fredag 18 november 2016

Carolina och det där novembermörkret igen...

Det ÄR tungt och jobbigt. Just sista halvan på november när det är så förtvivlat ogenomträngligt mörkt, och det regnar, och man inte är van att köra bil i mörker med tusen andra bilars strålkastare och annat som blänker i det blöta på marken, och det känns som att dagen liksom tar slut redan vid 17... det är nog min värsta tid på året tror jag. Sedan kommer adventsljusstakarna och lite julledighet inom synhåll och det blir bättre. Men just nu. Det Där Mörkret. Det är svårt.

Men å andra sidan... om man trots allt går ut i det där och det INTE regnar? Och det är stjärnklart och den där gigantostora månen som är nu lyser upp allt så mycket att det till och med blir skuggor? Då är det faktiskt lite fint. Om jag får stilla promenera, och inte behöver hålla koll på aggressiva bilar och stressig trafik som kör på som om allt vore en ljus dag i maj, och bara gå där och titta på stjärnorna och på de upplysta fönstren i husen jag går förbi. Jo, då kan det vara lite mysigt. Lite. Jag medger det. Och får väl leva för de där stunderna, och förtränga allt det förtvivlade.


1 st måne, speglandes sig i liten sjö ute på landet

(men hallå, hur bra tror ni det blir med mobilkamera, va??)


1 st bondgård med trevligt upplysta fönster

(eeehh... det var finare live, det var det)


onsdag 16 november 2016

Novembermörkret v/s Carolina: 1 - 0

Det här var den duktiga planen:
1. Komma hem
2. Laga middag till mig och de hårt arbetande små telningarna
3. När jag plockat undan efter middagen sätta mig för att skriva blogginlägg till bokbloggen, och lite annat duktigt datorrelaterat.
4. Därefter, på lagom avstånd från middagsätandet, ge mig ut i det där jämra mörkret för att springa en runda. Det finns ju reflexvästar och pannlampor, liksom. Eller åtminstone gå en långpromenad.
5. Belöningen när jag kom hem: att ta ett långt, varmt bad med en av mina nyinköpta badbomber från Lush.
6. En kopp te, lite frukt och sedan sänggång.

Det här blev det:
1. Jag kom hem, trött som ett helt ålderdomshem och förvånad över att jag alls kom hem efter att ha kört i nermörker och duggregn och sikt framåt som var ungefär minus en meter.
2. Jag lagade middag till mig och de hårt arbetande små telningarna. Stuvade makaroner och massor av hårt stekt fläsk. Viktväktarna hade svimmat om jag delat på deras forum.
3. Efter middagen hör jag mig själv säga: "Hörni - jag har lånat hem nya The Jungle Book från bibblan - ska vi inte ta och se den sen när ni har gjort era läxor? Och äta massvis med godis? Fast det är tisdag? Bara för att det är så mörkt och trist ute?" (vad de svarade? Men vad tror ni?? Läxorna var de redan färdiga med, sa de)
4. Tittade på film med de inte-fullt-så-hårt-arbetande-telningarna. Åt massvis med godis. Njöt i stora drag av att kunna sitta och titta på film med mina barn. Gav fingret åt mörkret utanför fönstret.
5. Läste bok. Gick och la mig alldeles för sent.

Jag vet inte: carpe diem? eller misslyckade planer?

måndag 14 november 2016

Bullfestboken part 2

För ett tag sedan lånade vi hem boken Bullfest från biblioteket. Det gick nämligen inte att bläddra i den utan att bli akut sugen på ungefär tretton eller fler av alla bullsorterna, och de bara måste provbakas.

Allra först provade vi något rätt så tryggt men ändå så gott: kardemummasnurror. Väldigt goda blev de, och tog slut på mindre än en vecka. Dörren på frysen gläntades på så ofta att frosten lade sig tjock därinne. Så här såg de ut:


Igår ville vi prova något annorlunda. Hela boken är full med sånt: pepparkaksbullar, bullar med rabarberkräm eller jordgubbar, med hallonmaräng och till och med med hallonbåtar (fast just det receptet hoppar vi nog över). Och så det här: Kokosbullar.


Kokosmjölk i degen i stället för vanlig mjölk, fyllning av vaniljkräm (egengjord), mandelmassa och riven kokos, och så penslade med sockerlag efter gräddning och strösslade med kokos. Vad kan gå fel med det?

Nädå. Inget gick fel. Och de blev goda. Fast inte så där himlastormande goda som jag nog trodde, mer ok goda. Och nog inte värda det extra jobbet de ändå innebar.

Här är de live... möjligen tar även de slut inom en vecka?
Tro inte att vi därför låter bli att testa recepten i Bullfest! Nädå, näst ut kommer pepparkaksbullarna vara, fulla av pepparkakskryddor och så med lingon i fyllningen. Spännande!

lördag 12 november 2016

Sonen och inköpslistorna

Alltså det här största barnet vi har? Och hans grej med inköpslistor? (och önskelistor...) Det är faktiskt lika kul varje gång han ska skriva ner något som behöver köpas hem nästa gång vi handlar, för han skriver aldrig bara det som faktiskt ska köpas, utan passar alltid på att skriva in något annat också. Omöjliga saker eller idéer, finurliga ting och roliga. Det blir attans så mycket roligare att gå där på ICA Maxi och lasta grejer när man kommer till Eriks punkter...

Idag ville han att det skulle handlas hem miniläskar (ja, det är oekonomiskt på alla sätt, men kul). Och så detta:


fredag 11 november 2016

Livet i november

Världen tuffar på där ute utan att bry sig om medelålders bibliotekarier som är dåliga på att uppdatera sina bloggar. Presidenter väljs, låtskrivare blir nobelpristagare, eller så dör de. Livet i Vismarlöv går vidare, och i det livet är det de mindre sakerna som blir stora. Eller vad vi ska säga. Här är tre tillfällen när livet kändes mindre OK:

1. Oäkta make via mobiltelefon med sisådär en halv sekunds fördröjning så att vi hela tiden pratar i mun på varandra. Oäkta make som alltså befinner sig i Ukraina på en jobbresa. Och inte ens Ukraina - Kiev utan Ukraina - långt ute på landsbygden bortom asfalt, ära och redlighet: - Hej. Den här resan går inte så bra. Nu sitter jag på ett sjukhus som är så skraltigt att jag inte förstår hur det fortfarande står upp. Det springer vildkatter här i korridorerna och ingen verkar veta vems tur det är att komma in till doktorn - alla sitter på pinnstolarna i väntrummen och hoppas på det bästa.

