LGs i Berlin

Att gå vilse i skogen är inte det första man tänker på att man skulle kunna göra när man är i Berlin. Möjligen gå vilse bland gatorna, eller inte hitta rätt i tunnel/tåg-nätet. Men i Berlin finns det ett antal parker som inte är parker lika mycket som skogar. Berliner Wälde tror jag de kallas. Det fanns en i närheten där vi bodde – Mugglarskogen i Mugglarområdet (Müggler…). Jag gav mig ut att springa i den skogen på tisdagskvällen, och insåg ganska snart att den var 1. stor och 2. full med ett myller av vägar och stigar. Min plan B var att springa tillbaka exakt samma väg om jag inte hittade ut ur skogen - men kom efter ett tag ut bland hus och gator och kunde snart hitta tillbaka till husbilen. Väl där övertalade jag Håkan att också se skogen (du måste! Den är fin! Massor av stigar! Upplevelse!) varpå han också gav sig ut…och sprang hyfsat vilse bland stigarna. En runda som skulle varit ca 3 km pga en ömmande lårmuskel – blev drygt 11 km. Men han kom tillbaka. Och var lika fascinerad av denna storskog mitt i stan som jag. (mycket större än Bokskogen, kom vi fram till)

Hela onsdagen turistade vi. Det var ungefär tjugo år sedan vi var i Berlin senast, och oj, vad mycket det hade förändrats. Alexanderplatz minns jag som en öde stenöken, med tråkiga kontorsbyggnader och ett hotell invid. Nu var det ett enda myller av folk, restauranger, affärer, gatuförsäljare, gatuartister, plingande spårvagnar, ölbarer, kringelförsäljare, frukt, ballonger…
 För att inte tala om Potsdamer Platz – från ett taggtrådsingenmansland via den gigantiska byggarbetsplats jag såg den som senast jag var här till det det var nu: nya byggnader, myriader av folk och minnesmärken över muren. Fascinerande.

Givetvis gick vi vidare till Brandenburger Tor. Det är där man går i mål på Berlin Marathon, och jag gick förstås och funderade på hur det kommer att kännas nästa gång jag springer (går? linkar? kryper?) under den i slutet av september.

Och så var vi förstås tvungna att gå runt på KaDeWe’s delikatessavdelning på sjätte våningen och fingra på alla dessa fantastiska matvaror man kan köpa där. Presentförpackning med sex olika chiliinläggningar? Färdig deg för olika kakor, i dekorativ flaska med ingredienserna lagda i skikt? Alla möjliga champagner, med en bar för provsmakning intill? Det hittar man där.

'

Och så åkte vi tåg. Och tunnelbana. Och S-bahn. Och spårvagn. Och ännu mer tunnelbana och S-bahn. Aldrig att man åker så mycket kommunalt hit och dit som när man semestrar i en storstad. Jag höll tunnelbanekartan som någon slags snuttefilt i handen hela dagen.

En milstolpe: att Erik har lärt sig så pass mycket tyska att han själv kunde beställa glass till sig och Lisa.  (stolt moder stod och trampade i bakgrunden men Lade Sig Inte I)

Den långa dagens runttrampande och tågåkande belönades med middag på en restaurang vi hade siktat dagen före, när vi irrade oss förbi med husbilen på väg dit vi skulle stå med den (Köpenick). Det var ett argentinskt steakhouse som skickade ut underbara dofter mot oss hungriga stackare i husbilen utanför. Nu lyckades vi hitta tillbaka till den via tåg/tunnelbana, och åt en fantastisk middag där.

Idag har vi kört ut ur Tyskland som tog slut fortare än vi hade tänkt oss. Plötsligt tornade den tjeckiska gränsen upp sig och vägen ville ha betalt för att vi körde på den. Med en s.k. ”vignette” inhandlad för 15 euro, uppklistrad i vindrutan körde vi vidare. Barnen förundrades över alla skyltar på ett språk som ingen av oss förstod ett jota av (”mamma, hur kan de små barnen egentligen lära sig prata här?”) och vi förundrades över hur landskapet kunde gå från ”platt” till ” våldsamt kuperat” på nästan ingen tid alls.

