Rapport från twilight zone

Och det snöade hela natten. Och snöade och snöade och snöade. Och blåste. Så när morgonen grydde var den stora frågan i det Vismarlövska hemmet: kan vi ta oss härifrån och in till våra jobb och skolor? Är vägen ner till Klågerup ens plogad?

Testpatrull blev oäkte maken i Subarun (som ju har fyrhjulsdrift och är lite roligare att köra när snön gör sitt värsta), som tog dottern med sig i bilen ner till Klågerup. Sms kom som förkunnade att "det är drivor och blir nog jobbigt att köra igenom med BMWn".

Hu. Ännu större beslutsångest, alltså. Men: sonen (som skulle åka med mig) behövde verkligen komma till skolan pga ett skrivprov och två redovisningar, varav den ena redan blivit flyttad en gång pga att han låg sjuk före sportlovet. Och jag hade ett folkbibliotek som behövde vara öppet, och det är svårt att fixa via att jobba hemifrån (och vikarie finns inte), och dessutom en inbokad sagostund. OCH en überviktig intervju med skoltidningen.

Så vi testade, grävde/sopade fram bilen och höll på att köra fast redan på bygatan pga djup snö, fakking bakhjulsdrift och allmän djävlighet. Sjutton svordomar senare var vi dock ute på vägen mot Klågerup. Den syntes ibland. Ibland syntes den inte. Ibland fick vi liksom ta fart och hoppas på det bästa, och surfade igenom drivorna. Och ibland fick muskelminnet av hur vägen och kurvorna gick råda över syn eftersom sikten var 0 och bestod av tretton olika nyanser av vitt. Men... vi nådde 108:an och kunde lägga oss i kolonn med alla andra bilar som kröp fram där. Det gick i 30 km/h, men det gick. Eller, ja, i Staffanstorp gick det inte alls i 20 min, där stod vi still och funderade över livet i allmänhet och snökaos i synnerhet, och Erik tyckte att "ja, det är väl bättre att komma fram 20 min sent än inte alls". Sedan bökade vi oss fram till Lund, och genom Lund (folk cyklade! Hallå???!) och jag släppte Erik vid Polhemskolan och gjorde ett allvarligt försök att tina upp isklumparna på vindrutetorkarna med mina bara, varma händer så att jag kunde få liiiite mer sikt ut, tack så mycket. Sedan körde jag vidare.

Och sen? Direkt efter Lund? Då liksom bara slocknade vinterovädret. Blev lite blåst och enstaka flingor och vägbanan syntes nästan hela tiden. Och efter Kävlinge? Barmark! Halvklar himmel! Inte en snöflinga! Det kändes som att jag kört in i twilight zone och helt overkligt.
Så när jag äntligen kom till skolan och mitt bibliotek efter 1,5 timmes bilköraräventyr så var det liksom ingen som stod där och hurrade för mina bravader, dunkade mig i ryggen för min modighet eller bannade mig för min dumdristighet. Nej, här var det business as usual, barmark och förvånade ansikten när jag sade att "det var jobbigt att köra bil hemma, faktiskt". Känns rätt bra då att inte behöva sätta upp en skylt om att "biblioteket är stängt pga snöstorm" när besökare lätt kan titta upp i den blå himlen och undra om skylten sitter kvar sedan februari 2017.

Nå. Jag är här. Nu är frågan: hur blir det att köra hem? För även om jag nu vistas i twilight zone så har vädret hemma inte på något vis blivit snällare att köra i. Och när jag kör hem är det mörkt, och jag kanske inte har några andra bilar framför mig att följa baklyktorna på genom snöröken.

Vi får se. Fortsättning följer.

Från 7 minus till 3.55 blankt

Vet knappt om jag vågar skriva något pga kommer bara att låta sur och vresig. Men: vintern v/s våren 30-0 på knock-out??! Vad hände? Vad händer?? Sju minusgrader på morgonen är inte OK nånstans? ("Mamma, mina kinder var så kalla att det gjorde ont när jag cyklat till bussen.")
Snökaos på östra sidan av landet, en väderapp som trumpetar ut att "hahaha, snart kommer det att snöa flera dagar på er också fast ni bor i Skåne, tror ni att ni skulle komma undan? Va? Vavava??"

Det är för farao dags för koltrastar som sjunger i ljusa vårkvällar snart. Och kvällspromenader som är sköna. Hallå?!

Sak jag insåg förra veckan när jag kört Erik till körskolan och tog en promenad på stan för jag lovat honom skjuts hem också: jag tror att jag skulle vilja bo i Lund när jag ska gamlas och inte vill ha hus på landet längre. Ha ett litet bo vid en gata med gamla gatstenar och rosor. Sitta och filosofera över kaffe på något av alla dessa trevliga små fikaställen som finns. Cykla. Stå och glo en lång stund på något konstigt träd i Botan.

Annan sak jag raskt insåg förra veckan: vi kommer inte att ha råd att bo i Lund vid nån jämra gatstensrosgata. Någonsin. För det är banken som äger vårt hus och inte vi. Säljer vi det får vi inget över. Och hyresrätt med den pensionen vi beräknas få ut? (typ 0) Tror inte det, va. Skulle vi kunna bo i Lund så blir det inte i Lund utan typ utanför Lund, där Lund håller på att bli åker. Och där har jag redan bott en gång (Kulgränd) och det var inte så himla kul. Så... vi får väl bo kvar i bankens lilla fina hus i Vismarlöv tills vi blir grå och stela och hemtjänsten kommer att svära sjutton visor över att vara tvungna att åka ända till oss, och ha så lång restid att de bara har 3.55 minuter på sig att tvätta oss, slänga åt oss matlådor och rycka lite i dammsugarslangen.

Eller nåt.

Eller så vinner vi på Lotto.

Helgen. Och de hurtiga talesätten.

