Mjölk, bananer och...

Jag behöver svänga inom mataffären när jag kör hem ikväll eftersom det i det LGska hushållet råder akut brist på bananer (ett måste för att genomleva långa skoldagar och arbetsdagar) och lite annat.(*vem f-n tog sista snutten torky utan att skriva upp det på listan? va?*)

Så jag slängde iväg ett sms till mina kära familjemedlemmar om detta, och frågade dem om det var något annat de akut behövde.

Jag fick tre svars-sms. Läs dem nedan och försök sedan att para ihop dem med rätt familjemedlem (dra streck eller svara i kommentarsfältet)

A - tonårssonen
B - tonårsdottern
C - oäkte maken

1 - "vaniljglass"
2 - "sugrör"
3 - "bättre svenska filmer Ingmar Bergman suger"


Först inskickade rätta svar vinner en brunprickig ekologisk liten banan.

Om nom nom nom nom

För något år sedan gick jag med hjälp av viktväktarna ner nästan 14 kilo. Det tog ungefär sju månader, och jag var förstås sugen på en hel del annat än det jag fick äta under en stor del av den tiden. Men det är så konstigt - det jag var mest sugen på var inte ostbågar. Eller mackor. Eller goda såser. Eller chips. Eller smågodis eller choklad.

Nej - det jag drömde allra, allra mest om var kakor.

Det konstiga med det är jag förut aldrig varit så där jätteintresserad av kakor. Visst, gott när det bjuds, men inte prio ett när det sugit i belöna-mig-själv-tarmen.

Men jag satt alltså där och tänkte på drömtårta, sockerkaka, gaffelkakor, bondkakor... smör och socker i olika kombinationer. Ibland blev jag så fnoskig att jag gick till köket och luktade i kakburken.


via GIPHY

Sedan nådde jag målvikten, och började äta mer normalt. Men kaksuget... det gick inte över??! Det verkar ha stannat för gott???! Jag är fortfarande mer sugen på kakor och kanelbullar på fredagskvällen än på godis. Och det känns faktiskt inte lika coolt att sitta och festa loss på havreflarn som att knapra på pringles.

Plus att jag förstås håller på att hämta in alla de där kilona.

Fan fan fan.

Ute på Revingehed, i kanten av ett stort kärr... om natten.

Om man vill kan man spendera en fredagskväll ute i naturen, i mörkret, med en pannlampa på huvudet, ett batteri i en sele på ryggen, flås i lungorna, stress i huvudet och fullt av fakking björnbärssnår runt benen som hindrar en från att ta sig dit man borde ha varit.

Jo, jag vet att det är bekvämare i läsfåtöljen med ostbågeskålen inom räckhåll.

Men Revinge by night är en himla kul orienteringstävling, en stafett med nio-manna- eller sex-mannalag som varje höst en fredagskväll skickar ut ett antal entusiastiska orienterare i mörkret på Revingehed. Ja, där som det brukar ske diverse militäriska övningar annars. Och då kan jag faktiskt tänka mig att offra min heliga fredagskväll för att få vara med. Vara nervös i grupp, liksom.

Här är en bild från starten:

Och här är en kartbild med min gps-rutt inlagd.

Och nu zoomar vi in på det där jämra kärret:

Är rutten grön så betyder det att jag har sprungit. Är rutten gul har jag sprungit lite långsammare, eller gått. Är rutten röd betyder det att jag står stilla och inte vet vad jag håller på med. Som alla kan se är min rutt alldeles söder om det rödstreckade området (en skjutbana, förbjudet område) bara gul ocoh röd samt går åt fel håll. Som man också tydligt kan se lyckades jag på ett käckt vis kringgå stigen/stråket/diket jag skulle följa ut i kärret och i stället av okända anledningar bege mig ut åt helt fel håll.

Där var det grenar, ris, blött och Väldigt Mycket Björnbär.