Efter att ha tråcklat oss igenom Usti nad Labem och Decin och o-at över utsikter och husfärger (extremt klara färger verkar poppis på hus här, typ äppelgrönt och ill-cerise) hittade vi en camping mitt ute i ingenstans. En lång, smal, slingrig och brant väg ledde ner till den (och jag har redan börjat fundera över hur vi ska ta oss upp härifrån i morgon), men campingvärdinnan bevärdigades förstå min tyska och berättade att wi-fin var fri och allt vatten på campingen gick att dricka, så just nu är livet rätt bra.

LGs i Tyskland, måndag och tisdag

Vi är i Tyskland. Det är precis lika varmt här som det var i Vismarlöv, om inte varmare. Men det borde ju vara rätt lugnt, eftersom vi har AC i husbilen åtminstone när vi kör?

Nej. För vi har inte AC, tydligen. För den har med perfekt timing inför vår semesterresa packat ihop och dött.  Det kommer luft från fläkten. Men det kommer inte kall luft. Så vad det nu är som har pajat – AC-vätskan (heter det säkert inte) som läckt ut ur systemet eller den lille tomten som bor där inne har tagit semester – så är det väldigt, väldigt varmt när vi kör.

OK. Fönster ner, alltså.

Första kvällen ställde vi oss på en stellplatz utanför Greifswald. De tyska stellplatzerna är lite mer än bara parkeringsplatser för husbilar – de är små campingplatser i miniatyr. Det finns toa, dusch, och så grejer att gulla med husbilen med, typ fylla på färskvatten, tömma toa och gråvatten och så där. De kostar pengar, men mycket mindre än vanliga campingplatser. Och så står det bara husbilar där.  

Stellplatzen utanför Greifswald var fin. Tät, fin gräsmatta. Fläktande svalt (äntligen). Rena toaletter och artiga tyskar. Ordning och reda. Ingen pratar engelska som jag trodde att de numera skulle göra lite mer, men de vi har mött tillhör nog den generationen som aldrig fått lära sig engelska i skolan. Så vi tar oss fram med min riktigt urusla tyska, handgester och snälla leenden. Typ. (jag trodde stellplatz-ägarinnan ville skörta upp oss när hon ville ha 20 euro extra, men det var pant för nycklarna till toahuset hon ville ha…)

Måndagsmiddagen intogs i sällskap med både herr O.P Andersson och en fläder från Halland, för det var vi minsann värda. Matjessill och potatis till det.

"Det är som en sjukdom" konstaterade stellplatz-ägarinnan när hon såg våra barn

Min vanliga oro för diverse ting som kan få fel väckte mig mitt i natten och tyckte att det faktiskt luktade konstigt i husbilen. Luktade det inte lite gasol? Va? Fanns inte risken för att husbil och kär familj skulle kunna sprängas i luften vilken sekund som helst? Jag försökte lugna ner oron, men den gav sig inte. Till sist trampade jag ilsken ut ur husbilen och stängde helt av gasoltuben, bara för att oron skulle kunna gå och lägga sig och låta mig sova. Sömn inträffade äntligen. (det kanske faktiskt luktade lite gasol, så på morgonen drog Håkan åt alla skruvar på aggregatet en extra gång)(kanske jag kommer att sova i natt?)

Vi hade tänkt oss en rejäl sovmorgon, trötta efter O-ringens 04.45 varje morgon. Men en granne till stellplatzen hade tänkt sig annorlunda. 07.57 drog hen igång sin motorsåg, och sedan ägnade hen sig åt att kapa ved eller nåt, med stor lust, frenesi och tysk noggrannhet i minst en timme. Sen var vi ordentligt väckta, och kunde så småningom bege oss åt Berlin.

Vad man inte ska göra när man kommer till Berlin: missa avfarten till Berliner Ring om man ska köra österut på den. Gör man det, så kommer man på Berliner Ring åt väster, och sedan går det inte att ångra sig på många mil. Mil som går genom vägarbete, dessutom. Är man sedan riktigt osmart, så försöker man sig på att gena sig igenom Berlin istället för att köra tillbaka genom vägarbetet. Genom Berlin. I 30 graders värme, utan AC. Med en husbil. Med en GPS som uppenbarligen inte var uppdaterad med kartor för gamla öst-Berlin visade det sig.

