måndag 30 mars 2015

Dagens nära-spy-upplevelse

Jag vet att man behöver göra rent bakom spisen med jämna mellanrum. Jag veeet det. Varför är det då förvisso jämna mellanrum men med pinsamt lång tid mellan gångerna det händer i det här huset? Typ en eon? Varför kan jag inte bespara mig det här med att dra ut spisen och nästan spy åt det som ligger där bakom, på väggarna och på golvet? Matrester, döda spindlar och någon onämnbar svart sörja. Fy f-n rent ut sagt.

Nu kan i alla fall vem som helst dra ut spisen i vårt kök och kontrollera. Där är rent. Det jag nu hoppas på är att nästa "mellanrum" inte sträcker sig till min pension bara.

En annan fundering i sammanhanget: Den här giftgröna gojan ICA säljer på sprutflaska och kallar "Basic Badrumsrengöring" . Den är så vansinnigt effektiv att jag lite undrar vad haken är? Med det priset? Vad i herrans namn innehåller den egentligen?


Den kanske borde grävas ner på samma ställe som kärnkraftsavfallet.

I vilket fall räckte det med att spruta över spisens sidor en gång och torka rent med en fuktig trasa några minuter senare, och åratals (ja, flera år är också ett "mellanrum") matrester bara försvann. Borde jag kanske använda handskar när jag tar i det där medlet?

lördag 28 mars 2015

Att få luta sig tillbaka och låta någon annan ta över

Egentligen är det konstigt att det inte sker bilolyckor oftare än vad det faktiskt gör. Så många gånger man är med om nästan-situationer! Antingen är inblandad i dem själv och bara har snabb reaktionsförmåga att tacka för att det inte hände (och kör vidare med bultande hjärta och kallsvett i pannan), eller bara är vittne till andra som gör galna grejer, och så kör man vidare med ett "vilken idiot".

Idag körde vi till en orientering i Höör-trakten, och bara från Rolsberga-avfarten till Höör var det två nästan-olyckor som vi  själva hade kunnat råka ut för. Den ena när en taxibil bara en kort bit framför oss plötsligt fick för sig att börja backa in på en sidoväg (alltså som i backa mot färdriktningen på en 90-väg). Håkan, som körde, bromsade och inget hände trots allt. Sedan igen när vi i en kurva mötte en bil som körde om en annan bil. Mötte. I en kurva. Bil som kör om annan bil, utan minsta sikt framåt eftersom hen ju befann sig i en kurva. Läge för frontalkrock, alltså, fast som väl var nu fanns en viss marginal och Håkan hann återigen bromsa i tid.

Det där fick mig att börja fundera över de här google-bilarna jag har läst om ett par gånger nu på nätet (första gången faktiskt hos tecknaren Oatmeal). Förarlösa bilar, alltså. Först såg de tydligen ut som någon slags Kalle-Anka-bilar och var elektriska, men nu läste jag vidare och såg att projektet har kommit in i nästa fas och använder tekniken i vanliga bilar, som Toyota och Lexus.

Du kan läsa mer om tekniken till exempel här, men i huvudsak är det så (alltså med ett grovt förenklat Carolina-tillvänt språk) att det är datorer som kör bilarna. Datorer som tar in allt i omgivningen - kartor, miljö, andra bilar, gångtrafikanter... och som sedan kör utifrån det. De gör inte fel. De tar inte risker.

Jag kan se en framtid där alla bilar är sådana datoriserade bilar. Där ingen gör vansinnesomkörningar eller inte uppfattar vänstersvängande bilar eller alla dessa miljoner saker vi människor kan göra fel. Men det är nog långt fram i tiden, det där, och jag undrar om jag någonsin kommer att få uppleva det själv?
Måste det inte vara så att för att alla olyckor ska undvikas måste alla gå över till google-bilar (eller vad de nu kommer att kallas) samtidigt? Ungefär som när hela Sverige gick över till högertrafik vid en bestämd tidpunkt? Annars är väl fortfarande trafiken fylld med människor som har bråttom och som måste om den där lusen framför - och hur bra den där googlebilen än är som den då möter kan den nog inte undvika en frontalkrock?

