Traditioner vi håller på

Jag och mina barn har en tradition sedan många år: varje sommar- och vintersolståndsdag tar vi en promenad tillsammans, helst så nära midnatt som möjligt (även om själva tidpunkten för solståndet är någon annan). Vi tittar på himlen, är "naturiga" och begrundar det faktum att "nu blir det ljusare" eller "nu blir det mörkare". Eller... OK. Det är mest jag som är naturig och går och yrar om himlens färger eller nattens mörker, eller blir tårögd över att kvällarna snart blir mörkare och allt det där. Barnen går mest och suckar över mina tirader och tycker jag är fånig när jag ska fotografera allt och alla, och så bråkar de med varandra. Fast med på promenaden ska de alltid.

Igår gick vi alltså. Solståndet (eller, som jag tänker mig det hela, pinnen genom jordgloben slog i botten för att sedan vända) inträffade på morgonen vid 6.21 enligt någon sida på nätet som såg myndig ut. (eh... nämnde jag att jag jobbar med källkritik i mitt yrke?) Men vi gick ut vid 22 på kvällen. Detta 22 var en kompromiss. Jag och Erik ville gå vid midnatt, och strunta i alla förnuftiga men-vi-ska-gå-upp-tidigt-i-morgon. Lisa ville gå senast vid 21 eftersom hon skulle-upp-tidigt-i-morgon-och-har-principer-och-rutiner-att-följa. Jäklars, vad redig hon är, tjejen. Hon kommer säkert att bli elevrådsordförande när hon blir stor. Eller... vänta nu. Hon ÄR redan stor, och hon HAR redan varit elevrådsordförande.

Och så, ungefär som det brukade:

- kolla himlen, så rosa den är!
- ja, mamma...
- och nu blir det sakta mörkare på kvällarna igen, är inte det lite trist att tänka på?
- jo, mamma...
- jo, mamma...
- Hej! Kan ni stanna upp lite så jag får fota er?
- Meh! Mamma! Fattar du aldrig att fotot inte blir lika fint som det är i verkligheten? Du har inte en kamera som fångar det! Det blir bara trist.
- Fast hon har en iphone, Erik, det kan bli rätt OK.
- Men inte som det ser ut på riktigt med alltihop!
- Men kan ni STANNA då? Just här, där gräskanten ser fin ut?
- Suuuuuck. Glöm det. Du får komma hit där vi står.

- och tänk, nästa gång vi gör den här promenaden kommer det att vara helt mörkt och mitt i vintern och strax vara jul och kanske kallt och...
- ja, mamma...
- ja, mamma...

Junikvällar...

Som jag älskar kvällarna nu! Igår stack jag iväg till skogen för att springa, vid 21 på kvällen! Och jadå, jag hann springa en hel timme utan att det blev för mörkt. Och så fint det var.... åh! Det var grönt, och brunt, och ljummet, och mjukt, och juniljuset... det var som att springa i en smekning. Sist stannade jag vid Eksholmssjön som låg helt stilla, med näckrosor och det sista kvällsljuset, och där bara stod jag på bryggan och andades. Ibland är det så fint ute att det nästan gör ont.

Jag hade inte mobilen med mig när jag sprang, så kunde inte fota. Men nu ikväll? Då tog jag en kvällspromenad strax före skymningen, och solen gick ner över Vismarlöv och jag stannade för att fota ungefär tre gånger per meter... tänk så bra det är med mobilkamera, och tänk så bra att man inte behöver tänka på att "spara på film" som det var förr? Jag fotade, fotade igen, vinklade mobilen för att få annat ljus, fotade ur olika riktningar, satte mig ner på landsvägen för att få gräset att bli lagom högt i bilden, fotade, fotade, upplevde, såg och.... levde!

Här är en bråkdel av bilderna. Själv kommer jag att öppna upp det här inlägget ungefär 22 januari när livet och kvällarna ser helt annorlunda ut. Och så ska jag minnas, och längta.

 

Husbilen? Jo, den står i Varberg, den.

Ni vet när Facebook på sitt välment framfusiga sätt föreslår nya vänner åt en? Nyss fick jag det här förslaget:

Nä, någon jäkla måtta får det ändå vara. Facebook snokar, går igenom adresslistor, kollar mina google-sökningar, ser vem jag har kontakt med... och nu tycker jag att mr/ms Facebook kan ta och lugna ner sig lite när hen föreslår att jag ska bli kompis med de anställda på Bildepån i Varberg. Ja, jag har Pelle och flera av hans kollegor i min kontaktlista i telefonen, och ja, det är säkert fina och bra killar. Men jag vill helst avsluta all kontakt med dem alla och få hem vår husbil till oss själva, tack så mycket.

