En liten bit av Polen?

Min son önskade ju sig, något oväntat, "en liten bit av Polen" till jul.

Och jag hade ju ett visst bry huruvida den där önskan skulle uppfyllas eller ej. Och i så fall hur.

Det löste sig av sig själv! Klart killen fick en liten bit av Polen i julklapp! I ett brev, via sin moster som läser den här bloggen och tydligen har polska försänkningar, kom en bit av Polen och damp ner framför honom på julafton. Utan vapenskrammel eller erövringståg. Heller var inga pengar inblandade. Inga maffiafasoner. Inga hot eller otrevligheter. Bara ett litet blogginlägg. Tänk, så bra det kan bli ibland!

Och när jag ändå är inne på ämnet fördelar-med-att-blogga så måste jag förstås berätta att jag numera har hela plåsterlådan fylld. Jag gnällde lite i ett blogginlägg över hur kassa dagens plåster är, och detta gnäll nådde en person som jobbar på Cederroth. Hon mailade mig och tyckte att det visst finns bra plåster, och hon kunde skicka mig några paket så att jag fick prova dem. Så nu har jag flera paket med plåster som ska testas. Återkommer med rapport senare (har faktiskt inte hunnit testa ett enda ett ännu, och det är väl en bra sak förstås).

23:35, lillejulafton

Idag på eftermiddagen efter jobbet (sista jobbdagen på länge!) skulle jag bara in och handla några sista-minuten-julklappar och andra småsaker. Jag visste vad jag skulle ha, körde till ett köpcentrum där jag visste det fanns gott om parkeringsplatser och tänkte att "det går nog rätt fort ändå".

Ni vet, vissa gånger man ska ha "några särskilda saker, vet redan vilka"? och de inte finns? Slutsålda, fel storlek, fel färg, fel allting? Och all planering bara faller? Idag var en sådan dag. Inte rätt dag. Ingen tid för omgruppering, liksom. Inte själsro för att smida nya planer med I'M DREEEEEAMING OF A WHIIIIITE CHRISTMAS vrålandes i öronen och kundvagnar som kör på en på hälarna. Ingen inspiration av att titta på tusen andra sista-minuten-människor med hysteri i blick. Varmt så att paniken närmade sig. Blodtrycket på en säkert farligt hög nivå.

Känslan när jag kom hem (med inte-riktigt rätt saker i kassarna):



Och så hade vi sparat nästan all julklappsinslagning till ikväll. Jag vet att det finns mängder av människor som älskar det där. Prasslet, välja snören, fnufsa till det med glitter och stjärnor och jämra julgranspynt. Lacka och rimma och förväntas och tindra och allt det där? Håkan och jag är INTE två av dessa människor.
(-meh! hur kul är det att slå in ett presentkort, va?
- meh! hur kul är det att slå in den här gigantiska och mjuka saken, va?
- meh! detta måste vara den sämsta tejpen som någonsin funnits!
- meh! jag VET att vi hade två rullar till med julklappspapper. Oöppnade. NÅGON måste ha tagit dem.
osv osv osv)
Inget tinder där inte.

Lite sånhär känsla nu:

Vad man inte riktigt förväntar sig att hitta i sin trädgård den 22 december:

Rosor som håller på att slå ut.

Kaprifol i blom.

En badboll.

Känner sommarkänslorna kvillra i mig...om det bara inte hade ösregnat och blåst samtidigt, och blivit mörkt vid halv fyra på eftermiddagen.

Det kallas lågintensiv träning, har jag hört

Detta insåg jag häromkvällen:

Om jag inte hysteriskt är ute och springer flera dagar i veckan eftersom någon tok (inga namn) har anmält mig till något jämra maratonlopp eller så? Eller om jag råkar vara inne i en period när allt som handlar om orientering bara låter som gå-upp-tidigt-köra-långt-bli-lerig-komma-sist? Eller när det där med att köra iväg till något F&S-pass med tid jag måste anpassa mig till känns oöverkomligt jobbigt att pussla in i vardagsschemat?

Om jag inte gör något av allt det där? Då rör jag mig inte en enda meter om dagarna. Jag har ett stillasittande jobb, jag kör bil till jobbet, och hemma sitter jag allra mest i läsfåtöljen eller framför skrivbordet. Jag går inte ut med någon hund, jag jobbar inte i någon trädgård, gör ingenting som ens får  mig lite varm över ryggen av ansträngning. Ändå äter jag med precis lika frisk aptit som om jag gjorde alla de där nyttiga saker jag periodvis gör (springer, orienterar, gympar).

