Husmoderns vardag del 57 - att laga handdukar

Husmodern stirrar på högen av handdukar av olika slag som saknar hankar. De stirrar luddigt tillbaka på henne. Husmodern suckar.

Tid går.

Husmodern förbarmar sig en ledig dag över handdukshögen. Lång tid har passerat. Den understa handduken har legat där i många år. Kanske en livstid. Husmodern rotar fram symaskinen från dess undangömda tillvaro längst bak i garderoben, bakom datorskärmar och annat grejs som kan "vara bra att ha". Husmodern kånkar ner symaskin, handdukar och sylåda nerför trappan med fara för sitt eget liv (varför gå två gånger? bäst att skynda sig när nu handdukslagarinspirationen har slagit till)

Husmodern inventerar sylådan. Konstaterar att bara svart bomullsband finnes. Det står säkert i husmorslagen att man ska använda bomullsband i samma nyans som handduken när hanken lagas, och om inte samma nyans finnes så åtminstone vita bomullsband. Men denna husmorslag har just denna husmoder brutit så många gånger mot att hon känner att ännu ett brott nog inte gör vare sig från eller till när hon någon gång i framtiden står inför husmorsguden och ska dömas. (va? inte krusat örngottsbanden? Aldrig bonat ett golv? Aldrig kokat sylt eller saft? Och....vafalls? Köpt färdig potatisgratäng??? Tusen år i skärselden, marsch pannkaka!)

Husmodern tar av höljet på symaskinen. Sätter sig och stirrar dumt på den en ganska lång stund eftersom hon totalt har glömt bort hur man trär en symaskin. Pillar lite med tråden en stund och låter sedan händerna komma ihåg av sig själva.

Inte så svårt, förstås.

Husmodern funderar lite till och kommer på hur man ställer in sicksack-söm på symaskinen. Trampar igång symaskinen (jodå, den är elektrisk men pedal finnes förstås). Symaskinen låter som om den höll på att dö. Tänk valross i kläm mellan Titanic och isberg så har ni ljudbilden. Husmodern tycker att symaskinen är lite kinkig - så himla länge sen var det väl inte sedan den fick service? Eller har den någonsin fått det, egentligen? Äsch, det är ju inte som att den är överarbetad. Kinkig är den. Hon trampar lite hårdare på pedalen, och symaskinen stånkar igång stygn för stygn samtidigt som den brölar värre än en ko i sjönöd.

Efter en stund kommer symaskinen ihåg att den är just en symaskin och inget animaliskt. Den lugnar sig och börjar sy. Husmodern kommer ihåg hur man gör för att sy. Och det är ju inte så svårt.

Ungefär femton minuter senare har alla handdukarna snygga (nja, svarta) och prydliga hankar.

Kan husmodern möjligen ta tag i den där högen lite tidigare nästa gång?

En bloggrubrik för varje dag i november

En förutbestämd bloggrubrik att skriva om varje dag i en hel månad - i februari hängde jag på Lisa på bloggen Onekligen som gjorde precis så under januari månad (fast jag var alltså lite sen på det). Himla kul hade jag! Och nu kör hon igång en sådan där månad igen, Lisa (Onekligen) och jag bara jublar och är med igen. Den här gången tänker jag inte ändra på några rubriker utan göra som jag är tillsagd. Typ. Det här ska det skrivas om:

1. Kolla! Så här ser det ut utomhus idag.

2. 5 saker jag tänkt på idag

3. Ibland tänker jag att jag borde…

4. Kolla! Här är en bild på mina fötter i ett par skor jag gillar.

5. Hepp! Dagens boktips!

6. Månadens djur är givetvis…

7. Kolla! Så här ser jag ut idag.

8. Ibland blir jag avundsjuk på…

9. 5 saker jag borde ta tag i

10. Kolla! Här har jag ritat en hund.

11. Månadens färg är givetvis…

12. Hepp! Dagens filmtips!

13. Kolla! Här är en av mina favoritplatser.

14. Om jag skulle skaffa mig en ny hobby så skulle det bli…

15. 5 saker jag blir glad av i vardagen

16. Kolla! Så här ser min autograf ut.

17. Hepp! Dagens tv-tips!

18. Ibland retar det mig att…

19. Kolla! Det här åt jag idag.

20. Om jag skulle skaffa mig en ny ovana så skulle det bli…

21. 5 saker jag blir irriterad på i vardagen

22. Kolla! Här bor jag.

23. Hepp! Dagens måltidstips!

24. Månadens klädesplagg är givetvis…

25. 5 grejer jag alltid har i kylskåpet

26. Kolla! Här jobbar jag.

27. Ibland skulle jag vilja…

28. Hepp! Det här tycker jag alla bör läsa.

29. Det var onekligen väldigt roligt när…

30. Kom ihåg

På lördag är det dags för första, alltså!
(särskilt spännande tänker jag att det ska bli när jag har "ritat en hund"... eller ger tv-tips (jag!))