Hur går det med det där, undrar ni? Det har ju gått ganska många veckor sedan den meddelade att den mådde dåligt, och strax därpå lade sig ner och dog på motorvägen utanför Kungsbacka?

Jo. Bildepån i Varberg rotade, undersökte och kom fram till att något synnerligen viktigt i husbilens Fordmotor var så trasigt att det inte skulle gå att laga. (fråga inte, men något med någon cylinder...) Alltså skulle husbilens motor, för andra gången, behöva bytas ut. Oddsen för det??? Först skulle bara försäkringsbolaget behöva säga sitt. Kostnadskalkyler skickades. Tid gick. Förtvivlan i Vismarlöv växte.
Till sist, i onsdags, orkade jag inte vänta längre utan ringde Bildepån för att kolla läget. Läget visade sig ganska snart vara trolig fullständig katastrof. Försäkringsbolaget diskuterade nämligen om vi överhuvudtaget skulle få någon ersättning. Maskinskadeförsäkringen vi trodde blint på hade en tidsbegränsning på 8 år, och motorhaveriet inträffade - lyssna noga nu - efter åtta år och EN DAG. Försäkringen hade alltså gått ut.
Dessutom hade vi inte följt serviceintervallet. Vi trodde att service skulle göras efter ett visst antal körda mil, alltså då när servicelampan i bilen tänds? Nänä. Det är de där milen, eller efter 1 år, som servicen ska göras, det som inträffar först. Så även om man bara kör sisådär 200-300 mil på ett år så ska service ändå göras årligen. Vi hade alltså brutit mot Aktsamhetsklausulen i försäkringen, vilket inte gjorde ersättningsfrågan ljusare på något sätt.

- Så om Folksam säger nej så får ni antingen bekosta motorbytet själva eller sälja husbilen i det skick den befinner sig, meddelade damen på Bildepån deltagande.

Bekosta motorbyte på sisådär 70 000? Eller sälja husbilen för en bråkdel av vad vi gav för den, ändå ha kvar lånen på den och så vara av med vår husbil?

När jag lagt på luren stod jag på jobbet och grät. Ringde till oäkte maken och grät ännu mer.
O-ringen? Ekonomin? Orättvisan? Alltihop!

I torsdags ringde sedan en vänlig man från Folksam: (mitt under pågående personalsommarfest på Sandåkerskolan, dvs sång och skrän i bakgrunden...) Vi skulle få ersättning för motorbytet, trots att försäkringen gått ut med en dag. Fast 25% av kostnaden skulle vi få betala själva, just pga den där oaktsamheten att inte följa serviceintervallen, + självrisken. Så för 17000 kr får vi tillbaka vår husbil. Med en begagnad motor insatt. 17000 är väldigt mycket mindre än summorna som nämndes dagen före, och väldigt mycket bättre än att vara tvungna att sälja husbilen. Men 17000, ja, för oss är det ändå väldigt mycket pengar. Uterumsrenoveringen vi tänkt oss får vänta. 50-årsfirande får bli i det tysta (fast det hade jag nog ändå börjat tänka mig).

Och när vi får tillbaka husbilen? Någon vecka efter midsommar, om allt går som det ska. Vi är rätt luttrade när det gäller motorbyten, så vi tror det när vi ser det, och när husbilen åter står parkerad utanför vårt hus.

Vissa stunder kommer aldrig tillbaka igen

Jag satt i min bil i natt på Klågerupskolans parkering. Det duggregnade, var förstås helt mörkt och för att hålla mig vaken spelade jag Candycrush. Precis på utsatt tid, 02.30, kom så bussen tillbaka från niornas avslutningsfest på Törringelund.

Ungdomarna gick av, det knapprades på mobiler, bilmotorer startades... men ingen kom till min bil. Bussen körde iväg och jag spanade efter Lisas klänning (det var så mörkt att det inte gick att urskilja ansikten). Såg bara alla ungdomarna i en enda grupp, men ingen av dem gick iväg? Jag hann börja känna både en vag oro (var inte Lisa med hem?) och lite irritation (hallå? mitt i natten? trött som ett as, fick sätta klockan på ringning 02.10 för att kunna köra iväg och hämta för absolut ingen chans att jag skulle kunna hålla mig vaken en fredagskväll så här sent, var nog inte någon riktigt bra bilförare på vägen hit...) - kunde de inte komma nu så vi kunde köra?

