Om ljud som vandrar och om ljud som blir kvar

Det här med ljud som hörs i hus och byggnader är något jag ofta funderar på, eller stör mig på, men inte kan reda ut och därför lämnar därhän.

Vi har ljuden därhemma från huset självt. Det knäpper, knakar, susar och har sig. Ljuden från rören och pannan förstår jag, men jag har aldrig begripit varför väggarna och själva husstommarna måste knäppa. Bara ATT de gör det, och att det är hemmaljud. Det är inget jag stör mig på, det är bara trygga ljud. Allt är väl. (utom de där tassande ljuden från mössen i väggarna, men det är ett kapitel för sig)

Men så har vi de här konstiga ljuden i större byggnader som det inte går att reda ut varifrån de kommer, och hur det kan låta precis som att någon står i rummet bredvid och gör dem. I skolan där jag jobbar, t ex, så sitter jag i biblioteket i en hörna av byggnaden, och hör ganska ofta hur någon går med klackskor hårda steg över något stengolv. Men detta kan vara någon helt annanstans i byggnaden och inte alls i biblioteket. Eller ett annat ljud som hörs ofta är hur någon tappar ett hårt föremål i golvet som sedan studsar några gånger för att därefter rulla iväg och tystna. Jag har aldrig begripit vad det är och hur det kan låta exakt likadant varje gång. Eller när någon rullar något som låter som en fullastad kärra över golvet någonstans i skolan och det låter som att detta görs precis ovanför där jag sitter (fast det däruppe inte finns någonting).

Eller ni vet om någon borrar i en vägg i ett hyreshus, och det låter som om de på ren jävelskap står på andra sidan din vägg, och du tror att det är samma granne som borrar flera gånger varje vecka?

Mystiskt. Men som alla gånger säkert kan förklaras med diverse fysiska termer som jag inte orkar sätta mig in i, typ ljudvågor, material och motstånd.

Men sen undrar jag om det finns ytterligare ljud, som kanske inte finns utom i min hjärna? Som är något slags ljudminnen som spelas upp?

Detta är ett: ofta hörs ett ljud inifrån Lisas rum som är en mjuk duns från något som landar på golvet. Både jag och Håkan brukar höra det. Det är inget som trillat ner, det bara låter som det. Eller, ganska exakt, som ljudet från en katt som hoppar ner från sängen och landar på golvet. Alltså som Emma gjorde gång på gång eftersom hon ofta låg och sov i Lisas säng.

Fast det är nu många år sedan Emma försvann ur våra liv så finns ljudet efter henne kvar. Förklara det, den som kan.

ca 1989

Om att sjunga med nerdragna mungipor

Nyligen åkte vi alltså Vismarlöv-Gesunda t o r, en sisådär 140 mil i bil totalt. Och under de flesta av de där milen hade vi radion på. Och om man lyssnar på musikradio (pratradio går bort i vår familj) i så många timmar i sträck uppstår följande funderingar:

- Fundering 1: finns det verkligen bara ett tjugotal låtar att välja mellan? Det kändes som att vi hörde samma låtar om och om igen. Många av dem väldigt bra, visst, men lätt tröttsamma efter femte genomlyssningen på ett par timmar. Fast jag har säkert inte rätt att gnälla (kommer min dotter att upplysa mig om) eftersom jag blandar ihop många låtar och tror att det är samma låt som kommer en gång till eftersom...

- Fundering 2: ... (och nu avslöjar jag exakt hur tråkigt lastgammal och fullständigt passé jag är med alla mina 47 år och troligen borde gå och begrava mig på något museum) det är så många låtar som låter exakt likadant?? Hur gör låtskrivarna - hämtar de Standardlåt 1A från nätet och ändrar några toner här och där i refrängen och byter ut artisten bara, eller? Och vad gäller artisterna, så tror jag att jag tycker låtarna låter likadant eftersom...

