Det finns inga bra väder och bara dåliga kläder

Det här blir då fyrtioåttonde gången i mitt liv jag ska fira valborg med att stå och titta på medan ett risbål raskt brinner ner till marken.

Hur varma dagar det än funnits fram tills siste april, och hur mycket våren än nu har kommit så är det så att jag ungefär fyrtiofem av de där gångerna stått vid det där bålet och känt mig ungefär så här:



Eller så här:



Alltid för kall.

Vad är det med valborg? Varför dippar alltid temperaturen ute då? Precis när alla optimistiska människor drar på sig vårjacka och lätta kläder och går ut i kvällen för att välkomna våren genom att stå och titta på en brasa?

I Klågerup tänds elden av scouterna. Det är fint, och trevligt och så - men platsen där bålet är måste vara den kallaste platsen i socknen. Det blåser alltid på kullen där bålet ska tändas. Från alla håll. Och så kommer de där stackars scouterna i sina scoutskjortor. Jag fryser bara av att se på dem. När bålet sedan har tänts brukar jag galoppera fram till ungarna (numera bara den äldste ungen) med deras jackor i högsta hugg likt någon som kommer med såna där katastrof-silverfiltar till de överlevande i någon olycka, och så svepa dem om dem. Rädda liv! liksom. Grejen är att de tycker jag är jobbig, att "det var väl inte så kallt" och "lugna dig, mamma".

Kanske bara det är jag som fryser på valborg, då? Kanske jag får ställa mig ända inne i elden i kväll? Ska ta på mig ännu mer kläder.

Trevlig valborg på er! Underställ, långkalsonger, sockar, mössa, regnställ anbefalles.

Den var vit. Åtminstone för två timmar sen var den det.

Det är svårt att klä på sig just nu. Det är kallt på morgonen, men varmare på dagen, och så verkar alla människor i ens omgivning helt plötsligt explodera i färger och lätta tyger, blusar och finheter som en annan inte äger (eller åtminstone inte i passande storlek)(förb... ostbågar).

Men något som inte är att rekommendera är att göra som jag gjorde idag: jag tog på mig jeans och en vit pikétröja. Och för att inte frysa på morgonen så drog jag också på mig en svart luvtröja. Precis nyinköpt. Luddig och fin på insidan.

När jag sedan tog av luvtröjan satt ungefär hälften kvar av den på den vita tröjan. Förstås.

Bra där, Carolina!

(tur vi har tejp på bibblan. Den kan lindas runt handen och leka klädvårdsrulle.)(alltså, i avdelningen "saker man gjort när man undrar ´var tar tiden vägen, egentligen' ")

Om att aktivt säga nej till omöjliga kroppsideal....eller "nu ger jag fan upp"

Jag har gått upp i vikt det senaste halvåret eftersom jag helt enkelt ätit för mycket och rört på mig för lite. Och som vanligt på mig har alla dessa extrakilon satt sig koncentrerat runt midjan, och gjort att jag bara kunnat använda ett enda par av mina jeans. Alla de andra byxorna jag äger har hängt i garderoben och varit ett enda stort ropande dåligt samvete: Här är vi, men du kan inte använda oss! Vi var snygga en gång, några av oss är till och med tjusiga märkesjeans - men du, du är för tjock runt midjan! Skäms! Skäms, skäms, skäms....!

Igår upptäckte jag att det enda paret jeans jag får på mig och alltså har haft på mig varenda dag sedan i somras eller vad det är slutligen hade gett upp. Ett hål hade slitits upp i rumpan på dem (heter det rumpa på byxor? Grenen heter det nog, men det låter så fånigt så det är inte klokt). Och idag var jag alltså så illa tvungen att göra det jag avskyr mest av allt: köpa nya byxor.

Körde till NovaLund, gick in på Cubus och hade på faktiskt bara 10 minuter hittat två par jeans som passade och var sköna (stretchiga...). Blundade i provhytten.

När jag sedan kom hem så gjorde jag något väldigt skönt. Jag samlade ihop alla de där gamla jeansen som "kanske kunde användas någon gång senare när jag blivit smal igen" i en stor hög. Sedan gick jag ut till soptunnan och slängde dem.

Nu ligger de där ute och skriker i högan sky. Men vadå? Helt uppriktigt: skulle jag någon gång faktiskt bli smal om midjan igen - då skulle jag banne mig gå och köpa nya byxor bara för att fira. Nu slipper jag se de där eländiga dåliga samvetes-jeansen varje dag när jag öppnar garderoben. Yes!