(nä, det var inte oäkta maken som var sjuk utan hans kollega... men sjukhuset var som det var)

2. SMS från sonen, strax före lunchtid. Han på en skola i Lund, jag ensam på ett bibliotek söder om Landskrona, ett bibliotek fullt med skolelever: - Jag mår inte så där värst bra. Kan du hämta upp mig, vågar inte åka buss?

(Tja, vad göra, med oäkte maken sittandes på ett sjukhus i Ukraina? Lämna biblioteket, eleverna och jobbet åt sitt öde och sticka ut för att köra bil ett tag. Om detta barn hör av sig och mår dåligt så GÖR han verkligen det - han är sjuk kanske en gång vartannat år)(när jag kom tillbaka kunde jag inte se lånedisken pga böcker - under min frånvaro dök två skolklasser upp... dålig tajming för att ut och köra bil alltså)

3. Fredagsmorgon. Blixthalka. Det som var fuktigt på vägarna igår kväll var nu is. Och vinterdäck.... nä, inte på än pga ett antal jobbiga skäl. Köra långsamt och försiktigt, hålla avstånd och hålla koll på vad alla andra höll på med. Jo. Gott och väl. Ända tills jag kommit en bra bit på vägen och började störa mig på att vindrutan var prickig av smuts. Är det då en bra idé att spruta spolarvätska och låta vindrutetorkarna göra rent? Är det det, Carolina??
Nej. Inte om vindrutetorkarna har frusit fast.
OK. Hela vindrutan full med rinnande spolarvätska. Sikt typ 0. Och vägen just nu, vid Kävlingeån? Så isig att den var vit, med uppkörda blanka hjulspår där bilarna kört.
Inte läge att få panik, bromsa eller styra åt sidan eller annat kul. Så jag fick inte panik. Jag böjde mig framåt och åt sidan så jag såg åtminstone lite av vägen, saktade farten ännu mer och körde tills jag kom in i Kävlinge industriområde där jag kunde stanna, gå ur och torka av vindrutan, dra loss vindrutetorkarna, darra lite, gå in i bilen och sakta köra resten av vägen till jobbet.

Livet är något lättare att leva i maj.

söndag 23 oktober 2016

Mycket kort söndagsrapport

Söndag. Den ene står i duschen sedan någon timme tillbaka. (ok, jag överdriver, men inte så mycket) Den andra är på fiolläger i Östra Grevie och ska alldeles strax hämtas hem. Jag tog mig en kort stund att klippa ihop två foton på de där bägge, eftersom Temaklasskort mailade lågupplösta bilder till mig som tack för att jag (för en gångs skull) beställde bildpaket efter de sedvanliga skolfotograferingarna. Den ena hatar det här kortet. Den andre tyckte att det var väl "helt OK" om jag beställde hem det.



Mina bästa, finaste tonårsbarn. Mina ambitiösa pluggisar, mina lata dänga-i-dörren-ungar, mitt allt. Älskar er.

tisdag 11 oktober 2016

Vadå KÖPA en låt? EN låt, förresten?

Jag och dottern satt i bilen på väg hem nu i kväll då det helt plötsligt bland all hitlistemusik dök upp en gammal låt på radion: Axel F av Harold Faltermeyer. Ni minns, ledmotivet ur Snuten från Hollywood?

Och jag höjde volymen, och berättade för dottern hur just den låten sommaren 1985 spelades överallt, på ständig repeat. Vräktes ur bilstereos eller bars runt i feta bergsprängaranläggningar på gatorna eller på stranden av De Tuffaste Ungdomarna. Sound of 1985, liksom.

Hehe, skrattade dottern lite medkännande, och nynnade med. Jag blev så i gasen att jag till och med berättade att "jag hade den på singel!"

Eh...mamma? Va?

Och så kom verkligheten ifatt mig, de 31 åren senare - min dotter vet inte vad en "singel" var för något.

Jo, som en LP-skiva (för det konceptet har hon lite koll på), fast mindre, och med bara en låt på framsidan, singellåten, och så en bonuslåt på baksidan.

Vadå, "en låt"? Köpte ni verkligen EN låt? Vad var meningen med det?

Oh dear. O tempora, o mores....


fredag 7 oktober 2016

Ja! Jag gillar den här bilden!

Jag har Windows 10 på både min stationära dator och min (alldeles nyinköpta och alldeles egna! yej!) laptop, men det bär sig inte likadant åt på de bägge datorerna. På den stationära startar det bara upp allting och radar upp mina ikoner på mitt skrivbord och väntar på att jag ska sätta igång med att göra vad jag nu ska göra.

Men på min laptop? Där kommer det först alltid en fantastisk bild som systemet själv har valt åt mig, som jag måste klicka på för att komma till en inloggningsruta. Och de här bilderna...! Alltså - de är precis av den sorten som kan få mig att sjunka in i funderingar och längtan hur länge som helst. Så fina! Och så byts de med några dagars mellanrum, så jag vet aldrig när det ska komma en ny och fin att försjunka in i. Jag älskar det där! och trycker varje gång på den lilla diskreta länken överst till höger med "Gillar du den här bilden?" så att jag ska få fler av samma sort.

Jag har skärmdumpat några av dem. Visst är de fantastiska?





onsdag 5 oktober 2016

Tankar från ett badkar

Där låg jag i badet igår kväll (jo, för jag har fortfarande rasande ont i övre delen av ryggen/skuldran, och det gör mindre ont just när jag badar), och läste en del, och funderade en del. Mina barn har många läxor och tycker att livet är ganska orättvist när vi vuxna kan slippa sånt på kvällarna. Och visst, läxor har vi inte längre även om vi har middagslagning, lampbyte på bilar, skrivande av inköpslistor, tvättande av kläder och triljoner andra trista vardagsmåsten som i stället fyller vår tid. Men just läxläsning och pluggande är vi färdiga med.