Vi kom fram dit vi hade tänkt oss – en ställplats i Berlin Köpenick, nära floden Spree. Men det tog en anings längre tid en vi hade planerat.

Nu sitter vi vid Spree, och orkar inte röra oss en meter. Erik matar sothönorna med ost (hoppas de inte har laktosintolerans), och åskmolnen hopar sig. I morgon drar vi in till Berlin city och gör sånt som turister bör göra där.

Reseförberedelser à la familjen LG

Så i morgon är det dags för familjen LG att resa iväg två veckor med husbilen. Vi tänker oss genom Tyskland, Tjeckien och Österrike - men det kan ändras beroende på lust och väder. Hur förbereder vi oss för detta, då? Förutom att packa ner typ allväderskläder som passar för 30 graders värme eller 15 grader med regn? En husbil har rätt begränsade packutrymmen, så man får välja noga.

Fadern - får ett stort behov av att köpa nya saker inför resan. Vår gps är gammal och ouppdaterad. Den skulle behöva bytas ut. Och behöver vi inte en TV till husbilen? Och givetvis är det nu cykeln ska få det där nya framdäcket den behöver. Fiffig husbilselektronik typ 149 olika laddarsladdar behövs förstås alltid inventeras och fyllas på.

Modern - går runt och oroar sig för allt som möjligen skulle kunna hända. Husbilen kan gå sönder. Vi kan gå sönder, bli sjuka och vara tvungna att åka till sjukhus. Vi kan bli rånade. Vi kan krocka. Vi kan räkna fel på pengarna och bli panka mitt i en tjeckisk bondby. Herregud, allt kan hända. Egentligen borde det vara säkrast att ställa husbilen på bekvämt avstånd, typ Röstånga camping, i två veckor och njuta av tryggheten där. Fast det är svårt att se Brandenburger Tor och utsikten från alptopparna då förstås.

Dottern - tror inte hon kommer att överleva denna prövning. Två veckor utan wi-fi!!? Två veckor utan bästisen Magda? Det är inte att stå ut med. Inte kunna chatta med kompisarna på Kik. Inte följa sina livsviktiga kanaler på Youtube. Jamen fatta...det här är allvarliga saker och förmodligen kommer dottern att drabbas av sociala svårigheter redan vid ankomsten till Rügen.

Sonen - reaktion 1: "Va? Ska vi åka någonstans?"
reaktion 2: febrilt installerande av spel på laptopen, spel på 3DS, på vanliga DS, på telefonen... Här gäller det att överleva. Husbilar är av ondo. De är trånga, luktar illa, man blir åksjuk i dem...och man kan inte ta med sitt PS3 i dem. Elände.

Så, i morgon åker vi. Jag ska försöka uppdatera bloggen så ofta jag kan. Men det är ju det där med wi-fi...

Barnarbete på O-ringen...

Vi har precis kommit hem efter en vecka i Kristianstad, där Malmö OK var en av de arrangerande klubbarna för årets O-ringen. Det är förstås en upplevelse vi kanske bara kommer att få vara med om en gång i livet. O-ringen vandrar runt i landet, och det var tjugo år sedan den var i Skåne senast.

Det var otroligt många människor. Det var strålande och gassande sol. Det var väldigt dammigt, väldigt svettigt och väldigt mycket att göra. Visst var det kul att få vara med om detta - men det var också jobbigt. Mobilen väckte mig 4:45 varje morgon. Dagen full av sanslösa mängder människor, datorer (jag satt i inre tävlingsexpeditionen och lade in ändringar (med mera...) i tävlingsdatabasen), mystiska lappar, ett ständigt brus av framhasande orienterare som precis gått i mål och stapplade mot vätskestationen efter målgång, speakern som ständigt jublade fram ställningen i de olika klasserna, stress, hojtanden, radiotrafik ("starten till tävlingsexpeditionen, kom"....*bruuuus*), damm så att datorer och skrivare rasade ihop i rena skrämselhickan, värme, smuts, svett...
Vi var tillbaka på campingen (en fotbollsgrusplan...) kanske vid 17-18-tiden. När middag lagats och ätits var jag så trött att jag inte ens orkade läsa böcker. Jag försökte - men orden gled runt som om det vore fredagskväll-klockan-22-efter-jobbig-vecka-och-två-glas-vin-till-middagen. Det gick inte. Om inte jag orkar läsa böcker - då är jag trött, vill jag lova.