Vad jag gjort de senaste tre dagarna:

• Åkt till Högevallsbadet med Lisa. Det var det vääääldigt många andra som också gjorde. Jag tänkte att de kanske hade badat färdigt när det närmade sig fredag eftermiddag på sportlovet, men nej, det hade de absolut inte. De hade nog tänkt precis som jag och dottern: bad före fredagsmys. Det var alltså fullt på badet när vi kom, och man fick ta en kölapp för att vänta på sin tur att komma in. När det gick ut människor som hade badat färdigt släpptes samma antal nya in. När vi satte oss hade vi 30 nummer före oss i kön. Eftersom vi är väldigt glada optimister med badväskor som var packade och skulle utnyttjas så tänkte vi att "det går väl rätt fort ändå, många går väl hem nu". Ha. Ha.
• Ha.
• Ha.
• En timme fick vi vänta.
• Alltså fick den inplanerade fikan på stan utgå, eller rättare sagt bli rescheduled till nästa helg. Man stryker inte bara fikor på stan ur schemat så där. Och så fikade vi inne på badet i stället. Helt OK, men ju inte helt det vi tänkte oss.
• Jag simmade 1000 meter. Lisa simmade 200 meter, sedan tyckte hon det räckte och såg till att skrapa upp ena foten mot en skrovlig vägg i bassängen så att blodet skvätte och badvakten fick plåstra om henne. Dålig undanflykt, tyckte jag. Jag är en otäck mor.
• Fast för att kompensera detta så ställde jag upp på att åka någon slags 200 meter lång tunnel fylld med forsande vatten på vilket man skulle susa fram ovanpå stora badringar. Sånt jag tyckte var jättekul när jag var sisådär tjugo år och yngre. Men, vad gör man inte för sin fotskadade dotter? 
• Helt tagen av detta vattenskvättande tunneläventyr köpte jag hem drygt två kilo grillade kamben från ICA och sedan var fredagskvällen räddad.
• Åt lördagskvällen fanns ingen räddning. Rolandz? Ärligt??!
• Jag sprang! Fast det var jättemånga minusgrader! 7 km! Det finns inga dåliga kläder bara dåliga väder! Fel. Det finns inga bra vinterväder och alla kläder suger! Fel. Kläder kläder kläder kläder såinihelvete bit ihop spring och tänk på att det finns varmvattenfyllda badkar! Ungefär så.
• Annars har jag:
• Läst
• läst
• läst
• läst
• läst
• och läst. 
• Jag är inne i en sån period nu, och är så himla nöjd med det. Har man en bra bok spelar det ingen roll vilket väder för man sitter inne och alla kläder är bra för läsning.

Sportlovssaker

Bra sak när det är sportlov och man jobbar på en skola: att det är så overkligt lugnt att jobba. Man får tänka tankar till slut. Man kan påbörja större flytta-runt-ändra-om-projekt och få dem slutförda. Man har inte ont i huvudet när man går hem pga att det inte är ett konstant oväsen från rasthallen utanför biblioteket. Man får massor av saker gjorda.

Eventuellt.

Jo, för en annan bra sak med att det är sportlov och man jobbar på en skola är: att det går så bra att ta ut semester eller kompledigt utan att behöva skaffa ersättare.

Igår hade jag en semesterdag. Den ägnade jag åt att sova länge, äta frukost väldigt jättelänge och sedan knata över till Vismarlövs café för att ha bokcirkel med min lilla exklusiva Austen-bokklubb. Fast den här gången hade vi inte läst någon Austen, utan i stället Fint folk av Julian Fellowes. Typ samma miljö och uppförande fast på 1990-talet. Till det gnaskade jag i mig en semla.

Och idag jobbar jag (för folkbiblioteket har öppet 10-12 även om det inte är någon större rusning hit, hittills har jag haft två små systrar med relativt färska egna lånekort i högsta hugg och med stor vilja att testa att låna alla bibliotekets olika media bara för att de kan). Men jag tänker sluta direkt efter lunch, ta ut komptimmar för att fånga dagen, åka till Högevallsbadet för att möta upp med min dotter. Vi ska löga oss, simma, basta och sedan gå och fika på stan.

Sånt kan man göra när det är sportlov. Det är bra.

Vi är nu blivna med kabelspret

Läääänge har vi nu haft en skylt utanför tomten som skrytigt skriker att "här ska det grävas för fiber!". Vet faktiskt inte exakt hur länge, men det är nu andra vintern den står där i alla fall. Det har droppat in spridda fönsterkuvert med allmän hållen info om det här fiberanslutandet (intresseanmälan, beslutsfattande, tystnadsförklaring, planeringsdelgivande, markägartillstånd att skriva på, fler tystnadsförklaringar, presentationer av underleverantörer, ändringar av namn på underleverantörer, fler förklaringar till vad det är som händer eller rättare sagt inte händer, och så vidare och så vidare...) men fort går det inte. Det verkar vara jobbigt att gräva ned fiber ute på landet.

Nå. Nu har vi i alla fall två saker på plats som får oss att se lite ljust på framtiden. Vi har en lådliknande sak monterad i ytterväggen (ja, den heter säkert något annat än "låda"), med en tillhörande icke inkopplad sladdhärva som ligger bredvid låd-delen på insidan. Och, heja! sedan igår har vi även den nödvändiga kabeln som nedgrävd i vår trädgård ska gå från lådgrejen i husväggen ut till fibermotorvägen ute i gatan. En kabelhärva spretar oansluten upp ur rabatten i närheten av lådan i väggen. En annan kabelhärva spretar vid tomtgränsen mot gatan.

Fibergrävarmänniskorna kom igår. De skulle kommit på måndag nästa vecka för ett "förmöte" (jag vet inte, men vi har haft två sådana redan med andra fibermänniskor). Men nu dök de alltså upp redan igår, besåg trädgården, hummade glatt, visade en bild i sin medhavda telefon på hur de tänkte gräva, frågade om jag hade något ömtåligt i rabatten, och sedan... bara satte de igång. Det var inget förmöte det här, det var ett grävmöte tydligen. På en halvtimme hade de med spadar och lite med en mini-pytte-grävmaskin grävt, lagt ned kabel samt på ett ytterst snyggt sätt lagt tillbaka all jord och alla stenar där de var innan de började. Jag hann ju för sjuttsingen inte ens börja oroa mig för hur trädgården skulle grävas upp igen?!