Så jag lutade mig läxfri tillbaka i badet och funderade vidare på det här med det livslånga lärandet. För mig själv tog det himla länge innan jag tyckte att jag hade gått färdigt i skolan. Det var grundskolan (med många läxor), gymnasiet (med ännu fler läxor), ännu ett gymnasieprogram fast på Komvux på kvällarna (med läxor...), en alldeles för omfattande utbildning på universitet som inte ledde till någonting utom väldigt fin allmänbildning (mer läxor än skoltid) och så en intensivare utbildning på universitet som ledde till att jag blev bibliotekarie (läxor som till och med tog över nätter, drömmar och allt).

Och av vad tyckte jag nu, lojt liggandes (läxfri, sa jag det?) i badet, att jag har lärt mig allra mest i livet? Kunskapen som satt sig mest och gett mig mest? Två saker, faktiskt:

Alla skönlitterära böcker jag har läst. På min fritid. Inte som läxa.
När jag med min fantasi har satt mig in i andra människors situationer, i andra miljöer, i andra länder, i historiska miljöer... när jag har varit där (utan att vara där), och läst utan att ha några krav på mig att lära. Då har det satt sig.

Och att läsa grundkursen, 20 poäng, i konstvetenskap på universitet.
Den satte allt annat jag lärt mig i samband med vartannat, lärde mig se de stora mönstren och förstå människor. Den kan, jämte alla böcker jag har läst, vara det intressantaste jag gjort i mitt liv.

Så, sorry, det där var väl ingen hjälp för hårt prövade, läxläsande barn? Skolan ger ju förstås livsnödvändiga verktyg - men att läsa böcker? För mig är det viktigast av allt.

tisdag 4 oktober 2016

I januari. Eller möjligen december.

Det är inte klokt, men det har redan gått nästan tre år sedan vi började privatleasa vår lilla blå VW Polo. I december ska den lämnas tillbaka (och vi kommer att ha kört 4500 mil med den). Attans, vad tiden går...!

Nu var då frågan ifall vi skulle fortsätta på samma sätt, och med samma biltyp? Jo, privatleasa fortsätter vi med ett tag till, för det funkar bra. Men varför hålla sig till samma bilmärke? När vi kan testa andra??

I helgen testade vi lite olika, men när vi satte oss i den här blev det kärlek vid första ögonkastet (och provkörningen):

BMW 118i

Jepp. För första gången i våra liv ska vi köra runt i BMW. Och ja, i den där orange färgen! Och ja, det ska bli SÅ VANSINNIGT ROLIGT!!! Bilsäljaren pratade om leverans i januari, kaaaanske i december. Hur ska vi nu kunna stå ut med att vänta så länge? Jag vill köra i den där NU. Idag.


måndag 3 oktober 2016

Igår, och idag - eller Beware of the angry bibliotekarie!

Igår: Köpa perenner till halva priset, för vill försöka plantera saker i trädgården nu innan det blir kallt, och tar det sig så tar det sig. Ja, bra idé! Även om de där syrenerna såg hyfsat halvvissna ut. Och så: hem och fixa till den där hörnan på trädgården där de ska planteras så de har någon chans att rota sig. Flytta jord. Gräva. Få jorden att stanna kvar i platåer genom att stadga upp den med rader av stora stenar. Ja! Hämta stora stenar från grannens stenhög (grannarna har också fått kommunalt VA installerat och haft grävare), hämta stora stenar från den plats i trädgården där de landade efter grävningen i vintras. Ja, bra! Carolina är Hulken! Carolina orkar allt! (och vill bli färdig med det här idag!)

Oj, ja just det ja: Carolina har haft lite problem med axeln och nacken de senaste dagarna efter att tydligen ha sovit lite snett någon natt. Blev det bättre av att bära tunga stenar?

Svar: nej.

Igår kväll: Aj. Aj. Aj.

Idag: Aj så inihelvete aj. Har knappt sovit i natt. Har ont typ överallt på vänster sida: axeln, nacken, ryggen, hela jämra armen... Har försökt massera in Voltaren, så att det skulle liksom gå in i porerna och mirakulöst läka allt överansträngt, men det funkade inte så där värst omgående. Inte ens efter en timme. Eller två. Har ont och är gnällig.

Idag: Carolina är direkt människoovänlig. Tycker alla barn (och alla vuxna) som besöker biblioteket är dumma och jobbiga och kommer med frågor i onödan. Tål inga ljud. Särskilt inte skrattande barn. Hade bäst passat i madrasserad cell (fast inte fasen hade det gjort mindre ont då?)(fast folk hade sluppit mig och mitt absoluta noll-tålamod idag)

Synd om.

Sensmoral: Bär inte tunga stenar om du redan sedan innan har nackspärr.

fredag 30 september 2016

Två saker jag är väldigt glad för

Saker jag var glad för igår:

Gräset gror!
Hela trädgården blev ju uppgrävd och begravd i jord och grus i och med anslutningen av det kommunala vattnet och avloppet för några veckor sedan (och det gigantostora grävandet när hela byn anslöts i vintras). Men nu ska det inte grävas mer och jag ska anlägga om vår trädgård. Det låter stort och pretentiöst, men jag tänkte att när allting ändå var typ förstört kan jag göra om och göra nytt när det ändå måste lagas.
Först sådde jag dock nytt gräs över hela härligheten. Det är inte helt säkert att jag ska ha gräsmatta över hela tomten sen - det blir nog mer stenläggning och större rabatter - men för att inte bara ha jord och ogräs nu och över vintern så började jag där.
Och nu gror det! Pigga små ljusgröna strån som letar sig upp överallt, och trädgården ser helt plötsligt mer hoppfull ut med en sky av grönt över sig. Det där tunnelseendet jag har använt mig av när jag har passerat trädgården det senaste året kan jag nu lägga av med. Det växer! Det ska bli fint! Jag ska plantera! Och jag SKA hålla det ogräsfritt! (positive thinking...)