Och om jag var trött...så var barnen ännu tröttare. De jobbade också! Minst lika länge som jag. Lisa och hennes bästis Magda jobbade i en av arenans kiosker med att servera kaffe, korv och hamburgare. Långa köer med orienterare som ville ha mat och kaffe NU NU NU!! Och Erik jobbade i barnpassningen. Han lekte sig igenom dagarna (i ett tält där det säkert var femtio grader varmt) och hade ständigt ungefär trettio barn omkring sig, iförda reflexvästar och huggandes med dinosaurier och trätandes om vems tur det var att ha stora traktorn.

Så det här var O-ringenveckan för mig i år: tröttheten och värmen. Och stoltheten!! För oj! så duktiga barnen var! Flera gånger hela veckan kom det folk från barnpassning/kiosk och berättade för mig eller Håkan (som jobbade i en av starterna och hade det minst lika hektiskt som någon av oss andra) hur duktiga och trevliga barn vi har. Hur bra de klarade sina jobb. Hur omtyckta de var.

Och barnen växte. De hade eget ansvar, egna arbetstider, egna uppgifter utan någon mamma eller pappa i närheten. När dagarna var slut och vi låg där och vegeterade i stolarna utanför husbilen så fick de berätta om saker som hänt. Sura kunder som krävde mjölk i kaffet fast mjölken var slut. Barn som blev osams över ologiska saker (välkommen till föräldralivet...). Alla människor de sett. Barn som krupit upp i knäet när de längtat efter mamma och pappa och låtit sig tröstas av en femtonåring.

Det blir nog folk av dem i framtiden, tror jag.

Om färjepriser

Det här tycker jag är mycket märkligt:

I september ska vi åka till Gotland över en helg. Jag, Håkan, Erik, Lisa och så husbilen också, eftersom det just den helgen ska ställas till med bröllop och pappas hus som vi annars bor i är fullt.

Gotland är en del av Sverige. Färjeresan dit borde inte kosta mycket. Jag förstår att det är människor som måste få lön, drivmedel som måste köpas, avskrivningskostnader bekostas, fiskar lugnas och vattnet få sin avgift. Kanske Neptunus kräver tullavgift också, vad vet jag. Jag förstår att det kostar. Men kunde inte detta subventioneras eftersom vi fortfarande gör en resa inom Sverige??? Nej. Det kan det inte. Gotlänningar betalar halva priset på biljetten (och enligt mig borde de inte betala något alls). Alla vi andra får betala fullt pris. Dyrt.

Två vuxna, två barn och en husbil kostar 1 440 kr, Oskarshamn - Visby enkel resa.

Måndagen 28 juli ska vi påbörja vår semesterresa via färja från Trelleborg till Sassnitz. Hej och hå, livet leker, vi ska utomlands. Vi måste inte till Tyskland, för vi bor inte där, har ingen familj där, ingen vi känner som bor där. Vi måste inte ens åka färja eftersom det går att köra genom Danmark över broar. Men - det är ett smart sätt att resa om man vill komma snabbt ut i Europa.

Alltså - frivilligt. Semester. Glassigt och flashigt. Nu väntar jag mig inga subventioner.

Men vad kostar då resan till Tyskland? Exakt samma upplägg? Båda resorna är ungefär lika långa?

Två vuxna, två barn och en husbil kostar 799 kr, Trelleborg - Sassnitz, enkel resa.

Smaka på den. Semesterresan utomlands är nästan hälften så dyr som inrikesresan.

Det är något som är fel här. Eller hur??