Teknik fascinerar mig. Biltrafik skrämmer mig.

Det här är generation 1, som mest ser ut som en leksaksbil
Men nu har google-bilen alltså avancerat till att bli en "riktig" bil
En Google Lexus, som man kan få se i ett youtubeklipp där den kör på motorvägen i vanlig hastighet. En sån, tack!

tisdag 24 mars 2015

Lisa spelar Anthem

OK - håll i er nu. Lisa spelade Anthem på Kulturskolans kafé-konsert nu ikväll, och jag filmade med telefonen. Sedan frågade jag om jag fick lägga upp filmen på youtube. Svaret har det senaste året eller så varit ett blankt nej på allt sånt, så jag hade inte mycket hopp.

Men nu sa hon ja! Så här kommer det!
Tyvärr var konserten i en skolas matsal, vars tak eller vad det nu är äter upp allt ljud. Dessutom stod jag en bit ifrån scenen. Så ni får skruva upp ljudet om ni ska kunna höra henne.

/mvh Stolt Moder



fredag 20 mars 2015

Pengarna tillbaka på den

Är det inte bara så typiskt? Här ska det smällas till med solförmörkelse nästan à la den i Solens tempel (Tintin), här, i Sverige, hemma hos oss, under dagtid och allt? (sorry, svårt med solförmörkelse på natten när jag tänker efter...) Och barnen har studiedag och jag är kompledig, så alla möjligheter i världen att se detta fenomen fanns.

Och så är det mulet...! Jamen...bu.

OK, det gick att se solen då och då när molntäcket disade till sig, och då gick det förstås ganska tydligt att se den där mörka skivan som var månen täcka en del av solen. Och visst, visst, hade det varit strålande solsken från en klarblå himmel hade vi inte ens kunnat titta så direkt på solen som vi kunde nu när det var mulet. Men det blev inte så där värst mycket mörkare utomhus. Dramatiken uteblev helt.

Det var som Erik sa när han återvände in till sin lya och stängde dörren bakom sig: "Pengarna tillbaka på den solförmörkelsen. Såg ju bara ut som en vanlig måne."

Nä, man skulle bott i det där Solens tempel i stället. Lite mer lattjo.


torsdag 19 mars 2015

Rondellkärlek

Ni vet den där rondellen i Klågerup som jag har förklarat min kärlek till vid ett flertal tillfällen i den här bloggen? Så här års är den så extra bra att den får en sådan som mig att göra fnoskiga saker.

Nämligen är det så att någon kommunanställd under planeringsarbetet fick ett ytterst begåvat infall och bestämde att det skulle sättas lökar över hela den där rondellen. Och bara krokusar. I färgfält. Det första året hann de inte ta sig så värst, men nu... oj vad det är vackert! Det är så vackert att det får en att köra vidare till jobbet med ett leende på läpparna varje morgon. Tänk att någon kan få en så bra idé!

Och den fnoskiga saken jag gjorde idag var att stanna bilen, gå ut och fota hela härligheten. ("nä, mamma, du gjorde inte det, va? Säg att du inte gick ut och ställde dig att fota rondellen? Mamma! Du är bara såååååå pinsam... Var det någon som såg dig?") Den här rondellen är en praktsak. Den ska förevigas.

Först när man närmar sig med bilen ser det ut som om det ligger snö på kullen där framme:


Men när man kommit helt nära så ser man ju att det är vita krokusar.