Vattnet är kristallklart!
Det är så självklart för så många, det där (men så absolut inte självklart för stora delar av världens människor...) - att få klart, gott vatten bara genom att vrida på en kran. Visst, vi har druckit av vattnet förut när byn hade egen gemensamm brunn (och sällan varit sjuka)(kanske just därför? en viss skitighet i vattnet gav oss motståndskraft?), och smaken vande man sig vid. Men det är rätt trist att alltid ha gult, gulbrunt eller helt brunt vatten. Sätta fram vatten i en karaff på middagsbordet? Not so fräsch. Tappa upp ett bad och försänka sig i något som mest ser ut som lervatten eller kiss? Tja, det går åt en del badskum och badbomber för att höja mysfaktorn då. Öppna toalocket och undra över om vattenfärgen betyder att föregående besökare inte har spolat eller om det är dagens aktuella färgval för bybrunnen? Blä.

Men nu? Kristallklart! Rent! Fröjd!! Lycka!


torsdag 29 september 2016

Carolina, 18 månader

När barnen var i precis-lärt-sig-gå-åldern och i-full-färd-med-att-upptäcka-världen-åldern så var det ofta rätt lätt att följa deras spår därhemma, att följa allt det som fångat deras uppmärksamhet likt en snitslad bana. Där låg vällingflaskan, lagd eftersom handen i stället plockat upp gosedjuret. På golvet låg gosedjuret övergivet eftersom händerna i stället dragit iväg med lära-gå-vagnen. Vid bokhyllan stod sedan lära-gå-vagnen parkerad eftersom det tydligen skulle dras ut böcker. Böcker återfanns på golvet en bit därifrån, där de lämnats eftersom barnet ifråga hittat favoritbilen. Favoritbilen låg uppochned i hallen där barnet kanske hittat en sko som behövde bäras på lite...och så vidare tills själva barnet hittades i färd med att äta blomjord eller vad det nu var upptäcktsresan hade slutat i.

Men jag har kommit på att jag som snart fyller 49 fortfarande fungerar så där. Särskilt när jag är på jobbet och har mycket att göra (och en simultankapacitet som är i nivå med järnvägsräls).

Som ungefär nu:

  • Jag hade börjat göra något viktigt och jobbrelaterat på datorn när det plingade in ett mail som verkade vara en snabb fråga om datum.
  • Jag lämnade det jag höll på med och öppnade mailet. Hämtade kalendern för att kolla upp de där datumen som visade sig handla om jul, nyår och början på januari.
  • Kom på att jag ännu inte har skaffat dagboksblad i kalendern för 2017 och alltså inte kunde kolla datumen. Hämtade telefonen för att skriva in en anteckning om att köpa dagboksblad i helgen, i listan för måste-komma-ihåg-i-helgen.
  • Kom när jag höll telefonen i handen ihåg att gå in på telefonbanken för att kolla om en speciell betalning hade dragits, och sedan...
  • ... plongade facebook till och meddelade att någon hade skrivit en intressant kommentar i någon diskussion jag var inblandad i. Jag läste, och tappade helt tråden på resten av verkligheten och undrade vad jag höll på med.
  • Gick tillbaka till skrivbordet och hittade kalendern, och... just det ja! Mailet om datumen! Men vad var det jag höll på med egentligen? 
  • Funderade över det, och öppnade upp det här inlägget där jag började skriva om saken.
  • Blev avbruten av en lärare som kom in med en låda böcker som skulle återlämnas, och som ville ha ut lånekvitton på vad varje enskild elev hade kvar. 
  • Det tog en stund, och nu står jag här vid datorn och undrar vad i hela friden jag höll på att göra med den för viktig sak från början? (ledtråd kan vara att gå igenom öppna flikar i webbläsaren)(risken är då att jag hittar en annan flik där jag blir distraherad av något annat som borde göras eller läsas...)
Jag har tydligen aldrig lämnat 18-månadersstadiet? Får nog köpa mig en lära-gå-vagn, en egen som jag kan lasta bra saker att ha med mig i. Typ telefon, kalender och att-göra-listor.

onsdag 28 september 2016

Jag och skogen och mörkret

Igår kväll chockade jag mig själv lite genom att följa med på nattorientering. Det är inte så ofta det händer och jag blir lika förvånad varje gång över hur himla mörkt det är i skogen. Ja, jag har en stor fet lampa på huvudet som lyser upp skogen - men den lyser ju bara upp de närmaste metrarna och allt är så märkligt trassligt och bökigt och skogigt. Lyser lampan upp en enda härva med grenar och träd som är i vägen så ser jag inte alls att bakom de där träden blir det glesare och mer löpbart, vilket jag hade sett direkt på dagen. Man har noll överblick på natten, och att försöka hitta stigar att följa är inte alls lika lätt som i dagsljus. De syns ibland inte alls.

Det är just allt det där som är så annorlunda som gör att nattorientering är svårt, men också att nattorientering kan vara så där otroligt roligt. Känslan av att "jag är ute i skogen helt ensam i mörkret, och fixar det!" Ganska ofta kan förstås nattorientering vara ganska läskigt, när "jag är ute i skogen helt ensam i mörkret och har ingen jävla aning om var jag är för har tappat bort mig på kartan". Då är man inte stor, det kan jag lova. Och jag har haft ganska många såna där borttappade stunder och därför blivit sämre och sämre på att ge mig ut på natten. Givetvis blir jag inte duktigare på nattorientering av att sitta hemma i soffan och äta ostbågar, jag fattar ju det. Så jag tänkte öva lite mer...

Så. Nattorientering i skogen utanför Sövde. Där finns inga kärr att drunkna i. Inga stup att trilla utför. Inga ändlösa skogar att gå vilse i. Det är en väldigt platt skog utan egentligen någonting att läsa in sig på mot kartan, men vilse kan man inte gå eftersom det ligger hus och vägar och en hel jämra sjö i närheten som en trygg inramning. Det började fint med att sladden till  lampan hade glappkontakt och lyste någon sekund då och då, men det kunde fixas så när jag sprang iväg hade jag bra belysning. Och en stig att följa. Åtminstone en liten stund. Men sen var det bara att ge sig av in bland grenarna och hoppas på det bästa.

