söndag 31 maj 2015

Och vi har fått en fjortis i huset!

Hej!

Idag för ganska exakt fjorton år sedan stod min pappa och höll om min mamma mitt på Pildammsvägen i Malmö. Bilarna fick köra runt om oss. Mamma hade blivit tillsagd av personalen på KK att gå en runda i Pildammsparken, men vi kom aldrig dit. Jag tyckte att när jag väl bestämt mig för att komma ut i världen så ville jag göra det pang bums på en gång. Så efter att ha stått där på Pildammsvägen och skrikit en stund så gick mamma, stödd av pappa, tillbaka in till KK, lade sig i en säng och födde mig. Det tog ungefär en halvtimme.


Här är jag ungefär två månader och har precis kommit på att det går att vara glad ibland också. Annars var jag rätt ledsen de första månaderna i mitt liv. Särskilt på kvällarna. Det gjorde ont i magen, eftersom jag var allergisk mot mjölk. Men det hade ingen fattat än, så jag fortsatte ha ont, och skrika. Men sen när de kom på det? Då blev allt bättre, och jag blev en tjej som är glad nästan jämt. Om jag inte blir arg eller ledsen, förstås. Då skriker jag och gråter en stund. Tokgråter. Sen när jag har gråtit av mig blir jag snabbt glad igen.


Det finns mycket jag tycker om här i världen. Musik. Särskilt musikaler. Jag älskar Kristina från Duvemåla över allt annat, och kan alla sångtexter i den utantill. Jag brukar sjunga den här hemma jämt. I alla situationer. Om och om igen. Då ser ibland resten av min familj lite trötta ut. Ibland håller de för öronen också. Men musik är till för att sjungas, eller hur? Man blir glad av musik. Jag tycker också om att spela fiol. När jag var mindre dansade jag. Så fort det var musik på tv, typ melodifestival eller så, då sprang jag upp på mitt rum och bytte till mina balettkläder. Sedan dansade jag.


Skolan är helt OK. Mest OK är den eftersom min bästis Magda går där. Och mina andra kompisar. Dem fortsätter jag prata med när jag är hemma. Vi behöver inte ens vara i samma hus, eller samma by, eller samma land. Det är jag, min dator och min säng - och så hela världen i mitt knä. Där skypar jag med mina kompisar, följer youtubers, läser fanfiction, spelar Minecraft och ser på Grey's Anatomy. Livet kräver en dator. Med wifi.



Jag heter Lisa. Idag fyller jag fjorton år.

torsdag 28 maj 2015

Om klocktillverkning

Idag blev jag omkörd av en firmabil på motorvägen utanför Malmö. AB M&E Ohlssons Klockgjuteri stod det på den. Och så en bild på en kyrkklocka.

Wow! En klockgjutare! Jag visste inte ens att det existerade sådana längre. Det känns så... 1600-tal liksom? Bygga kyrkor, gjuta kyrkklockor. Eller något som finns i gatunamn i gamla stadsdelar: Klockgjutargränd, Klockgjutargatan. Men en livs levande? Och hur kan det där gå runt - hur många kyrkor byggs det egentligen? Och har de i så fall riktiga klockor? Vad vet jag - jag är uselt insatt i kyrkbyggande och klocktillverkning. Kanske de mest livnär sig på att reparera gamla kyrkklockor?

Så det där fick jag kolla upp. Det var lätt att hitta firman på nätet. (titta här) De finns i Ystad. Och de gjuter visst nya kyrkklockor. Plus att de kan göra klockdragningsmaskiner (bara ordet!), lucköppnare och annat som jag inte hade en aning om att det fanns.

Tänk att det finns klockgjutare! Det är nog inte många barn som säger att de ska bli just det när de blir stora?


måndag 25 maj 2015

Sju ögonblick från Göteborgsvarvet

I lördags sprang jag Göteborgsvarvet. Precis som förra gången var det folkfest extra allt, dessutom med sol. Faktiskt kan det nog inte bli bättre! Det kändes bra att springa, allt var toppen! Vi ska redan anmäla oss till Göteborgsvarvet nästa år.