- Fundering 3: ...det verkar vara någon slags trend i musikvärlden att artister ska låta som om de alldeles precis har stigit upp, är morgonhesa och inte alls är sugna på att sjunga. Eller som att de har sålt smöret och tappat pengarna. Jamen lyssna på dem! Rösterna är alltid lite hesa, eller på gränsen till hesa. Och så dystra. Det är typ "jag hatar den här skiten men måste sjunga eftersom någon tvingar mig och jag bara måste få pengarna någonstans ifrån och pallar inte göra något annat än det här".

Ha! Nu kommer du inte att kunna höra någon modern hit utan att se en artist med nerdragna mungipor framför dig.

Vadå? Jag, dyster?

Detta handlar om äckliga grejer

Nu måste jag få skriva om något äckligt. Känsliga personer får härmed vara varnade för vidare läsning.

Men när man går på någon slags offentlig toalett, eller arbetsplatsens toalett eller så? Och den som har varit där innan en själv har bajsat. Rejält. Och inte använt toaborsten utan lämnat rejäla bajsspår efter sig i toastolen.

Det. Är. Så. Jävla. Äckligt!!!

Jag kan för mitt liv inte förstå hur dessa personer efter att ha bajsat loss och spolat inte gör en snabb koll i toan efteråt för att se om allt bajset spolats bort. Hur svårt kan det vara??

För sen kommer då nästa person (jag) som tycker det där är riktigt äckligt. Och ska jag då vara den som tar fram toaborsten och sanerar efter föregående snuskpelle? För om jag inte gör det ligger ju bajsspåren kvar i toan, och så kommer nästa person och då kanske den tror att det är jag som lämnat dem?

Blöh.

Så här ser den ut. Använd!!

Det pågår ett VM i Dalarna

Om det är någon som undrar hur vi har det på vår semester i en stuga i närheten av ett antal skidbackar, så: jodå. Tackar som frågar. Vi har det hur fint som helst!

De första två dagarna åktes det skidor. Det var första gången för barnen Landin-Grubb, och alla vi som har åkt skidor utförs minns hur det var första gången man fick de där grejerna på fötterna. Tunga och inklämmande slalompjäxor, fastspända på ett par tunga brädor som inte alls vill förflytta sig framåt om marken är plan, och som inte gör som man vill när det börja slutta utför heller. Men de lärde sig, och var inte särskilt rädda av sig heller. Det var värre för den ömma modern som inte blev helt lugn förrän de bägge åtminstone rudimentärt hade lärt sig att svänga, stanna och inte ta träden i skogen till hjälp för att kunna får stopp på skidorna.

Därefter lämnade vi tillbaka skidutrustningen och tänkte oss en dags vila, och sedan kanske åka mer utför senare i veckan, och möjligen också testa längdåkningsspåren som finns i trakterna häromkring. Men då bestämde sig vädret för att göra lite vår. Väldigt många plusgrader gjorde efter något dygn att precis allting flöt här, om det inte var livsfarlig blankis. Vi var förstås inte alltför svårövertalade till att hålla oss i stugan någon dag till. Och en dag till. (för nu lyser det nästan brunt i några av backarna, och skidspåren ser ut att ha försvunnit)

Vi i familjen LG är nämligen extremt duktiga på att lata oss. Om det är VM i skidåkning i Falun så är det nu VM i semester och slappa som gäller i Gesunda, stuga 7A. Vi sover länge. Vi äter oförsvarbara mängder godis. Vi spelar tv-spel, kollar på film, bloggar, läser böcker, tidningar och fanfiction. Vi laaaaatar oss - och det bästa är att ingen av oss är av den typen som hela tiden ska hoppa upp ur soffan och utbrista i ett "nä, nu måste det hända något!". I stället är vi mer lagda åt det som oäkte maken sa i morse: "Jaha - vad ska vi inte hitta på idag, då?"

Det är skönt. Det är jätteskönt.

Mellis...

70 mil med LGs

Häromdagen körde vi bil. 720 kilometer, för att vara exakt, från Vismarlöv till Gesundaberget utanför Mora där vi har tänkt oss att sitta och häcka i en stuga under sportlovet.