Så här är det om jag fattar det hela rätt: det är ett företag, IP-only, som är über-bossar för fiberanslutningen i  våra nejder. Sedan var det ett annat företag som skötte detaljplaneringen (och om jag tolkar alla fönsterkuverten rätt så byttes detta några gånger pga orsaker som verkar jobbiga och omständliga). Sedan kom någon från möjligen det eller mest troligt ett annat, alltså tredje företag, och monterade den där lådan i väggen. De som grävde ner kabeln i trädgården var ett fjärde företag, som hette något med markentreprenad. De har ingenting med själva anslutandet eller med tekniken att göra. Sedan ska det alltså komma ännu ett företag, kanske ett av de i början men troligen ett femte företag och fixa fiberdragningen (själva huvudledningen) under bygatan och vidare mot evigheten. Och sedan ska det komma ett annat företag, möjligen samma som de som monterade lådan i väggen, men eventuellt ett sjätte företag, och ansluta vårt hus till kabeln i trädgården till motorvägen under bygatan. Och sen... sedan ska vi blanda in ett sjunde företag som vi ska ha själva bredbandsabonnemanget av. Eller om det heter fiberabonnemang. Jag säger säkert fel. Utöver det vill vi använda oss av Netflix, som alltså blir åttonde inblandade företag.

Det ska bli så skönt när allt är på plats.

Och helgen swooshade förbi...

... som alla helger brukar göra. Vad hände, då? Jo, till exempel hände en extraordinär bröllopstårta. Jag har aldrig sett, eller smakat, något liknande. Den var i tre våningar, med ett klarrött gelelager som fick den att se ut som tre julostar. Och ovanpå låg det som högar av små bollar, eller som ägg, i olika färger som vitt, beige och brunt, och så med små kvistar av något klöverliknande. Det låter inte klokt, och jag har tyvärr ingen bild så kan inte visa hur fin den var och inte ost- och äggliknande som jag får den till. Det röda ytterst var passionsfrukt och inuti var det olika mousser, med choklad och salted caramel och något mer, och så på mandelbotten. Sanslöst god.

Ja, ja, nu blev det så där igen. Jag började med maten. Varför åt vi bröllopstårta, då? Jo, vi var på Karls och Wivianns bröllopsfest. Och den där tårtan hade de beställt särskilt av någon kändis (jag och namn...) som hade varit med i Hela Sverige bakar eller vad det nu heter. Han kanske till och med vann. Jag vet inte. Men han jobbar tydligen i närheten där bröllopsparet bor, och var väldigt med på att specialdesigna en omöjlig bröllopstårta som alltså bara var bäst.

Helt förutom bröllop var jag och fikade med en f.d arbetskollega, och det var fint. Jag åt en semla.

Annars detta fantastiska: hela söndagen satt jag och läste bok. Jag läste och läste och läste. Spelade inte candycrush, slösurfade inte på telefonen. gjorde inte en massa annat. Jag läste. Vadådå, tycker ni, det gör du ju jämt? Jo, visst. Men inte som jag gjorde förr. Jag avbryter mig så lätt nuförtiden. Hoppar upp till olika måsten. Drar upp telefonen. Försjunker liksom inte så där som jag gjorde förut. Utom med den här jag läste nu, då. Kände mig så lycklig - en bra söndag!

Och det här: jag skrev ju nyligen att det någon dag i februari på något sätt vänder, och det känns att vintern är om inte över så åtminstone döende? Den dagen var i lördags. Plötsligt hade nämligen alla vägar blivit torra. Ljuset hade ändrats. Visst, snön hade smält och det var ljust och det regnade inte längre, men det var just det där att alla vägar och gator hade torkat upp. Måste ha med luftfuktigheten att göra? Men då bara visste jag: nu är vintern (här där jag bor) snart över, för nu håller den på att dö. Och vintergäcken nickade och höll med.

Klagovisa över vintern, eller: En massa urk

Jo, det måste bli ett sånt där gnäll-inlägg igen. Det är det här med kylan, idag även toppad med blåst och snö som raskt förvandlats till slask. Jag hatar vintern. Nä, försök inte blidka mig med något jämra "men det är ju så vackert med snön" och annat jada jada. Jag tycker inte om snö. Alls. Jag är inte intresserad av några vintersporter. Snön hindrar mig från att springa som vanligt. Snön gör det jobbigt för barnen att cykla till bussen. Snön lägger sig på bilen och måste borstas bort, och då kommer den givetvis på mina kläder, och smälter när jag sätter mig i bilen och allt blir blött och trist och så mycket förbannad vintermorgon. Skrapa rutor slipper jag på morgonen pga motorvärmare, men slipper inte undan på kvällarna när jag kör hem från jobbet. Hatar att skrapa rutor på bilen.

OK, ni kan sluta läsa nu, för fortsättningen är i samma stil.

Jag tycker inte om skidtävlingar på TV även om ingen tvingar mig att se dem. De står ju på ändå för det finns andra i mitt liv som gillar att se dem. Jag tycker sportkommentatorerna till skidtävlingar låter onödigt rödkindat entusiastiska - hur kan någon heja på någon annan som utsätter sig för flås i snö? Och alla dessa bilder som läggs upp på instagram och facebook nu med vintervyer, skidbackar och människor påpälsade i många lager kläder: jag ser bara de blöta fötterna, snorande näsorna man får vid snöskottning, frysande fingrarna, värkande tårna i skidpjäxorna, kylan, kylan, kylan... och jag tycker uppriktigt synd om och beklagar alla dessa stackare som måste utstå mer snö än vad jag ju gör. (och en hel del av dem har dessutom betalat dyra pengar för det...) Det är så himla skönt att barnen nu är så stora att vi inte längre äntligen måste dra iväg till någon sur pulkabacke och frysa och släpa och dra och få snö i ansiktet och bli blöta och låtsas som att vi tycker det är kul så fort det har ramlat ner lite snö över Skåne.

Enda gången det är vackert med snö är när den är nyfallen och orörd och solen lyser på den. Men detta händer ju 1 dag av 100. Annars är den grå, kvarbliven, hal, lömsk, blöt. Och himlen är grå, annan grå, en tredje grå, mörkgrå, ljusgrå. Och blåsten är kall. Från alla håll. Allt är så fult. Jag vill gå långa kvällspromenader, men hatar att göra det när blåsten förfryser min näsa och mina fingrar och de hala landsvägarna får mig att halka, och kylan gör att jag måste klä på mig så många kläder att hela kvällspromenaden blir En Stor Aktivitet.