Fishy-fishy-fishy-fissssh

Som jag satt igår på jobbet och åt  min medhavda lunch så kom jag och tänka på ännu en bra sak som det här med att vi har City Gross matkassar har fört med sig. Vad mycket fisk vi äter nuförtiden! Lunchen bestod av rödspättefiléer som hade varit inne i ugnen och trivts ihop med fänkål och tomater, och så låg det ugnade morötter och potatis med i matlådan också. Riktigt gott och riktigt nyttigt alltihop.

I matkassen vi får är det alltid fisk en av veckodagarna. Jag har hittills inte varit med om att samma recept har använts två gånger, så på detta snart ett år vi har köpt matkassen har vi alltså lagat och ätit kanske fyrtio olika fiskmiddagar. Det har varit helstekt lax, fiskbiffar, panerad fisk, fisk i gryta, fisk i folie, fisk i ugn på längden och tvären, fisk tillsammans med asiatiska kompisar och fisk som simmat i vinsås. Helstekt lax, kokad lax och färserad lax. Kolja, rödspätta, torsk, lax... och alltid, alltid purfärsk fisk.

Jag gillar fisk! Men förut har det alltid varit så att jag har fått nöja mig med att äta det på restaurang - dels för att jag inte har varit särskilt duktig på att tillaga den (repertoaren bestod ungefär i panerad spätta, stekta fiskpinnar och gryta med torsk, tomater och purjolök), dels för att fisk inte stod högt i gunst hos valda delar av familjen.

Men nu serveras det alltså fisk på tisdagar hos familjen Landin-Grubb. Oftast tillagad av herrn i huset.

No more flappa-flappa-flappa

Telefonsamtal en strålande förmiddag i april:

Den som är helt ointresserad av bilars mekanik och inre organ: Håkan? Polon låter konstigt när man kör. Det började igår eftermiddag och blev mycket värre nu när jag körde till skolan. Det låter flappa-flappa-flappa-flappa liksom. Det verkar inte vara punktering och jag ser inget som hänger löst undertill (not till läsaren: detta är vederbörandes samlade diagnostikmetod för bilar, "se om något ser löst ut")

Den som förstår hur bilar hänger ihop och kan mecka med dem en hel del själv: Det skulle kunna vara någon av hjulbultarna som sitter löst.

Okunnig: Men går det att köra med? Kan jag köra till Svedala i eftermiddag? (underförstått: kommer ett hjul att trilla av, däcken explodera, jag köra i diket?)

Kunnig: Du kan testa att dra åt dem. Då måste du öppna handskfacket för att ta den xxxxx-iga xxx-manicken som ligger där (xxx = mekanisk/motorisk term som direkt får Okunnigs öron att krylla ihop sig och vägra ta in information). Med den lossar du xxxxx från hjulen. Sedan öppnar du luckan under bagageutrymmet och tar den xxxx-iga eller xxx-muttergrejen som ligger där, och drar åt bultarna med dem. Högervarv!

Okunnig: Ooookej...

Och nu kunde alla de intresserade elever som stod och väntade utanför skolans idrottshall beskåda när Okunnig, alltså jag (verkligen dramatiskt avslöjande, va?) stegade ut till min bil, hittade öppningsmanicken i handskfacket, öppnade bakluckan och efter några svordomar och rotande i det mystiska fack som finns under golvet där (obs, detta öppnar jag ungefär lika ofta som bambu blommar) hittade xxx-åtdragningsmanicken - en massiv grej i stål med mystiskt utförande.

De kunde också följa det rafflande arbetet när jag tog bort hjulmutterskydden, hittade två muttrar som - faktiskt - satt så löst att jag kunnat skruva av dem med hjälp av fingrarna, drog åt dem med xxx-manicken, satte på skydden igen, kollade övriga muttrar, stoppade tillbaka alla mystiska redskap på sina platser, stängde bilen och seglade tillbaka mot mitt skrivbord.

Sjukt nöjd med mig själv.

Ja, ja, för er bilkunniga människor och alla andra som är hyfsat praktiskt lagda är detta säkert en piece-of-cake och inget att ens orka blogga om. Men för MIG är det en stor och jobbig sak. Och smutsig.