Är det då så himla konstigt att jag går upp i vikt? Får ont i höftleder och fotleder? Känner mig däst och håglös???

Nej. Alltså ska jag från och med nu ta efter min überduktige son. Han går nämligen på ensamma och långa promenader flera gånger i veckan. Helst varje dag, faktiskt. Han lunkar stillsamt fram längs med landsvägarna, lyssnar kanske på någon podcast eller bara på sina egna tankar. Och han verkar må oerhört bra av det där.

Gå en promenad kan jag göra även om det är snormörkt ute, även om jag precis har ätit middag, även om jag inte känner för att starta hela byta-kläder-och-utrusta-mig-inför-löptur-apparaten, även om det är snö, is, kallt, halt, jobbigt. Lagom jobbigt, liksom. Och så kan jag lyssna på ljudbok. Och känna mig duktig, som faktiskt motionerar fast jag inte flåsar och svettas och springer löjligt många kilometer.

Heja mig. Har redan börjat. Så om ni framöver ser någon som lunkar längs med vägarna häromkring så är det faktiskt inte längre säkert att det är min son. Det kan vara jag också.

Vad vi lyssnar på

Jag skriver också på kollektivbloggen Kulturkollo. Just idag håller jag där i veckans utmaning, och så här skriver jag då:

"Juletid är för mig en tid när jag alltmer försöker sortera bort det som är onödigt stressande, för att i stället kunna njuta mer av det jag tycker väldigt mycket om. Julklappar går rätt mycket bort, julmat lagar jag så lite som möjligt, julpyssel får jag allergiska utslag av, och jag är inte mycket för att umgås med folk utöver min egen älskade familj, så därför går så många julkalas bort som möjligt.

Men det här älskar jag: Ljusen. Och julmusiken! Åh, vad jag älskar julmusiken!
Faktiskt är det så att jag redan i oktober kan börja skråla på jullåtar i bilen eller duschen (jag har ett förflutet med körsjungande, så jag kan dem alla utantill...)(poor family). Och den enda gången om året jag sätter mig vid pianot är ungefär så här års, då jag med mycket oväsen försöker klinka fram Stilla natt och annat vackert (jamen, om jag ställer in mitt elektriska piano som "orgel" så låter det rätt mäktigt och fint).

Och givetvis har jag en omfattande spellista på Spotify som heter Julmusik och annan skönsång. Den rullar nu konstant här hemma...ibland så att barnen sliter sitt hår och oäkte maken får något vilt i blicken och drar på sig joggingkläderna och sticker fast det är decemberregn på tvären och mörkt ute. På den spellistan finns förstås Gläns över sjö och strand och O helga natt (med Tommy Körberg!) och annat ryggrysningsframkallande fint. Men där finns också Fairytale of New York (älskar den! Älskar!), John Lennon och George Michael, och så ängelkillen Aled Jones. Har ni hört Aled Jones? Alltså, denna röst..."

Kulturkolloutmaningen går alltså ut på att alla som vill ska dela med sig av sin egen spellista med julmusik (och sen tänkte jag lägga till så många låtar till min egen lista att den räcker ända tills midsommar).
Och det här inlägget, med sitt långa citat, kommer nu alltså att mynna ut i att jag delar med mig av min egen spellista, om det är någon som är sugen på att lyssna på den:

Här hittar du hela Julmusik och annan skönsång.

Och här nedan inledningen på den (ja, bokstavsordning, alltså alla Aled Jones först...)

Ett oändligt tålamod

Så här är det: vår son är en ensamvarg som allra helst håller sig på sitt rum och njuter av sitt eget sällskap. Frågar vi något om vad han gör får vi Mycket Kortfattade Förklaringar (och det är en underdrift - ofta är svaret bara någon irriterad grymtning). Palla liksom förklara för oss trögfattade och mossiga föräldrar vad det är han lyssnar på, tittar på och håller på med som är intressant. Vi är ju födda på stenåldern, va, och fattar ändå ingenting.

Men denne son blir någon helt annan när det är ett barn som frågar honom om något. Med barn har han ett oändligt tålamod, och kan visa noggrant, förklara pedagogiskt, leka utan att någonsin bli irriterad. Det är faktiskt något alldeles fantastiskt att se Erik tillsammans med små barn.

I somras jobbade han på O-ringens barnpassning, långa pass i stekheta och dammiga tält - han byggde slott, krigade med dinosaurier och höll ledsna barn i knäet. Och på sin prao-vecka i höstas var han på ett dagis här i byn. Kul, men "nog inte det jag vill jobba med i framtiden, ändå".