Den långa födelsedagssången

Vi var på kalas igår. Håkans mamma, Anne, fyllde 78 år. Och precis som alltid när hon fyller år, så var hennes och Nisses vänner där, förutom familjen (vår familj, Håkans bror och Annes syster). Kalas är aldrig min grej - jag sitter för det mesta tyst och längtar hem. Men det finns ett tillfälle på just de här kalasen som jag tycker mycket om. Det är när kaffet har serverats, avecen har slagits upp och det ska skålas för födelsedagsbarnet. Då sjunger de en alldeles speciell födelsedagssång.

Kanske sjungs den på andra håll i Skåne, jag vet inte. Men jag har bara hört den på kalasen med Annes och Nisses vänkrets (och, ja, så har vi sjungit den på våra egna barns kalas, för de gillar den). Den är lång. Den är med skål-paus i mitten. Den ska avslutas med ett skånskt trefaldigt leve. Och i allra sista strofen ska det dras ut på orden i ett ljungande crescendo: "ja, det öööööönskaaaaar viiiii!"

Och just detta, den här sången, skålandet och när "det ööööönskaaaaar viiiii" ekar ut i sommarkvällen - det är sommar för mig. Anne fyller år precis mitt i sommaren, Nisse i mitten på augusti, och vi sitter alltid utomhus på deras kalas. I alla de tjugofyra år jag varit tillsammans med Håkan, på Annes kalas, på Nisses kalas, alla dessa sommarkvällar...så har jag hört "öööönskaaaar viiiii" och känt den där vällustrysningen utefter ryggraden.

De har förstås sjungit den långt innan jag träffade Håkan. Långt innan Håkan fanns till också. De lärde känna varandra när de var små. På 40-talet! Och de har alltid sjungit den där sången på kalas.

Nu är de gamla, allihop. Skaran krymper. Rolf är inte med längre. Gunvor har inte varit med på många år. Pelle sitter inte heller med. Det står en rollator parkerad intill bordet. Någon hör inte vad de andra säger. Någon annan har svårt att hänga med i samtalet kring bordet. Men - alla reser sig upp när det är dags för Långa Födelsedagssången. Alla sjunger. Som de alltid har gjort.

I varma julikvällar har den sjungits. I huttrande regn under parasoller, i åskvärme, i kall augustikväll och perfekt sitta-ute-värme. I sol. I blåst. Med barnskrik i bakgrunden. Men just igår grep den mig mer än vanligt, den där sången. Förra året var både Rolf och Pelle med kring bordet. Vilka sitter med nästa år? Vilka sitter med runt bordet nu i augusti när Nisse fyller 80? Hur länge kommer den här födelsedagssången att sjungas? Kommer någon att minnas den? Kommer våra barn att fortsätta sjunga den?

Kan det någonsin vara sommar utan att "ja, det öööönskaaaaaar viiiii!" stiger mot sommarkvällens himmel?

Ja, detta skall vara
Ja, detta skall vara
en Annes skål, hurra!
Ja, detta skall vara
Ja, detta skall vara
en Annes skål, hurra!

Skam för den som icke
Annes skål nu dricke
Drick rent uti glaset
för så gjorde jag
Hurra! Hurra! Hurra!

(alla skålar)

Hurra! Hurra!
Den skålen var bra!
Hurra! Hurra!
Den skålen var bra!
För hon ska leva
För hon ska leva
För hon ska leva i många år.

Och när hon har levat
Och när hon har levat
Och när hon har levat uti hundrade år
Ja, då ska hon skjutas
Ja, då ska hon skjutas
Ja, då ska hon skjutas på en skottkärra fram

Ja, det önskar vi
Ja, det önskar vi
Ja, det önskar vi

(och så ett skånskt trefaldigt leve: Hon leve! Hipp hipp Hurra! Hurra! Hurra!)

Elak fotbollshumor...

Nämen ni vet. Jag är inte intresserad av sport. Inte av fotboll, inte av fotbolls-VM. Men jag satt i min läsfåtölj igår kväll och läste, medan oäkte maken tittade på semifinalen mellan Tyskland och Brasilien.

Det väsnades oupphörligen från den där TVn. Mål efter mål spottades in och brasilianarna grät förtvivlat i publiken (och överallt annars också, säkert). Jag lade ner boken och kollade på hur Tyskland på bara några minuter fullständigt krossade Brasilien. Action-underhållning, faktiskt.