Virvelvinden i Vismarlöv

Jag har en alldeles förträfflig vecka just nu. Barnen har höstlov, och jag har tagit ut kompledigt och semesterdagar och är ledig hela veckan jag också. Yej!!

Vi ska inte göra något särskilt, åka iväg eller så. Nej, det är en ren återhämtningsvecka. Åtminstone för barnen.

Själv tänkte jag ägna veckan åt sånt jag aldrig någonsin hinner med annars. Sånt som ligger och skrapar som ständiga dåliga samveten. Ni vet - högen med handdukar som borde få nya hängare påsydda, kylskåpet som är så smutsigt att jag drömmer mardrömmar om att min bror Petrus skulle titta in i det (han är livsmedelsinspektör...). Fönstren som borde putsas, skåpsluckorna i köket som inte torkats av sedan 2005 eller så (nä, jag överdriver inte). Kassen med ärvda kopparkärl som ska putsas och så projekt Receptpärm del 2 där lösa recept ska sättas in så jag slipper leta igenom den där eländiga bunten varenda gång jag ska ha något särskilt.

Och så ska det springas (jag har nu kommit så långt i min återhämtning att det inte längre gör ont när jag springer - stor framgång). Det ska bloggas (se bara, as we are speaking vad duktig jag är), nya kläder ska inköpas till barnen, husbilen vintervileförberedas och irriterande rosbuskar ska grävas upp och dö.

OCH så kommer jag att ha tid för att läsa. Jodå. Detta är en mycket bra vecka.

Aj. Pust. Stånk.

Ni vet det där om att "aldrig mer ta ett enda löpsteg..." jag bestämde mig för under sista kilometrarna under Berlin maraton?

Nja. Så kan vi inte ha det, faktiskt. Hur skulle jag då fått lyssnat på ljudböcker som ju faktiskt är en ganska trevlig syssla?

I söndags sprang jag orientering på ett blött Revingehed - men där var så många kontroller att hålla reda på, och blöta dyhålor att undvika så där hann jag egentligen inte känna efter hur det kändes att springa igen.

Men igår - då gav jag mig ut på den första löprundan sedan maran. Tänkte att det skulle bli skönt att få komma ut efter jobbet i en höstig skog.

Fast det var det inte. Skönt, alltså. Inte någonstans. Fötterna tyckte inte om skorna ("var det inte de här vi sprang så många kilometer i och hade ont av? Jo! Det här vill vi inte vara med om..."). Magen tyckte inte om att det skumpade och började göra ont. Höften tyckte också att den kunde vara med i gänget och göra lite ont den också, och det fortsatte den faktiskt med hela kvällen. Vad var det nu med den - jag har aldrig haft ont i höften förut? (förutom de sista tio kilometerna av maran fast då gjorde i och för sig hela jag ont) Skogen var blöt och full av lera, ljudboken inte så bra som jag tänkt mig och jag hade till och med ont i en axel.

Var det någon som sa att löpning är skönt när man väl kommer ut?

Nä. Så här kan vi verkligen inte ha det. Slut på vila. Mer gympa behövs - de här musklerna måste knådas om från grunden.

Så är såg de ut när de var nya i juni. Nu har jag sprungit nästan 60 mil i dem. Dumma och fel är de tycker tydligen mina fötter.

Vad man också kan ha i sitt uterum

Här är en högaktuell bild från vårt uterum. Spekulera nu i vad allt det blå tyget är.

Har barnen byggt koja? (meh! mamma! hur töntig är du  inte nu...?!)

Är det ett nytt tillfälligt boende för nyanlända flyktingar?

Snarkar jag eller oäkte maken för högt på nätterna så att någon av oss har fått flytta ut från sovrummet?

Har familjen L-G så dåligt med pengar att de tänker starta en cirkus för att få in lite extra pengar? (Murre har lovat att ställa upp som skräckinjagande lejon)

Har vi helt enkelt köpt ett stort parti blått tyg som vi ska sy billiga regnställ av?

Nej, nej och åter nej.