Gnäll från ättestupans rand

I höst fyller jag 48 år. För några hundra år sedan var det minsann en aktningsvärd ålder - nuförtiden räknas jag som medelålders. Men minsann om inte den här kroppen just nu håller på med någon slags vi-har-uppnått-aktningsvärd-ålder-identitetskris. Den värker på diverse ställen. Jag känner mig väldigt gnällig när jag går runt och känner efter hur ont jag har och är inte alls glad över att vara en sådan där som ska radda upp en rad krämpor. Men så är det just nu.

Det gör ont i ena hälen. Typisk, typisk hälsporre som inte vill gå över. Det gör ont i fotlederna också, särskilt på morgnarna. En nyuppstigen Carolina som ska ta sig nerför trappan liknar mest något slags frankensteins monster som precis har fått liv än något piggt medelålders människoaktigt.

Springer jag för mycket får jag ont i höften. Springer jag för lite får jag snart inte på mig byxorna längre. (aptiten är det minsann inget fel på) Och givetvis inser jag att hälen inte blir bättre av att springas på alls.

Och så hostar jag sedan ett par veckor tillbaka. Jävelhosta. Virushelvete.

Men det som verkligen knäcker mig är att jag idag har fått något slags bristning eller något inflammerat muskelfäste eller nåt i bröstet, vid revbenen, av allt hostande. Varje gång jag hostar skär det som knivar in vid revbenen. Och jag kan inte göra ett enda dugg åt det. Massera? Nej. Voltaren? Vadå - svälja tuben? Sluta hosta? I wish. Sätta på ett plåster? Jo, tjena.

Precis just nu känns det som att stora delar av den här kroppen är färdiga för ättestupan. Urgamla, förbrukade.

Orden inne i huvudet

Ni vet sådana där ord man har läst i text men egentligen aldrig uttalat högt? Sådana man vet vad de betyder och så där, men de lever ännu bara i ens textvärld, liksom. Visst är det märkligt när man sedan hör hur de ska uttalas?

Häromdagen var jag och lyssnade på bland andra Ilon Wikland på barnlitteraturkonferensen LitteraLund. Och Ilon pratade om sin barndom i Estland, och att det vid ett tillfälle flyttade in en annan familj i deras hus. Fadern i den familjen fick de hålla sig väl med, eftersom han var någon betydande "pålli-truck". Pållitruck?! Jag fattade direkt vad hon menade, men fick ändå en aha-upplevelse. Skulle det alltså uttalas så? Ordet är "politruk", men i mitt huvud har jag alltid uttalat det som poliit-ruuk, med betoningen på i-et och som ett sammansatt ord. Pållitruck låter så...ja, en lastbil full med små polly-dockor, typ.

När jag var sisådär 9-10 år och slukade böcker på löpande band, så undrade jag mycket över detta"bacon" folk åt till frukost i böckerna från England (till exempel Fem-böckerna). I huvudet uttalade jag det precis som det stavas, "basoon". Hur såg det ut? Var det kött eller något annat? Att bacon var det samma som det "bejkån" jag själv hade ätit otaliga gånger hade jag ingen aning om, och oj! så förvånad jag blev när jag fattade att bacon skulle uttalas så...

Här har vi en politruk, alltså en "poliit-ruk"

Och här har vi då en "pållitruck"

Hm. Ja. Och så har vi de här. En lastbil full med såna, alltså?

Doften av kaprifol

Jag har varit tvungen att flytta vår kaprifol från dess förra vistelseort på baksidan av huset, en rätt skuggig plats där vi inte är så ofta men där den tydligen trivdes ofantligt. Där hade den tagit över husvägg, tak, hängränna, haft ihjäl någon utebelysningslampa och hindrade oss från att gå förbi när vi någongång hade ärende till uteplatsen på baksidan. Men som den blommade!

Men nu är det så att det ska stå ett sånt där utomhusaggregat som hör ihop med den nya elpanna vi kommer att få installerat snart, precis där kaprifolen bodde.

Jag har inte orkat skriva mycket om det här rördragandet, VA-anslutandet, grävandet och grejandet som ska ske med vårt hus och vår tomt, mer än en inledande lamentering över kommande elände. Även nu besparar jag er det mesta av mitt gnäll, men tänk er x antal telefonsamtal med rörläggare, halvårsförsening från kommunens sida utan några besked alls och bankkontakter. Läget just nu är i alla fall att vi ska få en ny elpanna installerat nu innan sommaren. (och så sker resten av grävandet och anslutandet till senhösten. Kanske.)