Det här med att samla så där vansinnigt många människor på en plats för med sig saker. Det finns så mycket att titta på! Egentligen kunde man struntat i springandet och bara gått runt med en kamera och fotat saker. Människor som är glada, människor som är trötta, människor som letar efter varandra, kraften i att se alla människor springa i väg i en av starterna, de små barnen som står längs med banan med utsträckt arm (de som springer ska göra high-five med barnet, och det är det många som gör också. En liten kille var så trött i sin arm att han fick stödja den med andra armen, men att sluta hajfajva? nänä...). Här är sju bilder, sju av en hel oändlighet motiv som kryllar på Göteborgsvarvet:


Här har precis en av de mer än 25 startgrupperna släppts iväg. Folkmassorna som skymtas bakom startskylten långt bak är väntande startgrupper. Ser ni kraften? Benen fulla av spring? Blickarna? De har 21 km framför sig.


Det här är damernas väskinlämning. Det är en hel fotbollsplan. Man lämnar in sin väska märkt med sitt startnummer, och så läggs de i nummerordning i räta led. Det här området är ungefär så långt bort från målgången man kan komma (herrarnas väskinlämning är ungefär lika långt bort, fast åt andra hållet), och det tar en lååååång stund att nå hit med trötta ben när man har sprungit färdigt loppet. Därför har ganska många människor kommit på en helt egen lösning på detta. Får jag presentera:

Väsk- och påsträdsallén!


Det är en allé med träd som går igenom parken utanför idrottsplatsen där målgången är. Vartenda träd i allén är fullhängt med smarta människors persedlar. Tröjor, påsar, väskor... Jo, men så slipper de ju den där vandringen bort till väskinlämningen.

Förra året skrev jag om toalettantalet som krävs för att lösa sextiotusen människors toalettbehov. Jag kan inte låta bli att fördjupa mig i det här en gång till. Här är en bild på toalettköerna:


I vanlig ordning har kissnödiga herrar det något lättare. Här är pissoartorget:


När jag drog mig bort mot väskinlämningen, skulle ta en banan och börja göra mig i ordning för att gå in i min startfålla? Då var det dags för förste löparen att gå i mål.
Det var Richard Mengich, som sprang de 21 km på 1.00.44. Sa jag sprang? Flög menade jag nog. Jag klarar inte ens av att springa en mil på under en timme just nu. Och så två mil? Nåväl. Här är en av storbildsskärmarna som finns på området, och på den kunde jag se på när Mengich trotsade all tyngdlag och susade in på idrottsplatsen, dit jag själv såg fram emot att anlända ett antal timmar senare samma eftermiddag.


Och, yes! Här är sista bilden, alltså tagen efter mina egna 21 km, min egen målgång (det körde minsann ingen motorcykel med kamera framför mig?) och med benen väldigt mycket tröttare än förut. För mig tog det 2.10.49, sex minuter snabbare än mitt förra Göteborgsvarv. Fortfarande är dock målet att gå under två timmar, så som sagt: vi anmäler oss redan till nästa års varv.


söndag 24 maj 2015

Idag för sexton år sedan...


... kom den här knatten till jorden och vände uppochned på våra liv. Vi blev föräldrar, och sedan var världen inte längre sig lik. Så mycket mer fantastiskt, underbart, oroligt, roligt och annorlunda livet är när man får ett barn i det!

Men det där var igår. Eller...vänta. Sexton år sedan. Sexton??!! Hur kunde det gå så fort? Hur?! Nyss lärde han sig att gå. Nu älskar han att gå långa promenader - varje dag spankulerar han iväg på sina ensamma vandringar där bara han, hörlurarna och naturen finns. Nyss lärde han sig att prata. Nu håller han långa föreläsningar för oss om sitt älsklingsämne fysik. Helst astrofysik.