Så här ser uterummet ut om det är så att man har varit idiotisk nog att tillbringa höstens regnigaste söndag med att åka på orientering. Och om det är så att man av denna söndag av årets alla femtiotvå söndagar eller vad det är har satt upp sig som ansvarig för att ta hem klubbtältet.

Klubbtältet är stort. Och klubbtältet var mycket fint att ha i söndags eftersom det regnade
1. när vi kom dit
2. hela tiden när vi orienterade bland blöta träd, buskar och ute på enorma fält med dyhålor lite här och var
3. när vi hade slutat springa, duschade (inomhus, thank god) och fikade
4. när vi väntade på att det skulle sluta regna
5. när vi inte orkade vänta längre utan började plocka ner tältet (och då regnade det ännu mera)
6. hela vägen till bilen
7. resten av dagen, och kvällen, och natten... så att tältet definitivt inte kunde hängas upp utomhus för att torka

Detta var sista tävlingen för säsongen - sedan ska tältet ligga nerpackat till mars nästa år eller så. Alltså måste det torkas. I vårt uterum. Det är nog torrt till jul. Kanske.

Skrivit bok - check!

För ett par år hade jag två saker jag ville göra här i livet. Den ena var att springa ett maraton. Den andra att äntligen skriva en hel bok.

Förra året sprang jag min första mara, och för ett par veckor sedan sprang (nåja, kröp, kravlade och ilskades mig igenom) jag min andra.

Och igår?

Då skickade jag iväg manus på två (!) böcker till ett par olika förlag.

Nu kan alltså ålderdomen komma - jag är fullt nöjd med vad jag åstadkommit.

Jag ser ganska nyktert på det där med om böckerna kommer att ges ut. Jag VET hur många manus som skickas in varje år till bokförlagen, och hur väldigt, väldigt få det är som antas, och av dessa som antas hur extremt få böcker det är som faktiskt är bra och som säljs och lånas ut. Men det här känns mer som en ego-grej. Jag har äntligen gjort det som jag drömt om i ungefär 40 år eller så - jag har faktiskt skrivit en hel bok och blivit så nöjd med den att jag har skickat iväg den till ett förlag. Och det är lite som att spela på Lotto eller köpa en Trisslott - spelar man inte kan man inte vinna. Skriver man ingen bok så kan man heller inte få någon bok utgiven.

Riktigt länge har det där gnagt i mig, att jag borde och kunde göra detta. Jag kan ju skriva, jag är ju duktig på det?! Men det är inte riktigt samma sak att skriva käcka blogginlägg och roliga mail till arbetskamrater som att få ihop en hel bok som tål att läsas av andra. Jag har börjat på ett antal böcker, men mest fått ihop mängder med ord som jag sedan med en suck stoppat undan i datorn. Jag har författat galet roliga scener, och beskrivit den ena festliga karaktären efter den andra - men jag har inte fått ihop det till något helt. Och så har det fortsatt att gnaga mig, det där att jag borde kunna skriva. Att jag borde få till ledig tid för att kunna sätta mig och komma igång ordentligt. Jag har väntat på FÅ sån tid, jag har väntat på Den Viktiga Inspirationen. Och jag har grämt mig för att livet bara rasslat förbi i 190 utan att jag fått till något överhuvudtaget.

Men - i höstas. Då tog jag mig tid helt enkelt. I det som kallas NaNoWriMo som vem som helst kan delta i. NaNoWriMo betyder National Novel Writing Month, och är en skrivutmaning där man ska skriva kvantitativt. Målet är att uppnå 50 000 ord på en månad (november). Det finns inga priser och det är ingen tävling - det är enbart för att få sig själv att släppa alla skrivkramper och nojor och bara skriva på. Och si - det fungerade! Jag skrev inte 50 000 ord, för så lång är ingen barnbok. Och det är barnböcker jag vill skriva. Men jag skrev en kapitelbok, tänkt för barn mellan 7-9, och så skrev jag ett antal kortare kapitelböcker som var tänkta som fortsättning på den där första.

Året som gått sedan dess har jag skräckslaget betraktat mina manus, och så skrivit om, skrivit om och redigerat och redigerat. Flödesskrivande är bra - men det blir en ofärdig textmassa som måste arbetas med ordentligt.

Och igår postades äntligen två manus. Det är banne mig inget annat än en gigantisk milstolpe i mitt liv, det. Ungefär jämförbart med när jag och Håkan bestämde oss för att det var dags att skaffa barn. Manus är postat. Nu kan vad som helst hända.

Troligen händer i princip ingenting - men jag har åtminstone försökt. Jag HAR skrivit en bok. Två böcker!