Och det här: frosthalka, ishalka, snöhalka, all j-vla slags halka som gör att jag tycker det är jobbigt att köra bil och att pendlandet till jobbet blir ett lidande.

Jag hatar vintern. Inget är bra med den. Jag vill bara sitta inomhus och äta bullar.

Onsdagsperks

Alla hjärtans dag bjöd på en hel del kärlek och hjärtan, faktiskt! Jag hade själv inte tänkt ut något särskilt åt någon annan (jag är den där sorten som glömmer födelsedagar och sånt om det inte handlar om mina egna barns) - men det hade andra gjort.

För det första hade Sandåkerskolan love-bombats med rosa och röda hjärtan som satt ungefär överallt. Här är skolans entré:

De sitter fortfarande kvar, de där hjärtanen, och känns som små glada rop i vabbruaridagens grå kyla.

Och så fick alla i skolans personal med sig varsin bukett tulpaner hem, utdelade av elevrådet. Jag fick rosa. En enkel liten bukett, men fint att få!

Väl hemma var hela vardagsrummet fyllt av rosendoft. Inte från äkta rosor, men från badbomberna från Lush som Lisa varit och köpt till mig. Oäkte maken hade sponsrat med finansieringen, Lisa stod för själva inköpet, och nu har jag tre badbomber med namn som Love Boat och annat kul att förgylla min helg och någon vardagskväll med.

Men det bästa? Jo, på onsdagens idrottslektion hade Lisas klass fått lära sig enkel, klassisk rygg- och nackmassage. All heder och all världens guldstjärnor till den idrottsläraren, ju!! För gissa vem som fick både nack- och ryggmassage på kvällen? Yours truly. Och precis när det behövdes som bäst, i en trött bibliotekarierygg som stått vid sin dator hela dagen. Det är kärlek, det.

(för den som undrar: ja, sonen och oäkte maken är fortfarande sängliggande i influensa och feber. Det är blöh för hela slanten. Jag och Lisa är fortfarande friska. Men vi tolkar varje liten antydan till huvudvärk och/eller nästäppa som ingången till Hades ungefär.)

Tisdagsoro

Kvällen före: sonen aviserar att han inte känner sig bra, har ont i huvudet, ryggen och alla muskler i kroppen. Samt går och lägger sig en stund före 22. Uh-oh.

Morgonen: Sonen blir hemma från skolan. Japp, influensa. Den sorten med hög feber.

Förmiddagen: Sms från oäkte maken som meddelar att han åker hem för att han inte mår bra alls.

Kväll: Jag och Lisa är pigga och glada och äter semlor från Bengts konditori i Staffanstorp av hjärtans lust. De två övriga i familjen hänger som två disktrasor vid middagsbordet. Äter sina semlor, men typ under tystnad. Den ene, den yngre alltså, orkar sen inte ens ta sig ifrån middagsbordet utan hänger liksom kvar där. Jag ber honom ta tempen. Visst: över 39. Jag övergår nu från mamma-till-snart-vuxen-son-mode till mamma-till-litet-barn-som-är-sjukt-mode, råder till intag av alvedon samt sängläge.
(han kom inte ens ner senare för sina vanliga kvällsmellanmål, då är det illa)

Jaha ja. Two down. Tick-tock.

Måndagsmoments

Det här: 200 g oxfilé med nyfriterade pommes, äkta bea, drypande vitlöksbröd och en salladsbuffé med sånt som stekta, marinerade champinjoner.
Alltså. Mmmmm. Vadå, ska jag berätta sammanhanget också? Är inte maten det viktigaste? Åh, förlåt. W ska gifta sig på lördag. Det här var hennes möhippa. Tyvärr kunde jag inte vara med på roliga aktivitetsdelen på Prison Island pga jobbade kväll, men middagsätandet hann jag till. Och vi hade det väldigt trevligt, helt förutom det att maten var syndigt god.

Annars var gårdagens bästa:
Att få stå vid lånedisken och gå igenom boken Gårdens maskiner tillsammans med favoritlåntagaren V, han som är sisådär 2 och inne i bästa traktoråldern. Jag har skrivit om honom förut. Igår gällde alltså skördetröska och skogsavverkningsmaskin och gödselspridare och annat raffel. En fin stund. Unge herr V hade för dagen lånat lite av sin morfars rakvatten. Eller, nej, fel. Han hade lånat mycket av morfars rakvatten. Det var mycket doft över traktorbilderna, det var det. V ansåg också att boken i fråga hade vissa brister ("teppa dä!") och jag höll med honom, och tejpade den i bindningen innan han fick ta den med sig hem.

Och gårdagens sämsta:
Damen som ringde till biblioteket (som inte ens var öppet så dags egentligen) och ville att jag skulle gå till datorn för att hitta några telefonnummer på Eniro åt henne. "Nja", tyckte jag (som höll på med något annat och hade ganska ont om tid för just den sortens biblioteket-kan-väl-göra-allt-ärenden som ganska många frågar efter ganska ofta) "är det inte lättare om du ringer direkt till Eniro i så fall?" Damen upplyste mig då mycket bestämt att nähä, jag skulle hjälpa henne, eftersom hon hade "blivit spärrad från nummerupplysningen från sin telefon".
OK, jag VET att jag har ett serviceyrke och inte ska låta humöret styra, men jag var vid tillfället ganska stressad och hade dessutom ganska nyss haft en längre dispyt med ett antal killar i fyran som tyckte att sällskapsleken "flytta runt böcker i biblioteket bara för att vi kan" var en bra rastsysselsättning. Tillfället att kräva att jag lade allt bibliotekariskt åt sidan för att leka Eniro var illa valt. Det kunde ju inte damen veta. Och hade hon själv kommit in på biblioteket, under öppettid för allmänheten, och bett mig om hjälp på ett mindre påstridigt vis, så hade jag absolut hjälpt henne. Men nu fällde hennes "jag kräver!"-ton ut alla mina taggar och jag kände att hon fick reda ut sina "spärrar hos nummerupplysningen" själv och bad henne ringa till rätt instans i stället för till sitt lokala bibliotek.