Rörläggarfirman som ska installera skulle också gjuta för fundamentet till utomhusdelen, och skulle göra det en dag när vi var på jobbet. De lyckades antyda att vi var omåttligt besvärliga människor när vi envisades med att inte vara hemma på vardagarna. När jag sa att jag nog kunde komma hem och vara på plats när gjutandet skulle ske om jag bara fick veta en ganska exakt tidpunkt fick jag veta att det var ooooomöjligt att förutsäga. Kanske fredag. Kanske måndag. Kanske en annan dag. Grejen var att jag gärna ville vara på plats när de hävde ner betong och grejs i min trädgård eftersom vi och rörläggarfirman inte var helt överens om var det skulle gjutas i trädgården. Jag kände att det skulle kännas trist att komma hem från jobbet och se en oflyttbar betongklump begravd i min trädgård på en plats där den inte borde ha befunnit sig.

Kolla! Någon har gjort grejer i vår trädgård! Kanske ovanpå gamla vattenröret in i huset. Kanske inte.

Nåväl. De har nu gjutit fundament ungefär där det var tänkt. I den vevan fick alltså kaprifolen flytta på sig. När jag kom hem från jobbet låg den i en trasslig härva på baksidan och såg ledsen ut. Där fick den ligga över natten. Det var frostgrader ute. Idag var jag ute och grävde en ny håla till den, tryckte ner den med fin jord och mängder av vatten, band upp den hjälpligt på väggen (vågar inte klippa ner den i år) och håller nu tummarna för att den ska överleva.

Naken och ledsen kaprifol, berövad sitt hem.

Egentligen är jag nu ganska nöjd. (om kaprifolen överlever). Det känns som att elpanne-VA-gräv-grejset äntligen är igång. Och så ser jag fram emot doften av kaprifol på framsidan av huset och in i uterummet. Där är ju där vi är på kvällarna, och det har egentligen varit synd att kaprifolen har stått på baksidan och doftat helt i onödan.

Jag ska nu gå ut varje kväll och hålla ett överlevnads- och peptalk med den.

Nyinflyttad kaprifol. Ännu inte död.

Men tjena, det var länge sen! Hur är det med dig nuförtiden?

Igår var jag på en konferens om barn- och ungdomslitteratur, LitteraLund (jag ska dit idag också). Men när jag kom dit på morgonen igår, och knatade över gatan precis utanför stadshallen där det skulle vara - då råkade jag på en bekant. En som jag blev glad över att se. Det är ju så med en sådan här konferens att man träffar mängder med bekanta: gamla bibliotekariekollegor och nya, bokcirkelvänner, människor man träffat genom jobbet eller har någon annan relation till, andra bokbloggare... Och alla har vi ett gemensamt intresse: barn och ungdomslitteratur. Så det där med att träffa trevliga människor är faktiskt halva nöjet med ett evenemang som LitteraLund (ja, även för en introvert själ som mig själv).

Och här kom nu en sådan bekant - vad kul! Jag var så nära att glatt hälsa på henne och till och med ge henne en varm kram - innan jag kom på att NEJ. Jag känner inte den här personen. Inte egentligen. Vi har aldrig träffats, och hon har definitivt ingen aning om vem jag är.

Det var nämligen Johanna Lindbäck, författare till massor av riktigt bra ungdomsböcker. Jag har läst allt hon har skrivit, plus att jag följer henne på sociala media. Hon är dessutom en flitig bloggare (på Bokhora bland annat) och så är hon årets Läsambassadör i Sverige. En kändis i barnboksvärlden, helt enkelt. Och det känns som att jag känner henne fast jag inte gör det.

Jag tänker att så där måste de ha det jämt, kändisarna? Att fullständigt okända människor hoppar på dem med ett glatt och igenkännande "hej! det var länge sen!"? För oftast tar det någon sekund för oss att sortera informationen i hjärnan när vi träffar någon på stan som vi känner igen, komma på varifrån vi känner den här personen. Det är ju lika bra att heja först och vara artig. Så stryker det med en eller annan kändis i den där artigheten.

Min vän Johanna

Handlingen, då?