Fast vissa saker ändras aldrig: redan när han var pytteliten ställde han miljontals frågor. Han frågar fortfarande. Om allt! Fast nuförtiden är det sällan vi föräldrar kan ge honom svaren - dem söker han själv upp på nätet, och sedan försöker han förklara dem för oss vanliga dödliga i termer vi förstår. Han vill veta varför. Det duger inte med att veta att det finns svarta hål - han vill veta varför de finns. Varför spegelglas reflekterar ljus. Varför kolväten ser ut som de gör. Läroboken i fysik räcker inte riktigt till. Hans mamma räcker definitivt inte till. (det har han lärt sig för länge sen: "meh! mamma, hur kan du leva som du gör? du vill aldrig veta någonting - bara du har en bok är du nöjd liksom?)

Men till hösten ska han börja tekniskt program på Polhemskolan i Lund (när blev han så stor att han slutar grundskolan nu? när? när??!). Då får han förhoppningsvis svaren på många av sina varför. 

Denne sextonåring har så otroligt många fina sidor. Hans humor! Hur bra han är med barn! Han är den snällaste killen som finns! Hans engelska! (hur KAN han vara så duktig på att prata engelska??)

Tänk att vi fick bli föräldrar till just honom! Det är ett underverk. Varje dag!


fredag 22 maj 2015

Mål: grupplöpning på annan ort

Kort meddelande:
Idag åker jag och oäkte maken till Göteborg framåt eftermiddagen. Vi tänker oss att stå med husbilen på en charmig parkeringsplats utanför Åby-travet och där intaga en kulinarisk middag bestående av pasta med ost- och skinksås. Därefter står en (möjligen) förvirrad cykeltur på programmet. Vi ska cykla till hjärtat för Göteborgsvarvet vid Slottsskogen och hämta ut våra nummerlappar. Vi har aldrig tidigare cyklat i Göteborg. Men vi är orienterare, så det ska säkert gå bra.

Vi har varsin god bok med oss och tänker oss en fredagskväll med läsning, snacks och öl (ultimat laddning inför ett löplopp). Fortfarande stående på den där parkeringsplatsen (men hej! vi drar ner rullgardinen och skiter i utsikten).

I morgon ska vi dra på oss våra joggingskor och springa Göteborgsvarvet tillsammans med sisådär sextiotusen andra människor. Vi ska svettas i grupp, stå i toalettkö och få ont i benen. Förhoppningsvis ska vi också känna en viss eufori. Särskilt när vi har gått i mål. ("var f....n är toaletterna?" "hur mycket folk går det att trycka in på en idrottsplats, egentligen?")

Därefter ska vi tyvärr inte stå kvar på den där parkeringsplatsen för att i lugn och ro och välförtjänt äta middag och dricka vin. Nej, därefter ska vi så fort som möjligt ta oss iväg från Göteborg och köra alla milen hem igen. Inte för att vi annars missar finalen i Melodifestivalen. Nädå. Det är för att vår son aldrig hade förlåtit oss om vi inte hade kommit hem direkt. På söndag fyller han år, och då får man uppvaktning på sängen när man vaknar. Punkt.

Vad barnen gör medan vi är borta? Överlever fint. Har det lugnt och skönt. Slipper föräldrar. Äter rostbiffsmiddag. Går och lägger sig skamlöst sent.


torsdag 21 maj 2015

Skymningar i maj

Ett par veckor nu har jag kunnat ta mina löprundor ganska sent på kvällen. Åh, dessa ljusa majkvällar! Koltrastar som sjunger, alla dessa nyanser av grönt, syrenerna som håller på att slå ut och så ljuset precis innan skymningen... Det är de här kvällarna jag bär med mig och sitter och liksom tittar på då i december när kvällen börjar vid fyra på eftermiddagen och allt i naturen sover djupt.

Igår var jag också ute och sprang. Började vid halv nio på kvällen och var väl färdig någon timme senare. Jag sprang i Bokskogen, och jag var nästan ensam där (jo, myggorna hade förstås hittat dit också, men håller man sig bara i rörelse så hinner de inte med en). Finaste stället var där löpspåret går över en åker. Där fick jag nästan stanna ett tag för att bara andas, se och känna. Himlen öppnade sig ovanför, med det där precis-före-skymning-ljuset-blå. Rågen stod hög och grön. Och så doften! När daggen lägger sig på ett sädesfält doftar det på ett alldeles särskilt sätt. Sommarnatt och grönt. Midsommar. Liv.