Alla var nöjda och glada, bilen var fullpackad med diverse prylar som kan vara bra att ha när man ska vara i en stuga som ligger nära ett ställe där det går att åka skidor både utförs och vanligt: Playstation 3, datorer, böcker, WiiU, kuddar (egna kudden är alltid bäst), knivslipar (har ni någonsin kommit till en stuga där knivarna i köket är vassa?) och tofflor.

(Och skidkläder. Och några längdåkningsskidor. Ifall andan skulle falla på.)

Den som inte var helt nöjd med att helt oförberedd köra över sjuttio mil var själva huvudpersonen. Bilen, alltså. "Det här hade ingen berättat för mig? Nu tänker jag krångla" muttrade den surt och tände en blinkande lampa på instrumentpanelen redan innan vi hade kommit till Lund. Farthållarlampan satte igång att blinka med ett irriterande grönt ljus. Detta betyder att motorn inte tänker stödja någon farthållarfunktion, tack så mycket, eftersom den inte är på humör. Eller nåt.

Fast vid Hallandsåsen tändes farthållarlampans kompis med ett fast sken: Motorlampan. Orange ljus.

Nä, vi vet mycket väl att man inte ska köra vidare med en bil på dålig humör som har tänt motorlampan. Den ska in på verkstad. Men vad gör man om man är på väg till en semestervecka, det är söndag och alla verkstäder är stängda? (och nej, vår andra bil funkar liksom inte. VW Polo är trevlig på alla sätt - men fyra personer, skidor och packning för en vecka? Nej.)(Och husbilen sover sin vintervila i en lada)

Man kör vidare och hoppas på det bästa, det är vad man gör. Vi är dessutom rätt luttrade av den där jämrans bilen och dess motorlampa, som tänds för minsta elfel som inte kan avhjälpas utan en datorstyrd felsökningsprocess av något slag.

Sen var det liksom: "Yej! Vi har åtminstone kommit till Göteborg!"..."Hurra, nu har vi klarat oss till Grums, 2/3 av vägen!"... och till sist, efter alla de där milen genom norra Värmland/södra Dalarna där det bara finns skog, skog, skog och inga samhällen alls, och där man INTE vill få motorstopp: "Yes! Vi klarade det hela vägen!"
(Nu ska vi bara 720 km hem också, med lysande motorlampa. Men det är en helt annan historia.)

Detta är Fryken.

I Grums, förresten? Där finns ett Burger King. Förstår ni hur många människor som besöker detta Burger King helgen mellan v. 7 och v. 8 när ungefär halva Sveriges befolkning verkar vara ute på vägarna till eller från Dalarna med takbox på bilen? Vid 14-tiden på eftermiddagen när magen börjar kurra och det är lagom med en paus? Många. Många, många människor. Men attans vad duktiga de var, de som jobbade där (och vad många de var!) Kön gick riktigt fort och burgarna blev färdiga i ett nafs. Imponerande!

Och i Grums finns också en riktigt stor godisaffär. Den måste förstås besökas om man tänker sig att sitta och uggla en vecka i stuga. Blodsockerfall kan vara farligt. Vi lastade godis i varsin plastlåda, och det var ingen som sade något om hur mycket godis var och en fick ta. (Därför vann mamman i familjen mest-godis-tävlingen överlägset.)

Här bor vi.

Vi läser, spelar datorspel, tittar på film och äter godis. Åker vi skidor, då? Jadå, det har vi faktiskt gjort. Men det kan jag skriva mer om en annan dag.

Var Klågerups befolkning hänger en fredagskväll

Standardsvaret när man ringer och beställer pizza brukar vara "timinoter", eller hur? Någon enstaka gång tar de i, eftersom de har massvis med beställningar och det är lönevecka och så där, och svarar "enkvoarrt" nästan lite urskuldande.

Så när de, som igår, först inte lyfter telefonluren förrän efter tjugo signaler eller så, och sedan säger att det kommer att ta en halvtimme...då anar man att trycket på den lilla pizzerian är hårdare än någonsin.