Jag skrev just ett inlägg om en barnbok jag läst på min andra blogg Carolina läser... Och när jag har gjort det brukar jag alltid surfa runt lite och läsa vad andra bokbloggare har tyckt om boken.

Om den här boken (Inmurade av Lena Ollmark) hittade jag det här kryptiska blogginlägget:

Det är alltså det hela. Jag anar att här finns ett sammanhang jag inte förstår. 518 meter? Eh? Hur många meter skulle en tjock vuxenroman vara i så fall?

Om att förändra sitt liv

Blank måndagseftermiddag innan påsk. Carolina städar. Telefonen ringer.

- Hej, det här är Annci, på Trelleborgs bibliotek. Kommer du ihåg mig?
- Klart jag gör?
- Har du sett att vi utlyser fem tjänster i en ny skolbibliotekariepool i kommunen? Det är inte så att du kan tänka dig att söka en av dem?
- (C stänger av dammsugaren och sätter sig ner...) Eh. Nja... Jag har ju ett bra jobb. Men berätta mer!

Och Annci berättar. Om den näst intill obefintliga skolbiblioteksverksamheten i kommunen. Om satsning och politiker och beslut och pengar och hopp om bättring. Om att sitta på stadsbiblioteket, fem kollegor som jobbar med samma sak: nämligen att bygga upp en skolbiblioteksverksamhet som bygger på verksamhet och inte bemanning. Om utmaningar och nytänk.

Vet ni? Jag sökte en av tjänsterna. Fick komma på intervju på fredagen i samma vecka. På måndagen efter ringde bibliotekschefen upp mig och erbjöd mig jobb. Och...jag tackade ja.

Så nu har jag sagt upp mig från det jag trodde var världens bästa arbete. På en bra skola, i en kommun med ett nätverk av trevliga skolbibliotekarier. Ska säga hejdå till alla dessa elever som förgyllt mitt liv de senaste sju åren. (killarna i tvåan... alla dessa läsande 01-or... de rediga tjejerna i nian... vad är det jag gör??) Från fem minuters körväg från jobbet och bra arbetstider till heltidsarbete och busspendling.

Jag kunde nämligen inte motstå den här utmaningen. Att göra nytt. Att bygga upp. Att ta kontakter. Att övertala. Att visa att en skolbibliotekarie kan göra skillnad. Att träffa nya barn (rektorn som var med på anställningsintervjun försäkrade mig om att tvåorna är gulliga även i Trelleborgs kommun). Nya rutiner, nya kollegor. Nytt rum! (nyrenoverat, doftar av målarfärg och nya möbler...)

Nytt liv.

3 augusti börjar jag. Wish me luck!

Skolbibliotekariepoolen - ungefär så här ska det funka, tror jag.

A-hurk, a-hurk, a-hurk-hurk-hurk

I nästan en vecka har jag gått runt och hostat nu. Det började lite smygande, så där som att "det går nog bort snart". Men inte gick det bort, inte. Det är nån jäkla lungpest jag har fått av sonen som har gått runt och hostat i flera veckor (hur kunde jag egentligen tro att min hosta då skulle gå över på någon dag? listighetsgrad på den?).

Ett bra sätt att inte bli bra från sin hosta är att fortsätta gå till jobbet och ha minst ett bokprat för skolklass per dag, och då stå och prata konstant i ungefär 40 minuter. Den metoden provade jag förra veckan.

Ett annat sätt som inte är att rekommendera för att bli av med sin hosta är att springa orientering två dagar i sträck, bara för att orienteringen-är-som-bäst-nu (som jag ju yrade om igår). Den metoden provade jag i den gångna helgen.

Nu ska jag prova en ny metod. Den Förnuftiga Metoden.

Jag ska vara hemma från jobbet. Åtminstone måndag och tisdag, kanske onsdag också. Jag tänker undvika att ha några bokprat alls den här veckan. Jag tänkte vara tyst, sitta med bok, dricka te med honung. Inte springa heller. (möjligen ta en promenad) Äta Bisolvon. Men framför allt vara tyst.

Visst låter det som en lysande plan?
(om än något sent påtänkt)

Orienteringens peak

Så är är det: när det gäller orientering så blir det inte finare och bättre ute i skogen än just precis den här helgen som är nu. 

Det är alldeles precis lagom varmt, så det går att springa i t-shirt - men inte för varmt så att svetten rinner.

Det är mjukt och fint i skogen.