Det gick rätt bra, ändå? Jag var aldrig vilse. Jag hittade alla kontrollerna. Jag snubblande inte på något. Jag träffade inga vildsvin. Och.... jag hade rätt roligt faktiskt. Ska nog öva mer den kommande tiden - hösten är nattorienteringens tid.

Starten på 10-mila, nattorienteringens egna julafton... 

tisdag 27 september 2016

Hört vid LGs middagsbord

"Jo, i den här blev Bilbo kär i Thorin Oakenshield, fast det var en kvinnlig Bilbo va..... varför skrattar ni? Vad är det för konstigt med det då?"

Det är fanfiction det handlar om. Dottern, som ägnar ett okänt antal timmar varje dygn åt att grotta ner sig i olika avsnitt av fanfiction för diverse böcker (fanfiction är alltså när läsare skriver vidare på egna historier baserade på böcker och deras karaktärer), brukar vid middagsbordet rapportera om diverse konstiga kärlekskonstellationer hon hittat där. Eller, sorry, det heter nog "chipping" tror jag. Och i det här fallet hade alltså Bilbo(a) chippats med Thorin, och förlåt mig men där gick tydligen min gräns.

De här fanfictionskrivarna har helt uppenbart inga som helst gränser för sin fantasi. Vi har hittills fått åtskilliga rapporter om diverse möjliga och omöjliga kärleksutvecklingar mellan karaktärer i Harry Pottervärlden. Om Sagan om ringen-världens figurer, och alldeles särskilt om möjliga kärlekar mellan diverse karaktärer från Bilbo - eller förstås är det de snygga dvärg-hunksen från filmen som gäller och inte alls de skäggiga, giriga och rätt ansiktslösa dvärgarna från boken. Om Divergentuniversumet och om Hungerspelen - det finns fanfiction om ALLT. Kolla själv på t ex fanfiction.com!

Allra mest verkar det handla om kärlek och "what if", vad skulle hända om den eller den blev kär i den? Och så spinner fantasin loss. Ganska ofta händer det tydligen att en vanlig tjej från vår egen värld trillar in i de här bokmiljöerna och blir ihop med någon där, typ Legolas, en ung oförstådd Snape (jo, men tidsresor är självklart möjliga), blir Boromirs partner eller är den som lyckas få Thorin Ekenskjöld att lugna ner sig en smula. Så en Bilbo(a) som fladdrar med ögonfransarna åt en mycket högdragen och maktsjuk dvärg är egentligen inget konstigt alls, men jag kunde ändå inte låta bli att skratta åt bilderna jag fick i huvudet.

Och eftersom familjen LG är som de är så fortsatte de efter Bilbo/Thorin-skrattet att spåna vidare på ytterst märkliga kärlekschippningar i Sagan om ringen-världen. Vad tror ni om att Gandalf haft lite kuttrasju med häxmästaren från Angmar? I de där cosy gravvalven med trappsteg utanpå en livsfarlig bergvägg? Eller om någon av de svarta ryttarna fick ihop det med någon entiska (och fick små elaka björkar som avkommor?) Gollum och Galadriel? (my preciousssss....)

Tolkien hade fått ont i magen om han hade vetat.

Dvärghunk...


fredag 23 september 2016

Behov

Att vara på bokmässa i Göteborg avslöjar vissa grundläggande behov jag tydligen har.

Behovet av att äga en liten fluffig Milou som mjukisdjur med någon slags vetekornsfyllning så han är så där extra kramgo och nog kan sitta ner på sin rumpa. ENDAST 199 kronor i en monter jag har glömt var den ligger. Behovet av en liten fluffig Milou växer nu (borde han inte ligga varje natt bredvid min huvudkudde och ge mig fina drömmar?) och jag tror att jag ska trotsa lördagsträngseln på mässan i morgon och uppsöka den där montern igen för ett behövande köp. Var var det nu...C nånting nånting??

Behovet av att äga fantastiska finurliga konstfantasyböcker av Simon Stålehag bara för att jag bläddrade i dem en stund och tokälskade bilderna i dem. Är det sf? urban fantasy? konst? en slags dystopisk berättelse? 80-talsnostalgi? Och vad i herrans namn ska jag GÖRA med de där böckerna om jag köper dem? Och har jag råd med dem? Går ju inte att välja EN och de kostar 349 eller vad det nu var.
Svaret kan vara JA. På alltihop. Vilket innebär ännu en dödsföraktande tur ner till mässgolvet i morgon (lördag... nämnde jag det? lördag på bokmässegolvet...). Sedan ska de där böckerna ligga framme på...eh... matbordet? Och vara fina.



Behovet av att själv äga leksaker designade efter Chris Haugtons bilderböcker var ganska stort direkt efter seminariet där han berättade om sitt bildskapande och sitt arbete. Men när jag väl hittat till montern som sålde dem så hade behovet liksom minskat. Vad är väl en tjuvaktig orange hund med lång nos och dum blick mot Milou, liksom?


Behovet av att få borsta tänderna efter frukost. Alltså, inte visste jag att det där är ett rent fysiskt behov? Men det är det. Upptäckte i går kväll att jag glömt att packa med mig tandborsten i necessären. Lugnt ju, bara att köpa en ny på vägen till mässan idag efter frukost och köra en liten tandborstning där?
Jo.
Jag var helt lugn igår kväll när jag skulle lägga mig - gurglade tänderna med lite tandkrämsvatten och tänkte att Karius och Baktus nog inte attackerade så där direkt. Men när jag hade ätit frukost? Och inte hade någon tandborste? Det nästan gjorde ont i munnen... och det var då jag insåg att det här tandborstandet har blivit ett fysiskt behov med åren. Och att jag själv inte är det minsta flexibel och helt fastlåst i alla möjliga vanor. Ge Mig Min Tandborste! liksom. /mvh Fröken Extremt Redig

(Förtydligande: Jag har alltså ännu inte köpt vare sig Milou, Stålenhag eller Haugtonlekisar. Men jag HAR köpt tandborste)(ifall någon var orolig)(eller om Karius och Baktus läser min blogg och började få idéer)

torsdag 22 september 2016

I år också??!