Tänk er att ni promenerar hem från någon fest ute på landet och följer vägen förbi åkrarna? Det är sommarnatt, kanske midsommarnatt. Du har tunna kläder på dig och fryser lite. Och över allt det där känner ni doften av den daggiga åkern bredvid. Känner du doften nu?

Så.


onsdag 20 maj 2015

Namnsdagspaket i posten

Idag har jag namnsdag. Det brukar jag mest glömma bort (fast ibland får jag något glatt hojtande från barnen i skolan som kommer ihåg). Men idag fick jag ett litet paket i posten, med namnsdagsgratulationer. Tack mamma!

Mörk choklad med lakrits, fina grejer.



Och se lite närmare på det där kortet. I hörnet skymtas en typisk "BL"-signatur. Det betyder att det inte är vilket kort som helst. Det är gjort av en av mammas egna teckningar. Så fin!


måndag 18 maj 2015

Hon har klippt sig.

För några dagar sedan var Lisa och klippte av sig sitt långa hår. Alltså - det är fortfarande halvlångt, en bit ner på ryggen, och så lite uppklippt kring ansiktet. Men hon hade ju så väldigt långt hår innan! Ner till ryggslutet, och så tjockt! Hon har aldrig klippt det, utom topparna då och då.

Men nu var hon trött på att alltid ha det i en tung, tjock fläta, och att aldrig kunna sätta upp det i några frisyrer eftersom det var alltför tungt och tjockt att hålla någon längre stund. Hade hon det utsläppt blev det snabbt tovigt och trassligt. Så efter ett antal månaders funderande bestämde hon att det var dags.

Minst 30 cm hår försvann, alltså. Hårfrisörskan samlade ihop det i en tofs som skulle skänkas till peruktillverkare (det är inte ofta det är lönt att göra det, tydligen, men om det är så här långt och fint, så). Den där tofsen låg som ett dött djur på disken när vi skulle betala, och jag fick en klump i halsen. Åh, Lisa! Ditt vackra, vackra hår...

Men det är fint nu när det är kortare. Väldigt blankt. Och mörkt! Allt det ljusa försvann i klippningen. Och äntligen får hon till det rätta tonårsslänget med håret (ja, ni vet). Hon ser ut som en vandrande schampoannons.

Fast i morse var det första vardagsmorgonen sedan hon klippte sig. Och varje morgon ända sedan hennes hår var långt nog att sättas upp när hon var sådär 3? så har jag borstat och satt upp hennes hår på morgonen. Jo, visst, senaste året har hon för det mesta borstat det själv, men ropat på mig när det skulle flätas för hon "pallade inte själv". Men nu - slut på de där stunderna. Varje morgon har jag borstat igenom det där håret. Slinga efter slinga. Tova efter tova. Varje dag, varje dag i alla dessa år. Och nu är det slut.

Det är en epok som är över.

Frisören tog före- och efterbilder

fredag 15 maj 2015

Fem fina fredagsstunder

Vi är ju på läshelg vid Skäralid, jag och dottern. Men vi tog en paus i läsandet och tog en promenad in i Söderåsens nationalpark och upp på Kopparhatten. Utslagen bokskog och brusande bäck. Grönt för själen. 






torsdag 14 maj 2015

Fina, fina Nibe

Så igår fick vi alltså installerat vår nya värmepanna. Elpanna, luft-vatten-pump, värmesystem...vet inte riktigt vad det ska kallas. Men Rörman-männen var här precis hela dagen och drog rör, el, borrade och hade sig. Ingen försökte prata rörmokiska med mig. Ingenting gick tydligen fel - i stället blev de färdiga med allt på en enda dag (de skulle annars ha kommit på fredagen också och slutfört).

Så nu står den där, Nibe. Den sköter om värmen i vårt hus. Alla elementen står nu fullt öppna, och så reglerar pannan temperaturen beroende på utomhustemperatur och vad vi ställer in att vi vill ha inomhus.