Alla träd och buskar står precis på tröskeln till att slå ut - men de har ännu inte gjort det. Alltså är sikten i skogen ännu utmärkt.

Marken är ännu bar. Inga nässlor. Men inte kall så det finns is att halka på eller snö att pulsa i.

Vitsipporna blommar. Fåglarna kvittrar. Det är fullt av liv i skogen som alldeles ska till att explodera.

Om några dagar gör det just det - allt slår ut, allt börjar växa. Men precis just den här innevarande helgen är det alltså som allra, allra bäst för oss orienterare.

Klart vi ger oss ut i skogen då? Klart vi gör! Idag har vi varit på Romeleåsen och sprungit, i morgon ska vi åka på en större tävling på Söderåsen och springa.

Den första egna lönen, minsann

Så nöjd sonen var igår! Han har sökt de sommarjobb kommunen anordnar för skolungdomar som är 16-17 år, och som lottas ut bland de sökande. Man fick önska sig ett jobb på en lista med tillgängliga platser, samt ett i reserv. Erik önskade i första hand att få vara på Klågerupskolans fritidshem, och i andra hand Mumindalens förskola ( som jag så stolt redan har påpekat är han bra med barn och trivs med att arbeta med dem).

Och igår fick han alltså besked att han hade fått det sommarjobb han helst ville ha: på Klågerupskolans fritidshem!

Det handlar bara om tre veckor (direkt efter skolavslutningen), men det är ett riktigt jobb med ordentlig lön. Och när vi räknade ut ungefär vad han skulle komma att tjäna så strålade han ännu mer. Många tusen! In på hans eget bankkonto! Egna pengar! Egenhändigt förtjänade på ett riktigt jobb!!

Och så växte han lite till. Mot vuxenheten. Och bort från mig.
(åh, klart jag är vansinnigt glad för hans skull! men ni fattar vad jag menar, va?)

Herr och fru Koltrast

Härom morgonen vaknade jag till någonstans i gryningen. Det var en ledig dag, ingen väckarklocka skulle skrälla och jag vände mig för att somna om.

Då hörde jag vad det var som hade väckt mig: koltrasten. Där satt den någonstans i närheten av vårt hus och sjöng några prövande koltrast-vemodiga toner i den där gryningen som inte hade kommit igång ännu. Jag låg och lyssnade och tänkte bra koltrast-vår-tankar och höll på att somna igen.

Då. Då var det helt plötsligt en annan koltrast som satte igång. Den hade minsann inga försiktigt prövande toner den, utan satte igång med hela artilleriet på en gång. Och det lät som att den hade parkerat sig precis utanför vårt öppna fönster med näbben typ halvvägs in i vårt sovrum. Inte nog med det - den lät hetsig. Avslutade varje koltrastiga improviserade drill med något slags ilsket krax, och några eftertänksamma pauser mellan kanonaderna var inte aktuellt. Koltrast-goes-agressive liksom.

Det där, tänkte jag i min halvsomnade hjärna, det där är frun.

Där borta sitter herr Koltrast och har ingen aning om någonting. Han skulle ha burit kvistar och fixat mask eller vad det nu är för plikter en koltrastherre kan ha när den nya dagen gryr. Men så sitter han bara där på hustaket och flöjtar loss utan stress. Det är så att man kan bli galen! (tänkte jag mig att fru Koltrast tänkte) "Nu får det vara nog. Sluta med det där, din drönare! Kom hit meddetsamma! Hämta den där kvisten! Fixa den där masken! Och skalbaggen också när du ändå håller på! Att jag alltid ska behöva tjata...aldrig att du tar några egna initiativ. Nähädå, sjunga och sjunga, det är allt du tänker på. Pah!"

Nåja. Jag somnade om, trots fru Koltrasts (säkert befogade) morgonilska. Jag tror jag och min hjärna behöver jobba lite med genusfrågor och ta en diskussion om förlegade könsroller om det här är sånt den sysselsätter sig med när jag inte har koll på den.

Rapport från en påskäggsjakt

Påsk hos familjen L-Gs innebär egentligen mest fyra dagars underbar ledighet (ja, barnen har förstås lyxat sig med sovmorgnar och slapperi hela veckan). Vi sover länge, vi brukar åka på en eller annan orienteringstävling, vi gullar lite med den nyväckta husbilen. Jag brukar titta lite extra på trädgården och tänka att "kanske borde ta tag i att klippa ner lite här". Ibland gör jag det. Ibland (oftast) går jag in igen och läser en bok i stället.