Jag kanske skulle börja jobba med de där skogsbruksmaskinerna i stället?

Spridda repliker från den gångna helgen

Son, tryckandes på gaspedal och med händerna tio-i-två på ratten, på väg in på motorvägen, till bilist som kör i högerfilen där: Eh... ska du släppa in mig? Eller? Eller nähä... det skulle du inte. *Gulp* Så... där ja.
Dotter, i baksätet: (Iskall tystnad)
Moder, tydligt o-så-avslappnad-när-sonen-kör: Han borde släppt in dig.
Son: Men det gjorde han inte.
Moder, luttrad: Nä. Det är många som inte gör som de borde i trafiken. Och det är det som kan göra det jobbigt att köra: veta hur de borde göra men ändå vara tvungen att räkna med att de struntar i det, och så snabbt kunna hantera situationer som den nyss.
Son, som gillar naturvetenskaper och klara, tydliga lagar och regler: Men...?

Långhårig son, till frisör: Kort. Så jag slipper göra det igen på länge.
Frisör: Wohooo!!
Håret: Byebye...
Moder och syster: Wow!

Snordyra friluftsbyxorna från Lundhags: Kolla! Hallå! Har du sett, vi är på rea! 40% rabatt!
Hon som länge tänkt sig just sådana: Tralalalala! Sitter som smäck! Köpa, köpa, köpa!
Plånboken: Men... hallå, vänta lite här nu?

Den viktväktande modern, inne på Yogiboost, dragandes i diverse spakar: Så HIMLA fint att jag kan äta yoghurtglass och toppa med frukt och det kostar mig inga smartpoints alls? Åh, päron, och vanilj, och....
Dottern: Mamma? Du har sett att det bara är den naturella glassen och melonglassen som inte har något tillsatt socker, va?
Modern, stirrar ner i den välfyllda bägaren. Välfylld av alla de andra sorterna utom de tillåtna: Fan.

Artist 1: Skrål skrål skrål dansa skrål glittra
Familjen LG: Men det här är ju inte bra.
Artist 2: Skrål skrål skrål skrål skrål
Familjen LG: Men det här var ju inte heller bra.
Programledaren: Dans dans dans *klär av sig kläderna och visar kalsongerna. Igen. För det var kul första gången. Och andra. Men kanske inte tjugotredje?*
Familjen LG: Men det här var ju inte särskilt kul.
Artist 3: Skrål skrål skrål skrål
Familjen LG: Men det här var ju inte särskilt bra.
Twitter hashtag #melfest: Det här var ju inte särskilt bra. (Fast fyndigt formulerat.)
Artist 4: Skrål skrål skrål skrål...
Leif GW Persson: Det här var ju inte särskilt kul:

Bloggskribenten: Je suis GW:

Vinnare 1: Skrål skrål skrål
Vinnare 2: Skrål skrål skrål
Familjen LG: Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.....

Oäkte make: Vad gör du?
Hon som sitter i fåtöljen med laptopen i knäet sedan många timmar: En ny spellista att ha när jag springer.
Oäkte make: Hur lång då???
Hon som just hittade "Just like heaven" med The Cure (inte så bra att springa till, kanske, men... SÅ bra! och så många minnen...):Lagom lång, sisådär 70 låtar, men jag hittar så mycket annat bra på vägen som jag måste lyssna på.

Söndag eftermiddag.
Väderappen: Snö! Snö! Snö!
Vädret i verkligheten: Grått.
Bloggskribenten: Nu ska jag ut och springa.
Vädret i verkligheten: Snö! Snö! Snö! Blåst! Regn! Is! Elände!
Alla andra normala människor, tittar ut genom fönstret: Fakk dätt. Vi stannar inomhus.
Bloggskribenten: Nu ska jag ut och springa! Jag har tagit på mig Rätt Kläder För Rätt Väder! OCH så har jag ju gjort en splitter ny spellista jag ska lyssna på när jag springer! Jag måste inviga den idag!
Vädret: SNÖ SNÖ SNÖ SNÖ SNÖ som lägger sig och är överallt.
Alla andra: Så skönt att vi inte behöver ge oss ut och köra bil i det här?
Bloggskribenten med nya låtlistan och de bra kläderna: Jamen, lika bra att köra till Bökebergsskogen? Och springa en mil? Ja! Det gör jag!
Telefonen: Meh! Du VET ju att jag brukar ladda ur galet snabbt när det är kallt ute? Jag kommer att dö. Jag kommer att döööö! Jag vill inte dö!
Bloggskribenten: Äh, sjåpa dig inte. Du ser den här ulliga, gulliga rosa strumpan med ett hjärta på som jag har plockat fram till dig? Hoppa ner i den ska du se att allt blir jättebra, varmt och skönt och ombonat. Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder. Komsi komsi!
Badkaret: Jag gör mig beredd.

Fredagsfrys

Igår var jag tvungen att köpa nya ögondroppar. Jag har ganska stora problem med torra ögon (vilket gör att jag ju sedan ganska många år inte längre kan ha linser mer än precis när jag tränar)(vilket är ett stort trauma och jag skulle kunna skriva en en hel bok full av tårar och orättvisa och klagomål över detta)(men gör det inte, eftersom: jag kan inte göra ett skit åt det, mina ögon blev gamla fort och antingen gräver jag ner mig i depression över detta eller så använder jag fakking glasögon och lever vidare)(samt köper ögondroppar för att lindra)(vilket efter detta parentesmissbruk för oss tillbaka till:)
... var var jag?
Jo. Jag behöver ögondroppar. Det är det tydligen många som gör pga torra arbetsmiljöer och annat (själv jobbar jag ju som bekant på bibliotek vilket är ungefär det sämsta jag kan göra)(men jag ville inte bli skogsarbetare)(eller jobba på oljeplattform)(hallå Carolina, skärp dig nu). 
...
vilket innebär att det varje gång jag kommer till apoteket har poppat upp tre märken och varianter av ögondroppar till. Gamla försvinner, och för varje sort som försvinner kommer det fem nya. Snart kommer halva apotekslokalen att bestå av ögondroppar för torra ögon av olika slag, och det är ett elände att hitta något som funkar. I höstas fick jag ett märke rekommenderat som heter Thealoz, och de funkar faktiskt ganska bra. De senaste gångerna har jag dock inte hittat det, så fått testa andra (som gett mig kli och nästan ingen lindring). Nu igår frågade jag efter Thealoz, om det inte fanns längre. Då visade det sig att just Thealoz inte fanns ute i hyllorna, utan stod i ett skåp bakom disken. Eh?? (så det finns ännu fler än dem som står framme???) Nu undrar jag: är det för att vissa preparat är så farliga att de förvaras i giftskåp, typ? Eller är det för att Thealoz är så rackarns bra (och dyrt) att det är alldeles för stöldbegärligt att ha framme?