Nä, nä. Inte jobba med barn, kanske - men det känns ändå så fint i mig när jag ser honom så helt bli en trygg person som trivs med livet när han är med barn.

Igår var vi på ett kalas. Det tog inte många minuter innan kalasets enda femåring satt väldigt tätt intill Erik och stannade där resten av kvällen. Erik hade ett 3DS. Och han lät femåringen spela. Han visade, förklarade, och tog över spelet ibland när det var dags för bossarna eller andra svåra partier. Han var Kvällens Idol.

Men...så har vi ju aldrig gjort förut?!

Traditionsföljande 1: Lucia. Moder bär ner två kartonger fyllda med julpynt, tomtar och grejs. Dunkar ner dem på bordet, pekar med hela handen åt barnen: Varsågoda. Pynta!

Barn pyntar. Moder gör annat.

Traditionsföljande 2: Medan moder gör annat, så sätter hon också på sin spellista med julmusik på hög volym. Barn sliter hår. Oäkta make sätter på sig hörlurarna för att kunna spela datorspel.

Traditionsföljande 3: brukar vara att "lillejulafton klär familjen granen under vänskapliga och trevliga former...". Men i år:

Traditionsbrytande faktum 1: Vi har klätt granen idag. Lucia. Gasp!

Traditionsbrytande faktum 2: Vi har bestämt oss för att INTE släpa in ett träd i huset i år, med tillhörande barr och läckande julgransfot, för en löjligt dyr peng som chockar oss lika mycket varje år. I stället har vi köpt en...konstgjord gran. Och inte nog med det (gaspgaspgaspgasp...) - vi har köpt en VIT julgran.

Och nu står den alltså klädd och ..eh...fin (?) i vårt vardagsrum. Oäkte maken rös, sonen hånskrattade, jag och Lisa tycker den är ganska söt. Eller åtminstone...annorlunda.

Tårar och ryggrys

På vår skola är det tradition att niorna står för luciafirandet. Så i år skulle alltså sonen vara med. De övade ganska många gånger innan, men Eriks rapporter från övandet var rätt uppgivna. Ingen av killarna kunde någon av sångtexterna alls, utan stod bara och hummade med. Och tjejerna sjöng för svagt. Och ibland hade alla glömt texten, så då hördes bara kompet men ingen sång. Hans rapporter blev allt dystrare ju närmare lucia vi kom - det här skulle inte bli bra, ansåg han. De ansvariga lärarna slet sitt hår, tydligen.

Så i morse var jag förberedd på ett tystlåtet, mumlande luciatåg med ett fyrtiotal nior som mest skulle stå och skrapa med fötterna och tycka att det var pinsamt. Jag var förberedd på flatskratt och pinsamheter, men OK, OK, det är ju tradition och de har åtminstone ljus i håret och så. Jag var förberedd på någon halvtimmes skämskudde, helt enkelt.

Men vad jag inte var förberedd på var att stå överväldigad, med ögonen fulla av tårar och den där klumpen i halsen. Att få rysningar efter ryggen. För att det var så fint!

För det hade han inte förberett mig på, den rackarn. Det var stämningsfullt, det var inte tyst, alla hördes sjunga och de skred in i perfekt ordning. Nästan alla killarna var stjärngossar, tjejerna hade levande ljus, och det var snyggt. Det var när de sjöng Jul, jul, strålande jul som tårarna kom. Åh! För att inte tala om när en tjej sjöng O helga natt, och gjorde det med bravur. Tårar och ryggrys. Och så ännu mer tårar när de sjöng Cohens Hallelujah. Jag fick julstämning, luciastämning och all möjlig stämning, och jag har varit glad hela dagen.

Ska aldrig mer lita på sonens katastrofrapporter.

Vad en skolbibliotekarie kan få vara med om en vanlig sketen förmiddag i december

För en liten stund sen satt jag här på jobbet och gjorde hyfsat tråkiga saker vid mitt skrivbord. Då hördes några barn fråga "Var är Carolina?" utanför kontorsdörren.

"Här är jag!" svarade jag varpå de självklart meddelade att "Vi ska intervjua dig."

Inget utrymme för förhandlingar, alltså. Jag följde dem till ett bord ute i biblioteket. De tog av sig jackorna (dyblöta) och halade fram sina svenskaböcker som de gömt under tröjorna för att skydda dem från det ylande decemberregnet. Och så kunde vi börja.