Sedan slog det mig... åh! Men herregud, åh! Klart att de stod kvar där, i gruppen? Mitt i regnet, mörkret och natten så stod de och tog farväl av varandra. Efter tio års skolgång tillsammans, efter att ha börjat förskoleklass som 6-åringar, tillsammans lärt sig läsa, räkna, uppföra sig, lärt sig städerna i Europa och att ha med sig fulladdade datorer och pennor till varje lektion, efter att ha bråkat, frågat chans på varandra, gråtit, skrattat, stört sig på lärare och varit trygga med lärare, stått i kö till matsalen och gömt sig i duschen efter idrotten, efter otaliga tidiga morgnar och hängande vid skåpen i korridoren... efter att ha sett varandra växa upp från små barn till nästan vuxna individer - så skulle de nu helt plötsligt inte träffa varandra längre.

De stod och sa hejdå.

Trötta mammor i bilar kunde gott vänta en stund till. Vissa stunder kommer aldrig tillbaka igen.

Några ljudintryck från det senaste dygnet

Måndag kväll, på jobbet, biblioteket är öppet med flera barnfamiljer som besöker det, och utanför biblioteket (på skolan) pågår niornas avslutning:

Bröl bröl skrik fnitter MAMMAAAAA parfymdoft (eller ångor) mer bröl hojt springande fötter springande klackar fniss fniss prat prat OVÄSEN PÅ ALLA MÖJLIGA SÄTT (men ganska fint oväsen, va?)

Måndag kväll, bilfärd hem:

Stephen Fry läser om hur Harry Potter hittar Draco Malfoy gråtandes på pojkarnas toalett och andra Hogwartsmässiga incidenter. Billjud billjud prat prat.

Måndag kväll, hemkommen för att i lugn och ro äta mid.....

SPELHÅLA! MOTORBUREN UNGDOM HAR INTAGIT VARDAGSRUMMET! DET SPELAS SUPERSMASH PÅ WII-U! VÄSEN VÄSEN BRÖL BRÖL SKRATT! (kan någon FATTA hur stor plats 18-åringar tar?)

Tisdag morgon. Skolavslutning på skolan där jag jobbar. Från biblioteket:

STÅNK. (bibliotekarien försöker placera ut alla triljarders återlämnade böcker utan att biblioteket sprängs)

Utifrån: Klack klack uppklädda högstadietjejer fniss fniss skratt VRÅL SKRIK tramp applåder sång prat prat sorl oväsen oväsen avslutat av ett månghövdat supervrål (ackompanjerat av springande fötter) - NUUUU ÄÄÄÄR DET SOOOOMMARLOOOOOOOOV! WAAAAAH!

Dörr som dunsar igen.

Tisdag eftermiddag. Skola där alla elever nyss gått på sommarlov:

Absolut och total tystnad. Ekande tystnad. Tystnad som går att ta på.

Om julstjärnor och massbegravningar

Nu vill jag prata om julstjärnor. Blommorna, alltså. Ja, jo, jag vet att det är två veckor till midsommar och att jag säkert borde diskutera blåklint och vallmo - men de där julstjärnornas sista tid har nu (mycket för sent) kommit.

Det är likadant varje år. Inför första advent drabbas jag av Giganto-Julstämning och belyser hela vårt hem med adventsljusstakar och adventsstjärnor.. och så köper jag julstjärnor. De är ju så fina! Några julstjärnor i varje fönster, flest röda men så några vita också, och rosa, och... julstämningen infinner sig. Det är så mörkt ute att man inte ser hur skitiga fönstren är, och så står julstjärnorna där tillsammans med alla ljusen och jag tindrar med ögonen.

Sedan blir det januari.

Alla adventsljusstakarna packas ner och åker upp i en låda på vinden. Julpyntet också. Men julstjärnorna? Jamen, de är ju fortfarande så fina, synd att slänga? De får stå kvar.
Februari? Julstjärnorna står kvar.
Mars, april? Nu tappar de sina färgade blad och bara det gröna är kvar. Men de är finare än någonsin, buskar till sig och bär sig åt som vilka krukväxter som helst. De får stå kvar.