Nå. Väl färdig i apoteket gick jag in på ICA Maxi för att veckohandla. Dottern anslöt efter en stund (hon kom från skolan i stan, och ville ha skjuts ända hem till Vismarlöv med mig, för då slipper hon cykla). Mot slutet av handlingen kom hon på att vårt hushåll saknade godis. "Vi måste ha godis! Det är mello imorgon!"
Och nu undrar jag: hur kan mitt uttalande "ja, men gå du och köp godis. Ta till Erik också." bli = carte blanche och köp så mycket godis du orkar bära och för sisådär 111 kronor? Som det nämligen tolkades.

Vadå "frys" i titeln? Jo, på fredagar jobbar jag ofta på stadsbiblioteket efter lunch, och på vägen dit tog jag igår en lunchpromenad på stan för att jaga pokemons. Just igår var detta synnerligen intressant, och många pokemons behövde fångas. Men jag var inte klädd för utomhusjakt (det här med rätt kläder för rätt väder ÄR jättesvårt) och fick ju dessutom hela tiden dra av mig vantarna för att kunna manövrera telefonen. Det var kallt och blåste ännu kallare (Landskrona behagar ju ligga vid havet) och det tog lååång tid innan fingrarna tinade upp efter det. Låren och rumpan tinade banne mig inte upp förrän nu i morse när jag sovit hela natten under duntäcke. Vad är det med fettlagren på låren och rumpan, varför kan de kapsla in kyla så?

Som jag längtar efter sol och värme nu.

(var det värt det, förresten? pokemonjakten? ja! fick flera jag inte hade sedan förut, och många candies på några jag försöker utveckla)(ni som vet och bryr er, ni vet och bryr er)

Onsdagsliv

Onsdagslivet började väldigt tidigt för några av oss. I kategorin är-du-inte-riktigt-klok-tidigt. 03.55 ringde Lisas väckarklocka. Why, oh why?? Jo, för hon skulle på friluftsdag med skolan, alla Malmö Latins ettor skulle åka till Isaberg (Hestra) och åka skidor. Bussen gick 05.30. Hade man inte möjlighet att ta sig till den så fanns alternativet vara-hela-dagen-på-Bulltofta. Fakk that sade min dotter på sitt trevligt anglosvengelska sätt, och gick upp mitt i natten för att koka varm choklad. Lämpliga kläder och en termos som inte läckte hade vi plockat fram åt henne kvällen innan.
För att kunna vara inne i Malmö vid denna hallå-är-du-klok-eller-tid var hon också tvungen att engagera 1 styck förälder eftersom bussarna inte går så tidigt. Denna förälder var inte jag. Håkan gick upp 4.20, och tjänade på detta vis så många poäng i god-förälder-tävlingen att jag ligger efter för flera veckor framåt.

Nå. Hon åkte. Sms kom som rapporterade att "jag är inte så duktig på skidor" och senare "det står människor i vägen, särskilt snowboardåkarna som sätter sig mitt i backen". Dottern överlevde dock det hela utan brutna ben (och utan att ta några snowboardåkare av daga)(vad jag vet) och fick skjuts hem från bussen till Vismarlöv av sin fader (fasen vad jag ligger efter i tävlingen).

(dessutom... dessutom spelade Lisa solo på skolans konsert i måndags kväll. Och på måndagar jobbar jag till 19, får inte vikarie, kan inte byta pass med någon, och kunde därför inte komma och lyssna på henne. Första konserten någonsin jag missar, tror jag. Håkan var där, och tjänade sanslöst många poäng.)

För övrigt när jag en mycket stor lust till de onormalt goda semlorna de har på Bengts konditori i Staffanstorp. De blandar mandelmassan med grädden. De är goda, och innehåller tio upphöjt i tjugofem smartpoints. Jag håller mig - men på tisdag nästa vecka är det själva fettisdagen och då ska jag ha en. Två, förresten. Eller tre.

Kall veckostart

Den skånska familjen LG (ja, 75% av oss är ju födda här även om bara 25% faktiskt också talar skånska) är dåligt rustade för det där med vinter och kyla och umbäranden och "rätt kläder för rätt väder". Lisa cyklade till bussen igår när det var minus 8, hade följt mammas råd om långkalsonger under jeansen men frös gruvligt om pannan och kinderna. Mamma (som själv sätter sig i en av motorvärmare uppvärmd bil och säkert borde skämmas) har nu lärt henne skidåkartipset fet, vattenfri kräm i ansiktet. Saknas detta: dra lite med nueva eller lypsyl i fejan eftersom läppcerat aldrig saknas i dotterns livsnödvändiga ta-med-grejer (precis som för mamman). Sonen vägrar cykling om temperaturen är under +2 - inte för att det är kallt, utan för att det kan vara halt, och han tidigt i sin cykla-till-gymnasiebussen-karriär missbedömde sin förmåga att cykla på glansis och trillade rejält några gånger. Sedan dess kyla = no cykel. I stället stressar han som en galning med frukosten (eftersom han snoozar 25 minuter eller så där) för att kunna promenera ner till Klågerups busstation. Iförd tunna sommarbyxor utan långkalsonger under.

Alltså. När ska man sluta oroa sig för sina barn och när ska sagda barn ha vett att ta på sig kläder efter väder??
Säger mamman som var ute i Bökebergsskogen igår eftermiddag (det var ljust nästan till halv sex!) iförd tunna löparvantar när det var minus 5 eller nåt, och led bittert av fingrar som frös och som tinade upp först efter halva rundan. Kläder efter väder... jojo.