Tre killar i tvåan var det. Om jag känner dem rätt så var det de tre tuffaste killarna i klassen. Två av dem hade mycket moderna kortklippta frisyrer med lång snedlugg som måste fösas åt sidan hela tiden. Den tredje är min favorit - han har fortfarande ansiktet, huvudformen och frisyren hos en tvååring eller så, och så med långa mörka ögonfransar.

Och de ställde sina i förväg gjorda frågor, av arten "vad ville du bli när du var liten?" (författare) "vad är din favoritmat?" (lasagne, fast de hade enorma problem att stava till det. lasanj kom nog närmast), och så skrev de alla tre ordentligt och mödosamt ner mina svar innan de gick vidare till  nästa fråga.

De var så gulliga att jag nästan dog. Jag fick klämma fast händerna mellan benen där jag satt för att inte klappa dem på huvudet.

Sen gick jag tillbaka till det där ganska tråkiga jag höll på med vid skrivbordet, men nu med ett leende i hela ansiktet. Hur ofta händer sånt här en banktjänsteman? En arborist? En parkeringsvakt? Att tre killar som nyss lärt sig skriva kommer och helt sonika meddelar att "vi ska intervjua dig" och så förgyller hela ens onsdag?

Sönne...

Jag upptäckte att det fanns en reva i sonens örngott. Han använder alltid samma örngott (jodå, vi tvättar det då och då...) - ett med ett manligt marint motiv. Eller, nja, det är ganska gulligt i blått och grönt med små fiskar och krabbor och sånt där. Han har haft det ända sedan han var nyfödd (och vi får väl nu anse det som färdiganvänt...).

Och den där revan fick mig att tänka på ett av mina käraste minnen från när Erik var liten. För honom var det en förfärlig och traumatisk stund, men jag kan aldrig tänka på det utan att börja le:

Jag mötte nämligen en helt olycklig och storgråtande liten pojke på väg ut ur sitt rum. I handen kramade han förtvivlat just det där örngottet med fiskarna & co. Han kan väl ha varit nästan två år eller så. Han höll upp örngottet mot mig och grät: "Sönne...!"

"Sönne" kallade han allt som var sönder, eller fel, eller trasigt. Och hur ska en liten kille kunna veta att den där kudden han gosigt sover med varje natt består av dels en kudde, dels ett örngott man drar utanpå? I handen höll han bara ett sladdrigt lik av en kudde - klart han var förtvivlad!

Det tog en stund att trösta. Vi stoppade in kudden i örngottet, och täcket i påslakanet och sängen stod där i sin nytvättade och lagade glans - men hur skulle han kunna lita på det?

(lika förtvivlad blev han för övrigt när vi vid ungefär samma tid i hans liv gjorde oss i ordning för att åka till KK i Malmö eftersom lillasyster var på väg ut i världen. Jag hade ont, förstås, och påklädandet gick långsamt och med många pauser. Erik såg det, och frågade mig darrande "Mamma sönne...?")

Ett lååååångt år kvar...

Det är inte ofta det jublas över nya filmer i den här bloggen (jag är ju som alla vet helt hopplös på det här med film, bio och TV). Men nya Star Wars-filmen, episode VII, som kommer om ett år? Den ska jag se! Och oj, vad jag längtar! I vår familj är det så att vi alla kan varenda Star Wars-film utantill, i detalj... så ni kan tro att det pratas om den är kommande filmen hemma vid matbordet.

Här är trailern för Star Wars: The Force Awakens, The Official Teaser:



Så här glad blev jag när jag fick se den...

Oväntade saker

Att veckohandla är väl så där lagom upphetsande att göra. Brödet först (så att det säkert blir ordentligt hoptryckt och trist där underst i kundvagnen)(varför placerar så många mataffärer brödet först i affären?). Frukten och grönsakerna, trista letandet efter de där småprylarna man inte köper så ofta (VAR har den här affären russin? Vid baksakerna? Efterrätterna? Fruktavdelningen...?), lassandet av mjölkpaket efter mjölkpaket, svettandet över det dyra köttet...

Men ibland finns det ljuspunkter. Ibland hittar jag något jag inte hade väntat mig - något som inte ingår i det ordinarie sortimentet, eller är något speciellt för just den affären. Som i fredags, när jag handlade på City Gross i Staffanstorp och råkade gå förbi en hyllkortsida där det låg mängder och åter mängder med genomskinliga plastpåsar med godis. Med lakrits! Färsk finsk lakrits! Åh, jag som fullständigt älskar lakrits! Jag KUNDE inte låta bli att köpa. Där fanns hur många sorter som helst - söt lakrits, salt lakrits, lakrits med häxvrålsfyllning, med hallonfyllning, hård lakrits och mjuk. Fastnade till sist för en påse vardera av lakrits med citronfyllning och lakrits med fruktöverdrag. Bägge sorterna är vansinnigt goda, och nu hoppas jag verkligen på att den där lakritsen finns kvar nästa gång jag handlar där. Annars får jag väl leta upp det där företaget på nätet - verkar vara någon specialimport av något slag.