Maj? Juni? Alltså... njaaaaa. Nu börjar julstjärnorna bli rätt långa och taniga och tappa även de gröna bladen. Det är nu de ska döden dö. Men... då blir det så tomt i fönstren? Hm.

Ett år planterade jag ömsint ut de små liven i trädgårdsrabatterna. Det var rätt kul - de levde över sommaren och sedan dog de knall och fall allihop när hösten gjorde entré. Men oftast brukar det så här års bli massbegravning i soptunnan och inköp av nya krukväxter.

Fast i år får de stå kvar, trots sin tanighet. I år har jag extra ondsinta planer. Alla mina krukväxter har i år samfällt bestämt sig för att slå rekord i att se trista ut. Jag tror de saknar omplantering, gullegull och ans. Så i år får julstjärnorna bli kompisar med de övervintrade små och trista pelargonerna som inte tog sig efter förra årets nedklippning, vänner med spretiga vad-de-nu-heter-grejerna på övervåningen som alla har för liten kruka och är angripna av något ohyriskt, polare med halvruttna novemberkaktusen som förvirrat brukar blomma i april och september, bundis med tjockbladiga växterna som ser gula, fula och halvdöda ut, bekanta sig med mer-än-döda-växterna i Lisas och Eriks rum... och så slänger jag hela rasket sisådär i juli när det är varmt och semestertider. Allihop. Då behöver jag ju inte bekymra mig för hur de ska klara sig utan vatten?

Och sen köper jag nya, fina krukväxter. Yej! Och nya julstjärnor till advent...

Moment 22

OK - så Lisa har fått sitt första sommarjobb. Det är ett av kommunens sommarjobb för ungdomar och hon har haft turen att få jobb på Svedala Kulturskola. Jättekul! (lite oklart ännu vad hon ska göra där under de tre veckorna jobbet pågår, men det ska säkert spelas fiol? Återkommer...!) Det är ett riktig jobb med lön. Och då skulle vi alltså i god tid anmäla vilket bankkonto lönen skulle betalas ut på.

Fixas ju lätt över nätet - bara att gå in på Swedbanks kontoregistrering och ha Mobilt Bank-ID till hands.

- Mamma? Mitt mobila bank-ID har gått ut.
- Men åh! Kunde du inte ha sagt till om det när det började varna för att det snart skulle gå ut?
- Det gjorde jag ju! Men du lyssnade inte på mig! Det gick ut i februari!

Jaha. Shame on me. Hur förnya detta mobila bank-ID? Jodå, det gör man snabbt och lätt på internetbanken. Det är bara att logga in med... sitt mobila bank-ID. Eller med hjälp av e-kod. Var är den jämra kod-dosan, då? *rot rot rot djupt inne i skrivbordslåda* Här! Men... batteriet är ju helt dött? Ah! Vänta lite! Håkans kod-dosa! *rot rot rot i röran på oäkta makens skrivbordshalva akta sig så att inte något som bor där under bits* Här är den! Men... den verkar ju också död?

Jahapp.

Lösning 1: Att sätta sig med dotter, kalender och lite jävlar anamma och försöka hitta en dag helst inom de närmaste två veckorna när vi bägge kan komma ifrån jobb/skola för att hinna till bankkontoret före klockan 15 och fixa saker och ting in The Old Way med vanlig plastlegitimation. Hurra för det i skolavslutningstider där somligas liv är dränkta i en bokflod och x antal bokprat om sommarboken och där somliga andras liv består av niornas musikal, lärarmiddag, avslutningskonserter och baler... (- men om vi sticker direkt efter själva skolavslutningen så vi ändå hinner hem i god tid före balen?")

Lösning 2: Gnälla för son, nybliven 18-åring med Eget Bankkonto Sådant Som Vuxna Personer har:
- Mummel mutter, måste in till banken, mummel, behöver mobilt bank-ID för att skaffa mobilt bank-ID mummel jämra e-kod och dosa funkar inte mutter mutter mummel...
- E-kod? I sån där dosa man får från banken? En sån jag fick med posten igår? Är det en sån du menar?
- JA, PRECIS EN SÅN! HAR DU EN SÅN?
- Jepp. Vill du låna?

Lösning 3: Inte bara anta att Håkans e-kod-dosa inte funkar bara för att skärmen är blank, utan också testa att faktiskt sätta i ett kort i den. "Batterinivå låg" är inte samma som "Batteri dött och begravet pilutta dig".

Och så undrar man vart ens lediga dagar tar vägen?