Nu har det varit varmt och trevligt och bara fötter och behöver-väl-ingen-jacka så långt in på hösten att jag hade börjat hoppas på att det skulle bli så här. Att Vismarlöv på något sätt hade förflyttats till någon Mallorca-ö eller så, med shortsväder året om (och fluglarvsfest 24-7-52 liksom).

Men idag gick jag upp 05.00 och åkte hemifrån 06.40. Jag vet, det är okristliga mitt-i-natten-tider och egentligen inte till att stå ut med (särskilt inte som jag ALDRIG kan lära mig att lägga mig i tid och som vanligt studerade klockan sisådär 23.55 och tänkte att jag nog borde göra något annat än ytterligare en omgång Candy Crush. Typ sova.) Men det är dagen B som i Bokmässan i Göteborg, och då går det bra att studsa upp långt före gryningen.

I vilket fall som helst - det var mörkt. Helt mörkt. Och det var kallt. 8 grader i Vismarlöv, 6 grader i Lund. Så... nä. Vi är på väg ner i mörker- och köldhålet. Fingervantar - var la jag er? Och hur var det nu, hade jag en fungerande vinterjacka av något slag någonstans?


onsdag 21 september 2016

Djurliv

Jepp, jag veeet - det var länge sen, och jag har fått vissa påstötningar från somliga av er, kan vi väl säga. Lever vi ens längre i Vismarlöv? Och om vi gör det - varför skriver jag inte om det???

Jag skulle kunna skriva ett antal romaner om vår internetuppkoppling som länge har fungerat uselt och just nu inte funkar alls. Men det är så himla tråkigt att läsa för utomstående? Särskilt som det nu är utlovat ledningstekniker och grävare (ja, faktiskt, så illa är det tydligen) som ska åtgärda alltihop typ nästa vecka. Livet är alltså på väg tillbaka till mina hårt prövade barn (mamma! jag behööööver internet! för läxorna, fatta!) och min hårt prövade oäkte make. (förstå att det inte går att spela World of Tanks utan nätuppkoppling, förstå det och känn sorg)

Jag skulle också kunna skriva om hur den där så länge väntade och hotande anslutningen till kommunalt VA faktiskt äntligen skedde förra veckan, och att det skedde UTAN PROBLEM. Ja, trädgården var full av grävmaskin, hål och jordhögar, och ja, det kändes läskigt med ett schakt genom uterummet. Men allt grävande, el- och rördragande och anslutande skedde under arbetstid när vi inte var hemma, och på kvällarna hade vi vatten, avlopp och el i full gång. Och så efter bara tre dagars jobbande kom vi hem och grävmaskinen var väck, alla hål igenfyllda, matjord utlagd (och krattad!), kristallklart vatten kom snällt rinnande från kranarna och bajs och diskvatten verkade försvinna iväg till de rätta platserna via de rätta kanalerna. Allt funkade och allt var äntligen klart. 

Alla som känner mig vet hur skönt jag tycker det är, vilken lättnad och vilken anledning till att fira (vi gick på Pinchos!)

Men - det var ju inte det jag skulle skriva om? Fast nu blev det en roman om det ändå. Nu vill jag skriva om djurlivet. Eller i synnerhet djurlivet runt Vismarlövs bygata 12. Där kan man just nu skåda:

- ungefär miljoner småfåglar som tycker att mitt tilltag att beså hela tomten med gräsfrö är ungefär det bästa som hänt sedan Angry Birds slog igenom som tidstjuv. Nam! Namnamnamnam....!
- sisådär triljoner fluglarver som varannan vecka gör storstilad comeback i soptunnan. När sopbilen varit här och tömt spolar jag tunnan och tänker att de ska ha försvunnit. Sedan kommer matavfallspåsarna, sedan steker solen som om det vore juli och inte fanns någon morgondag, sedan kommer fluglarverna krälande. Det jag undrar är varför inte fåglarna kan upptäcka dem istället för gräsfröna?
- 1 styck vitlurvig samojed som vaktar alltihop på ett mycket plikttroget sätt från grannens garageuppfart. (ok, han blundar lite men det är absolut inte som han sover och är ouppmärksam. Nejdå, han har total koll på allt.)

måndag 29 augusti 2016

2, nej 3 bilder på saker som gjorde min måndag till en bra dag

Den första är den här:


Detta är alltså forskaren (doktorand i geologi) Elisabeth Einarsson som håller föredrag om dinosaurier, fossiler, jordlager och om hur bläckfiskar simmar för ett stort gäng (50 st) mycket fascinerade 3-5-åringar på biblioteket i Häljarp. (ja, "MITT" bibliotek) Vet ni hur stora ögonen blir på barn när de får hålla i hajtandsfossiler?

Den andra är ett mail som det här:


Ibland känns det kämpigt att klämma ur sig texter om böcker jag läst - men så kommer det ett mail som det här som får mig att känna att det där bokbloggarlivet är rena lyxen. Plus att jag just idag också fick beröm för mitt bloggande av en av mina bloggläsare:



Tindrande barnaögon och egoboost. Rätt bra måndag ändå, va?

onsdag 17 augusti 2016

Back to school!

Många dagar nu har jag pysslat runt i mitt lilla bibliotek på skolan - i sommarlovstystnaden har jag ändrat i bokhyllorna, slängt gamla böcker, sorterat, märkt om, tänkt, skrivit listor och allt det där andra en bibliotekarie gör om dagarna. Det har varit otroligt lugnt och skönt - givetvis avbrutet för fyra veckors semester också. Och ute på skolan har det också grejats, städats, flyttats runt, lagats, målats, och de senaste dagarna när lärarna kommit tillbaka efter sin ledighet också pratats, planerats, stimmats (var är...? min mail har kraschat...! jag har inte hunnit...! hur gör vi med....?).

Och nu idag kom så barnen tillbaka. Och hela mitt liv alldeles just nu är så mycket JA JUST DET JA, DET ÄR SÅ HÄR DET SKA VARA!! Jag blev så skakad att jag till och med sparkade igång den här sommarvilande bloggen.

