Vi kallar honom Edward. Eller Bruce.

Häromkvällen när jag skulle åka iväg och ta med mig paraplyet eftersom det regnade, så upptäckte jag något i hörnan där bakom. Eller någon:

Det är väl ingen världsomstörtande händelse, det där. Fladdermöss är inte direkt ovanliga på något sätt. Men vi har i alla fall aldrig haft någon hängande i uterummet, och jag har nog aldrig kunna kolla på någon så där nära. Jag fotade den, och la (förstås) upp på facebook och tyckte att vi hade fått besök av Edward Cullen i egen hög person. Nästa morgon var den förstås väck.

Men... nä?! Det där längst nere i uterumsdörrlisten, som såg ut som något halvruttnat löv - var inte det...? Jodå, Edward. Återkommen, till nästan samma plats men inte riktigt.

Nu har den faktiskt kommit tillbaka varje dag, och hängt sig i ungefär samma område. Inte hade jag en aning om att fladdermöss återvände till samma plats för att sova? Little did I know... men vi verkar alltså ha blivit med fladdermus på obestämd tid. Jag kallar honom Edward. Några i familjen föredrar Bruce.

Nå, den lille Edward-eller-Bruce verkar inte vara så där himla intelligent, alltid. Idag tyckte han att det var en bra idé att sova i den här halshuggarpositionen:

Tur att vi såg honom innan vi stängde igen uterumsdörren hårt. Han flyttade sig sen till en något tryggare plats.

Det är bra om han stannar. Eller hon?? En fladdermus tar tydligen väääldigt många mygg och andra insekter, och mygg slipper vi gärna i vår omedelbara närhet.

Mycket roligare och mer spännande än så här blir det inte om man bor på landet... :)

Vad en tonårsmamma måste lära sig att leva med

Hela min familj har samfällt dömt ut mig såsom varande alldeles för negativ och hönsmammig, och att jag oroar mig i onödan, och att jag ska chilla, och har sett på mig med både höjda ögonbryn och överlägsna blickar.

Men jag har kval idag, och kommer att gå och bita i både naglar och knogar och annat som råkar vara tillhands, ända tills jag kommer hem och (förhoppningsvis) blir lugnad. Då blir det åtminstone ett glas vin. Eller två. Eller möjligtvis tre tills jag lugnar ner mig helt. Jag är ju, som sagt, (överdrivet) uppskärrad över detta stora nya steg i mitt liv.

Det var nämligen ingen som varnade mig.

Ingen, som när jag skrev på (not) allt-du-behöver-vara-beredd-på-när-du-skaffar-barn-pappren sade något om att det här kunde inträffa.

Det har med bilar att göra. Och trafik. Och att min son ska ut i trafiken, utan mig. Nej, han ska inte köra själv. Vi övningskör, han och jag, och jag har lärt mig hantera det där att han försiktigt kör bil när jag själv sitter bredvid och kan tala om för honom när det ska köras lite fortare alternativt krypbackas runt ett gathörn. Hans eget körkort ligger så pass långt in i framtiden att jag inte har börjat oroa mig för det än. (men det kommer, var så säker)

Det jag hade glömt att ta med i beräkningen är att han har kompisar som är äldre än honom. Nu ringde en kille som han har känt sedan de tog varandras leksaker på dagis. Killen ifråga fyllde arton för några månader sedan, och hade nu tydligen tagit körkort. Och idag? Då ska de här två pajsarna ut och köra själva. Killen med nytaget körkort och så min rosenkindade oskyldige lille gosse som alldeles nyligen lade av med välling. De ska till Nova Lund och göra av med studiebidragen, kan tänka. Fast jag har en känsla av att själva bilfärden dit, utan några som helst föräldrar eller vuxna med i bagaget, är själva höjdpunkten på utfärden.

Fyra glas vin? (Meh! Mamma! Lugna dig nu!! VARFÖR skulle de inte klara av att köra dit själva??)