Jag stod och klappade lite på den innan jag gick och la mig igårkväll. Så glänsande och fin. Blänkande nya kopparrör. Färgdisplay där saker kan ställas in. (bara en sån här sak: "lyx"-läge för varmvattnet, som kan väljas om vi ska ha gäster och många kommer att duscha. Då värms varmvattnet upp fortare. Vilken grej! Inte för att vi någonsin kommer att komma ihåg att göra den där inställningen, men ändå!) När fronten på pannan är stängd finns det ett litet fönster där en display visar utomhustemperaturen, varmvattnets temperatur och så som en liten slutkläm också vad klockan är. (himla bra att få veta just det)

Under fönstret: en rejäl lampa som lyser grönt när allt är som det ska med varmvatten och uppvärmning och det där. Lite grann som forna tiders nattvakter: It is three o'clock, and all is well! 

Den gamla elpannan snackade så lagom. För ett par år sedan gick tryckmätaren långt över varningsmärket, flera gånger, och vi trodde att pannan skulle dö. Sedan dog tryckmätaren. Det vi inte visste då var om pannan tänkte sprängas, fortsätta att funka eller pensionera sig i stillhet. Det har varit rätt många tillfällen när jag oroligt har stått framför den när den stånkat och pyst som värst och undrat om jag egentligen vågar gå och lägga mig eller om jag ska ringa någon (vem? vem? bor man i hus finns ingen vaktmästare att ringa till...)

Men nu lyser alltså Nibe grönt åt mig och säger åt mig att sova tryggt.



onsdag 13 maj 2015

DE vet säkert vad de håller på med. Jag borde troligen slappna av.

Idag har vi Rörman i Svedala här hos oss. De ska installera vår nya elpanna. För att de ska komma åt alla rör de behöver har vi monterat ner skåpen i den delen av köket. All maten står på golvet i vardagsrummet. Allt annat står på golvet i garaget. (jävlar-i-min-lilla-låda vad många prylar man har när skåp töms). Möbler i köket har flyttats undan. Just nu läggs golvpapp ut som en fin gång från ytterdörren ända in till där pannan står ("det finns ingen närmare ingång i huset?" "nej, tyvärr").

Vattnet kommer att vara avstängt hela dagen. Vi har vatten upptappat på dunk och i vattenkannor i badrummet (både jag och barnen är lediga idag). Elen kommer nog också att stängas då och då? ("mamma? kunde inte detta väntat tills jag var på scoutläger? va? vavava? Och NEJ jag tänker INTE läsa en bok i stället för att spela datorspel, är du dum eller?") Det ska borras hål i ytterväggen för att ansluta till ytterdelen till elpannan (som är en vatten-luft-blablabla-grej).

Vi har behövt byta ut den här elpannan (den är från 1970-talet...) i många år. Det är skönt att det äntligen blir av.

Men.

Alla som känner mig åtminstone lite vet hur jag känner mig just nu. Saker händer i mitt hus. Saker är inte som vanligt. Saker kanske går fel. Männen från Rörman kanske pratar rörmokiska med mig, och jag talar inte rörmokiska. Inte el-snack heller. Jag gillar det inte. Alls.

En sån härninga ska det bli

söndag 10 maj 2015

En rejäl frukost ska bestå av 100% energi, mamma!

Söndag. Klockan är 11.40. Och sonen har intagit köket för att göra sin lilla frukost.




Det är flingor med mjölk, det är te och det är två rejäla toasts med skinka och ost. Det övervägdes ett tag ifall det skulle vara rostbiff i de där mackorna eftersom det nu låg rostbiff i kylen, men alternativet valdes bort eftersom "det är lite slöseri att ha den i varma mackor".

Sedan bärs hela härligheten upp till skrivbordet och äts upp vid datorn.


Det finns ganska många familjer där det inte äts frukost, va? Aldrig att den hoppas över i den här familjen. Inte på vardagar heller, fast då händer sällan varma mackor.

lördag 9 maj 2015

Vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn, höra böljornas brus och kunna sjunga?