Visst är det skönt med en sommartom skola, och effektivt och så.... men så tomt och tyst det är? Och dött? Nu är barnen här och allt är så fyllt med väsen och prat och fniss som det ska vara.

Biblioteket ligger precis vid huvudingången till skolan, och alldeles nyss stod jag här inne och tittade på dem där de samlades i hallen utanför. Barnen. Små, nervösa, med ryggsäck. Eller större, väldigt mycket vill-inte-börja-igen på ytan (men kan banne mig inte hålla tillbaka stora smajlet när de ser kompisarna igen). Slängande hår (väldigt nytvättade), noga utvalda kläder (även sladdriga t-shirten med tryck, vald just eftersom det är sladdriga t-shirten med tryck). Kramarna. De upphetsade rösterna.

Blickarna ned i de nonchalant hållna telefonerna, osäkerheten, här står jag i mina nya skor och vill inget hellre än att stå just vid den här väggen och hänga en stund (var ska vi samlas? var ska vi gå? varför hör inte jag till de där som tillsammans kollar på Bulbasaur CP 895 i någons telefon??).

Allt pirret gör luften elektrisk och det går liksom att ta på alla dessa vilka-kläder-ska-jag-ha-första-dagen och nya-väskan-för-alla-papper och hur-blir-schemat-nu-då??

Inte hade jag trott att det där med att se alla barnen tillbaka skulle göra mig så fylld av känslor att jag började gråta? Men det gjorde det.
Det är så många liv som plötsligt samlas på en och samma plats.

Nåja, känslosvallet och tårarna i ögonvrån (hur pinsamt är det inte med en medelålders bibliotekarie som står där bakom bokhögen och förstulet torkar kinderna med ärmen...??) går väl över när jag för nittiofjärde gången fått ställa stolarna i ordning och plockat upp kvarlämnade juicekartonger efter rasten. Eller efter några veckors tonårsbröl i bakgrunden när jag försökt utföra något slags arbete som kräver koncentration.

De är tillbaka!

torsdag 7 juli 2016

Vi kallar honom Edward. Eller Bruce.

Häromkvällen när jag skulle åka iväg och ta med mig paraplyet eftersom det regnade, så upptäckte jag något i hörnan där bakom. Eller någon:



Det är väl ingen världsomstörtande händelse, det där. Fladdermöss är inte direkt ovanliga på något sätt. Men vi har i alla fall aldrig haft någon hängande i uterummet, och jag har nog aldrig kunna kolla på någon så där nära. Jag fotade den, och la (förstås) upp på facebook och tyckte att vi hade fått besök av Edward Cullen i egen hög person. Nästa morgon var den förstås väck.

Men... nä?! Det där längst nere i uterumsdörrlisten, som såg ut som något halvruttnat löv - var inte det...? Jodå, Edward. Återkommen, till nästan samma plats men inte riktigt.


Nu har den faktiskt kommit tillbaka varje dag, och hängt sig i ungefär samma område. Inte hade jag en aning om att fladdermöss återvände till samma plats för att sova? Little did I know... men vi verkar alltså ha blivit med fladdermus på obestämd tid. Jag kallar honom Edward. Några i familjen föredrar Bruce.

Nå, den lille Edward-eller-Bruce verkar inte vara så där himla intelligent, alltid. Idag tyckte han att det var en bra idé att sova i den här halshuggarpositionen:



Tur att vi såg honom innan vi stängde igen uterumsdörren hårt. Han flyttade sig sen till en något tryggare plats.



Det är bra om han stannar. Eller hon?? En fladdermus tar tydligen väääldigt många mygg och andra insekter, och mygg slipper vi gärna i vår omedelbara närhet.

Mycket roligare och mer spännande än så här blir det inte om man bor på landet... :)

fredag 1 juli 2016

Vad en tonårsmamma måste lära sig att leva med

Hela min familj har samfällt dömt ut mig såsom varande alldeles för negativ och hönsmammig, och att jag oroar mig i onödan, och att jag ska chilla, och har sett på mig med både höjda ögonbryn och överlägsna blickar.

Men jag har kval idag, och kommer att gå och bita i både naglar och knogar och annat som råkar vara tillhands, ända tills jag kommer hem och (förhoppningsvis) blir lugnad. Då blir det åtminstone ett glas vin. Eller två. Eller möjligtvis tre tills jag lugnar ner mig helt. Jag är ju, som sagt, (överdrivet) uppskärrad över detta stora nya steg i mitt liv.

Det var nämligen ingen som varnade mig.

Ingen, som när jag skrev på (not) allt-du-behöver-vara-beredd-på-när-du-skaffar-barn-pappren sade något om att det här kunde inträffa.

Det har med bilar att göra. Och trafik. Och att min son ska ut i trafiken, utan mig. Nej, han ska inte köra själv. Vi övningskör, han och jag, och jag har lärt mig hantera det där att han försiktigt kör bil när jag själv sitter bredvid och kan tala om för honom när det ska köras lite fortare alternativt krypbackas runt ett gathörn. Hans eget körkort ligger så pass långt in i framtiden att jag inte har börjat oroa mig för det än. (men det kommer, var så säker)

Det jag hade glömt att ta med i beräkningen är att han har kompisar som är äldre än honom. Nu ringde en kille som han har känt sedan de tog varandras leksaker på dagis. Killen ifråga fyllde arton för några månader sedan, och hade nu tydligen tagit körkort. Och idag? Då ska de här två pajsarna ut och köra själva. Killen med nytaget körkort och så min rosenkindade oskyldige lille gosse som alldeles nyligen lade av med välling. De ska till Nova Lund och göra av med studiebidragen, kan tänka. Fast jag har en känsla av att själva bilfärden dit, utan några som helst föräldrar eller vuxna med i bagaget, är själva höjdpunkten på utfärden.

Fyra glas vin? (Meh! Mamma! Lugna dig nu!! VARFÖR skulle de inte klara av att köra dit själva??)



måndag 20 juni 2016

Ytterligare tretton Toscana-moments

OK - som jag utlovade igår kommer här fler bilder från vår Toscanavecka. Sen återgår den här bloggen till normal aktivitet. (som, ja, väl inte är så där överaktiv just nu... men plötsligt händer det?!)