Jodå. När vi, efter en halvtimme, kom dit syntes det redan utifrån att stället var smockfullt med väntande människor. Glasdörren in var helt immig. Pizzakillarna där inne sprang från den ena sysslan till den andra. Hur kan de ens jobba med trettio pers som följer alla deras rörelser med hungriga blickar? (jag själv är inte stresstålig och hade legat ihopkrupen i ett hörn och gråtit efter någon timme i det där arbetstempot) När vi fick vår mat hade det tagit en hel timme från det att vi ringde (men jag tror inte de vågar svara det i telefon).

Vad säger då detta? Var det Internationella Pizza-dagen igår? Hade all annan vanlig mat tagit slut? Var alla fruktansvärt trött efter en seg februari-arbetsvecka och pallade inte laga mat? (vi var det) Eller fanns det någon slags nationellt påbud att Idag Skola Vi Äta Pizza Eller Annan Snabbmat För Att Främja Småföretagandet I Vårt Land?
Eller är det helt enkelt så att Klågerups pizzeria gör jäkligt goda pizzor? Och vääääldigt goda kebabtallrikar? Eller, vet inte varför de kallas kebabtallrikar för det är inte kebab - det är gyros. Mycket god gyros, dränkt i vitlökssås på en bädd av flottiga pommes, och så med extra feferoni. Det ni, det är worth waiting for.

Segla på ett moln

Gör så här:

Kom hem från jobbet. Var astrött eftersom du låg och läste alldeles för oansvarigt länge igår kväll (igen). Se ut genom fönstret på det grå, isbarkiga och snålblåsiga februari som alldeles snart kommer att mörkna ner inför kvällen. Tag beslutet att du inte behöver sticka ut och jogga idag heller (det är halt)(och kallt)(och jobbigt att byta kläder)(och blir stressigt att hinna med inför kvällens köra-till-aktiviteter-schema-passa-med-middag).

Lägg dig på sängen, ovanpå det tjocka och fluffiga duntäcket. Dra oäkte makens lika tjocka och fluffiga duntäcke över dig. Bli varm för första gången på hela dagen (förbannade dragiga bibliotekslokaler). Slut ögonen. Somna en liten stund.

Det är som att ligga omsluten av ett moln. Och du är så värd det.

Ö-p-p-n-a m-a-i-l-e-n

Jag köpte nyligen en bok som innehåller mängder och åter mängder med smarta tips och listigheter för vanliga datorprogram, appar, telefoner och andra tekniska prylar (Pogue's Basics: Essential Tips and Shortcuts (That No One Bothers to Tell You) for Simplifying the Technology in Your Life). Den är alldeles ny, och enkelt skriven, och dessutom så pass roligt skriven att man faktiskt sitter och fnissar åt den ibland.

Den lär ut allt det där som borde vara självklart att veta. Att man för att markera ett ord i text på datorn dubbelklickar på det i stället för att dra över det med med musmarkören, eller att man lätt kan växla mellan olika aktiva program på datorn genom att trycka på Alt+Tab. En hel del kände jag redan till, och kände mig lite så där överlägset duktig ("visste jag väl redan, vadå vet inte ALLA det?"). Men så kommer där ett eller annat matnyttigt trix som jag inte kunde innan, och genast har satt igång att använda.

Till exempel det där med att skriva apostrof över bokstäver när man skriver på sin telefon. Eller danska ø. Eller att mellanslagstangenten kan användas som play/pause-knapp när Spotify är igång på datorn. Eller att alla irriterande händelse-banners på telefonen kan swipas bort så man inte behöver sitta där i flera sekunder och vänta på att de ska försvinna.

Men bokens författare (David Pogue) tyckte att jag behövde bli vän med Siri. Jag är definitivt inte övertygad.
Siri är vad röststyrningsfunktionen på Iphonen kallar sig. Ni vet - håll in hemknappen på telefonen tills det hörs en signal och röststyrningen går igång. Nu är tanken att du ska berätta för telefonen vad du vill: "ring upp oäkte maken", "öppna kalendern" eller vad det nu kan vara. Herr Pogue ansåg att denna Siri var sorgligt outnyttjad av alla Iphoneägare. Att hon tjänstvilligt kunde berätta så mycket mer för dig: hur mycket 7 dollar är i svenska kronor, hur vädret ska bli på torsdag och allt möjligt. Bara ge henne ett tydligt röstkommando så jobbar hon. Påstod herr Pogue.