För några dagar sedan såg jag ett filmklipp på facebook - ni vet, ännu ett av alla dessa filmklipp som finns där. Söta, roliga, tankeväckande och framförallt tidsslösande när man borde gjort något annat.

Men det här filmklippet lämnade mig inte, och jag har haft det i huvudet nu sedan dess. Såg om det igår kväll och förundrades över ett underverk.

Det är en liten tvåmånaders bebis, som tydligen föddes med något slags fel på hörseln. Här får han för första gången i sitt liv en hörapparat...och han får höra ljud. Alltså - bara kolla! Hans ögon är absolut klotrunda. Och så ler han, lite så där sekundsnabbt som om han inte vet vad han ska tro. Vad ska han tro, då? Han är precis ny i den här världen och vet ingenting. Och så helt plötsligt uppstår en dimension till? Han har sett, och känt, och luktat. Och så...ljud?

Det är så fantastiskt att se. Och det är en sån där väckar-grej: glöm inte bort att vara glad för det du faktiskt har i stället för att vara ledsen och avundsjuk på allt det du inte har. Hälsa, syn, hörsel - det är rikedom, det.





torsdag 7 maj 2015

Åh, kommer att sakna er...

Jag har fått kärlek idag. Av barnen i 2A. De hade fått reda på att jag skulle sluta här på Klågerupskolan och börja i Trelleborg i stället. Det ville de inte att jag skulle göra:

- Varför måste du jobba där i stället för här?
- För jag vill hjälpa dem att få skolbibliotek. De har nästan inga skolbibliotek nu, och det tycker jag att de ska få ha.
- Men sen? När du är klar med att bygga deras skolbibliotek? Då kommer du tillbaka hit till oss, va?

De kunde tänka sig att dela med sig av míg till barnen i Trelleborg, om jag bara stannade här ändå:

- Du kan ju vara där hos dom på måndagar och torsdagar? Och så de andra dagarna här?
- Eller så kan du vara där varannan vecka och så hos oss varannan vecka?
- Nej, du kan vara en sekund hos dem, och sen en vecka hos oss. Eller en sekund där och ett år här!

Åh, gullegullegullebarn! Som jag kommer att sakna er!


onsdag 6 maj 2015

Vadå "du ska iväg till jobbet och har bråttom"?

Vi har haft problem med internetuppkopplingen hemma en ganska lång tid - framåt kvällarna får den plötsligt för sig att stänga ner sig några minuter och sedan vakna till kanske 20 minuter för att sedan dö igen. Vi har bytt modem och split till telefonjacket utan resultat, och fick till sist gripa till sista utvägen - att ringa Tele 2 supporten. Ni vet, såna där människor som efter fem minuters samtal har fått en att känna sig som en totalt intelligensbefriad slempropp som inte borde få handha datorer överhuvudtaget. Troligen inte ens använda mikrovågsugn eller väckarklocka heller.

Men. Den här gången fick jag prata med någon som lyssnade på vad jag sa och inte bara överlägset frågade om "vi hade kollat så att sladden satt i ordentligt" och "har ni startat om modemet?". Efter en lång felsökning befanns det att felet verkade ligga i själva telefonledningen till vårt hus. Hon felanmälde alltså den, och lovade att det skulle avhjälpas inom "5 arbetsdagar".

Bra, bra, tänkte jag och trodde att detta skulle avhjälpas någon annanstans, typ något fjärrstyrt telefonledningscentrum. Vad vet jag? De kan ju koppla in bredband hos oss utan att komma hit?

Så i morse, precis när jag skulle köra hemifrån till jobbet (och var sent ute). Då ringde det på dörren. Utanför stod tre män i oranga vi-håller-på-med-tele-kablar-kläder. "Ni hade anmält fel på er telefon?"

Jo. Ja. På omvägar hade jag ju det, fast det var nätuppkopplingen jag hade felanmält.

OK. Nu var alltså hjälpen här. I mycket fysisk form. De var ännu fler män, och de färdades i tre vita skåpbilar som stod parkerade ute på bygatan. Tillsammans med en liten lastbil. Som hade en liten grävskopa på flaket. "Vi kanske får gräva lite i er trädgård...".

