Nu väntar världen på dig, Erik

Han blir 18 år idag, den här killen:

Denne genialiske kille. Denne rolige kille. Denne kille med helt egna idéer. (barfotagrejen, till exempel... det är ett säkert tecken på att sommaren är på väg när han ses strosa längs med landsvägarna utan skor på fötterna)(jo, för det "stärker fötterna och gör fotsulorna tåliga" eller nåt) Denne kille som hamnade så rätt i livet när han valde tekniskt program på gymnasiet. Matte, fysik och kemi är denna världens viktigaste - och denne kille kan vara rätt överväldigande när han ska reda ut vissa fysikaliska begrepp med morgontrötta bibliotekarier som helst vill dricka sitt morgonte i ordlös okunnighet vid frukosten. Denne kille som fortfarande ger sin mamma en avskedskram varje morgon, och denne kille som de flesta kvällar frågar henne om hon "vill ha te" och sedan kommer med både en kopp te och en kaka. Denne den snällaste av alla snälla killar.

Idag blir han alltså 18, och myndig. Vuxen. (tror han)(sorry, Erik, i mina ögon kommer du möjligen att bli vuxen när du är sisådär 35 eftersom jag är din mamma och vi är skapta på det sättet, men OK - på pappret vuxen)

Så är det. 

Från och med idag är jag inte längre hans målsman. Han hämtar själv ut sin receptbelagda medicin, han sjukanmäler sig själv från skolan, han kan skriva under viktiga dokument, han kan köpa en öl på restaurangen. Han kan rösta. Han har eget ansvar för sina pengar, och om han väljer att bränna många tusen på datorspel eller lustiga hattar så har jag inget att säga till om längre. Han bestämmer själv, över sig själv och sitt liv. Och det är läskigt och fint och stort. Han kommer att klara livet alldeles utmärkt, eftersom han är den bäste artonåringen jag känner.
Jag älskar dig, Erik, och är så stolt över dig! Välkommen till vuxenvärlden!