Till och med den LGska nya fina skjutdörren i uterummet är dåligt rustad för kyla. Den fryser fast. Så även om den nu löper lätt och fint och nytt - så kan det ändå vara ett elände att komma igenom den.

Och iskall borde jag förstås ha varit när killen i sjuan igår på biblioteket kom fram till mig, tydligt framskickad av sina kompisar för att ställa dumma frågor. I stället blev jag bara fnissig, och kom inte på några bra svar:
- Jo... eh... den här boken om Messi? Har ni den, fast liksom större?
- Eh. Nej. Vi har bara den. I den där storleken.
- Jaha. Har ni...(rodnar) porrböcker?
- Nej, varför skulle jag ha porrböcker på ett skobibliotek? (svarade jag, och - Nej, jag har inte här men det finns det gott om porr på nätet och vill du ha hjälp med relevanta söktermer eller? skulle jag ha svarat. Om jag varit iskall.)(och mindre korrekt)

Jag är skogsflicka, jag!

I helgen var jag djupt engagerad i Skogsflickornas vinterting. Visst låter det gammalt och traditionsbundet? Det är det också! Skogsflickorna är en slags förening för kvinnor som orienterar - men man kan inte gå med i den så där hursomhelst. Nä, man blir nominerad och sedan kanske invald, och får därefter vid sitt första vinterting genomgå initiering. "Sekt" tycker oäkte maken att det är (själv har han ännu inte blivit invald i herrarnas motsvarighet "Skogskarlarna", så jag tycker mest det luktar avund) - själv tycker jag att det är en sorts fin loge för orienterare.

Förra året blev jag invald, så jag är helt färsk i sammanhanget. Och, precis som i andra loger, så får jag förstås inte berätta vad som händer vid initieringen vid vintertinget (men det var kul och en upplevelse, så mycket kan jag avslöja). Nu i år, mitt första "riktiga" vinterting hamnade jag direkt i hetluften, för det var vi skogsflickor i Malmö OK som var värdar. Hur stort det var, och hur mycket förberedelsearbete det krävdes förstod jag inte förrän vi haft ett antal möten under hösten och vintern. Men tänk att det kommer ca 60-70 pers från hela Skåne, och ska orientera eller göra andra aktiviteter, ha möte, äta (sittande) middag, ha tillgång till dusch, och så att det ska arrangeras alla de där andra sakerna som jag nog inte får berätta om men som kräver en hel del förberedelse? Mycket jobb, och många detaljer.

Och i lördags hände det alltså. Allt gick bra. I söndags hade jag en hel del "efterarbete" att stöka undan. Och sedan var jag trött. Men nöjd. Några iakttagelser får jag väl bjuda på, ändå:

• Jag är alltså ny som skogsflicka. Och, i det här sammanhanget, känner jag mig verkligen som "flicka" eftersom jag tillhör de yngre i sällskapet. Jag är femtio, så det är inte ofta nuförtiden jag får känna mig som ung och oerfaren. Men här, alltså. Fint.
• Det här med pengar, och hur vi använder dem. I det här sammanhanget är det "cash is king" som gäller. Och oj, hur jag har kommit ifrån det här med kontanthantering annars? Jag har en tjuga i plånboken som nog har legat där sedan före jul - jag använder aldrig kontanter, bara kort och swish. Men här betalade alla både deltagande och årsavgift i kontanter. Dagen efter skulle jag betala maten (vi hade catering från Vismarlövs café, mycket och gott var det!), och hade därför 9800 i plånboken i fem-, två- och hundralappar. En jättetjock bunt sedlar! Jag var helt nervös, och det kändes mycket mystiskt att langa fram den sedelbunten där i kassan.
•  Traditionen för vintertinget bjuder att de skogsflickorna som nollat under det gångna året tar med och bjuder på någon slags kaka eller tårta till kvällskaffet. Fattar ni hur många tårtor och kakor det kan bli? Vilken enorm buffé?? Otroligt! Jag slängde alla smartpointsberäkningar åt skogen och vräkte i mig. Mmmmm. Favoriten var någon slags cheesecake (eller om det var maräng?) med café-au-lait-mousse som jag gärna skulle vilja ha recept på, men vet inte vem som hade gjort. 

Nästa år ska jag åka till vinterting, utan att vara ny och med på initiering, och utan att vara värd för arrangemanget. Det ska bli fint!

Om fina hus och oväntade blommor

Helgen blev hektisk, men nu ska jag i stället skriva vidare lite om det jag utlovade sist, minnena jag fastnade i häromkvällen:

Det började med att jag läste boken Fint folk av Julian Fellowes, som utspelar sig på engelska gods och herrgårdar, och hur det går till i "fint-folk-kretsarna" där. Och jag började fundera på familjen jag jobbade hos i Skottland, året efter att jag tagit studenten. Det året skulle jag kunna skriva en bok om eftersom jag åkte dit som ett nittonårigt barn men kom hem som någon annan, en lite mer vuxen någon som  fått en hel del perspektiv på sin skyddade tillvaro hemma i Sverige. Men det jag började fundera på nu var om det inte skulle kunna gå att googla lite på Naughton House, stället där vi bodde. Jag hade märkligt nog inte gjort det ännu - det har aldrig fallit mig in trots alla de återkommande drömmar jag har om att jag har återvänt och vandrar runt i det där huset. Men nu, alltså. Kanske jag till och med skulle kunna hitta en bild på huset?

Om jag gjorde. OM jag gjorde...!? Jag hittade först en sida i någon slags förteckning över skotska gods och kunde nörda in mig i beskrivningar av Naughtons park, woodland, arboretum, walled gardens i gamla slottsruinen och annat. Men sen letade jag vidare, och upptäckte att det sedan ganska nyligen går att hyra hela stället. Men det är inte för oss vanliga dödliga, inte. Det kostar 20 000 pund att hyra för en vecka. Hoppla! Men då ingår ställets charm och atmosfär och parkmiljö och sovande i four-poster-beds, minsann. Grejen är att det på den hushyrningssidan finns mängder och åter mängder av bilder på huset, både interiör och exteriör. Och många av rummen ser precis likadana ut som när jag bodde där - biblioteket och matsalen och trapphallen till exempel. Det kändes helt otroligt att sitta och bläddra bland bilderna och minnas. Här finns de, om du är nyfiken! (mitt rum var det som nu är helt rosa, med en säng med fluffig vit sänghimmel, fast just det rummet såg inte alls ut så när jag bodde där...)