(och aj, aj, aj, att jag skulle hitta detta just nu när jag är inne i en mycket-lågintensiv-träningsperiod...)(tandläkaren lär väl inte heller hoppa jämfota av lycka nästa gång jag kommer dit)

Kattblicken

Jag kom körandes till jobbet i morse, och var för en gångs skull i god tid. Det var nog tur, för alldeles precis innan jag kom fram till skolan skred det ut en stor, röd katt på trottoaren. Han (jodå, absolut en han med den röda färgen och den kroppen)(fast med ett rosa halsband, mycket omanligt)(hur kan någon sätta ett rosa halsband på en röd katt?) såg inte direkt ut som att han tänkte sig att stanna där och låta mig köra förbi. Nej då. Han gav mig Kattblicken, och stegade sedan självsäkert vidare ut i gatan.

Och som väl var körde jag inte fort alls, för jag fick ju helt enkelt stanna bilen och stilla vänta medan Herr Röd Katt sakta skred över gatan. Han skyndade sig inte. Nejdå. I stället sträckte han riktigt på sig så att jag kunde beundra hans stora och mäktiga figur. När ännu en bil fick stanna bakom mig så stannade han helt upp och gav oss ynkans människor ännu en Kattblick innan han ryckte på svansen och skred vidare.

Det var den här kattens Egen Gata detta, förstod man. Och valde han just denna stunden till att vandra över gatan till de yttre av sina domäner så fick helt enkelt bilar och människor vänta.

Åh, katter! Som de kan titta på en med den där Blicken i två sekunder och sedan avfärda en. Malliga djur. Det är inte utan att jag med en liten tår i ögat minns Hobbe. Den röda och obestridliga Kungen av Vismarlöv. Det var Hobbes Gata. Det var också Hobbes By, Hobbes Åker och Hobbes Hus. Egentligen är det otroligt att vi klarar oss utan hans ledning och grönögda Blickar. Men det får vi ju göra.

Kanske dags för gasbinda och tejp?

Nu ska jag be att få gnälla lite.

Men - dagens plåster. Är inte de väldigt usla? Spelar ingen roll vilket märke man köper tycker jag, för antingen så sitter de dåligt kvar. Eller så sitter de kvar så inihelvete, med megaklibbigt klister som blir som en svart sörja som säkert sitter kvar tills nästa sommar eller så.

De där plåstren barnen använde förr, med gulliga motiv på - de satt mycket bättre. Tjockare plast, lagoma storlekar och så som plåster ska vara. Men det är inte OK med färgglada plåster med Batman på längre. Inte på mig heller. När barnen var små funkade de för mig också, för alla fattade ju jo klart hon använder hello-kitty-plåster för de har små barn hemma och säkert de enda plåster de hade. Men skulle jag sätta på mig ett Shrek-plåster nu så hade det liksom varit för att jag gillar shrek-plåster, och gränsen måste väl dras någonstans, va?

Därför köper vi vanliga, hudfärgade plåster. Som inte funkar lika bra som barnplåstren. Som trillar av. Eller som tatueras fast i svart sörja.

Det var bättre förr. Det minns jag bestämt. Då, för länge sen, när inga barnplåster fanns och man kunde lita på ett hudfärgat Salvekvick.

Klart killen ska få det han önskar sig i julklapp....eller vänta lite här nu?

Igår levererade vår son sin önskelista inför julen. I vanlig ordning var den fullpackad med diverse detaljerade önskningar om olika spel till olika maskiner. Det är lite därför vi vill ha en skriven önskelista, för att få det så rätt som det går.

Det som bekymrar mig lite nu är den sista punkten. Zoomar in på den:

Jahaja. Vad gör en duktig förälder nu? Gör upp lite snabba erövringsplaner? Låter lille ponken få en yttepytteliten bit av Polen när han nu så gärna vill? Det kan väl inte skada någon...? Eller sätter oss i ett längre och utredande familjeråd, prata om krig och fred och modern historia och kärleken till människorna?

Till födelsedagen nu i våras var sista punkten på hans önskelista "thorium". Jag undrar i mitt stilla sinne vad grabben egentligen håller på med där inne på sitt rum dit dörren alltid är stängd?