Kullen är delad i fyra fält, så nästa när man svänger runt i rondellen är alltså de lila krokusarna:



Och sen, när jag promenerade tillbaka till bilen? Då hittade jag den här lilla gullisen, som jag givetvis också var tvungen att lägga mig på knä och fotografera. Landin-Grubbska äran var liksom redan körd, tänkte jag. Och jag älskar tussilago.


onsdag 18 mars 2015

Dagens tio

Inspirerad av Onekligen-Lisa kör jag en dagens tio:

Dagens aj: ena hälen när jag gav mig ut att springa idag igen efter att ha sprungit nattorientering (jodå!! plötsligt händer det...) igår kväll. Hälen ville vila, sa den.
Dagens gullegullegulle: killarna i tvåan som kommer in till biblioteket varje lunch. Dels för att de gillar att hänga där, dels för att de lånar och läser böcker. Men helt förutom det är de så himla gulliga och söta och kloka att jag vill krama dem hela tiden. Fast det gör jag inte.
Dagens kram 1: vår Erik som håller om midjan på grannens Erik när de på samma moppe åker iväg till scouterna.
Dagens kram 2: när Lisa går runt och bär på boken hon läser just nu som är så bra, så bra, så bra...
Dagens chock: när jag bokpratat för åttorna i fyrtio minuter och de...lånar några av böckerna! (obs! händer typ aldrig med åttor)(fast sedan kan de komma i smyg på rasten eller efter skolan har slutat och låna)
Dagens njut: att få lyssna på Anna-Maria Källs uppläsning av Trosells Hjärtblad. Så bra hon läser! Har en ny favoritljudboksuppläsare nu.
Dagens starka: wok-middagen med nudlar och nog lite för mycket sambal oelek. Fast gott.
Dagens gula: det ytterst i toppen på påskliljorna som slår ut vilken dag som helst.
Dagens unn: att jag låter mig själv fortsätta med min fantastiska och braiga och väldigt tjocka fantasybok trots att jag har åtminstone tre måste-böcker som måste läsas ungefär igår.
Dagens rygg-rys: När Lisa spelar Ljusa kvällar om våren på fiol, och det är just det utomhus. Åh, hon spelar så fint och jag önskar att ni kunde få höra när hon spelar den...


söndag 8 mars 2015

Såna därninga saker som gör livet värt att leva x 4

En sån här dag i mars, med sol och fågelkvitter och en plötslig lust att städa lite i trädgårdslanden. Och så sånt här:





lördag 7 mars 2015

Jag vill bli som Rune

Häromdagen när jag skrev ett självömkande inlägg om hur besvärligt jag tyckte det var att orientera och hur eländigt jobbigt allting var så fick jag en kommentar av Karin på Facebook: såg du inslaget på TV om den där 97-årige orienteraren? Det hade jag ju inte gjort, men oäkte maken letade raskt upp det på nätet åt mig. Det handlar om Rune Haraldsson, världens äldste orienterare, och du kan kolla på klippet nedan. Tävlingen han är på är O-ringen i Skåne förra sommaren, den etappen vid havet som nog kan ha varit den vackraste i hela O-ringens historia (och där just den här orienteraren satt i det dammiga, sandiga och varma sekretariatstältet över en dator och inte hade öga för vare sig sol, utsikt eller något vackert alls).


Rune Haraldsson - världens äldste orienterare from Peter Holgersson on Vimeo.

Men tänk att få bli så gammal som 97 år och fortfarande ha ork och vilja att ge sig ut i skogen för att orientera! Det är helt otroligt fantastiskt!

Det är ju så att orientering är en sport för alla åldrar (precis som Rune säger i filmklippet). Banorna och svårigheterna anpassas efter skicklighet och ålder på den som tävlar, och alla kan vara med. Och hela tiden jag har hållit på med orientering har jag fascinerats över just detta - att på väg till start gå bakom en liten knatte som håller pappa i handen. Han är så liten att orienteringströjan räcker honom till knäna - men ut i skogen ska han. Och strax efter den lille helt nye orienteraren kanske jogga om en dam i åttioårsåldern, som knatar sig fram mot start, hon också. Samma skog, samma start, samma kärr och stenmurar som ska besegras.