Jag beslöt mig för att ge Siri en chans. Jag tryckte länge på hemknappen, och Siri plongade igång. Tydligt bad jag henne att "öppna mailen".

Varpå hon prompt meddelade att "jag ringer upp Benjamin V". Benjamin V står med på min kontaktlista, och jag ringer honom kanske en gång om året i samband med någon orienteringstävling eller så. Vad han skulle kunna uträtta i samband med att mitt mailprogram skulle öppnas framgick inte. Har han kanske hjälpt Siri förut?

Jag tror Siri behöver gå en kurs i svenska.

I övrigt är det en användbar bok på det hela taget, faktiskt.

Ode till två underbara barn

jag har suttit en stund nu och skrivit på ett blogginlägg om en ungdomsbok till min andra blogg. Och barnen i den där boken jag skriver om är Typiska Struliga Tonåringar. De bråkar, slår i dörrar, snor sprit och... ja, ni vet. Allt det där som tonåringar gör när livet är jobbigt och kroppen är bänglig, finnig och gör konstiga saker, och själen inte vet om den ska vara vuxen eller barn längre. Tonårsåren ska vara stormiga och tonårsföräldrarna ska slita sitt hår och ligga sömnlösa av oro. Det står i böckerna och det vet alla, liksom.

Jaha.

Nu har jag två barn som råkar vara sådana där "tonåringar". Snart 14 och 16 är de. Och visst slängs det igen dörrar här hemma, eller suckas ett "meh! mamma! du fattar ju ingenting!" då och då. Visst går det åt otroliga mängder mackor och mjölk, och visst får vi höra "ja, ja, jag SKA. Sluta tjata!" ganska ofta. Men allra mest är det ändå så att de är ungefär som de alltid varit - bara mer självständiga, liksom?

Jag tycker så galet och gränslöst mycket om mina två barn. Särskilt nu när de är tonåringar. De är fortfarande mina älskade små barn - men så mycket mer. Utvecklade. Barn version 2.0, liksom. Det går att prata med dem på ett helt annat sätt än när de var små. De ger svar på tal. De har egna kunskaper om världen och människorna, och har för länge sen övergett tanken på att mamma och pappa vet allt. Ofta tycker de förstås att de vet bättre än oss mossiga vuxna - men numera går det också att föra en diskussion med dem.

Och snälla är de. Ofta när jag sitter i min läsfåtölj så levereras det en liten bricka med en kopp nybryggt te och en kaka till mig. Eller så hämtar de min telefon åt mig när jag inte pallar resa mig från middagsbordet efter maten. Axelmassage händer det att jag får också. Det är så väldigt mycket payback-time när man har tonåringar i huset. Och tänk så mycket det är man inte behöver tänka på längre när barnen är stora: de borstar tänderna själva, tar på sig kläderna själva (och väljer dem själva, tack så mycket), kan svälja piller och bre sina egna mackor, hämta posten och klippa gräsmattan, och lämnas ensamma hemma utan att det behövs fixas barnvakt.

Men fast de kan allt det där, och är så självständiga och kan så mycket (och är stöddiga ibland) - så får jag fortfarande krama dem hur mycket som helst. Hejdå-kram på morgonen, godnattkram på kvällen, högläsningsmys i soffan, snabba kramar lite när som helst. Fast de är tonåringar så är de fortfarande mina kramiga barn, och det är jag så glad för.

Det bästa av allt är nog ändå att det är så roligt att ha tonårsbarn. Mina barn har så mycket humor, och det finns nog inga i hela världen som får mig att skratta så ofta som de!

Så ja, jag är mamma till två tonårsbarn - och de är faktiskt alldeles fantastiska. Jag är så oändligt tacksam att jag får vara förälder till dem.