Ni kan själva tänka er ljudeffekterna vid de röda ställena på rutten, typ "helvetes j-la björnbär" eller "var f-n är jag??" "borde jag inte ha kommit till den där stigen för länge sen?" och så fullt av väldigt fula ord en skolbibliotekarie inte borde ha i sin vokabulär överhuvudtaget. Plus ångesten över att "de andra i laget står i mål och väntar på mig och det är BARA mitt fel att vi kommer att bli jättesist i den här tävlingen".

Jo. Men det ÄR kul med nattorientering... när man går rätt och kontrollerna sitter där de ska. Det händer ju. Ibland.

Tanka...

Jo, det är alltså en våg av bokstavskex här nu. (jag läste en bok där någon åt bokstavskex, och så mindes jag hur de smakade, blev sugen, köpte... och jadå. De smakar precis som jag minns.)

Men det är inte bara att lassa in, inte. Reglerna för bokstavskex lyder:

1. Gräv upp en näve kex ur lådan. 

2. Lägg ut dem på bordet. 

3. Försök bilda ord. 

4. När du är nöjd - DÅ får du äta dem. 

OK?

Här är det som min näve just fiskade upp ur kexkartongen:

(true story)

Jag tror mitt undermedvetna vill säga mig något. 

Livsvärk? Livslängtan??

Igår läste jag en dikt som inte släpper mig, och som sätter ord på en värk i bröstet jag har nu:

En gång är den allra sista gången.
Det sista steget nerför trappan.
Lampan som släcks.
Ingen säger: Nu var det sista gången.

En gång är det sista ordet viskat.
Det sista brevet skrivet och postat.
Nyckeln vrids sista gången om.
Du vet inte när och vill inte veta.

Men glädjen har alltid ett sista leende.
Någonstans dröjer det kvar.
Någon förvarar det djupt i sin saknad.

(Viola Renvall)

Visst, den kan läsas som sorg efter någon som dött, men för mig nu handlar den om sorg efter det jag inte längre har. Alla dessa små, små saker man gör, och som man inte vet när det är sista gången man gör dem? Sista gången jag läste högt för barnen på kvällen i soffan. Sista gången jag fick blåsa bort det onda på någon som slagit sig. Sista gången ett barn kom intassande på natten och somnade mellan oss föräldrar i sängen. Sista gången...

Klart jag grät när jag hade läst den, dikten? Precis som jag gör varje gång sagostundsbarnen, alla dessa små med tusen frågor och runda ansikten, har gått tillbaka till förskolan när de varit här hos mig på biblioteket? Klart jag gjorde. Den sitter lite som en ständig värk i bröstet just nu, den där gråten, ständigt beredd att hoppa fram och skrika om allt som är borta.

Säkert är det hormonerna som spökar i någon slags övergångsåldersdans men jag får alltfler stunder numera när jag nästan får panik. Ont i bröstet och en allt större längtan efter allt det som var och allt mindre förmåga att kunna njuta av det som är. Det känns som att allt är sand som rinner genom mina fingrar, att allt är då och inte kvar. Då behöver jag gå ut i skogen och skrika lite. Eller gråta. Och oftast handlar det förstås om barn som blivit stora, som nu är fantastiska människor, men som jag inte har kvar som små. Och ja, jag borde inte, och ja, jag räknar upp allt det som är bra med mitt liv just nu och allt jag har, och ja, jag kan ändå inte göra något åt det. Kan inte gå tillbaka i tiden och uppleva igen, kan inte göra om de val jag gjort.

Det är svårt att leva här och nu, svårt att komma ihåg att även det du gör alldeles just nu också blir minnen att längta tillbaka efter. Livet är banne mig ett enda långt lagrande av minnen, och ju äldre du blir, desto fler minnen har du att välja på att grotta ner dig i och alltså blir det ännu svårare att lyfta blicken och se det som är nu.

Så. Ett par djupa andetag. Njut av det som är nu, hördu. Om tio år kommer du att yla om hur "du inte visste att det var sista sagostunden du höll för förskolebarnen" eller "sista gången du övningskörde med sonen för rätt vad det var hade han eget körkort" eller... o fasa.... "sista gången vi åt en vanlig vardagsmiddag hemma alla fyra för sedan flyttade barnen hemifrån".

Ja. Jag har en sån dag.