Grejen är att vi inte har mycket till traditioner kring påsk utan det är mest bara fyra dagars bliss.

Utom det här, som är vår enda och helt oantastliga tradition:

Påskäggsjakten.

Den går ut på att jag fyller två gigantiska påskägg med oförsvarbara mängder godis och gömmer dem. Sedan lägger jag ut ledtrådar till barnen. Svåra ledtrådar. Helst ska det ta minst en timme för dem att hitta äggen. Ofta åker jag och Håkan bort på orientering på påskaftons förmiddag och lämnar ungstackarna ensamma hemma med de där ledtrådarna (och får ungefär fyrtio meddelanden och obesvarade samtal på telefonen innan vi är tillbaka från skogen igen).

I år var vi inte iväg på orientering, så dagens påskäggsjakt inleddes av en skattjakt där barnen skulle hitta en lång rad saker av typen "något gammalt", "något som gör mamma arg", "en liten bit av sommaren", "något japanskt" och ge dem till mig för godkännande (eller ganska ofta inte-godkännande: "nej, ett nyckelband från förra sommarens o-ringen är INTE en liten bit av sommaren").

När de hade hittat alla sakerna på listan fick de den här bilden:

där den första riktiga ledtråden gömde sig (de kom på direkt var bilden är tagen...). Sedan ledde den till nästa, och till nästa, och här fanns lätta saker som citat från filmen Röda nejlikan (kom de på direkt) och oväntat svåra saker som "leta bakom livspusslet" (bakom planeringstavlan i köket där vi skriver alla kvällsaktiviteter). En ledtråd gömde sig bakom tavlan med Raphaels putti, ni vet de där knubbiga bokmärkesänglarna? Jag hade gjort en teckning av dem (tog lång stund, med tungan i mungipan och mycket suckande) och sedan klippt itu teckningen i pusselbitar. Barnen suckade och pusslade och hånskrattade åt min bildkonst ("mamma? du suger på att teckna, vet du det?").

Det tog dem ungefär en timme och en kvart att hitta äggen. Precis lagom.

Stolta kroppar

Igår satt jag på jobbet och behövde av vissa anledningar hitta en bild som skulle föreställa en snäll, vithårig mormor eller farmor. Och som jag brukar så använde jag Google Bilder, och som jag också brukar så sökte jag på de engelska orden eftersom de oftast ger fler träffar än de svenska. Och engelska för snäll mormor är då "nice g...ny". Varför skriver jag nu inte ut orden helt?

Jo, för jag vill inte att nätets sökmotorer ska hitta det här blogginlägget och ge det som en träff på pornografiska sidor. För vad jag inte hade en aning om var att nice g...ny inte bara betyder snäll mormor/farmor. Nä, nä. När jag sökte på det så fick jag upp hela skärmen full av pornografi. På jobbet! Så pinsamt!! Jag stängde raskt ner fönstret, och hittade med rodnande kinder andra bilder på snälla mormödrar. Mormödrar...inte könsdelar in action.

Nice g....ny är alltså någon slags kodord för porr med mogna kvinnor. Man lär sig något nytt varje dag. Men sen är ju jag den nyfikna typen, och jag var bara tvungen att återvända till den där google-sökningen för att titta en gång till (fast inte på jobbet, tack så mycket) på de där mogna kvinnorna. Var det verkligen gråhårstanter som gav sig hän och lade upp bilder av sig själva på nätet?

Japp. "Nice g...ny" visar pornografi som åtminstone jag aldrig sett förut. Det är kön och samlag och närbilder och posering och hela baletten. Men...de som visar upp sig är inte de där smala, silikonpumpade och släta människorna. Nej, detta är de är vanliga. De med kroppar som har varit med om  livet. Det är stora hängbröst, det är skrynkliga magar, feta magar, magra kroppar, pyttesmå sladdriga bröst, rynkiga armar. Gråhåriga damer i stayups och genomskinliga trosor. Det är människor som så väldigt tydligt tycker om sig själva och sina kroppar och gärna visar upp dem. Fast kropparna har levt långa liv och bär märken av det.

Så... nice g...ny-bilderna chockade mig först (jag var inte beredd), men sedan blev jag glad av dem. Det är så mycket stolthet. Kroppsstolthet!