Men sen kom ju det här riktigt roliga...de sociala medierna. Twitter är de snabba och elaka kommentarernas paradis, och jag kunde förstås inte låta bli att kolla alla tweets på hashtagen #brasilvsgermany.

Sanslöst roligt. Jag blev sittande med det resten av kvällen, nästan. Det är något med misslyckanden inom sport som utlöser människors elakaste humor. Och är det något jag skrattar åt så är det elak humor (ja, jag är troligen ond rätt igenom). Och bilderna...

Klart det inte gick att låta Rio-Jesus vara ifred:

Eller roa sig med flaggor:

Eller photoshoppa fotbollsplanen:

Eller den här korta videosnutten, som fångar hela matchen på 10 sekunder:



Och så den sjuka humorn - flera föreslog att Brasilien skulle ta in Neymar i andra halvlek, trots att han var rätt skadad:

Neymar coming out after half time...

Och så ett antal kommentarer på vad som försiggick i de respektive målen:

Tysklands målvakt

Live photo of Brazil's defense

Fotboll och sport....nej. Inte min grej. Elak humor på Twitter?? Oh ja!

Naturlig reaktion

Om man kommer ut i köket och ska använda disktrasan till något? Och om då inte disktrasan hänger på sin plats? Fattar man inte misstankar då??

Och om man då i sina elaka misstankar går direkt upp till sonens rum och när man öppnar ser att han har flyttat bort alla saker från skrivbordet och står där med disktrasan i handen?

Visst är väl den naturliga reaktionen då att fråga "Vad är det du har vält ut nu? Va?!"

Inte sjutton kunde man väl tro att killen faktiskt helt av sig själv håller på att röja sitt skrivbord på onödiga prylar, och dammtorkar det???

Fast. Det var det han gjorde.

Jag kanske har hämtat mig ikväll någongång.

Svaren på alla frågor - fråga en femtonåring!

Hade en längre diskussion med min son idag (vid frukostbordet, förstås). Han har börjat bekymra sig en hel del för världen och dess befolkning, framtiden och säkerhet och livet och andra diverse hyfsat stora frågor.

Det som bekymrar honom är att det känns så vanskligt att bara ha ett ställe att bo på. Att vi liksom bara har Jorden, utan någon som helst vettig back-up. "Tänk, det behövs bara att någon stor asteroid krockar med oss så är det slut. Och det finns många asteroider i rymden, mamma, tänk på det. Eller att det smälls någon stor atombomb och blir atombombskrig. Då är det slut med allting."

Så vad han vill är att "de skyndar sig lite med att åka till rymden och kolonisera andra planeter". För då har vi andra ställen att bo på. Samt att vi då dessutom kan gräva upp lite värdefulla metaller på de där andra planeterna som kan vara bra att ha för oss här på jorden. Eller hemföra lite Helium3 som är en schysst energikälla.

Inte nog med att dessa planeter då blir en bra back-up. Det hela löser dessutom överbefolkningshotet här på jorden. Och hotet från krig: "då gör man helt enkelt så att alla som tillhör en religion får bo på en planet, alla som har en viss politisk åsikt får bo på en planet, och så vidare".

Jag funderade lite över hur vi har uppfostrat honom egentligen, när han har så svart-vita lösningar på alla problem och tycker att alla är dumma när de inte fattar hur lätt allting faktiskt kan lösas, men kom fram till att det är ganska typiskt femtonåringstänk, det där. Fast jag kunde förstås inte låta bli att argumentera emot honom - det är rätt kul. Hur gör till exempel människor som är kristna (och borde bo på kristen-planeten) och samtidigt har en radikal vänster-politisk hemvist (som ju har en egen planet...)? Eller, om de konverterar till en annan religion? (meh! då flyttar de ju förstås till den planeten, mamma!) Eller om de (hu!) blir kära i någon som har en motsatt politisk åsikt eller tillhör en annan religion?