När jag och Håkan gick med i Malmö OK var vår störste stjärna i klubben Hans Lindin, som vann O-ringen i H80-klassen. Fatta - H80-klassen! Herrar 80 år och uppåt! När jag träffade denne 80-årige man, som liksom alla andra raskt promenerade alla kilometrarna från parkeringen till arenaområdet med den stora orienteringsryggsäcken på ryggen och såg ut att vara max 60 eller så, så tänkte jag att det där ska vara min förebild. Jag ska, om jag kan, också vara rörlig nog att ge mig ut i skogen när jag är 80 år. Det är klart att man aldrig vet hur kroppen ska bli, vilka sjukdomar och skador den ska igenom - men så länge jag själv kan välja så ska jag försöka ge min kropp förutsättningarna att vara rörlig och i god kondition.

Och visst gnäller jag om att jag ska sluta med både orientering och löpning när det känns motigt - men ännu så länge gör jag inte allvar av det där. Ännu så länge vill jag och kan jag springa, och jag har fortfarande bilden av den där guppande ryggsäcken märkt med ett stort stolt H80 framför mig på väg till ännu en orienteringstävling. Jag vill bli som Hans. Jag vill bli som Rune Haraldsson.

*och nu ska jag sticka ut och springa, förresten...*


fredag 6 mars 2015

05:55

Det finns två olika sätt att vakna kl. 05:55.

Det kan vara så här: du vaknar 05:55 av okänd anledning. Någon fågel som kvittrar utanför huset kanske, eller du är kissnödig, eller du drömde konstigt, eller din oäkte make har sparkat till dig lite ömt eftersom du snarkat. Du funderar omtöcknat på vad klockan är och hur många timmar det är kvar att sova innan väckarklockan ringer 06:05. Du tittar på klockan och inser det grymma faktum att den är just 05:55 och att din morgon ska sätta igång om ynka tio minuter. Du förbannar allt och alla och önskar att du hade en stoppa-tiden-trollformel.

Eller så kan det vara så här: du vaknar 05:55 av okänd anledning, troligen någon av dem jag föreslog ovan. Du funderar omtöcknat på vad klockan är och om det är lönt att gå upp och gå på toaletten. Du tittar på klockan och ser att den är 05:55, och du kommer lycksaligt ihåg att det är lördag morgon. Du går upp, går på toaletten, går tillbaka till sängen, ger fingret åt väckarklockan, drar upp täcket över öronen och somnar omedelbart om. Kanske din morgon börjar vid 9. Eller 10. Mmmmm.....

Den ena sortens uppvaknande hade jag i morse.

Den andra sortens uppvaknande kommer jag säkert att ha i morgon.

Halleluja, det är helg!


torsdag 5 mars 2015

Nä, Bonnier Carlsen är inte författare till den där boken. Kom ska jag visa dig (igen...).

Jag är så glad att jag aldrig fick för mig att bli lärare när jag blev stor. För oj! vad jag är usel på att lära ut.
Jag har alldeles precis haft ännu en grupp elever från fyran här för övningar i bibliotekskunskap. Det är en period nu på våren när jag som skolbibliotekarie har informationssökningsövningar med fyror och femmor, både i grupper och i helklass, och när den här perioden är slut (nu faktiskt - detta var sista gruppen) så är jag helt slut. Och alltså glad över att jag inte är lärare.

Det är inte alls det att de är bråkiga eller stökiga - nejdå, det är snälla barn som lyssnar på det jag säger och gör som jag säger åt dem att göra. Jag har dem i smågrupper om max 8 elever, och då är det inte svårt att ha koll även på de där som har svårt att koncentrera sig.

