bli-påkörd-av-tåg-känslan. Jag hoppas! För tänk vad kul om jag nu har fått  min operakompis.

Fem minuter före.