Och så kvarstår den största frågan av alla: om man nu skeppar iväg alla med specifika religioner och politiska åsikter till respektive planet, och låter ganska stora mängder människor åka till planeter rika på metaller för lite lukrativt gruvarbete? Vilka är det då som ska bo kvar här på Jorden? Och liksom få njuta av freden, de stora ytorna och välfärden?

Det kändes lite underförstått att han själv skulle vara en av dem. Att Någon Annan skulle flytta iväg. Vem mer än han skulle få bo kvar, då? Alla vi ateister?

Intressant. Under tiden vi funderar på detta så jobbar vi vidare med killens uppfostran.

För vissa...

För andra...

Fantastiska statyer!! Jag älskar dem!

Näst sista dagen före semestern, och jag borde definitivt ha annat för mig på jobbet än att sitta och nörda ner mig i fotografier jag hittat på nätet. Ändå är det det jag har gjort nu första morgonstunden. Jag kunde inte låta bli. Jag har suttit här nu och flippat fram och tillbaka och varit fullständigt överväldigad - vilka statyer!

Det finns en facebooksida som heter 1.000.000 Pictures där tydligen vem som helst får dela med sig av sina finaste foton, och där hittade jag den här serien på statyer och skulpturer som finns i städer över hela världen. När jag läste konst för många år sedan så var det kanske skulptur som var det mest fascinerande för mig. Tredimensionell konst! Och hur KUNDE de hugga fram sådana bilder ur marmor? Och hur kan man ens tänka tredimensionellt när man skapar? Och fascinationen över det där Michelangelo sade om att han "befriade en skulptur ur stenen den fanns i".

Nå - detta är inte sten, utan mest gjutna statyer. Men vilken otrolig fantasi! Jag är fullständigt överväldigad.

Här är tio bilder. Njut!

Loveland, Colorado

Las Colinas, Texas

Chong Fah Cheong, Singapore

Taiwan

Freedom Sculpture, Philadelphia, Pennsylvania

Bryssel, Belgien

Statue of an anonymous passer-bay, Wroclaw, Polen

Zen Sculpture, New York

Bratislava, Slovakien

Salmon Fish Sculpture, Portland

Ett frukt-ansvärt erkännande

På The Oatmeal (för övrigt en sida där jag brukar hitta många roliga saker...) hittade jag den här serien om frukt:

"My relationship with fruit"

Precis! så där är det hemma hos oss också. Vi är riktigt urusla på att äta frukt. Jag köper hem frukt när jag veckohandlar. Vi lägger upp det vackert och aptitretande i en stor glasskål i köket. Och så när det är dags att veckohandla nästa gång så får jag slänga ungefär hälften av det jag köpte förra veckan.

Vilket slöseri! Och vi borde verkligen skärpa oss. Borde. För alla vet ju att frukt är bästa mellanmålet och yada-yada bla bla... men det är ytterst sällan någon av oss drabbas av det oemotståndliga begäret efter ett äpple.

Och bananer? Jag tycker väldigt mycket om bananer. Den dagen vi köper dem. Möjligen dagen därpå. Sedan blir de mogna och brunprickiga och jag mår illa bara av att känna lukten av dem.

Barnen är något duktigare än jag - det händer faktiskt att de tar någon frukt till sitt mellanmål (som annars är mackor). Men jag får verkligen tvinga i mig någon frukt då och då bara för att jag känner att jag måste.

Och visst - jag kan nu höra alla era argument: "jamen frukt som är så gott...", "varför gör du inte en god fruktsallad?", "skiva ner lite frukt i flingorna", "gör en smoothie". Jodå. Vi gör det. Typ en gång om året. Vi borde göra alla dessa smarta och nyttiga saker oftare, men vi gör det inte.

Och så ligger frukten där och mjuknar och blir brun och luktar äckligt och drar till sig bananflugor. Bluöörghh....!

Vår nya last

Nu blir det lite smygreklam här i bloggen - men det är så att större delen av familjen har fått en ny last. Nämligen ICAs egen citron-lime-saft. Den här:

Den är galet god! Just nu går det ungefär en flaska sådan saft i veckan här hemma. En riktigt bra törstsläckare är den, och inte särskilt söt (känns det som...)
Står på vanliga safthyllan på ICA.