Först ville de dock börja med några mätningar vid telefonjacket inomhus. "Det tar bara några minuter."

Hallå! Jag skulle ha bokprat med en klass och var redan sen. "Jag måste vara på jobbet om cirka 8 minuter" väste jag, "kan ni skynda er?" Orangeklädde mannen tittade på mig som om jag vore helt dum. Så besvärligt av mig att vilja köra iväg till jobbet. Han mätte på. Det tog kanske 7 minuter. Jag körde (alldeles för fort) till jobbet och kom dit några minuter efter min skolklass. Det löste sig.

Men vad är det med dessa hantverkar- och telefonkabelsmänniskor??? Om de nu tänker sig att fulla styrkan med bilar, overaller, grävskopor, comradio, verktyg och alltihop ska komma hem till någon, under dagtid, och för sitt arbete är beroende av att komma in i den personens hus. Kan de då inte ringa någon dag i förväg och förvarna? Avtala tid? Va??? Hade det inte varit något lättare för både dem och den som ska besökas? Vad är det som gör att man ska framstå som besvärlig när man envisas med att vara iväg på sitt arbete dagarna i ända? Och inte bara kan vara på plats när dessa hantverkare/kabelläggarmänniskor dyker upp? För ringer de i förväg och bestämmer tid handlar det alltid om att kommer "under dagen", dvs någon gång mellan 06.30 - 16.

Nu går jag och är lätt orolig för hur mycket det skulle grävas där hemma. Och var.


söndag 3 maj 2015

Att leva i maj

Idag har jag faktiskt varit ute hela dagen och dragit i mig majväder till max.

Först var Håkan och  jag nere vid Falsterbo. Vi ska ha en liten orienteringstävling där om två veckor, och var nu och gick banan Håkan har lagt, kontrollerade att naturen såg ut som den borde göra enligt kartan och såg ut exakt var vi ska sätta kontrollerna. Det var inte så mycket folk nere på själva stranden (det blåste en del) - men inne i strandskogen, i gläntor och i små sänkor? Där satt det folk överallt. I solstolar, på filtar, med picknickkorgar och blundande ansikten.

Och det var helt fantastiskt att gå där. Solen lyste och det doftade så otroligt gott. Tallskog, sand, barr, hav. Jag kan förstå att folk betalar sanslösa summor för att få bo i hus där de kan öppna fönstret och få in de här dofterna när som helst.

Senare på dagen var jag i Bokskogen och sprang lite orientering själv - en bana som någon annan lagt alltså. (Malmö OK har alltid en "månadens bana" ute i Bokskogen) Lika fantastiskt det - mjuka stigar, bokar som precis slagit ut, fågelkvitter.

Så jag har verkligen känt våren idag. Sprungit över blommande vitsippshav. Hoppat över bäckar som porlat. Trampat i vit sand. Suttit vid ett picknickbord och fikat med tallskogsdoft i näsan och sol i ansiktet.

Och kört bil igenom ett landskap där rapsen har slagit ut, där fruktträden håller på att slå ut och där allting bara är liv, liv, liv.

Det är så vackert ute nu att det gör ont.

Falsterbostranden UTAN badande människor
Doften av tallarna bakom får ni tänka er

lördag 2 maj 2015

Plötsligt händer det


Varför framgår det aldrig av mysiga trädgårdsprogram på TV hur j-vla jobbigt det är att sitta på huk eller stå på knä vid de där rabatterna? Hur svettig man blir och hur evigt det där jobbet är? Nejdå, lite pillepill med sekatören, lite bortnypande av vissna blommor och så bilder av fulländade rabatter där blommor i matchande färger prunkar utan minsta ogräs i sikte.

Just nu har jag brottats med några ogräs från helvetet som jag inte vet vad de heter som växer i revor i både gräset och rabatten och som förmodligen har rötter ner i jordens innersta. Onda är de. Troligen är det Saurons krukväxter.

Fast... å andra sidan finns det fina grejer med detta också. Titta på tulpanerna och forsythian. Känna doften av gräs som blir klippt (oäkte maken). Bli varm av solsken i nacken.