Yej!! Är mycket stolt nu.

Min nya tröja

Äntligen kom den, tröjan jag beställde på nätet för flera veckor sedan. Jag är så nöjd. Den är bara så mycket...jag.

Ruin-nörd? Ruin-spotting??

Jag sitter och letar efter en lämplig bild till ett inlägg jag håller på att skriva till Kulturkollo.se, ett inlägg som kommer att handla om hemligheter i böcker. Och jag tänker mig en bild på några gamla intressanta ruiner.

Nu har jag hittat ungefär 987 bilder som kan passa.

Vad är det med mig och ruiner? Jag ÄLSKAR gamla ruiner! Att se på bilder av dem, att gå i dem, att fundera över hur det såg ut där förr, vilka som levde där, hur livet var då. Och det finns ohälsosamt många fina bilder på ruiner på nätet som jag kan sitta och drömma över så det kommer att bli helt omöjligt att välja.

Testar pilkastningsmetoden. OK, den bilden tar jag.

Eller den. Eller kanske den? men oh, titta på den där bilden, med dramatiska moln i bakgrunden...eller oj, titta där är en ziqqurat. En borg. Ett hus. En nedrasad katedral. Ett slott. En stenhög som kanske var ett hus men man undrar ju....undrar vem som levde där?

Eller den.

(kan någon knacka mig på axeln om någon timme och väcka mig ur ruin-transen?)

Klågerups folkskola 14 oktober 1948

Till biblioteket där jag jobbar kommer det regelbundet två äldre män som forskar i Klågerups historia. De har samlat mängder av material - kartor, bilder, gamla böcker. Tanken är nog att det hela ska bli en bok så småningom, tror jag. Nu är det i alla fall så att de under en tid kommer att ha en utställning här i biblioteket med ett antal bilder från sitt arbete.

Och när jag nu reste  mig från skrivbordet för att hämta något i en hylla i vårt kontorsrum så stod en av de halvfärdiga utställningsskärmarna där. På den hängde bland annat ett stort svartvitt fotografi föreställande barnen i Klågerups folkskola 14 oktober 1948.

Där blev jag stående. Tittade på barnen ett efter ett. Undrade hur de ser ut nu. Om de lever? De borde vara kanske 78-80 år nu (ser ut att vara i tioårsåldern på fotot tycker jag). Hur blev deras liv? Funderade över rollerna i klassen, tyckte mig kunna urskilja klassens spelevink och vilka som var "tjejerna som bestämde" och vilka som var lite för sig själva, kanske.

Titta på det! Jag har fotat av det med mobilkameran, så kvaliteten är kanske inte topp. Visst avslöjar kläderna och frisyrerna att detta är taget för länge sedan - men se på ansiktena! Kan man förstå att de där barnen nu skulle vara åttioåringar?

Vad man kan få se utanför sitt hotellrumsfönster

Vi bodde ju på hotell när vi var i Berlin över helgen. Park Inn vid Alexanderplatz, ett hotell med fyrtio våningar och fin utsikt.

Vårt rum låg på 29:e våningen, och det kändes som att vi kunde se halva Berlin. Precis utanför vårt fönster löpte två märkliga vajrar, och vi skojade om att det säkert var de vajrarna som gav hela huset stadga om det blåste.

Men ganska snart nästa morgon (vi kom dit på fredagskvällen när det var mörkt) så fick vi reda på vad de där vajrarna var bra för. Vi låg och dåsade i sängarna efter den stadiga hotellfrukosten när det plötsligt med ett oooooooaaaaaaaaaaaaAAAAAHHH-skrik föll en människa utanför vårt fönster.

Men herregud! liksom. Hade vi sett och hört fel? Turist med för stor inför-maraton-ångest? 9-11?

Nej, nej. Där föll en människa. Och efter kanske fem minuter föll EN TILL!

Förklaring: högst upp på Park Inn-skrapan finns det en fast anordning för base jump. Ungefär som bungy jump fast man kastar sig ut ifrån höga hus, iförd säkerhetssele fäst i  något slags starkt gummiband.

Och de där vajrarna? De var en del av den där base jump-anordningen.

Så det fortsatte att falla människor utanför vårt fönster. En del tysta, en del gallvrålandes. Väldigt märklig känsla.

Man kunde köpa biljetter i foajén till det där. Det kostade ungefär 50 euro. Men vi tyckte det var tillräckligt spännande att springa maraton, så vi sparade de pengarna till Border Shop i stället.