Men det här: jag har så dåligt tålamod när jag lär ut. Jag har själv lätt för att lära, och kan inte förstå att det jag tycker är enkelt kan vara svårt för andra. Givetvis försöker jag inte visa det, utan visar barnen igen, och igen, och igen det som de inte förstår. Och i stället för att (som jag skulle vilja) ta dem i handen och direkt leda dem till hyllan för att visa dem var boken står (det är ju så enkelt) försöker jag dela upp informationen ännu mer, förenkla det ännu mer, förklara på ett annat sätt, ge dem ledtrådar... Och inombords bara skrynklar jag ihop hela mig för att inte morra av frustration. Vad är det som är så svårt?! Varför fattar du inte, unge, när de andra gör det?

Fast det säger jag förstås inte. Utan förklarar och visar igen. Och är alltså helt slut efter ett par sådana gruppövningar om 60 min.

Ni hör ju - jag hade varit en total katastrof som lärare som hade stått och haft mässande föreläsningar bakom en kateder, för att sedan håna eller bli arg på de stackars barn som sedan inte direkt hängt med på det jag sagt. Och jag är så himla imponerad av alla de som faktiskt kan lära ut, som arbetar som lärare, som gör det timme efter timme, dag efter dag, med ett oändligt tålamod. Jag hade ALDRIG klarat det.

Troligen jag i en parallell framtid där jag hade valt fel yrke.

söndag 1 mars 2015

Ondskans sandfält

Just denna dag med snålblåst och snöblandat regn valde jag att försöka mig på det här med orientering igen. Jag och Håkan åkte på en tävling vid Furuboda söder om Åhus. Fördelen med terrängen där är att det inte finns några blöta kärr eller klafs, eller slyiga buskar. Det är strandskog, med sanddyner, små tallar, många kullar och rätt fin skog. Kommer man helt vilse går det förstås alltid att gå ut till havet så vet man på ett ungefär var man är och kan börja om.

För det är det som är nackdelen med skogarna söder om Åhus - man går vilse ofta. Eller rättare sagt, hela tiden om man heter Carolina. För de är svårorienterade! Jag får inte ihop de gula fälten som är öppen mark (tror jag) med de svartprickiga som är sandfält (med diffusa gränser), och alla de där bruna knippena som ska föreställa höjder kan jag aldrig känna igen ute i verkligheten. Går de upp eller ner? Vilket knippe med bruna streck på kartan är det jag befinner mig på där jag står och försöker ta reda på var jag är?

Jag tror att själva idén med orientering är att man ska bli bättre och bättre ju längre man håller på - men med mig är det tvärtom. Jag blir bara sämre.

Idag inledde jag starkt med att springa fel till första kontrollen, och springa runt i de där sandfälten i en kvart innan jag hittade rätt. Därefter flåsade jag runt till de närmaste kontrollerna som jag faktiskt lyckades hitta (med hjälp av fega vägval, typ stigar och hus och små snälla farbröder som visade mig rätt). Sedan var det dags att gå vilse igen i de där sanddynerna/kullarna/krypande tallhöjderna/månlandskapet. När jag hade valsat runt där i tjugo minuter hade jag varit ute i skogen i 80 minuter och tyckte det kunde räcka med förnedring för den här gången. Jag gav upp och joggade mot mål.

Ännu argare blev jag sedan när jag lade in gps-rutten på kartan och såg att jag trots allt hade varit precis där den usla kontroll 13 borde varit. Men jag såg den inte! Jag misstänker starkt att elaka ekorrar hade tagit den, eller att den var gömd inuti ett träd eller något. Jag lägger in en bild med ett litet utsnitt från kartan där du kan titta på mina värsta krumbukter. Notera dock att jag står stilla mitt i ringen på 13, kliar mig i huvudet och undrar var jag är, medan kontrollen sitter typ på andra sidan busken.
Det är alltså de gula områdena, med antingen bruna krokiga streck, eller svarta prickfält, eller bägge, som är ondskefulla.
Vill du se hela banan jag sprang kan du titta här.
Den här orienteringskarriären läggs nog ned snart. Eller så springer jag på en av barnbanorna nästa gång. Den med skyltar av glada och ledsna gubbar längs med stigarna så att barnen vet om de är på rätt väg eller inte - den passar nog mig.