Nå, allt var inte en dans på rosor. Innan vi ens kom ifrån flygplatsen vid Pisa fick vi stå i världens absolut långsammaste kö till en biluthyrningsfirma. Alla andra biluthyrare hade flera kassor och inga köer - men vi hade förbetalt vår bil och var så illa tvungna att hämta ut den hos de här. Det hände INGENTING där framme vid disken, och vi stod i kö i kanske 70-80 minuter. Hungriga, och nervösa (jag) för att köra hyrbil ut i Toscanas berg. Men det gick bra, och vi kom fram i god ordning. Och fick mat.

Och på tal om mat - pappa hade på ett mycket organiserat sätt ordnat oss i olika matlag för de olika dagarna. Alla matlagen försökte överträffa varandra, så vi bjöds faktiskt på trerätters middag varje kväll. (och en kväll värmde husägaren upp husets pizzaugn och bjöd på frasiga, nygräddade pizzor...) Här ser vi Team Lugna Gatan eller vad de nu kan tänkas ha kallat sig: Erik, Johanna, Greta och Arvid, som i fint samarbete bjöd på bland annat ett berg med pasta.

Här är en av alla de måååånga bilderna på gulliga syskonbarn: Arvid med Vinton och Bonnie.

Den där finaste sittplatsen igen, den vid trädet med utsikten. Här befolkad av endast en person: min son, med en kopp kaffe i handen och världen vid sina fötter.

Här har vi Team Rastlös som absolut var tvungna att testa det där pingisbordet. Lag Lennart/Arvid vann över Lag Håkan/Mathias.

Finaste uteplatsen IGEN, nu i skymning och nästan helt överbefolkad med Team Landin.

Min lillebror, med den bestämda profilen.

Här kommer lite gammalt - det här valvet har lett in till Volterras gränder sedan etruskernas tid. Det ni!

Mer Volterravyer: branta gator med gammal stenläggning. Det tog ett tag innan vi fattade att det INTE var gågator innanför muren - nädå, det tryckte sig igenom bil efter bil på de smalaste och omöjligaste gator. Och när vi satt på torget kom det banne mig en hel jämra BUSS farande. Hur den kunde ta sig dit är mer än jag kan förstå.

Volterragränd...

Och här är en romersk teater som ligger precis utanför stadsmuren i Volterra. 

Här har vi oss! Alla vi som var med och bodde i Finaste Huset i San Luce, Toscana!

Och här har vi världens vackraste dotter som ser ut mot solnedgången.

8 ögonblick från Toscana

264 bilder har jag i mobilen från den gångna veckan som vi tillbringade i Toscana för att fira att pappa fyllde 70. Förvisso tar jag aldrig bara EN bild när jag hittar ett fint motiv, utan 2-3 bilder för att få större chans att en av dem ska bli bra. Men 264 bilder...
Jo, det var utsikter som var fantastiska. God mat som skulle förevigas. Solnedgångar att minnas. Köer att sucka över. Syskonbarn som var sötare än sötast. Hus som var vackra, dörrar som var gamla och spruckna, eller dörrar med reliefer i guld. Kyrkkupoler som var imponerande och gränder som var trånga och uråldriga. Och, ja, utsikter igen...

Jag fotade och fotade. Men jag kan ju inte lägga upp alla 264 bilderna här, det blir kanske lite väl bra ändå. Så jag väljer ut några idag och kanske några imorgon och ser om jag kan stoppa där sen. Det är så himla svårt att välja, bara!

Utsikten från dörren till vårt rum... otrolig. Att öppna dörrarna på morgonen och stå och titta ut där en stund var en enorm känsla.

Överallt runt huset fanns olika små eller stora uteplatser, och så kunde man välja var man ville sitta för sin frukost, eller fika, eller pratstund, eller ensamma lässtund, eller kvällssammankomsten eller kaffet efter maten eller... Alla med sin fantastiska utsikt, och alla med sitt eget slags bord. Stolar av järn, eller plaststolar, eller tunga träbänkar... några med fyra platser, några med tio, några med sex, några med tjugo. Vi valde olika lite beroende på varifrån vinden kom eller vilket humör vi var på. Det här var mitt favoritfrukostbord, med utsikt över hängmattan. Stenbord med fyra tunga järnstolar.

Och helt förutom alla de där uteplatserna fanns det olika slags bänkar utplacerade på olika ställen på ägorna, alla med någon fantastisk utsikt. Här sitter Lisa på en enkel trästocksbänk.

Jadå, vi gjorde turistiga saker också. I Pisa tyckte jag att det var oändligt mycket roligare att kolla på turisterna som kollade på tornet än på tornet självt. ALLA skulle äntligen fota sig i den där klassiska posen "ser-ut-som-att-jag-håller-uppe-det-lutande-tornet-med-min-hand", så hela planen här framför tornet var fullt av turister uppspetade på små pelare med armarna i olika stela pekpositioner. Här har vi ett typexempel på Poserande Turist Modell 1A.

Och ja just det ja, det pågick ett EM i fotboll. Och givetvis är en blågul tröja något av det första man tänker på att packa med sig på sin Italienresa? Givetvis... även i ministorlekar. Sen är det ju något av ett antiklimax när italiensk TV inte väljer att visa Sveriges matcher...

En av alla mina motljus-snart-solnedgångs-bilder. Jag älskar dem! Lisa står på den absolut finaste uteplatsen av alla - en terrass som var som en platå vid ett träd med fri utsikt åt alla håll. Dock var det inte många kvällar vi faktiskt kunde sitta där pga rätt blåsigt. Men när det var vindstilla? Wow, säger jag bara. Top of the world...

Samma plats, samma solnedgång... far och dotter.

ÄNNU maffigare utsikt var det från stadsmuren i den gamla etruskiska staden Volterra som ligger högt, högt uppe i bergen. För att komma dit måste man köra på smala kurviga (hårnålskurvor!) vägar. Håkan körde och Höll Blicken På Vägen, tack så mycket. Det här fotot ser gulligt ut, men faktum är att Lisa håller fast Erik så att han inte kan fly från att stå nära höjden...