Inte nog med det - jag hittade dessutom att Naughton House har en egen hemsida. Inte lika många bilder där, dock, men där finns bilden med på ringledningssystemet nere i källaren, tjänstefolkets kvarter där dessutom det gigantiska köket fortfarande finns kvar. (det är inte det köket som används, utan det finns ett modernare i det som var gamla "smoking room").

Helt matt av alla minnen surfade jag vidare, och nu blev jag en riktig nät-stalker som lyckades leta upp familjemedlemmarna som jag jobbade hos. Var barnen nu bodde och gjorde (det visade sig fascinerande nog att yngste sonen, min favorit, numera är en nationellt känd champagneexpert, efter det att han lagt ned sin karriär som polospelarproffs (vilket i sig är helt fascinerande eftersom han när jag bodde där var åtta år och den i familjen som var absolut ointresserad av hästarna de hade)), om de hade familjer och så där.

Sen det här: mamman i familjen var från början från Sverige, men hade bott utomlands sedan hon var ca 20 år, och vi två pratade alltid engelska med varandra. Jag googlade nu på henne, men fick bara, bara upp bilder på en blomma, en perenn med gula blommor och mörkt bladverk, tydligen bra skuggväxt. När blommorna envisades med att poppa upp överallt kollade jag närmare på vad det var för sort. Jo: de heter ligularia Britt-Marie Crawford. Nämen??

Efter det att jag flyttat hem till Sverige igen engagerade sig Britt-Marie alltså mycket i att anlägga trädgård. Och när hon delade en perenn så upptäckte hon inne i perennståndet en annan blomma, en liknande men inte samma. Hon drev upp denna, som alltså var en ny sort, och började så smått sälja den. Tyvärr avled hon mycket hastigt år 2000 i en hjärtattack, så hon fick inte se hur känd den blev, men efter hennes död tog hennes make patent på blomman som fick hennes namn. Och den där perennen går nu att köpa lite överallt, tydligen även här i Sverige.

Ligularia Britt-Marie Crawford

Tänka sig! Jag hade verkligen ingen aning. Inte att hon hade dött (vilket förstås är sorgligt), inte att det finns en blomma med hennes namn. Jag känner nu att jag absolut måste försöka skaffa den att ha i en rabatt. Jag vet precis vilken, tror skuggförhållande och jord är perfekt där, och tror det blir fint med ett antal blommande Britt-Marie Crawfords där.

Den på Naughton. Den var så modern att den var elektrifierad, dvs lamporna lyste när det ringde från något rum.

TBT som blev om något annat och mycket onödigt

Först bara ett jättestort och ilsket GAAAAAAAAHHH! 

Jo, för när jag körde till jobbet i morse, i mörker och regn och med bländande bilar, så körde jag (som alla andra) nästan hela tiden en bit under hastighetsgränsen för det gick banne mig inte att göra något annat. Men norr om Kävlinge blev det mindre trafik, sikten bättre pga att det hade ljusnat, och jag slappnade av och försjönk i min ljudbok. Men hajade till när en förpillad fartkamera brände av en blixt i mitt ansikte. Jamenvadfaaaa..... kollar hastighetsmätaren: Drygt 90. På 80-väg. Så ONÖDIGT gjort av mig. Särskilt som jag alltså 95% av körtiden i morse ägnade mig åt luskörning ett gott stycke under hastighetsgräns. Så vansinnigt onödiga pengar som nu måste gå till absolut ingenting. Jag som sparar till nya glasögon.

(*plats för extremt fula svärord*)

(måste tillägga att den där vägen fram till för lite sen var en 90-väg)
(så det så)
(men ja, jag körde för fort. Inget att säga om det. )
(f-n)

Det var ju INTE det jag skulle skriva om idag. Jag skulle ju skriva om min torsdagskväll, som jag helt oplanerat ägnade åt att gräva ned mig i gamla minnen och åt att leta upp människor jag känt för länge sedan på facebook och undra över deras liv. Men nu fick fartkameran all space här idag (grrmmmbl) så jag ber att få återkomma i ämnet. Det är nämligen oerhört intressant (för mig i alla fall), och handlar om det året jag som nittonåring bodde i Skottland. En teaserbild:

Om dolska pajer och heta väggar en onsdag

Två olika matdiskussioner som härjar hemma hos oss nu:

• Huruvida grönkålspaj är något att ha eller ej. Igår stod det nämligen på menyn som vi fått från Citygross-matlådan tillsammans med ingredienser. Håkan hade lagat den, och när jag kom hem stod den och väntade på mig. Resten av familjen hade då redan intagit sin middag, och gav tummen ned. Grönkålspaj var inte landin-grubbskt, tydligen. De verkade mest ha studerat pajstackaren, och petat runt i den, för kanske en fjärdedel var borta av den. Resten glodde dolskt, mörkt och missförstått tillbaka mot mig när jag gläntade på aluminiumfolien som skyddade den.
  Men, vet ni? Så himla god den var! Grönkål mjukstekt i olja, med frasig pajbotten och äggstanningspajgrejs, och så rökt skinka till. Jag åt typ halva pajen (och har med mig resten till lunch idag, yej!). Min familj har felaktiga åsikter. Så är det bara.
• För, nu kommer nästa punkt som ett bevis på dessa felaktiga åsikter: delar av familjen sitter nämligen och förstör sina semlor med att hälla varm mjölk på dem så att allt geggar ihop i en enda grötig röra, kallar det "hetvägg" och tycker att det är så de ska ätas. Fast oäkte maken säger förstås "fastlassbulle" för han är skåning och begriper inte bättre. Han kan väl kalla dem vad han vill, men när han som nu har dragit över sonen till den mörka sidan, och även sonen tycker att det där med het mjölk är en bra grej... då har det banne mig gått för långt. Upp på barrikaderna! Semlornas alla (17) smartpoints ska ätas så här: locket lyfts, äts upp separat. Grädden äts med tesked. Botten, med grädd- och mandelmasserester, hålls sedan i handen och äts som en vanlig bulle. Eller hur? Eller HUR?!